NU februari 2003
Folkpartiet har hamnat fel i Irakfrågan
I debatten kring ett krig mot Irak finns det två tendenser i folkpartiets argumentation som är olycklig. Det rör både motiven för krig och processen för att sanktionera ett militärt angrepp.
I FN är USA:s motiv för ett eventuellt angrepp en avrustning av Iraks massförestörelsevapen. I USA:s retorik utanför FN talas även om att undsätta det irakiska folket och kampen mot terrorism. De konspiratoriskt lagda bland krigsmotståndarna talar om olja som motiv.
Min kritik mot folkpartiet är att ledande representanter använder omsorgen om det irakiska folket som motiv för krig, med vapen i hand ska demokrati skapas och kränkningar av mänskliga rättigheter förhindras. Detta öppnar upp för godtycklighet. Vilka kränkningar av mänskliga rättigheter kan motivera angrepp från andra stater? Användandet av dödstraff eller utvisning av människor som hotas av tortyr? Detta förekommer i demokratiska länder, USA och Sverige. En gräns måste dras för humanitära interventioner, t ex för att förhindra ett pågående folkmord. Detta var aktuellt på Balkan under 90-talet men inte i dagens Irak.
Den andra delen av min kritik rör synen på processen i FN. Den 17 februari kunde man i en debatt mellan Jan Björklund och Urban Ahlin höra följande. Jan Björklund menade att dagens situation liknade våldsanvändandet mot Kosovo som skedde utan FN-mandat. Jan Björklunds slutsats blev att FN:s säkerhetsråd kunde kringgås, även om en bred skara av länder gör en annan tolkning av resolution 1441 och kräver en andra resolution. Samma ståndpunkt har rests av andra liberala debattörer. Jag menar att det är två ojämförbara situationer. I samband med Kosovokrisen 1999 talade Folkpartiet med stöd av folkrättsprofessorn Ove Bring om en akut nödvärnssituation. Folkpartiet satte upp en rad villkor för att säkerhetsrådet skulle kunna kringgås. Detta sågs av många som en mycket kontroversiell utveckling av folkrätten. Ur en liberal ståndpunkt var utvecklingen riktig, mänskliga rättigheter gick före staters suveränitet. Jag menar dock att varken en nödvärnssituation föreligger eller att villkoren som folkpartiet då hävdade är uppfyllda.
FN-stadgan är tydlig, våld får bara användas två fall, i självförsvar eller efter ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Folkpartiet har förslagit ett tredje fall, i en akut nödvärnssituation där FN-systemet är paralyserat, t ex för att förhindra ett pågående folkmord. I USA talar man om förebyggande självförsvar, där gissningar om eventuella angrepp i framtiden motiverar krig idag. En sådan utveckling vore olycklig. Vi måste säga nej till godtycklighet och ja till förutsägbarhet.
Sanktionerna har lättat, civilbefolkningen klarar sig bättre och det har rests förslag om riktade sanktioner mot regimen – detta är positivt. En dag kanske det irakiska folket ser att Saddam Hussein är deras fiende och inte västvärlden. När det gäller massförstörelsevapen måste vi ta ställning både i process och i sakfrågan. Hur länge ska vi ha tålamod med Irak? För att låna diplomaten Max Kohnstamms argument: Det är bättre med 25 år av vapeninspektioner än att skicka in trupperna i 25 dagar. Strategin måste vara fortsatta vapeninspektioner, om Irak obstruerar ska militära medel vara ett alternativ och avgörande beslut ska fattas i FN:s säkerhetsråd.
Såväl de som utesluter militära medel i alla situationer och de som kräver krig med tvivelaktiga argument underminerar FN-systemet, resultatet är en stärkt Saddam Hussein. Folkpartiet har hamnat fel i Irakfrågan.
Mark Klamberg
Folkpartist
Styrelseledamot Svenska FN-förbundet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar