Blogg som kommenterar folkrätt och politik / Blog on Public International Law and Politics
fredag, januari 18, 2008
Neutralitetstanken finns i folksjälen
Margot Wallström verkar, liksom många andra svenskar leva kvar i föreställningen att vår säkerhetspolitik syftar till att Sverige ska vara neutralt i händelse av krig. Apropå EU:s solidaritetsklausul skriver hon i SvD: "[d]etta påverkar naturligtvis inte neutralitets- eller alliansfriheten". Som jag skrivit i ett tidigare inlägg har Sverige redan under socialdemokratiskt styre lämnat neutralitetslinjen. När jag under hösten besökte en journalistskola svarade hälften av studenterna vår säkerhetspolitik syftar till att Sverige ska vara neutralt i händelse av krig. Även om jag inte har något emot denna ändring, tycker jag det är beklagligt att media och makthavare beskriver svensk säkerhetspolitik i termer av neutralitet.
tisdag, januari 15, 2008
Vad är domarens roll?
Veckans Krönika i Dagens Juridik den 15 januari 2008.
Vad är domarens roll?
Tre berättigade frågor är, både för yrkesverksamma jurister och allmänheten, vad menar vi med rättvisa, vad är syftet med domstolars verksamhet och vilken är domarens roll? Ibland får jag intrycket av att allmänheten förväntar sig att domstolen i det konkreta fallet ska åstadkomma någon form av moralisk rättvisa utifrån en objektivt fastställbar verklighet. För juristen är det kanske mer uppenbart att domaren, som i all annan mänsklig verksamhet, ej kan nå full insikt om händelser som han eller hon ej själv bevittnat. Det kan därför vara en poäng att upplysa den rättssökande allmänheten om att resultatet av en rättegång kanske inte blir vad de uppfattar som "rättvist" utan snarare vad som kan bevisas. Det råder alltså en oklarhet om domstolsväsendets mål och funktion, inte bara mellan allmänhet å ena sidan och jurister å andra sidan, utan även inbördes bland jurister.
Utifrån JK:s rättssäkerhetsprojekt "Felaktigt dömda" och Rödebyrättegången vill jag vidga diskussionen om vad som är syftet med brottmålsrättegångar och domarens roll i dessa. Svenska brottmålsrättegångar präglas av ett kontradiktoriskt förfarande där processen drivs framåt av två motsatta parter. Domaren har till uppgift att genom formell processledning garantera att rättegången genomförs på ett korrekt och rättvist sätt, vari ligger att det ska råda processuell balans mellan parterna, på engelska bäst uttryckt genom uttrycken "fair trial" och "equality of arms". En annan modell vore att domaren drev processen framåt genom en mer aktiv, materiell processledning, exempelvis genom att domaren tar sig en större roll i samband med vittnesförhör och i förhållande till brister i förundersökningen. Domarens roll skulle då vara mer än blott en garant för balans mellan parterna, han eller hon skulle själv aktivt söka "sanningen".
JK Göran Lambertz och Hans Gunnar Axberger pekade i en infekterad debatt i SvD under 2006 på förarbetsuttalanden som säger att "rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett". De hänvisade till Per Olof Ekelöfs åsikt "att det kan vara domstolens skyldighet att agera även då det är den tilltalades nackdel, allt för att nå målet, materiellt riktiga domslut" - med min egen terminologi "sanningen". Skulle detta vara mer i enlighet med de förväntningar som allmänhet och lagstiftare har på domstolsväsendet? Detta kan förefalla väldigt kontroversiellt för svenska jurister. För undertecknad, som studerar processordningarna vid FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien, Rwanda och internationella brottmålsdomstolen, är tanken om en aktivt sanningssökande domare mindre främmande. Vid sidan om krav på rättvisa och skyndsamma rättegångar finns även, i varierande grad mellan nämnda internationella domstolar, krav på att domare och åklagare ska söka sanningen. Det kan även i långa och komplicerade rättegångar i nationella domstolar finnas goda skäl för mer aktiva domare.
Med Rödebymålet som exempel är det uppenbart att såväl parterna som samhället i övrigt söker sanningen och svaret på frågan vad som är juridiskt och moraliskt försvarbart. Vilka var omständigheterna när en vuxen man sköt två hotfulla ungdomar och går det att ursäkta? Nu vilar målet lyckligtvis i trygga händer. Rätten är utökad med en extra rådman och en nämndeman, för vilket rättens ordförande befarar kritik. När journalisten Peter Kadhammar beskriver lagmannen Pia Johanssons processledning pekar han på rättens "imponerande hänsynsfullhet mot den åtalade 50-årige mannen, mot 17-åringen han sköt och mot deras anhöriga" och använder beskrivningen "det mjuka svenska samhället när det är som bäst." Som tidigare notarie för nämnda lagman kan jag bekräfta detta porträtt. Pia Johansson skulle kanske inte skriva under på Hans-Gunnar Axbergers, för svenska förhållanden, radikala programförklaring men hon är en domare som vinnlagt sig om att värna samtliga parters rättigheter och intressen. Jag är övertygad om att när tingsrättens dom faller i Rödebymålet kommer vi att finna en pedagogisk och välskriven dom. Vi kanske inte får hela sanningen och några kanske kommer att uppfatta domen som orättvis, men jag är övertygad om att Blekinge tingsrätt kommer att svara väl mot rättsstatens förväntningar.
Vad är domarens roll?
Tre berättigade frågor är, både för yrkesverksamma jurister och allmänheten, vad menar vi med rättvisa, vad är syftet med domstolars verksamhet och vilken är domarens roll? Ibland får jag intrycket av att allmänheten förväntar sig att domstolen i det konkreta fallet ska åstadkomma någon form av moralisk rättvisa utifrån en objektivt fastställbar verklighet. För juristen är det kanske mer uppenbart att domaren, som i all annan mänsklig verksamhet, ej kan nå full insikt om händelser som han eller hon ej själv bevittnat. Det kan därför vara en poäng att upplysa den rättssökande allmänheten om att resultatet av en rättegång kanske inte blir vad de uppfattar som "rättvist" utan snarare vad som kan bevisas. Det råder alltså en oklarhet om domstolsväsendets mål och funktion, inte bara mellan allmänhet å ena sidan och jurister å andra sidan, utan även inbördes bland jurister.
Utifrån JK:s rättssäkerhetsprojekt "Felaktigt dömda" och Rödebyrättegången vill jag vidga diskussionen om vad som är syftet med brottmålsrättegångar och domarens roll i dessa. Svenska brottmålsrättegångar präglas av ett kontradiktoriskt förfarande där processen drivs framåt av två motsatta parter. Domaren har till uppgift att genom formell processledning garantera att rättegången genomförs på ett korrekt och rättvist sätt, vari ligger att det ska råda processuell balans mellan parterna, på engelska bäst uttryckt genom uttrycken "fair trial" och "equality of arms". En annan modell vore att domaren drev processen framåt genom en mer aktiv, materiell processledning, exempelvis genom att domaren tar sig en större roll i samband med vittnesförhör och i förhållande till brister i förundersökningen. Domarens roll skulle då vara mer än blott en garant för balans mellan parterna, han eller hon skulle själv aktivt söka "sanningen".
JK Göran Lambertz och Hans Gunnar Axberger pekade i en infekterad debatt i SvD under 2006 på förarbetsuttalanden som säger att "rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett". De hänvisade till Per Olof Ekelöfs åsikt "att det kan vara domstolens skyldighet att agera även då det är den tilltalades nackdel, allt för att nå målet, materiellt riktiga domslut" - med min egen terminologi "sanningen". Skulle detta vara mer i enlighet med de förväntningar som allmänhet och lagstiftare har på domstolsväsendet? Detta kan förefalla väldigt kontroversiellt för svenska jurister. För undertecknad, som studerar processordningarna vid FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien, Rwanda och internationella brottmålsdomstolen, är tanken om en aktivt sanningssökande domare mindre främmande. Vid sidan om krav på rättvisa och skyndsamma rättegångar finns även, i varierande grad mellan nämnda internationella domstolar, krav på att domare och åklagare ska söka sanningen. Det kan även i långa och komplicerade rättegångar i nationella domstolar finnas goda skäl för mer aktiva domare.
Med Rödebymålet som exempel är det uppenbart att såväl parterna som samhället i övrigt söker sanningen och svaret på frågan vad som är juridiskt och moraliskt försvarbart. Vilka var omständigheterna när en vuxen man sköt två hotfulla ungdomar och går det att ursäkta? Nu vilar målet lyckligtvis i trygga händer. Rätten är utökad med en extra rådman och en nämndeman, för vilket rättens ordförande befarar kritik. När journalisten Peter Kadhammar beskriver lagmannen Pia Johanssons processledning pekar han på rättens "imponerande hänsynsfullhet mot den åtalade 50-årige mannen, mot 17-åringen han sköt och mot deras anhöriga" och använder beskrivningen "det mjuka svenska samhället när det är som bäst." Som tidigare notarie för nämnda lagman kan jag bekräfta detta porträtt. Pia Johansson skulle kanske inte skriva under på Hans-Gunnar Axbergers, för svenska förhållanden, radikala programförklaring men hon är en domare som vinnlagt sig om att värna samtliga parters rättigheter och intressen. Jag är övertygad om att när tingsrättens dom faller i Rödebymålet kommer vi att finna en pedagogisk och välskriven dom. Vi kanske inte får hela sanningen och några kanske kommer att uppfatta domen som orättvis, men jag är övertygad om att Blekinge tingsrätt kommer att svara väl mot rättsstatens förväntningar.
fredag, januari 04, 2008
Debattartikel i Expressen
Händelseutvecklingen i Kenya påminner alltför mycket om Rwanda 1994. Jag har skrivit en debattartikel i Expressen om detta.
Vi måste skicka Nordic Battlegroup till Kenya
Artikel publicerad i Expressen sidan 4 Debatt den 4 januari 2008
Vi måste skicka Nordic Battlegroup till Kenya
Kyrkor med kvinnor och barn bränns ned, vägspärrar där endast personer från en viss folkgrupp släpps förbi och människor med ”fel” tillhörighet huggs ner med machete. Det är inte Rwanda 1994 utan Kenya 2008. Nyhetsuppgifter talar om 300 döda de senaste dagarna och en hög polischef i landet beskriver det hela som ”etnisk rensning”. Bevittnar vi början på ett folkmord?
Efter världssamfundets handlingsförlamning under 90-talet beträffande Rwanda och Balkan upprepades orden ”aldrig mer”. Likväl fick mördandet i Darfur, med sin kulmen 2004, pågå utan att omvärlden har agerat med kraft. Ska samma misstag upprepas än en gång?
Världens ledare enades under FN-toppmötet 2005 om att varje enskild stat har en skyldighet att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Ansvaret för att förhindra att våldet sprids i Kenya vilar följaktligen i första hand på landets president Mwai Kibaki. Efter det nu ifrågasatta valresultatet måste han med alla medel återupprätta respekten för landets bräckliga demokrati och förhindra fortsatt våld. Om det framkommer att han förlorat valet måste han överlämna makten under stillsamma former. I denna process är det viktigt att Kenya får allt det stöd som behövs från omvärlden.
Om Kenya misslyckas med att bevara sin demokrati och landet faller vidare in i en våldsspiral måste världssamfundet agera än mer kraftfullt. Under FN-toppmötet 2005 enades staterna även om att världssamfundet, genom FN, har skyldighet att använda diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel för att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Staterna förklarade sig också beredda att gemensamt agera i enlighet med FN-stadgans kapitel VII om de fredliga medlen visar sig otillräckliga. Jag anser att när hoten mot människor är av denna karaktär har Sverige och andra länder ett ansvar att ingripa även om det saknas FN-mandat. För det fall inget annat visar sig tillräckligt, handlar det i klartext om att skicka fredsbevarande eller fredsframtvingande trupper till landet.
Ministrar i den kenyanska regeringen har under onsdagen uttalat att mördandet utgör folkmord, organiserat av oppositionen och begärt att åtal väcks vid den internationella brottmålsdomstolen (ICC). För frågan om dödandet i Kenya ska beskrivas som folkmord är både konkreta fysiska fakta och förövarens sinnestillstånd av relevans. Folkmord definieras som handlingar begångna med avsikt att utplåna, helt eller delvis, en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Utöver den som faktiskt utför folkmordet kan även individer och stater göras ansvariga genom medverkan till brottet.
Tidigare exempel på folkmord, från förintelsen under andra världskriget till före detta Jugoslavien, Rwanda och Darfur visar att världssamfundet lätt hamnar i en moment 22-situation: ett ingripande förutsätter ett tillförlitligt faktamaterial och ett tillförlitligt faktamaterial förutsätter ett ingripande. Makthavare skyller på bristande information och efteråt undrar alla varför ingen gjorde något. Sverige har tillsammans med andra länder ofta legat steget efter. Oavsett om förklaringen ska sökas i realpolitik eller på annat håll, har vi saknats på frontlinjen.
Än är det för tidigt att på ett välunderrättat sätt definiera övergreppen i Kenya. Likväl finns det fyra saker som den svenska regeringen kan ta initiativ till och genomföra i samverkan med likasinnade länder.
För det första. Såväl den kenyanska regeringen som oppositionen är parter i denna oroliga situation. Därför kan det underlätta om en oberoende utländsk kommission kontrollerar valsammanräkningen och undersöker vem som ansvarar för den senaste tidens våldsamheter.
För det andra. Under 2005 gav Sverige 42 miljoner US-dollar i bistånd till Kenya. Den enskilt största sektorn som SIDA arbetar med i landet rör demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Som femte största donator av bilateralt bistånd kan Sverige tillsammans med andra länder förmå de kenyanska ledarna att välja en lösning som främjar fred och demokrati.
För det tredje. Kenya har genom sin anslutning 2005 till ICC: s stadga underkastat sig domstolens jurisdiktion. För det fall händelserna inte utreds på ett tillfredsställande sätt av de kenyanska myndigheterna, kan såväl Sverige som ICC: s åklagare välja att aktivera domstolen så att lagföring sker i Haag. Att den kenyanska regeringen på egen hand hänskjuter situationen till domstolen är möjligt, på samma sätt som skett avseende konflikterna i Kongo, norra Uganda och Centralafrikanska republiken.
Avslutningsvis. Om mer kraftfulla åtgärder är nödvändiga, bör Sverige ta initiativet till att EU skickar sin snabbinsatsstyrka. Sedan 1 januari i år leds Nordic Battlegroup (NBG), en del av snabbinsatsstyrkan, av Sverige. Inom 10 dagar efter att beslut har tagits skall NBG kunna finnas på plats.
Kenya och dess vänner måste visa att orden ”aldrig mer” har en innebörd.
MARK KLAMBERG
Mark Klamberg är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat som jurist vid ICC där han lärt känna flera välmeriterade kenyanska brottsutredare och jurister.
Vi måste skicka Nordic Battlegroup till Kenya
Kyrkor med kvinnor och barn bränns ned, vägspärrar där endast personer från en viss folkgrupp släpps förbi och människor med ”fel” tillhörighet huggs ner med machete. Det är inte Rwanda 1994 utan Kenya 2008. Nyhetsuppgifter talar om 300 döda de senaste dagarna och en hög polischef i landet beskriver det hela som ”etnisk rensning”. Bevittnar vi början på ett folkmord?
Efter världssamfundets handlingsförlamning under 90-talet beträffande Rwanda och Balkan upprepades orden ”aldrig mer”. Likväl fick mördandet i Darfur, med sin kulmen 2004, pågå utan att omvärlden har agerat med kraft. Ska samma misstag upprepas än en gång?
Världens ledare enades under FN-toppmötet 2005 om att varje enskild stat har en skyldighet att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Ansvaret för att förhindra att våldet sprids i Kenya vilar följaktligen i första hand på landets president Mwai Kibaki. Efter det nu ifrågasatta valresultatet måste han med alla medel återupprätta respekten för landets bräckliga demokrati och förhindra fortsatt våld. Om det framkommer att han förlorat valet måste han överlämna makten under stillsamma former. I denna process är det viktigt att Kenya får allt det stöd som behövs från omvärlden.
Om Kenya misslyckas med att bevara sin demokrati och landet faller vidare in i en våldsspiral måste världssamfundet agera än mer kraftfullt. Under FN-toppmötet 2005 enades staterna även om att världssamfundet, genom FN, har skyldighet att använda diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel för att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Staterna förklarade sig också beredda att gemensamt agera i enlighet med FN-stadgans kapitel VII om de fredliga medlen visar sig otillräckliga. Jag anser att när hoten mot människor är av denna karaktär har Sverige och andra länder ett ansvar att ingripa även om det saknas FN-mandat. För det fall inget annat visar sig tillräckligt, handlar det i klartext om att skicka fredsbevarande eller fredsframtvingande trupper till landet.
Ministrar i den kenyanska regeringen har under onsdagen uttalat att mördandet utgör folkmord, organiserat av oppositionen och begärt att åtal väcks vid den internationella brottmålsdomstolen (ICC). För frågan om dödandet i Kenya ska beskrivas som folkmord är både konkreta fysiska fakta och förövarens sinnestillstånd av relevans. Folkmord definieras som handlingar begångna med avsikt att utplåna, helt eller delvis, en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Utöver den som faktiskt utför folkmordet kan även individer och stater göras ansvariga genom medverkan till brottet.
Tidigare exempel på folkmord, från förintelsen under andra världskriget till före detta Jugoslavien, Rwanda och Darfur visar att världssamfundet lätt hamnar i en moment 22-situation: ett ingripande förutsätter ett tillförlitligt faktamaterial och ett tillförlitligt faktamaterial förutsätter ett ingripande. Makthavare skyller på bristande information och efteråt undrar alla varför ingen gjorde något. Sverige har tillsammans med andra länder ofta legat steget efter. Oavsett om förklaringen ska sökas i realpolitik eller på annat håll, har vi saknats på frontlinjen.
Än är det för tidigt att på ett välunderrättat sätt definiera övergreppen i Kenya. Likväl finns det fyra saker som den svenska regeringen kan ta initiativ till och genomföra i samverkan med likasinnade länder.
För det första. Såväl den kenyanska regeringen som oppositionen är parter i denna oroliga situation. Därför kan det underlätta om en oberoende utländsk kommission kontrollerar valsammanräkningen och undersöker vem som ansvarar för den senaste tidens våldsamheter.
För det andra. Under 2005 gav Sverige 42 miljoner US-dollar i bistånd till Kenya. Den enskilt största sektorn som SIDA arbetar med i landet rör demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Som femte största donator av bilateralt bistånd kan Sverige tillsammans med andra länder förmå de kenyanska ledarna att välja en lösning som främjar fred och demokrati.
För det tredje. Kenya har genom sin anslutning 2005 till ICC: s stadga underkastat sig domstolens jurisdiktion. För det fall händelserna inte utreds på ett tillfredsställande sätt av de kenyanska myndigheterna, kan såväl Sverige som ICC: s åklagare välja att aktivera domstolen så att lagföring sker i Haag. Att den kenyanska regeringen på egen hand hänskjuter situationen till domstolen är möjligt, på samma sätt som skett avseende konflikterna i Kongo, norra Uganda och Centralafrikanska republiken.
Avslutningsvis. Om mer kraftfulla åtgärder är nödvändiga, bör Sverige ta initiativet till att EU skickar sin snabbinsatsstyrka. Sedan 1 januari i år leds Nordic Battlegroup (NBG), en del av snabbinsatsstyrkan, av Sverige. Inom 10 dagar efter att beslut har tagits skall NBG kunna finnas på plats.
Kenya och dess vänner måste visa att orden ”aldrig mer” har en innebörd.
MARK KLAMBERG
Mark Klamberg är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat som jurist vid ICC där han lärt känna flera välmeriterade kenyanska brottsutredare och jurister.