För det första, lika viktig som frågan om lagring är under vilka omständigheter och för vilka ändamål de lagrade uppgifterna får användas. Sverige har redan lagstiftning inom detta område som är alltför vag och tillåtande. Jag tänker på 6 kap. 22 § första stycket 2 och 3 lagen om elektronisk kommunikation. På sidan 223 i SOU 2007:76 sammanfattar man enligt följande.
Förutsättningarna för att få ut trafikuppgifter enligt 6 kap. 22 §Frågan om tillgång till lagrade trafikuppgifter är föremål för polismetodutredningen, som jag kommenterat i Dagens Juridik. Där vill jag fästa uppmärksamhet vid att förslaget förvisso upphäver 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK men ger polisen samtidigt genom en ny lag rätt att få ut uppgifter inom ramen för sin underrättelseverksamhet. Här behövs en analys om det är steg framåt eller bakåt. Med andra ord, granskningen av genomförandet av trafikuppgiftdirektivet i Sverige måste förenas med en granskning av polismetodutredningen. Jag uppfattar att polismetodutredningens förslag gör det möjligt för polisen att få tillgång till uppgifter än tidigare i syfte att förebygga brott samtidigt som möjligheterna till efterhandskontroll stärks något.
första stycket 3 LEK är följande (i jämförelse med rättegångsbalken).
1. Det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person.
2. Det ska vara fråga om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än två års fängelse (även anstiftan och medhjälp).
3. Åtgärden behöver inte vara av synnerlig vikt för utredningen.
4. Åtgärden är inte begränsad till vissa teleadresser men uppgiften
ska angå ett särskilt elektroniskt meddelande.
5. Åtgärden beslutas av den brottsbekämpande myndigheten.
För det andra, EG-domstolen har endast tagit ställning till om direktivet är antaget på korrekt laglig grund, inte om det är förenligt med Europakonventionens skydd för familjeliv, privatliv, hem och korrespondens (artikel 8). Det finns ett mål vid Tysklands författningsdomstol som ska ta upp den senare aspekten. Domstolen har i ett intermistiskt beslut (tillfälligt beslut tills vidare) begränsat tyska myndigheters tillgång till den sparade informationen. Med andra ord, bara för att EG-domstolen nu godkänt trafikdatalagringsdirektivet så är inte diskussionen avslutad. Mitt tips är att den tyska författningsdomstolen eventuellt kommer att ha synpunkter på vad uppgifterna kommer att få användas till, men den kommer inte att underkänna genomförandet av direktivet i dess helhet.
Personligen kommer jag inte engagera mig i denna fråga på det sätt som jag gjort i FRA-frågan - det tar för mycket kraft och energi. Kunde dock inte avstå från att lyfta fram några aspekter som ej framkom i SvDs rapportering.
Mark,
SvaraRaderaStort tack för dina kompletteringar!
Det är förståeligt att du inte kan avsätta lika mycket tid i denna fråga som du gjorde i FRA-frågan. Själv följer jag nu sådana mängder med bloggar mm att det är svårt att förutom att enbart följa frågorna dessutom bidra med någonting alls. Det blir i mycket nästan bara uttryck för frustration och irritation.
En sak som är särskilt irriterande är att man verkar rösta fel för att få rätt. Alltså ett hänsynslöst taktikspelande. Det förefaller ju för mig helt självklart att trafikdatadirektivet skulle ha handlagts som en rättsfråga och således krävt enhällighet och inte som en handelsfråga där enkel majoritet krävs. Man kan ju inte med någon seriositet döpa om jordgubbar till meloner bara för att kunna godkänna större jordgubbar.
Du skriver att "lika viktig som frågan om lagring är under vilka omständigheter och för vilka ändamål de lagrade uppgifterna får användas". Det var väl just det som domstolen hade att grunda sitt utslag på? Avsikten med lagringen borde väl bestämma om det handhades som en rättslig fråga eller om det handhades som en handelsfråga?
Det blir mer och mer klart att hur vi använder språket förändrar själva verkligheten. Hur otroligt det än låter så TÄNKER VI FRAM en reell verklighet.
EG-domstolen tog inte ställning till vad uppgifterna får användas till. Den tog bara ställning till om direktivet som berör lagring hade korrekt laglig grund, inte myndigheters tillgång till uppgifterna.
SvaraRaderaMyndigheters tillgång till trafikuppgifter är en fråga för de enskilda staterna, dvs Sveriges riksdag förfogar över detta. Därför är polismetodutredningen viktig.
Kanonbra information.
SvaraRaderaKlargörande.
Synd bara att inte någon tar vid - för det behövs ju verkligen.
Om man släpper det så är det ju fritt fram.
Vad du säger betyder ju att det gäller att göra skillnad här - och det skulle ju betyda att engagemanget är avgörande.
Att ha en lagstiftning som saknar rättighetsstadga att prövas mot är dock helt oacceptabelt.
Varje lagstiftare har ju en värdegrund att utgå ifrån - UTOM verkar det EU.
Därför måste rättighetsstadgan överordnas reglerna för den inre marknaden, harmonisering, fria rörligheter etc - så att inga lagar får stiftas av EU som inte är förenliga med den.
Som det nu är - är rättighetsstadgan underordnad - och det är självklart inte acceptabelt i en rättsstat.
Och detta gäller ju först när Lissabonfördraget antagits.
SvaraRaderaSom det nu är måste ju lagarna vara förenliga med VÅR grundlag - och där verkar Lagrådet bara släppa igenom.
Det är inte ok.
Man undrar lite. Har vårt lagråd någonsin stoppat en lag som politikerna vill ha genomförd? Någon som har historik på detta?
SvaraRaderaOm jag uppfattar domen rätt är det alltså helt upp till Sverige att besluta om tillgången till de lagrade uppgifterna.
SvaraRaderaDet får mig att undra:
1) Uppfyller vi direktivet om vi inte ger någon tillgång till de lagrade uppgifterna? - jag antar att svaret är ja.
2) Vad skulle hända om vi fordrade av internetoperatörerna som berörs av datalagringen att de krypterar all data som lagras och omgående kastar bort kryptonycklarna och genererar nya? (om ändå ingen har tillgång kan det ju inte skada)
3) Vad skulle hända om vi fordrade att internetoperatörerna inte lagrar någon information som är integritetskränkande utan endast slumpmässig data i samma kvantitet som hade behövts för att lagra den integritetskänsliga dito (för att säkerställa att den ekonomiska belastningen på våra företag är lika stor som på konkurrenterna i andra EU-länder)?
Jo, jag vet - det är litet av önsketänkande, men vad jag vill visa med mina tankeexperiment är att riksdagen fortfarande verkar ha ett visst handlingsutrymme och inte helt kan skylla på EU.
EU skulle inte kunna ha några synpunkter på alternativ 1, alternativ 2 och 3 skulle förmodligen medföra att Sverige kan stämmas av EU-kommissionen och förlora.
SvaraRaderaJag bedömer att alternativ 1 är politiskt orealistiskt om det innebär att man helt skulle förhindra myndigheters tillgång till uppgifter. Till och med jag ser en viss poäng i att polisen har tillgång till sådana uppgifter. Däremot tycker jag att vi måste diskutera för vilken typ av brottslighet som man kan få ut uppgifterna, vilka krav på brottsmisstanke som ska finnas och hur stora mängder uppgifter myndigheterna kan få ut.
Vad skall uppgifterna användas till? Det är som att fråga vad du skall med en verktygslåda till.
SvaraRaderaDet är det ingen som vet, inte ens de som samlar in dem och det är hela poängen. Bra å ha.. Det går en röd tråd i allt det där som kommit under hypnosen som levererades den 11:e september 2001. FRA-historien innehåller ett stort mått av registrering, datalagringen är ren o skär registrering, vi har en lång rad av registreringar rörande resande. Kom ihåg hur vi lovades passfrihet inför EU-medlemskapet och hur det förändrat till att vi snart inte ens kan ta bussen till grannstaden utan ett obligatoriskt "papieren bitte". Vi har DNA-registret. Nu kommer också passen där våra fingeravtryck skall registreras utan att vi är misstänkta för brott. Fingeravtrycken har ingenting med passens säkerhet att göra, med dagens teknik är de lika lätta att förfalska som någonsin förr. Men brottsbekämpande myndigheter har alltid haft en dröm om att ha färdiga register över precis alla medborgare, de som arbetar vill ju göra jobbet enklare och effektivare precis som alla andra som utför en uppgift. Det ligger i den mänskliga naturen, de ser dock bara saken ur sin utgångspunkt. Uppgifterna skall kort o gott registreras, registreringen är syftet, ett mål i sig, ett samlande av "bra å ha". Sett rent säkerhetsmässigt så är detta exakt samma sorts grundtänkande som säkerhetstjänsterna bakom järnridån sysslade med, ingen skillnad alls. Det skapar ett hållhakesamhälle även om det inte var meningen. Syfte o konsekvens..
Jag tror det var Erik Josefsson som på Linanders blogg skrev en tänkvärd sak som gick ut på ett tankeexperiment, jag hittar inte igen orginalet dock någon annans citat av det som ser korrekt ut. Klistrar in det nedan:
Det är en för demokratin nödvändig säkerhetsventil att det åtminstone finns en chans att kunna komma undan med brott. Vad ska man annars göra imorgon, om man vaknar upp och inser att man befinner sig i ett samhälle som i mångt och mycket liknar DDR eller nazityskland? Infrastrukturen som behövs för upprätthållandet av ett sådant samhälle byggs ut för fullt idag. Risken finns, att någon som tror sig ha bättre moral och värderingar än alla andra kommer på hur det jobbet skall avslutas, antagligen motiverat med sina "goda intentioner".
Den tankegången är viktig och det är verkligen en nödvändig säkerhetsventil. Nu brukar det ju sägas att man inte skall dra upp nazityskland i seriösa diskussioner eftersom det används retoriskt för att kleta på folk saker. Men i detta fall är det högst relevant. Det stiftades många väldigt bra lagar och regler att följa av politikerna som tvingades genomgå vad som hände då, de fick en mycket handfast insikt om att syften är väldigt oviktiga i förhållande till konsekvenser. Fundera över IBMs roll i utrotningen. Den registrering som möjliggjorde effektiviteten jakten på bolcheviker, fackföreningsfolk och slutligen judar var imponerande då, men mycket lätt idag om vi inte förhindrar det på sådana sätt som inte är lätt att runda. Efter kriget insåg man hur viktig den där "säkerhetsventilen" verkligen var. Effektiv brottsbekämpning står verkligen i konflikt med ett fritt öppet och demokratiskt samhälle. Tyvärr är politiken ett väsen utan minne, det är därför man så sorgligt kan konstatera att rättskänsla är en god konsekvens av krig, tyvärr. Ja inte ens den sortens människor som idag befolkar nästan alla ledande positioner i samhället hade haft ens skuggan av en chans till maktpositioner efter kriget, för då hade man handfast kunskap om vad det leder till och varför. Idag kan de flesta inte ens greppa resonemangen kring det - Jag är ju bara snäll och lydig, jag vill ingen illa så därför kan ni lita på mig - Det är precis den sorten som inte kan litas på. För 40 år sedan förstod tillräckligt många varför, idag är de en försvinnande liten majoritet. Varje år kommer en påminnelse om att vi inte får glömma, men vi har glömt, vi glömde för länge sen, det är därför hisorien börjar upprepa sig. Dock upprepar sig aldrig historien uppenbart, för då skulle alla se det. De grundläggande mekanismerna är dock de samma och anpassar sig efter tiden och söker nya vägar. Alla hemskheter har också grundats på en god vilja, även de värsta exemplen i historien trodde sig vilja gott, de kantade också vägen med goda intentioner. Alla de där bevingade ordspråken och talesätten har inte överlevt tidens tand utan anledning, problemet är att vi glömt, inte hemskheterna vilka är oväsentliga, utan hur man hamnar där.
Så, vad skal uppgifterna användas till? Det vet vi först i efterhand, när vi i backspegeln kan se vad de faktiskt kom att användas för. När uppgifterna finns samlade, då finns de där och då kan de användas, bara därför att det går. Visst kan vi idag säga att de inte får användas på ett visst vis, men det är ju bara en regel som det senare kan struntas i. Lagar allena har aldrig inneburit något hinder tidigare när verktygen och medlen redan är på plats. Kom ihåg att demokrati är det allra mest instabila styrelseskicket av alla eftersom det bygger på opposition, det är både dess styrka och svaghet. Alla demokratier som fallit har gjort det inifrån, det finns liksom ingen anledning att anfalla sånt utifrån när det bygger på att anfallas inifrån genom opposition som måste vara tillåten eftersom det bygger på det. I en domokrati måste lagstiftaren utgå ifrån att de verktyg han skapar alltid kommer att falla i den värste motståndares händer. Staten är inte god, lika lite som att en kniv inte kan klassas som varken god eller ond.
William T.