Ni blev lurade

Artikel publicerad i Aftonbladet den 3 februari 2009

Ni blev lurade!

Stora bloggprisvinnarna slår larm om den nya FRA-lagen:
FRA-lagen kommer fortfarande, med eller utan de aviserade ändringarna, att utgöra den största nedmontering av grundläggande fri- och rättigheter som Sverige sett i modern tid. Det skriver Mikael Nilsson, Anna Petersson, vinnare av hederpriset vid utdelningen av Aftonbladets Stora Bloggpriset, tillsammans med Jon Karlung och Mark Klamberg.

Försvarsdepartementet skickade nyligen ett förslag till ändringar av FRA-lagen på remiss. Bland annat ska FRA:s tillgång till datatrafik nu begränsas genom att tillstånd för spaning i ”signalbärare” ska erhållas i domstol. Därmed faller enligt Sten Tolgfors grunden för talet om massavlyssning.

I departementspromemorian definieras signalbärare som ”det minsta fysiska medium genom vilket signalerna kan överföras”. I klartext innebär det att en signalbärare typiskt är en optisk fiber, eller rättare ett fiberpar för tvåvägskommunikation.

Men hur mycket trafik får FRA tillgång till i varje signalbärare? Ett enskilt fiberpar hos Bahnhof, en av landets kabeloperatörer, rymmer upp till 320 separata kanaler med datatrafik, som vardera kan transportera 10 Gigabit/s. Detta ger den smått hisnande siffran 3,2 Terabit/s per signalbärare.

Som bredband räknas allmänt en uppkoppling på minst 2 Mbit/s. En signalbärare i promemorians mening rymmer därmed bredbandstrafik från (lågt räknat) en miljon hushåll. Ny teknik är dessutom under utveckling för att mångdubbla kapaciteten i varje fiber. I själva verket har ett enda fiberpar potential att rymma hela Sveriges samlade datatrafik av i dag.

Exakt hur mycket av kapaciteten i varje fiber som används är operatörernas hemlighet. Men detta ändrar inte fakta: mängden data som kan komma att transporteras i en enda signalbärare är gigantisk. Även det minsta möjliga spaningstillstånd som den föreslagna signalspaningsdomstolen kan bevilja omfattar alltså enorma trafikmängder.

Man kan vidare notera att Bahnhof klarar sig med endast fyra fiberpar som korsar nationsgränsen, varav två huvudsakligen fungerar som reserv. Det betyder att om FRA är intresserade av trafik som rör sig genom Bahnhofs kablar måste de i praktiken ges tillgång till minst hälften av operatörens gränsöverskridande trafik.

Liknande förhållanden gäller hos andra operatörer. Trenden är också att mer data transporteras i en och samma fiber snarare än att nya kablar dras, av rent ekonomiska skäl. Mängden data som domstolen måste ge FRA tillgång till ökar alltså i takt med ökande datatrafik i framtiden.

Är detta verkligen den ”kraftiga begränsning” av tillgången som presenterades som en så viktig del av överenskommelsen från den 25 september? Vi menar att många kritiker lurats att tro att begränsningen är betydande, medan den i själva verket är närmast helt betydelselös. Domstolens begränsning av spaningen till vissa signalbärare blir inget annat än ett spel för gallerierna.

Att det nya förslaget inför vissa ytterligare rättsliga begränsningar för vad FRA får göra med avlyssnad trafik – som att inhemsk trafik måste förstöras när den väl har identifierats som sådan – är då av marginellt värde. I det skede när dylika bestämmelser kan tillämpas är ett integritetsintrång av väldiga proportioner redan ett faktum.

Det blir allt tydligare att lagstiftarna betraktar elektronisk kommunikation som mindre skyddsvärd än traditionell telefoni och vanliga brev. Men sträng kommunikationshemlighet är en förutsättning för fri opinionsbildning, för ett verkningsfullt journalistiskt källskydd och för skydd av privatlivet, för att bara nämna några av de viktiga värden som undergrävs av FRA-lagen, även i dess nya form.

”Det är viktigt att få bort massavlyssning och mass-scanning”, sa Camilla Lindberg (fp) till TT i september. Vi instämmer. Tyvärr visar riksdag och regering en återkommande oförmåga att göra just detta.

Den symboliska begränsningen till ”signalbärare” ändrar inte det faktum att FRA får tillgång till svindlande stora trafikmängder. Vår kritik kvarstår alltså. FRA-lagen kommer fortfarande, med eller utan de aviserade ändringarna, att utgöra den största nedmontering av grundläggande fri- och rättigheter som Sverige sett i modern tid.