Inbjudan - Tio år sedan terrorattackerna den 11 september: Var står Sverige och världen idag?

I ett panelsamtal möts tre jurister för att ge sin syn på var Sverige och världen står idag mot bakgrund av terrorattackerna den 11 september 2001. Vad har hänt under de senaste tio åren kring internationellt bruk av våld, kampen mot internationell terrorism och främjandet av demokrati?

Datum och tid: måndagen den 12 september, klockan 18–19.30 (inkl. frågestund)
Lokal: Stockholms universitet, Aula Magna, vänster hörsal.
Moderator: John Chrispinsson

Medverkande
Said Mahmoudi – professor i internationell rätt och dekanus för Juridiska fakulteten, Stockholms universitet. Hans forskningsområden berör bland annat internationellt bruk av våld och internationella organisationer. Under senare år har han fokuserat sin forskning på folkrättsliga regler beträffande gemensamma värderingar och principer (t.ex. fred, hållbar utveckling, mänskliga rättigheter) och globala resurser (oceaner, klimat, biologisk mångfald). Hans pågående forskning handlar om förhållandet mellan Islam och folkrätt.

Ove Bring – professor emeritus i internationell rätt vid Stockholms universitet och i folkrätt vid Uppsala universitet och Försvarshögskolan. Han har tidigare arbetat som sakkunnig, departementsråd och folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet. Sedan 1999 är han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Han har författat en mängd böcker och artiklar inom folkrätt och debatterar också flitigt i media. Hans specialområden är bland annat folkrätt och säkerhetspolitik, FN-stadgans folkrätt, fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, internationell humanitär rätt i väpnade konflikter och nedrustningsrätt.

Han och Said har varit flitigt kommenterat internationella väpnade konflikter och kampen mot internationell terrorism. Deras något varierande åsikter i dessa frågor har kommit till uttryck i boken ”Internationell våldsanvändning och folkrätt”, som de publicerade 2006. De har även debatterat om dessa frågor vid flera tillfällen.

Hans Corell – FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor och FN:s rättschef mars 1994 - mars 2004, alltså under den aktuella tiden för både för Afghanistan- och Irakkriget. Han var ögonvittne till terrorattacken den 11 september 2001. Tjänstgjorde 1984-1994 i Utrikesdepartementet som ambassadör och chef för departementets rättsavdelning. Under åren 1962-1984 var han verksam i olika domstolar och i Justitiedepartementet.

Han var medlem i Sveriges delegation till FN:s generalförsamling 1985-1993 och har haft flera förordnanden med anknytning till Europarådet, OECD och ESK (nu OSSE). Sedan 1990 är han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. År 1998 var han generalsekreterarens representant vid Romkonferensen om upprättande av den Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Sedan februari 2006 är han ordförande i styrelsen för Raoul Wallenberg Institute i Lund. Han är hedersdoktor vid Stockholms universitet och undervisar ibland på våra kurser.

Panelsamtalet inleder höstens serie av tisdagsföreläsningar (även om just detta evenemang äger rum en måndag!).

Föreläsningarna har fri entré och är öppna för alla. Ingen föranmälan krävs.

Välkommen miljardsatsning på matematik

Regeringen har på förslag från folkpartiet enats om att skjuta till 2,6 miljader kr för att höja resultaten i matematik. Det är mycket bra.

Ship to Gaza post scriptum

I fredags publicerade New York Times den rapport som FN-kommissionen under Palmer presenterat angående Ship-to-Gaza.

När Ship-to-Gazafartygen bordades den 31 maj 2010 skrev jag en kommentar på min blogg. Vid tidpunkten för min bloggpost var utgångspunkten i media att stater inte har någon rätt att ingripa mot fartyg under annan stats flagg utanför sitt territorialhav. Jag påpekade att det stämmer om det är folkrätten i fredstid som är tillämplig men inte om det råder en väpnad konflikt. Jag redogjorde därefter vad som gäller i fred respektive i väpnad konflikt. Eftersom jag alltid tvingar mina studenter att välja vilka regler som är tillämpliga kände jag mig tvingad att ta ställning och valet blev reglerna i fredstid vilket påverkade mina senare slutsatser. Professorerna Ove Bring och Said Mahmoudi kom till samma slutsats.

FN-kommissionen kommer till en annan slutsats, det rådde en väpnad konflikt vid den aktuella tidpunkten (para. 73). Det intressanta är att såväl Israel som Turkiet verkar vara överens om att det är en väpnad konflikt som råder, de är dock oense om den ska klassificeras som icke-internationell eller internationell (paras. 24 och 46). Den senare klassificeringen är viktig eftersom blockadreglerna endast gäller vid en internationell väpnad konflikt.

On that basis, the Turkish Commission concludes that Israel’s blockade is illegal, on the grounds that:
(a) A blockade may only be imposed in a situation of international armed conflict and the State of Israel has never recognized Palestine as a State or its armed conflict with Hamas as an international one (para. 23)
...
The Israeli Commission’s conclusions on Israel’s naval blockade can be summarized as follows. Since the beginning of 2001, thousands of rockets and mortars have been fired into Israel in ever growing numbers from the Gaza Strip.114 Against this background, Israel declared that an armed conflict was taking place between it and Palestinian terrorist organizations, and that the normative framework to be applied to the activities of the IDF were the principles and rules of the law of armed conflict. (para. 46)
...
The Panel now turns to consider whether the other components of a lawful blockade under international law are met. Traditionally, naval blockades have most commonly been imposed in situations where there is an international armed conflict. While it is uncontested that there has been protracted violence taking the form ofarmed conflict between Israel and armed groups in Hamas-controlled Gaza, the characterization of this conflict as international is disputed. The conclusion of the Panel in this regard rests upon the facts as they exist on the ground. The specific circumstances of Gaza are unique and are not replicated anywhere in the world. Nor are they likely to be. Gaza and Israel are both distinct territorial and political areas. Hamas the de facto political and administrative authority in Gaza and to a large extent has control over events on the ground there. It is Hamas that is firing the projectiles inIsrael or is permitting others to do so. The Panel considers the conflict should btreated as an international one for the purposes of the law of blockade.(para. 73)

Den enda svenska folkrättsjuristen som i maj 2010 offentligt argumenterade för att det rådde en väpnad konflikt var Göran Lysén. FN-kommissionen uttrycker samma uppfattning vilket gör blockaden laglig. Jag accepterar slutsatserna i denna del och har under resans gång ändrat uppfattning. FN-kommissionen har dock kritiserat hur blockaden verkställts, framförallt agerandet som ledde till att nio personer dödades på fartyget Mavi Marmara. Med rapporten ges möjlighet för både Turkiet och Israel att lämna sina ursprungliga positioner och mötas någonstans mitt på vägen. Min personliga uppfattning är att de bör utnyttja denna möjlighet.

Till sist. Douglas Guilfoyle har skrivit artikeln "The  Mavi Marmara Incident and Blockade in Armed Conflict" som publicerades i British Yearbook of International Law den 12 maj 2011. Han argumentar för att det råder en icke-internationell väpnad konflikt mellan Israel och Hamas vilket gör blockaden är olaglig. Artikeln har blivit kommenterad på bloggen Opinio Juris, läs även kommentarerna till bloggposten.

US District Judge: Warrant required to access mobile location data

The Register reports a case where the Eastern District Court of New York has made an interesting ruling. Before I comment upon the case it is worth going into the current law practice of US Courts. The following section on current U.S. Law has been written for an article not yet published.

Current Law The Fourth Amendment of the US Constitution provides the following.

The right of the people to be secure in their persons, houses, papers, and effects, against unreasonable searches and seizures, shall not be violated; and no Warrants shall issue but upon probable cause, supported by Oath or affirmation, and particularly describing the place to be searched, and the persons or things to be seized.

In comparison with article 8 of the European Convention on Human Rights (ECHR), the Fourth Amendment has neither any explicit requirement that interference must be in accordance with law nor any list which describes for which purposes interference may be legitimate. This does not mean that such matters are irrelevant. In Katz v. United States 389 U.S. 347 (1967), the Supreme Court ruled that the amendment covered a person’s “reasonable expectation of privacy”. However, there are great difficulties to know what makes an expectation of privacy constitutionally “reasonable”.

The Fourth Amendment offers a higher protection than article 8 of the ECHR in the sense that searches and seizures require probable cause and a warrant. This requires that the measure is covered by the notions “search” or “seizure”, which may explain why law enforcement agencies that conduct warrant-less surveillance tend to define the notions “search” or “seizure” narrowly. This has implications for the content/non-content distinction.

The European Court of Human Right's ruling in Malone that “envelope” information (traffic data) is protected by article 8 may be contrasted with the approach taken U.S. Courts.

The Supreme Court ruled in Ex parte Jackson 96 U.S. 727 (1877) that the Fourth Amendment does not protect the outside of a postal package. Similarly, the Supreme Court ruled in Smith v. Maryland 442 U.S. 735 (1979) that the content, but not the numbers dialled from a telephone call are protected by the Fourth Amendment. The installation and use of a pen register was not a “search” and no warrant was required. The Court of Appeals, Ninth Circuit held in United States v. Forrester 495 F.3d 1041, that the government did not trigger the Fourth Amendment when it had a target’s Internet Service Provider install a monitoring device that recorded the IP address, to/from address for e-mails, and volume sent from the account. In an opinion by Judge Fisher, the Ninth Circuit concluded that this non-content surveillance was analogous to the use of a pen register that the Supreme Court held in Smith v. Maryland and did not constitute a search for Fourth Amendment purposes. Hence, no warrant is required for interception of such data. In line with the aforementioned cases Orin Kerr argues that the basic building block of the Fourth Amendment should be that contents of communications are ordinarily protected but non-content information is not protected. Daniel J. Solove finds this distinction dubious with pen registers, e-mail, IP-adresses and URLs.

To conclude, the Fourth Amendment offers higher protection than article 8 of trhe ECHR when it applies, but the scope when the Fourth Amendment applies is more narrow, it is limited to interception of content data.

Eastern District Court of New York The District Judge made the following statement:

The Supreme Court in Katz, after all, drastically changed existing Fourth Amendment doctrine in concluding that the phone booth user had a reasonable expectation of privacy over the contents of his conversation. ... The fiction that the vast majority of the American population consents to warrantless government access to the records of a significant share of their movements by 'choosing' to carry a cell phone must be rejected. In light of drastic developments in technology, the Fourth Amendment doctrine must evolve to preserve cell-phone user's reasonable expectation of privacy in cumulative cell-site-location records. ... This court ... seeks to resolve the question before it: whether the request for at least 113 days of cumulative cell-site-location records for an individual's cell phone constitutes a search under the Fourth Amendment. (Sealed Appl. at I, 5.) The court concludes that it does. Consequently, the information sought by the Government may not be obtained without a warrant and the requisite showing of probable cause.

The district court ruling departs from the Supreme Court ruling in Smith v. Maryland, because it extends the scope of the Fourth Amendment to non-content surveillance. The district briefly cites Smith v. Maryland on page 5.

The District Judge also makes some allusions to litterature in his conslusions.

While the government's monitoring of our thoughts may be the archetypical Orwellian intrusion, the government's surveillance of our movements over a considerable time period through new technologies, such as the collection of cell-site-location records, without the protections of the Fourth Amendment, puts our country far closer to Oceania than our Constitution permits.

It remains to be seen if the order will stands or is reversed on appeal.

Swedish law In general a warrant is needed to acquire non-content data in Sweden in the context of criminal investigation. However, there is a loophole in chapter 6, section 22(3) the Electronic Communications Act (2003:389). No warrant or probable cause is needed if it concerns an offence where the sanction is two years imprisonment or more. This provision is typically used a) when a crime has been commited, but it is impossible to identify a suspect, 2) for intelligence purposes.

Tid för beslut om nya Slussen

I maj välkomnade jag det nya Slussenförslaget som kommer att ge en enkel, effektiv och lättorienterad trafikanläggning med god framkomlighet för gående, cyklister, för kollektivtrafik och bilister. Som folkpartiets representant i Stockholms Trafiknämnd har det varit viktigt att utsikten över Mälaren och Saltsjön inte får byggas igen. Det förra förslaget gav ett alltför massivt intryck vilket blev korrigerat i majförslaget. Det har gjort att miljöpartiet, som ofta är skeptiska till nybyggnation, tydligt tagit ställning för förslaget.

Nu har socialdemokraternas oppositionsborgarråd Karin Wanngård i ett sent skede förklarat att de underkänner förslaget och önskar en ny utredning. När man lyssnar på henne verkar den enda konkreta kravet vara att Gamla Stan ska bli bilfritt. Faktum är att med det nya slussenförslaget kommer dimensioneringen för biltrafik att minska till fördel för kollektivtrafik och gångtrafikanter. Gamla Stan är redan bilfritt, trafiken går på ömse sidor av bebyggelsen. Under 1960-talet passerade 90 000 fordon per dygn i nord-sydlig riktning. I prognosen 2030 för nya Slussen räknas med 29 500 bilar per dygn och trafikkapaciteten kommer med den nya Slussen att halveras jämfört med idag (se sid. 23-24 i detta PM). Det är inte att leda bilar in i Gamla Stan vilket socialdemokraterna påstår. Den nya slussen är en satsning på kollektivtrafik, gång- och cykeltrafikanter.

Slussen är idag en trafikapparat som är närmast fallfärdig. Frågan om ett nytt Slussen har utretts i 20 år och när vi nu har ett bra förslag är det dags för oss Stockholmspolitiker att leverera. Det är tid för beslut. Jag anser att Karin Wanngård borde lyssna på sina partivänner Johan Westerholm och Einerstam.

Att avsätta Gaddafi räcker inte

Artikel publicerad på SvD Brännpunkt den 23 augusti 2011

Att avsätta Gaddafi räcker inte

När rebellerna nu har intagit Tripoli är Gaddafis dagar räknade.

Världssamfundets militära intervention i Libyen kan ses som en framgång för de som önskar att staters suveränitet ska vika vid allvarliga och massiva brott mot civilbefolkningen. Men den slutgiltiga domen över världssamfundets agerande och denna insats bör först falla när vi om några år kan bedöma om Libyen valt en fredlig och mer demokratisk väg än tidigare.

Interventionen har skett med folkrättsligt stöd genom säkerhetsrådets resolution 1973 (2011) som tillsammans med resolution 1970 (2011) innehöll flera komponenter. Utöver att säkerhetsrådet gav Internationella brottmålsdomstolen ICC och dess åklagare behörighet att lagföra brott upprättades ett vapenembargo och världssamfundet fick rätt att med alla nödvändiga medel upprätthålla en flygförbudzon samt skydda civilbefolkningen. Det har uppstått en diskussion vad ”alla nödvändiga medel” innebär.

På grundval av tidigare resolutioner råder det inget tvivel om att det innebär användning av militärt våld, men har det även omfattat en rätt för världssamfundet att avsätta Gaddafi? Det förutsätter att skyddet av civilbefolkningen endast kan säkras genom Gaddafis avgång. Regimens omfattande användning av våld, Gaddafis oberäknelighet och ofta oförsonliga retorik talar för att det var enda framkomliga alternativet, men det lär knappast tysta alla kritiker.

När Gaddafiregimen faller uppkommer åtminstone tre frågor:

1. För det första, vad kommer att hända med Gaddafi, hans söner och övriga ledare för regimen? ICC utfärdade den 27 juni 2011 en arresteringsorder beträffande Muammar Gaddafi som de facto statschef, sonen Saif Al-Islam Gaddafi som de facto premiärminister och Abdullah Al-Senussi, chefen för den militära underrättelsetjänsten.

Eftersom Libyen inte har anslutit sig till Romstadgan för ICC vilar domstolens behörighet på säkerhetsrådets resolution 1970 (2011) i vilken Libyen beordras att samarbeta med domstolen. Det kan möjligtvis komplicera processen då endast Libyen och de 116 stater som anslutit sig till Romstadgan har en skyldighet att samarbeta med domstolen. Gentemot övriga stater finns endast en uppmaning från säkerhetsrådet om samarbete. Det är mot denna bakgrund vi bör betrakta rykten att Gaddafi ska ta sin tillflykt till Zimbabwe, en stat som inte har anslutit sig till Romstadgan.

2. För det andra finns påståenden om att även personer i rebellrörelsen begått krigsförbrytelser i sin kamp mot Gaddafi-regimen vilket bland annat har framförts av en FN-kommission bestående av framstående personer som professor Bassiouni, juristen Asma Khader och den tidigare ICC-presidenten Philippe Kirsch. Enligt rapporten var dock regeringens överträdelser betydligt mer omfattande och inkluderar såväl krigsförbrytelser som brott mot mänskligheten.

Alldeles oavsett, den ena sidans oförrätter kan inte rättfärdiga övergrepp från den andra sidan. Mot denna bakgrund är det värt att påpeka att åtal inför ICC kan riktas mot såväl regeringsföreträdare som medlemmar av rebellrörelsen. Därför är det viktigt att rebelledarna förhindrar övergrepp och hämndaktioner, inte minst för att själva undgå straffrättsligt ansvar.

3. Avslutningsvis, världssamfundets militära intervention i Libyen skedde med hänvisning till principen ”skyldigheten att skydda” – responsibility to protect (R2P). R2P-principen lanserades i en rapport 2001 och antogs i urvattnad form av FN:s generalförsamling 2005. Resolution 1973 (2011) var det första exemplet där FN:s säkerhetsråd uttryckligen auktoriserade vålds- användning utifrån denna princip.

I en ibland försummad del av R2P-rapporten anges att det efter en militär intervention finns en skyldighet att återuppbygga det berörda samhället. Det handlar om att bygga en varaktig fred, främja rättsstatsprinciper och en hållbar utveckling. Som en del av världssamfundet har Sverige och Europa ett ansvar att stödja Libyens återuppbyggnad.

MARK KLAMBERG

doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet

Kan Syriens president al-Assad ställas inför rätta i Haag?

SvD och DN rapporterar att FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Navi Pillay kommer att begära att den internationella brottmålsdomstolen (ICC) utreder Syriens våld mot civila.

En svårighet är att Syrien inte ratificerat Romstadgan för ICC. Det innebär att ICCs åklagare saknar rätt att på eget initiativ påbörja en förundersökning beträffande händelserna i Syrien (artikel 13(c)). Det krävs istället ett beslut av FNs säkerhetsråd som ger domstolen rätt att pröva händelserna i en icke-anslutet stat, på samma sätt som redan skett beträffande Darfur (Sudan) och Libyen (artikel 13(b)). Det innebär att vart och ett av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har vetorätt. Med tanke på hur svårt det har varit att få säkerhetsrådet att överhuvudtaget fördöma våldet i Syrien framstår det som än svårare att få till stånd en resolution där händelserna i Syrien ställs under ICCs jurisdiktion. Det vore dock mycket önskvärt.

Ett annat scenario är att det sker ett regimskifte i Syrien som resultat av protesterna och att den nya regimen bestämmer att Syrien ska ansluta sig till Romstadgan för ICC och samtidigt samtycker till att domstolen får jurisdiktion beträffande de nu aktuella brotten (artikel 11(2) och 12(3)).

Som kuriosa kan nämnas att Navi Pillay tidigare varit domare vid ICC och dessförinnan Rwandatribunalen (ICTR).

Hur bestraffas brott mot mänskligheten?

Jag ska hos Folkpartiet Liberalerna Östermalm tala om internationella brott (folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser) samt hur dessa brott lagförs. Du måste inte vara medlem för att lyssna, kom gärna! Anmäl dig gärna via följande Facebooksida.

Kan Breivik dömas för brott mot mänskligheten?

NRK och SvD rapporterar att åklagaren överväger att väcka åtal mot Breivik för brott mot mänskligheten för vilket straffet kan uppgå till 30 års fängelse. Det är längre än det längsta fängelsestraff som verkar gälla för övriga brott i Norge, 21 år. Det kan förklara åklagarens intresse för denna brottsrubricering. Straffbestämmelsen om brott mot mänskligheten återfinns i § 102 straffeloven och är väldigt ny då den trädde ikraft den 7 mars 2008.

Romstadgan
Den norska lagstiftningen baseras på Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen vilket väckte åtminstone en fråga hos mig. Breiviks handlande uppfyller alla rekvisit (på engelska "elements", på vanlig svenska: villkor) för brott mot mänskligheten enligt Romstadgan med ett möjligt undantag. Brott mot mänskligheten ska vara ett systematiskt eller omfattande angrepp riktat mot civilbefolkningen. Brottet kan begås i fredstid och till skillnad från krigsförbrytelser finns det inget krav på att handlingen ska ske i samband med en väpnad konflikt. Enligt artikel 7(2)(a) i Romstadgan finns en bestämmelse som höjer ribban ytterligare för åklagare genom att angreppet ska följa av en stats eller organisations policy. Denna högre ribba var kontroversiell när Romstadgan antogs då. Frågan är om Breiviks handlande kan anses vara följd av en stats eller organisations policy. Frågan har uppkommit i ICC där domaren Hans-Peter Kaul tagit fasta på detta krav i två skiljaktiga meningar beträffande påstådda brott i Kenya. Kaul ansåg att domstolen ej hade jurisdiktion (behörighet) över de påstådda brotten då rekvisitet beträffande policy ej var uppfyllt.

Norsk lagstiftning saknar krav angående stats eller organisations policy
Nu ska Breiviks ansvar prövas mot norsk lagstiftning och inte Romstadgan. Den norska lagstiftningen innegåller ingen explicit rekvisit som kräver att angreppet ska följa av en stats eller organisations policy. Av de förarbeten som jag hittat finns det inget som tyder på att det finns i implicit form. Se nedanstående utdrag.

§ 16–3. Forbrytelse mot menneskeheten
Her foreslås det tatt inn en bestemmelse som svarer til art 7 i Roma-vedtektene, hvor 11 typer handlinger er karakterisert som forbrytelse mot menneskeheten. Handlingstypene inkluderer blant annet drap, utryddelse, voldtekt, deportasjon eller tvangsoverføring av befolkning, tortur, apartheidforbrytelsen og andre umenneskelige handlinger av liknende art som forårsaker store lidelser eller gjør alvorlig skade på legeme eller psykisk eller fysisk helbred. For å rammes av art 7 må handlingen være av kvalifisert art ved at den må være begått som ledd i et utbredt eller systematisk angrep mot en sivilbefolkning og med kunnskap om at handlingen passer inn i et slikt mønster. Med «utbredt» siktes det til at det kreves skade av et stort omfang, først og fremst et stort antall ofre. Med «systematisk» siktes det til et mønster eller en metodisk plan som er organisert og ikke tilfeldig. Kommisjonen foreslår at kravet om «kunnskap» erstattes av et alminnelig forsettskrav, jf avsnitt 7.5 foran.

Forut for vedtakelsen av Roma-vedtektene var kategorien «forbrytelse mot menneskeheten» regnet som en del av internasjonal sedvanerett, og var inntatt i jurisdiksjonen til de midlertidige domstolene for det tidligere Jugoslavia og Rwanda. Det vises til framstillingen i St prp nr 24 (1999–2000) s 29 og s 52–57.

Når det gjelder bestemmelsens forhold til utk § 16–1 om krigsforbrytelse og § 16–2 om folkemord, vises det til nevnte proposisjon s 29:

«Historisk springer denne kategorien forbrytelser ut fra en erkjennelse av at grusomheter mot sivile i en del tilfeller ikke fanges opp av begrepet ‘krigsforbrytelser’. Dette kan eksempelvis gjelde i en internasjonal væpnet konflikt der vedkommende sivile ikke er fiendens borgere, eller, mer generelt, kan det gjelde der grusomhetene begås mot ens egen befolkning. Det kan også gjelde der det overhodet ikke foreligger en væpnet konflikt, eller forbrytelsene begås før en slik konflikt bryter ut. Mens det er meget omfattende beviskrav som må oppfylles for å kunne konstatere folkemord, noe det begrensede antall saker og domfellelser siden Nürnberg-rettergangene vitner om, vil forbrytelser mot menneskeheten i en del tilfeller i praksis kunne være lettere å bevise.»

Om min slutsats stämmer så blir det lättare för åklagaren att väcka åtal beträffande brott mot mänskligheten. Även om åklagaren har en sådan möjlighet kan det med tanke på Breiviks vilja att omkullkasta demokratin i Norge ikväl vara mer lämpligt att åtala enligt rubriceringen terroristbrott.

Jag vill poängtera att det säkert finns norska jurister som har en bättre inblick i vilken diskussion som föregick antagandet av den nya lagstiftningen. Det är möjligt att de kan svara på varför kravet om angående stats eller organisations policy saknas i den norska straffeloven. Det mest troliga svaret är att den norska lagstiftaren ville ge straffbestämmelsen en så stor räckvidd som möjligt.

Jämförelse med svensk lagstiftning
I svensk strafflag saknas det en brottsbestämmelse om brott mot mänskligheten så om en motsvarande situation skulle uppkomma i Sverige skulle en åklagare sakna möjlighet att väcka åtal med rubriceringen brott mot mänskligheten. Det är olyckligt.

Uppdatering
Ovan väcker jag frågan om det är lämpligt att åtala Breivik för brott mot mänskligheten. Jag diskuterar även skillnaden mellan Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen och norsk lagstiftning. Fyra dagar senare rapportetat DN att två professorer i juridik uttrycker tvekan inför tanken att åtala Breivik för brott mot mänskligheten trots att det skulle ge högre straff än andra rubriceringar.

Utøya In Memoriam

Saknar ord. Visa ditt stöd till Norge och AUF.

EU-kommissionen utesluter alternativ till masslagring

EU-kommissionens förslag till system för spårning av terroristfinansiering (EU terrorist finance tracking system - EU TFTS) innehåller tre möjliga alternativ. EU-kommissionen har dock avstått från att utreda ett fjärde alternativ som förmodligen bättre skulle värna vanliga privatpersoners banksekretess. Jag och andra har förespråkat ett system där terroristbekämpande myndigheter endast ska få begära ut begränsade mängder information kopplad till någon form av brottsmisstanke. Detta avfärdar kommissionen i inledningen av sitt förslag (sid 3).

The data is provided in bulk (on the basis of relevant data categories) rather than on an individual basis (in response to a request concerning one or more individuals), due to the fact that the provider of these data does not have the technical capacity to provide the data on an individualised basis. In addition, in order for the provider to release such data on an individualised basis, it would need to set up a dedicated search and analysis function, which is not required by its business processes, and would entail significant resource implications. Also, requesting data on an individualised basis would mean that the provider would in effect be made aware of which individuals are investigated in the context of terrorism investigations and their financial relationships. This could have an impact on the effectiveness of such investigations.

Jag finner inte kommissionen argumentation tillräckligt övertygande. Förslaget om ett framtida EU TFTS kommer ej att omfatta transaktioner som äger rum inom ett EU-land utan endast internationella transaktioner. Likväl kan myndigheter röja för företag som sysslar med nationella banktransaktioner vilken specifik transaktionsdata som ska lämnas ut. Det borde även fungera på EU-nivå gentemot organisationen SWIFT. Det är beklagligt att EU-kommissionen inte presenterar och utreder ett sådant fjärde alternativ.

EU-databas som lagrar vanliga privatpersoners bankdata

För snart ett år sedan nådde EU en kompromiss med USA om överföring och lagring av bankdata i bulk. Europaparlamentet gick med detta bl.a. med anledning av att EU-kommissionen avsåg att återkomma med ett förslag där EU ska bygga upp en egen databas som kommer att innehålla vanliga privatpersoners bankdata. Jag skrev om överenskommelsen den 26 juni 2010 och framförde då kritik. Jag anser att myndigheter ska begära avgränsade mängder data från banker istället för att i massiv skala lagra vanliga privatpersoners bankdata i en EU-databas.

Henrik Alexandersson uppmärksammar att EU-kommissionen nu återkommit med det förslag som Europaparlamentet begärt. Det är mycket tveksamt om Europaparlamentets uppgörelse med EU-kommissionen för snart ett år sedan var ett framsteg för vanliga privatpersoners banksekretess vilket var vad vissa EU-parlamentariker då hävdade.

Jag är precis hemkommen från en tre veckors studieresa i USA och kan intyga att bland amerikanska beslutsfattare finns det tyvärr väldigt liten förståelse för intresset av att hävda vanliga européers banksekretess. New York Times rapporterar dock väldigt neutralt om ämnet.

Bloggar och media
Christian Engström och SVT