I samband med mina lektioner om mänskliga rättigheter på Stockholms universitet tar jag kort upp den idéhistoriska bakgrunden. Jag ansluter mig då till föreställningen att läran om att människan har okränkbara rättigheter är mer än en europeiskt idé och tar avstånd från kulturell relativism.
Istället hävdar jag att tanken om människans okränkbara rättigheter uppstått i flera kulturer, med exempel på att detta ibland skett i samspel mellan olika kulturer och ibland oberoende av varandra. Mänskliga rättigheter kan därför varken på idéhistoriska eller moraliska skäl förkastas som europeisk imperialism.
Med anledning att en student under dagen frågat efter konkreta exempel ger jag några nedan.
Cyros den store (även känd som Kyros II), var en persisk kung som levde på 500-talet före vår tideräkning. Han värnade religionsfriheten och avskaffade slaveriet, vilket bl.a. ledde till att judarna som då var bosatta i hans rike befriades. Vidare agerade han för likabehandling oberoende av etnicitet och det är dokumenterat att han värnade rörelsefrihet, egendomsrätt, ekonomiska och sociala rättigheter.
Ashoka, en indisk kejsare, övergav under 200-talet före vår tideräkning sitt blodbestänkta förflutna för att praktisera den buddistiska läran ahimsa och likabehandling av sina undersåtar oberoende av kast och religion.
Muhammed, muslimsk profet under 600-talet av vår tideräkning, medverkade till att kvinnor, i förhållande tidigare arabiska traditioner, fick stärkt äganderätt, arvsrätt, utbildning och rätt att skilja sig.
Moses, judisk profet, förmedlade mellan 1200-1400-talen före vår tideräkning, de tio budorden, vari man kan härleda rätten till liv (Du skall inte dräpa), rätten till egendom (Du skall inte stjäla) och rätten till en rättvis rättegång (Du skall inte vittna falskt mot din nästa).
Det finns alltså fler än de förebilder, John Locke, Adam Smith, Mary Wollstonecraft, J.S. Mill och Karl Staaff, som jag annars brukar åberopa.
Hej Mark, har du inte en väldigt vid definition av MR-begreppet i så fall?
SvaraRaderaEn teori om MR bör förstås handla just om tanken om att varje människa har vissa oförytterliga rättigheter som inte får kränkas -- inte om allmän likabehandling, tolerans eller goda gärningar i största allmänhet. Av MR-tänket följer väl nån sorts likabehandlingsideal, men alla likabehandlingsideal är inte uttryck för MR-tänk.
Ahimsa handlar, vad jag förstått, mer om plikter än om rättigheter. Det var väl på sådana grunder som t ex Gandhi inte gillade tugget om mänskliga rättigheter. På samma sätt handlar ju de tio budorden om plikter snarare än rättigheter.
MR och individuella rättigheter behöver ju inte heller vara samma sak. På rak arm vet jag inte om jag köper idén om Locke, Smith etc som MR-förespråkare, men du kanske kan utveckla. Mills försvar för yttrandefriheten i "Om friheten" försvarar ju yttrandefrihet *inte* som en oförytterlig mänsklig rättighet, utan på instrumentella grunder, utifrån utfallen.
Läste i somras Adam Hochschilds utmärkta "Kung Leopolds vålnad". Men jag tror att han begår en anakronistisk miss när han beskriver kampen mot Leopolds övergrepp som en kamp för mänskliga rättigheter: Ingenstans i boken ges belägg för att mänskliga rättigheter var den transnationella anti-Leopoldrörelsens bevekelsegrund. Tvärtom tycks de mer ha verkat utifrån idéer som i dag framstår som lite mossiga, som mission utifrån ett kristet broderskap, till exempel. Och nog hade det varit märkligt om de tänkt MR, gott och väl ett halvsekel innan MR-diskursen på allvar slår igenom (cf. Mark Mazower: "The strange triumph of human rights, 1933-1950", The Historical Journal, 47:2, 2004.)
Och, eftersom jag gissar att det är ditåt du vill, strikt talat förutsätter ju inte universalism-argumentet att MR-tänket har uppstått i en rad olika kulturer oberoende av varandra. Universalismen blir varken mer eller mindre sann om den uppstått (eller inte uppstått) i fler kultursfärer än Europa.
Jag kanske var lite slarvig. MR-begreppet som vi känner det har som du antyder mycket riktigt uppkommit i den västerländska kultursfären. Det förhindrar dock inte att det är förenligt med andra kulturers tankegods. Från en filosofisk utgångspunkt spelar detta kanske ingen roll, men jag tror det är ett bra argument i diskussioner med kulturrelativister. Studenten som frågade mig hade utländsk bakgrund och ville ha ammunition i diskussioner med sina tidigare landsmön.
SvaraRadera