I have been interviewed by the Russian Legal Information Agency (RAPSI) on the assange case, you can read the article here. The New Statesman has made a reference to my previous post and Opinio Juris has republished parts of it, many thanks! I have also given some answers to Australian Crikey.
Igår intervjuades jag i SR Studio Ett huruvida Assange kan utlämnas till USA för spioneri. Du kan läsa och lyssna här.
Many journalists have contacted me on the issue whether Julian Assange can be extradited to the US via Sweden for espionage where he might face the death penalty. The short answer is: no. Below you will find the long answer.
How does procedure work if somebody is to extradited from Sweden? Pursuant to section 14 of the extradition of criminal offences act a "request for extradition shall be made in writing. It may be transmitted by telefax or, subject to agreement in the individual case, by other means. The request shall be made to the Ministry of Justice." The request shall according to section 15 of the same act be rejected immediately if there is a manifest reason why it should not be granted. Otherwise, the request is forwarded to the office of the Prosecutor-General who shall deliver a statement of opinion on the matter. In addition, if the person referred to in the request has not consented to being extradited, the case shall be tried by the Supreme Court. Section 20(1) provides that if the Supreme Court has considered that there is a legal obstacle to extradition the request may not be granted. Even if the Supreme court has found that there are no obstacles, the Government can refuse extradition. This is because section 1(1) provides that if certain conditions are fulfilled, a person "may" not "shall" be extradited. In other words, even if the Prosecutor-General and the Supreme Court finds that all conditions for extradition are fulfilled the Government may veto such extradition. It does not work in the reverse way, the Government can not grant extradition if the Supreme Court has found that any of the required conditions are lacking.
As I understand, Assange wants the Swedish Government to guarantee that it will not grant extradition to the US. The US has not made any request to the Sweden on this matter. In other words, Assange wants the Swedish Government to pledge to use its veto power in relation to a non-existing request and before the Prosecutor-General and the Supreme Court has evaluated this non-existing request. There is nothing in the extradition of criminal offences act that deals with this scenario, but it would depart from established practice. Cameron and et. al write in a general way about this in their book "International Criminal Law from a Swedish Perspective", Intersentia, 2011, p. 171.
Assange fears that he will be extradited to the US where he may be at danger of being for torture or receiving the death penalty. There are at least three obstacles that makes it difficult or even impossible to extradite Assange to the US.
First, Sweden (as the UK) is party to the European Convention of Human Rights. The convention has been incorporated in Swedish law which makes it directly applicable for all state agencies, courts and the Government. Following the Soering Case, Sweden (and the UK) are prohibited from extraditing a person who may face the death penalty. Subject to are obligations from European Convention of Human and the Convention against Torture there is also a prohibition from extraditing somebody where there are substantial grounds for believing that he or she would be in danger of being subjected to torture (which includes inhuman or degrading treatment or punishment).
Second, pursuant to article 28(4) of the Council Framework Decision of 13 June 2002 on the European arrest warrant and the surrender procedures between Member States "a person who has been surrendered pursuant to a European arrest warrant shall not be extradited to a third State without the consent of the competent authority of the Member State which surrendered the person. Such consent shall be given in accordance with the Conventions by which that Member State is bound, as well as with its domestic law." Cameron and et. al write the following on p. 191: "It can be noted here, in connection with the EAW proceedings in 2010 concerning 'Wikileaks' founder Julian Assange, that the principle of speciality means that Assange cannot be extradited or deported from Sweden, unless the UK grants its permission for this." This means that the present decision from British authorities, upheld by Supreme Court, to extradite Assange to Sweden for sexuually related crimes is not enough. If the US would request Sweden to extradite Assange the issue not only have to be approved by the Prosecutor-General, Supreme Court and Government in Sweden, it also has to go through the British legal system a second time (which took more than 500 days the first time). In other words, if the US wants Assange extradited from Sweden he will have the protection of both the Swedish and British legal systems. It would appear easier to have him extradited directly from the UK.
Third, the Swedish extradition agreements with the US does not allow extradition when the offence is purely military or if the offence is a political offence. See article 5(4)-(5) of Convention on extradition between the United States of America and Sweden, 24 October 1961. See also the supplementary convention from 14 March 1983. Cameron and et. al write the following on p. 177: "No definition is given in the Extradition Act of what offence constitute a political offence. In Swedish extradition law, as in many other countries' extradition laws, a distinction is made between absolute and relative political crimes. Absolute political crimes are those exclusively directed against the state... espionage is an absolute political crime according to the travaux préparatoires". One may add that in Swedish law, as opposed to English law, travaux préparatoires is as source of law.
As I understand Ecuador has granted Assange political asylum, i.e. Ecuador is arguing that the US is seeking Assange for a political offence (espionage). Moreover, they fear that Assange will be subject to the death penalty and/or torture. As explained above, extradition from Sweden would for several reasons not be granted in such a case.
It is theoretically possible that i) the US might charge Assange for an other (non-political) crime than espionage and that ii) the US would be willing to issue a guarantee that the death penalty will not be issued. The latter has happened before - see for example the aftermath of the Soering case. Could Sweden extradite Assange in such a case? The answer is yes provided that the UK also approves, but I have great difficulties to see what kind of non-political crime that would be. We can of course discuss all kind of theoretical cases which I do all the time with my students at the University. The question is if sovereign states such as the UK, Sweden and Ecuador should take action on such theoretical cases, regardless of their likelihood and basis in reality?
Update 1. Pål Wrange has written two excellent blog posts in Swedish on, inter alia, the “temporary surrender”-procedure in the Swedish-US extradition treaty which has caught some attention. Some argue that it can be used to circumvent all the requirements that I describe above. Wrange makes two conclusions that are notable. First, the "temporary surrender" procedure has to fulfil the same conditions as the regular surrender procedure. Second, the same "temporary surrender"-procedure exists in article 14 of the British-US extradition treaty.
Update 2. Above I write that Assange "will have the protection of both the Swedish and British legal systems" if there is a extradition request from the US. In the comments to this blog post there is a discussion whether this includes an additional judicial review in British courts. As I understand an additional decision to extradite a person to a third country (the US) following a surrender under the EAW is taken by the UK Home Secretary. There is nothing in UK law which explicitly state that this decision is subject to judicial review. Therefore I would like to adjust my statement above. It would have been more accurate to state that any extradition request from the US have to be approved by both the UK and Sweden. As explained above, the Swedish Supreme Court needs to approve such requests while the precise procedure in the UK is unknown for me.
Idag medverkade jag i TV4 nyhetsmorgon om Ecuadors förestående beslut huruvida Assange ska få diplomatisk asyl. Jag blev kontaktad igår och under natten framkom det att Storbritannien skickat ett brev där man hotade att storma Ecuadors ambassad. Nedan finner du intervjun samt några rader där jag utvecklar mina tankar.
Enligt flera olika medier så hotar Storbritannien att storma Ecuadors ambassad i London för att kunna hämta ut Julian Assange. Uppgifterna kommer först från Ecaudor som mottagit ett brev med detta budskap från Storbritannien. Enligt SvD bekräftar en talesman för brittiska UD att Storbritannien förbehåller sig rätten att storma Ecuadors ambassad för att hämta ut Assange. Enligt brittisk lag kan brittiska myndigheter med en veckas varsel ta sig in i lokalerna. Ambassaden kommer då inte längre att ha diplomatiskt skydd.
Diplomatisk immunitet och skydd från ambassader följer av Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Den vilar på principen om ömsesidighet som innebär att den både den sändande staten (Ecuador) och den mottagande staten (Storbritannien) kan efter eget behag säga upp de diplomatiska förbindelserna. Att säga upp de diplomatiska förbindelserna kan förvisso betraktas som en ovänlig handling men det finns på inga sätt en folkrättslig skyldighet att upprättahålla sådana förbindelser. I artikel 9 av nämnda konvention kan vi läsa följande.
Den mottagande staten äger när som helst och utan att redovisa skälen för sitt beslut underrätta den sändande staten om att beskningschefen eller medlem av beskickningens diplomatiska personal är persona non grata eller att annan beskickningsmedlem är icke önskvärd.Innebär det att Storbritannien kan förklara Ecuadors diplomatiska personal för persona non garata och därefter storma ambassaden? I artikel 45 av samma konvention står följande.
Om de diplomatiska förbindelserna mellan två stater avbrytas eller om beskickning återkallas slutgiltigt eller tills vidareArtikel 45 framstår som tydlig - även om de diplomatiska förbindelseran avbryts så är Ecuadors ambassadbyggnad skyddad. Det intressanta är att Storbritannien har en nationell lag från 1987 som ger den brittiska utrikesministern rätt att samtycka till att ge skydd åt en diplomatisk beskickning men också ger utrikesministern rätt att återkalla detta skydd. Det är på grundval av paragraf 1(3) i denna lag som Storbritannien anser sig ha rätt att återkalla skyddet för Ecuadors ambassad. Det är dock inte helt enkelt. En sådan tolkning kan strida mot Wienkonventionen men även mot andra bestämmelser i 1987 års lag. Enligt paragraf 1(4) i denna lag kan utrikesministern endast återkalla skyddet för en diplomatisk beskning om det är förenligt med folkrätten, vilket inluderar Wienkonventionen. Vidare finns det i den brittiska lagen en hänvisning till artikel 45 av Wienkonventionen. Den brittiska juristen Carl Gardner kommenterar saken på sin blogg.
a) åligger det den mottagande staten, även i händelse av väpnad konflikt, att respektera och skydda beskickningslokalerna jämte därtill hörande egendom och arkiv,
b) äger den sändande staten anförtro vården av beskickningslokalerna jämte därtill hörande egendom och arkiv åt tredje stat, som godtas av den mottagande staten,
c) äger den sändande staten anförtro tillvaratagandet av sina intressen och skyddet av sina medborgare åt tredje stat, som godtages av den mottagande staten.
Imorgon torsdag medverkar jag i TV4 nyhetsmorgon om Assange och diplomatisk asyl. Nedanstående länkar ger god bakgrund.
Docent Pål Wrange resonerar kring i) Får Ecuador skydda Assange? och ii) kan Storbritannien ingripa mot Ecuador? Professor Matthew Happold skriver om Asylfallet vid ICJ från 1950 och OAS-konventionen om diplomatisk asyl.
Artikel 12 i OAS-konventionen är intressant då den behandlar rätten för den asylsökande att lämna staten han/hon vistas i för att kunna färdas till den stat som beviljat asyl. OAS-konventionen gäller förvisso i Ecuador men inte i Storbritannien.
En sammanfattning av Wranges och Happolds analys: I asylfallet från 1950 förklarade ICJ att diplomatisk asyl finns inte i den allmänna folkrätten (se sid 15-16). Istället gäller artikel 41 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som anger att en
ambassad inte får bryta mot värdlandets (i detta fall Storbritanniens) lagar,
vilket man gör då man skyddar en misstänkt brottsling. Ecuador bryter alltså mot
folkrätten. Storbritannien har möjlighet att protestera och vidta motåtgärder, exempelvis genom att helt eller delvis avbryta de diplomatiska förbindelserna med Ecuador. Om sådana motåtgärder är politiskt lämpliga och motiverade är en annan fråga som jag överlåter till andra att bedöma.
Uppdatering. Pål Wrange kommenterar saken i SvD1 och SvD2.
Jag blev uppringd på min mobiltelefon av ännu en telefonförsäljare. Jag har spärrat vår hemtelefon men det går inte att spärra mobiltelefoner, se denna länk. Det vore en välgärning om detta ändrades. Jag gillar inte att bli uppringd av telefonförsäljare, varken när jag jobber eller är på fritid.
Jag har 1997-1999 själv arbetat som produktchef med direktmarknadsföring (dvs riktad reklam) hos Skandinavisk Press (numera IMP). Vår filosofi var att spärrlistor sparade pengar eftersom de som ville ha spärr mot reklam kostade marknadsföringspengar, ville inte bli kunder och utgjorde en kostnad. Telefonförsäljningsbolag borde i rent vinstsyfte frivilligt och på eget intiativ inför spärrlistor. Det skulle öka träffsäkerheten och därmed lönsamheten samt ge mig och likasinnade sinnesro.
DN och SVT återger några av mina kommentarer till TT om Carl Bildts brev till kronofogdemyndigheten. Se även SvD och GP.
TT uppmärksammade att vi sedan flera år använder rättsfallet på grundkursen i folkrätt vilket är roligt. Nedan följer de frågor vi ställer studenter på seminarium. Jag vill inte lägga ut svaren då nästkommande kull av studenter ska lösa frågorna på egen hand och inte hitta svaren på denna blogg.
E) Sedelmayer mot Ryska Federationen
1. Redogör för bakgrunden till fallet
2. Gäller målet fastställelse av en förpliktelse eller verkställighet?
3. Vilken metod använde Högsta Domstolen för att fastställa huruvida den aktuella egendomen används för höghetsrättsliga eller privaträttsliga ändamål?
4. Vilken betydelse har det att den aktuella egendomen används både för statliga och privaträttsliga ändamål?
5. Vilken betydelse har det att HD tar fasta på skillnaden mellan det skydd som Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser ger och "vanlig" statsimmunitet?
6. Ser du någon skillnad mellan HD:s och Svea Hovrätts sätt att resonera?
DNs ledarsida uppmärksammar idag Sedelmayermålet som bottnar i en ekonomisk tvist mellan Ryssland och Sedelmayer, en tysk affärsman, och som har resulterat i en utmätning av en fastighet på Lidingö, ägd av ryska staten. Vi använder fallet sedan flera år på grundutbildningen i folkrätt.
Utrikesminister Carl Bildt har den 26 juli 2012 skrivit ett brev till kronofogden där han bl.a. skriver att Högsta Domstolen i sitt avgörande från den 1 juli 2011 uttalat sig om statsimmunitet och inte om diplomatisk immunitet (sidan 2, stycke 3). Det stämmer inte. Okränkbarhet är en del av diplomatisk immunitet. I Högsta Domstolens dom från den 1 juli 2011 framgår det att diplomaternas bostäder, handelsdelagationens arkiv och diplomatfordon åtnjuter skydd av Wienkonventionen (dvs är okränkbara pga diplomatisk immunitet).
En avgörande
skillnad mellan parternas ståndpunkter är vid vilken tidpunkt som fastighetens användning ska bedömas. Ryssland argumenterar för att det ska bedömas enligt de omständigheter som föreligger idag medan HD (och Sedelmayer) menar att förhållandena vid tidpunkten för ansökan om utmätning är avgörande.
Detta är viktigt då Ryssland efter att utmätningsprocessen inleddes har anfört att man ändrat på fastighetens användning.
Min tolkning när vi gått igenom rättsfallet på juristutbildningen är att kronofogden kan sälja fastigheten men varken den nya ägaren eller kronofogden kan fysiskt avhysa de diplomater som bor i fastigheten eller bereda sig tillträde till handelsdelegationens arkiv. Denna morgon ringde jag Kronofogdemyndigheten och de hade samma syn. Hyresgästerna behåller alltså sina bostäder vid en eventuell ägarövergång och kronofogden kommer inte att gå in i handelsdelegationens arkiv eftersom den skyddas av diplomatisk immunitet. Därmed uppstår en delvis annan fråga - vem skulle vilja köpa en sådan fastighet? Det får framtiden utvisa.
Många är mer intresserade av (och bekymrade över) att Carl Bildt intervenerat i detta fall. Regeringen och UD har ett ansvar för att Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot andra länder respekteras. När jag läser UDs brev till Kronofogdemyndigheten saknas formuleringar där UD begär eller beordrar något, UD vill nog ge intrycket av att de informerar kronofogden om vilka regler som gäller samt delger Rysslands ståndpunkt. Från en folkrättslig utgångspunkt kan Bildts agerande vara påkallat (se regeringsformen 10:13) men det är möjligt att det utgör otillåtet ministerstyre (se regeringsformen 11:3 och 12:2), en målkonflikt helt enkelt.
Av Bildts brev från den 26 juli 2012 framgår det att UD redan tidigare skickat två brev till kronofogden. Med hänsyn till att Högsta domstolen avgörande från den 26 juli 2011 är tydlig när det gäller att det diplomatiska skyddet består menar jag att UD och Bildt kan ha gått för långt när de skickar ett tredje brev där man dessutom, enligt min uppfattning, felaktigt tolkar HDs avgörande.
Det finns en hel del skrivet om Sedelmayermålet och immunitet i svensk rätt, se t.ex. mitt bidrag till Dagens Juridik och dessa två blogginlägg.
Min kollega docenten Pål Wrange har skrivit en längre artikel om ämnet i Juridisk Tidsskrift nr 4 2011/2012 som dessutom ska publiceras i American Journal of International Law. Se även Said Mahmoudi, "Immunitet i svenska domstolar", Folkrätten i svensk rätt, (red. Stern/Österdahl), 2012. Professor Mahmoudi har för övrigt skrivit rättsutlåtande som användes till stöd för Sedelmayers talan mot Ryska Federationen.
DN och SvD skriver att Saif al-Islam Khaddafi hellre vill ställas inför rätta av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) i Haag än i sitt hemland Libyen. Saif fruktar att han inte kommer få en rättvis rättegång i Libyen. ICC bygger på komplementaritetsprincipen som anger att en persons straffansvar för internationella brott i första hand ska prövas i nationell domstol. ICC ska enligt artikel 17 av sin stadga endast utöva jurisdiktion om en stat är "oförmögen" eller "ovillig" att genomför en brottsutredning och rättegång. Detta tjänar flera syften, det ger brottsoffer närhet till rättsprocessen och det minskar trycket på ICC.
I detta fall pågår en brottsutredning i Libyen vilket kan tolkas som att Libyen som stat både är villig och förmögen att genomföra en rättegång vilket förhindrar en rättsprocess vid ICC. Amnesty International menar att av artikel 17 följer att en person måste få en rättvis rättegång i den nationella domstolen, annars ska personen prövas vid ICC. Amnesty stödjer sig på ett beslut från ICC den 4 april 2012. Jag menar att Amnesty argument angående ICCs beslut från den 4 april 2012 delvis blivit inaktuellt eftersom Libyen då inte formellt invänt mot ICCs jurisidktion. Det har Libyen gjort senare vilket framgår av att detta beslut från den 1 juni 2012, se även UPIs rapportering.
Jag anser att Amnesty International anför ett moraliskt, men inte juridiskt, övertygande argument. De tolkar artikel 17 av ICC-stadgan fel. Denna bestämmelse tar sikte på brister i en stat som försvårar brottsutredning och lagföring av brottslingar, artikel 17 är inte avsedd att skydda den misstänktes rättigheter. På så sätt är bestämmelsen assymetrisk vilket kan förklaras med att ICC är en domstol som ska pröva individers straffansvar och inte staters respekt för mänskliga rättigheter (jämför med Europadomstolen eller FNs MR-kommitté). Misstänkta brottslingars rättigheter i nationella rättsprocesser skyddas i detta hänseende av andra konventioner som är riktade mot stater och inte mot ICC, t.ex. internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Kevin Jon Heller har skrivit en artikel från 2006 om detta dilemma och han föreslår att Romstadgan ska ändras så att ICC även beaktar rättssäkerhetsgarantier i den berörda staten.
Uppdatering. Nu har Kevin Jon Heller skrivit ett blogginlägg där han förklarar att ICC visst kan få jurisdiktion över Saif al-Islam Khaddafi då han förbisett en sak i sin artikel från 2006. Han menar fortfarande att kränkningar av internationella MR-konventioner inte utgör skäl för att ICC ska få jurisdiktion. Däremot kan kränkningar av rättssäkerhetsgarantier i libysk nationell lagstiftning göra att ICC får jurisdiktion eftersom det kan göra libyiska domstoler underkänner åtalet och därmed är Libyen oförmöget att utreda och lagföra brottet. Kan det bli bättre när en akademiker offentligt börjar omvärdera sina egna slutsatser? Jag tror dock att resonemanget i artikeln från 2006 fortfarande kan hålla. Vad är sannolikheten att en libyisk domstol underkänner ett åtal mot Saif al-Islam Khaddafi för att libyiska myndigheter bryter mot den egna statens lagstiftning?
Igår tisdag var jag med i TV4 Nyhetsmorgon och gav en kommentar om frihetsberövandet av Modig. Min medverkan blev ganska kort då Modig släpptes fri måndag kväll.
Artikel publicerad i tidningen NU den 4 juli 2012
Fler balkonger åt stockholmarna!
Det är ingen tillfällighet att en lägenhet med balkong är mer eftertraktad än en utan. Balkongen är en ventil i en instängd lägenhet, en oas där man kan lapa sol, odla växter, dricka eftermiddagskaffe, vädra skjortor eller bara stå och betrakta den myllrande staden där nedanför. Inte undra på, alltså, att stockholmare älskar sina balkonger. Följaktligen förses nästan varenda nybyggd lägenhet med en balkong.
Många av husen vi bor i är från en annan tid. Dåtidens livsstil, ideal och ekonomiska förutsättningar gjorde att balkonger många gånger aldrig byggdes. Det vill nutidens stadsbor åtgärda. Under 2011 inkom bara i Stockholm nära 400 ansökningar om bygglov för balkong. Självklart borde man tillmötesgå de önskemålen i så stor utsträckning som möjligt. Vill vi ha en levande stad måste vi också skapa förutsättningar för en stad som människor vill leva i.
Dessvärre grusas stockholmarnas balkongdrömmar alltför ofta av hårda byggnadsregler och snäva tolkningar av dem. För att bygglov för nya balkonger ska kunna ges behövs ett mycket väl genomarbetat förslag av hög arkitektonisk kvalitet anpassat till både byggnaden och omgivningen, skriver Stockholms stad på sin hemsida. Den som råkar ha lägenhet som vetter mot gatan måste dessutom kunna prestera ”särskilda skäl” för att väga upp ”allmänintresset”. ”Allmänintresset” antas uppenbarligen vara lika med att bevara staden i befintligt skick och skydda den mot allehanda påfund från dess ”enskilda” invånare.
Vi tror att Stockholm behöver en stadsbyggnadspolitik som bejakar hur människor vill leva och som bättre försvarar den enskildes rätt mot systemet. Som liberalt parti borde Folkpartiet gå i bräschen för denna kursändring. Det är därför beklagligt att en tillåtande attityd när det gäller att bygga balkong ut mot gatan inte tycks rymmas inom ramen för en liberal stadsbyggnadspolitik. Tanken på att ge individens önskemål en chans mot ”allmänintresset” borde annars inte vara alldeles främmande för Folkpartiet Liberalerna.
Jesper Svensson, Per Altenberg, Andreas Bergström, Mark Klamberg, Ulf Schyldt, Jenny Sonesson och Ida Thulin.
Nu är jag tillbaka från semester och uppdaterar bloggen. Den 10 juli 2012 blev jag intervjuad i Sveriges Radio, Ekot om ICCs första dom, läs och lyssna här.
