Diffusa hot
I debatten om FRAs avlyssning och övervakning har regeringen förklarat att FRA spanar mot diffusa hot eller abstrakta företeelser, inte mot konkreta hot eller enskilda personer. Se t.ex. prop. 2006/07:63 som ligger till grund för den antagna lagstiftningen, sidan 93.
Signalspaning i försvarsunderrättelseverksamheten handlar däremot som angetts om att inom ramen för en inriktning söka efter på förhand okända företeelser som avser utländska förhållanden och verksamheten syftar inte till att kartlägga enskilda.Många experter har ifrågasatt effektiviteten i detta, se t.ex. Magnus Norell i DN och Newsmill. Flera bloggare, senast Fritänk, har lyft samma frågeställning och pekat på att FRAs diffusa spaning skulle leda till ett stort antal "falsklarm". Jag själv skrev med tolv andra författare en artikel på DN Debatt där vi sökte att förklara hur sådan spaning kan fungera och ifrågasatte effektiviteten av denna.
Saken är den att FRA inte verkar spanar mot diffusa hot eller abstrakta företeelser. Anders Eriksson utredning ger ett flertal exempel på hur FRA kan tänkas signalspana för polisen. Se nedanstående exempel 2 och 3 från utredningen.
Exempel 2
Exempel 3Säkerhetspolisen misstänker att Y-land bedriver olovlig underrättelseverksamhet i Sverige. Vilka personer som bedriver verksamheten i Sverige är oklart, men allt tyder på att den olagliga verksamheten bedrivs av någon tjänsteman vid ett Y-ländskt bolag i Stockholm. På vilket sätt tjänstemannen kommunicerar med sina uppdragsgivare i Y-land är oklart.
Vid signalspaning som riktas mot trafik från bolaget i Stockholm till hemlandet finner man regelbunden trafik till Y-lands underrättelsetjänst. Trafiken kan med hjälp av andra spaningsinsatser knytas till en viss tjänsteman vid bolaget.
Genom ett fortsatt underrättelsearbete stärks misstankarna om att tjänstemannen bedriver brottslig verksamhet. Säkerhetspolisen har därmed kunnat identifiera en skäligen misstänkt person och har inom ramen för en förundersökning möjlighet att använda straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. hemlig teleavlyssning.
Säkerhetspolisen får av en samarbetande utländsk underrättelsetjänst tips om att det kan finnas personer i Sverige med koppling till en internationell
terrororganisation med bas i Q-land. Den utländska underrättelsetjänsten har
lyckats identifiera ett svenskt mobiltelefonnummer som har varit i kontakt med höga företrädare för terror-organisationen i Q-land. Mobiltelefonen visar sig vara av kontantkortsmodell och kan därmed inte spåras till någon innehavare.
Genom signalspaning där mobiltelefonnumret används som sökbegrepp avlyssnas flera samtal mellan en person i Sverige och företrädare för terrororganisationen i Q-land. Med hjälp av andra spaningsinsatser kan innehavaren av mobiltelefonnumret identifieras.
Ett fortsatt underrättelsearbete med spaningsinsatser ger Säkerhetspolisen skäl att anta att personen har gjort sig skyldig till terroristbrott. Genom signalspaningen har Säkerhetspolisen således kunnat identifiera en skäligen misstänkt person och har därmed inom ramen för en förundersökning möjlighet att använda straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. hemlig teleavlyssning.
Jämför Anders Erikssons exempel med citatet ovan från prop. 2006/07:63 där det talas om "på förhand okända företeelser". Väsentliga delar av faktaunderlaget och utgångspunkten för debatten som föregick riksdagens omröstningen framstår därmed som felaktig. Det är inte konstigt att allmänheten har trott att om FRA spanar efter "på förhand okända företeelser" så blir konsekvensen att myndigheten läser all kommunikation efter sökord som "bomb", "al qaida", osv. Jag har snarare varit inne på att FRA kartlägger kommunikationsmönster, men det har varit oklart i vilken omfattning detta skett. Med Anders Erikssons utredning ges bilden av det handlar om riktad avlyssning och övervakning av vissa personer eller organisationer. Det kanske hade varit bra om detta återspeglats i lagtext.
Generell lagstiftning eller lapptäcke
Anders Eriksson beskriver själv signalspaning med begreppen "avlyssning", "övervakning" och förklarar med exempel av lagstiftning från andra länder att han hade föredragit en generell reglering av övervakning av telekommunikationer (sidorna 39-40 i utredningen). Nu har Anders Eriksson avstått från att föreslå en sådan generell reglering, vilket gör att den svenska lagstiftningen kommer att kvarstå som ett svårbegripligt lapptäcke. Om man väl bestämt sig för att FRA ska få avlyssna och övervaka gränsöverskridande telekommunikation för polisens räkning så bör det vara genom en generell lagstiftning som inte gör skillnad på inhemsk respektive gränsöverskridande kommunikation. Samma krav för avlyssning och övervakning ska gälla för polisiära ändamål. Jämför gärna med SvDs ledarsida som i samband med presentationen av utredningen skrev följande.
Anders Erikssons förslag verkar bra mycket mer genomtänkt i integritetshänseende än det lapptäcke som själva FRA-lagen utgör.
Jag håller inte riktigt med. Anders Eriksson har förvisso ansträngt sig för att förklara sitt förslag, men lagstiftningens karaktär av lapptäcke snarare ökar än minskar med förslaget.
Tillgång till kommunikation
Utgångspunkten för lagstiftningen och Anders Erikssons förslag är fortfarande att all gränsöverskridande kommunikation ska överföras till staten. Låt oss undersöka om teleoperatörerna istället kan plocka fram den relevanta kommunikationen, åtminstone vad avser avlyssning och övervakning för polisiära ändamål. Regeringen (prop.
2008/09:201 sid. 36ff) och FRA (remiss sid. 2) ifrågasätter om det är möjligt. Samtidigt skriver Anders Eriksson följande.
På grund av det nu anförda anser jag att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör övervägas om inte de aktuella teleoperatörerna i stället kan svara för att det till signalspaningsmyndigheten överförs endast sådan telekommunikationstrafik som omfattas av domstolens tillstånd. Det är en ordning som redan gäller i fråga om hemliga teletvångsmedel. Jag är medveten om att den frågan har övervägts i det hittillsvarande lagstiftningsarbetet (se den ovan nämnda propositionen s. 36 ff) och inser att den lösningen har nackdelar. Även den lösning som föreslås i propositionen är emellertid behäftad med sådana nackdelar att fortsätta överväganden är motiverade.
Läs även Jon Karlungs artikel på Newsmill. Som vd för en av de berörda operatörerna hävdar han att företaget kan avskilja kommunikationen.
Det finns en lösning även på FRA-avlyssningen och den allt mer
integritetskränkande datalagringen!
Operatören ska av domstol kunna anmodas att genomföra riktad spaning (framåtsyftande) mot enskilda (eller grupper om det handlar om underrättelseverksamhet) där en allvarlig konkret brottsmisstanke föreligger.
Detta skulle ligga mer i linje med den gamla prövningen av telefonavlyssning (för allvarliga brott) och skulle vara acceptabelt för de flesta medborgare.
Jag kan förstå att FRA inte vill avslöja för operatörerna vilka andra länders regeringar som de avlyssnar för försvarsunderrättelseändamål, men det argumentet är inte lika starkt vad avser avlyssning och övervakning för rena polisiära ändamål. Redan idag får operatörerna information om vad/vem som ska avlyssnas eller övervakas vad avser inhemsk kommunikation.
Hej Mark,
SvaraRaderaPå grund av Internets uppbyggnad är det inte så lätt att precisera vilken kommunikation som hör till vad vid gränsen och problemet med falska träffar kvarstår. Se gärna mitt nya inlägg som bemöter detta inlägg!
Behövs FRA?
Anders Eriksson försöker smyga in ett nytt tvångsmedel och alla som reagerat mot den s.k. FRA-lagen tycker att det är bra...??? Jag fattar ingenting! Polisen har förutom HTA HTÖ etc. också preventiva tvångsmedel! Att säga att hans förslag handlar om utländska förhållanden är ju nys! FRA:s signalspaning har handlat om strategiska förhållanden - en ansats som polisen oavsett om den är öppen eller hemlig - inte ens kan stava till. Strategisk underrättelseinhämtning genom signalspaning - det vet inte polisen vad det är. Om Anders E hade talat med underrättelsefolk och inte poliser och jurister hade varit tydligt att signals intelligence betytt precis samma sak i "utlandet" som i Sverige. Men det gagnar inte Erikssons sak att kalla det för signalspaning. Gör om Säpo till en civil säkerhetstjänst - ta bort de polisiära uppgifterna och låt den öppna polisen stå för allt polisiärt.
SvaraRaderaAnonym,
SvaraRaderaJag är genuint intresserad av hur man effektivt skulle kunna bedriva strategisk signalspaning (avlyssning och övervakning) utan att rikta den mot konkret brottslighet, misstänkta brottslingar eller brottsliga grupper. Kan du förklara det för mig?
Mark: Anser du att värdet av dolda eller hemliga källor är större än värdet av öppna källor för att fatta strategiskt gynnsamma beslut? Är det verkligen möjligt att dölja ett systematiskt beteende av signifikant betydelse för den "öppna världen", eller är det inte alltid så att orosmoln alltid lämnar en signatur efter sig?
SvaraRaderaAnders Erikssons exempel är naturligtvis valda med omsorg. Det intressanta är hur detta kommer att fungera i praktiken och vilka lagrum man skapar.
SvaraRaderaI själva verket tror jag det är en mycket delikat uppgift för domstolen att sätta gränser här. Det som till en början ser ut att vara en smal inriktning lär ha en tendens att bli bredare med tiden.
Hur långt bort från spaningsobjekten kan man befinna sig utan att riskera att dras in i en s.k. trafikkartläggning?
Hur brett kan det tillåtas vara redan från början?
Vi kan ta ytterligare ett exempel och formulera oss lite annorlunda:
"Ex: Säpo inkommer med ett spaningsuppdrag till FRA: Man är intresserad av de pengar som skickas från enskilda i Sverige till länderna X och Y.
Säpo vill veta om det bland alla dessa överföringar kan finnas sådana som är avsedda för att finansiera terrorism i utlandet. Det finns inga misstankar mot någon enskild avsändare eller mottagare. Säpo har inte heller några sökbegrepp att bidra med vid tillståndsgivningen.
Det visar sig att mycket pengar slussas via hawala-systemet. FRA måste åtminstone inledningsvis spana med mycket breda sökbegrepp för att fånga in och kartlägga trafiken. Det är således en icke ansenlig mängd privatpersoner både i Sverige och utlandet som kommer att få sina transaktioner granskade av FRA."
Vore tacksam om någon kunde reda ut begreppen åt mig. Här verkar vara mer än en hund begraven.
SvaraRaderaGränsen mellan försvarsunderrättelseverksamhet och polisiär verksamhet börjar nu bli mycket diffus, för att inte säga obefintlig.
I juni 2007 klubbades den nya försvarsunderrättelselagen, där mandatet för FRA m.fl. ändrades från "yttre militära hot" till "yttre hot" mot landet. Tidigare hade FRA:s polisiära spaning legat utanför detta ramverk.
Den FRA-lag som riksdagen tog beslut om i juni 2008 medger att myndigheten får utföra spaningsuppdrag åt brottsbekämpande myndigheter. Bland spaningsändamålen nämns strategisk kartläggning av grov gränsöverskridande brottslighet och terrorism. Denna verksamhet syftar inte till att spana på enskilda. Det senare upprepas under hela FRA-debatten. Den förre försvarsministern, Mikael Odenberg, är en av dem som understryker detta. Han pekar också på den avgränsning som finns i den klubbade FRA-lagen:
"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsföre-byggande verksamhet.
Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock de myndigheter som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet."
Hösten 2008 träffar regeringen en överenskommelse, där de brottsbekämpande myndigheterna plockas bort som uppdragsgivare. Skrivningarna ovan anses otillräckliga. En utredning om polisens behov av signalspaning tillsätts.
Den naive iakttagaren hade kanske sedan väntat sig en utredning som klargör hur den strategiska polisiära spaningen, som FRA ska ägna sig åt, ska kunna stramas åt, så att den inte riktar sig mot enskilda. Helt enkelt: Hur ska skrivningarna i FRA 1.0 kunna förverkligas med bibehållen rågång mellan försvarsunderrättelse- och polisverksamhet?
Vi fick något helt annat. Anders Eriksson propagerar för att FRA tvärtom ska kunna utnyttjas i själva brottsbekämpningen och därmed utgöra en del av polisens övriga förebyggande avlyssning. Helst också i direkt anslutning till förundersökningar.
Tvärtom vad som var intentionerna i FRA 1.0, handlar det här just om spaning mot enskilda. Visserligen efter domstolsbeslut, men detta är ändå så långt bort från de ursprungliga skrivningarna som man kan komma.
Här handlar det inte längre om polisens behov av strategiska underrättelser, utan om operativt stöd.
Polisen ges ett nytt tvångsmedel. Det hela applåderas av flera ledarskribenter. Vad är det jag har missat?
Lennart,
SvaraRaderaJag kan inte svara för hur ledarskribenterna tänkt.
Min utgångspunkt har varit att politikerna måste tala klarspråk.
1. Jag har inte förstått hur FRA kan ägna sig åt strategisk signalspaning för polisens räkning utan att detta riktas mot enskilda eller viss brottslighet.
2. Under sommaren 2008 förnekade politikerna närmast att FRA ska spana åt polisen, när den antagna lagtexten tillät just detta.
3. Kritikerna blev något fundersamma vilket ledde till att man tillfälligt skar bort polisen som uppdragsgivare och gav uppdrag till Anders Eriksson om att utreda hur polisen skulle få tillgång till sådan spaning.
Jag tycker att det är välgörande att Anders Eriksson är mer konkret, då får vi något att ta ställning till. Jag är något mer skeptisk till förslagets lagtext, men det är en sekundär fråga i förhållande till frågan om polisen överhuvudtaget ska kunan anlita FRA.
Kristoffer,
SvaraRaderaDu har en poäng, men frågan är om man ska börja uppifrån-ned eller nedifrån-upp. Jag tror att man kan övervaka/avlyssna på taktisk nivå i jakt efter konkret brottslighet. Den informationen kan man säkert aggregera för att få någon form av strategisk kunskap. Jag har dock svårare att se hur man kan få strategisk kunskap utan att börja med det konkreta.
Jag ska vara ärlig - jag vet inte hur man bedriver strategisk övervakning/avlyssning för polisiära ändamål utan att spana efter konkret brottslighet. Någon får gärna förklara det för mig.
Väldigt vad du har gått på Erikssons svada/bluff!
SvaraRaderaDet finns inget land i väst som kör signalspaning i kabel för sin polis räkning. Det är bara vissa länders utrikesunderrättelsetjänster som håller på med sånt och egna medborgare mm får inte sökas och inte heller får sökningarna syfta till att utreda och åtala för brott. Bara om att få underrättelser om säkerhetshot från utlandet för att kunna möta dem konkret.
Har man några minuter över hittar man enkelt t.ex. med Google lagarna i de länder som Eriksson särskilt refererar till.
Man (också du?) kan då också konstatera att man i dessa länder gör ordentlig skillnad på vanlig enkel telefonavlyssning (viss telefon ed) och signalspaning (dvs signals intelligence/SIGINT = datoriserad genomsökning av hela trafikflöden av telekommunikation).
Tanken att att använda SIGINT för "polisiära ändamål" är alltså helt främmande för de länder som redan har kabeltillgång. En helt annan sak att utrikestjänsterna självklart får skicka underrättelserapporter till inrikes säkerhetstjänster och andra myndigheter som har ansvaret för att möta/hindra olika slags hot/attacker också när de kommer från utlandet.
Att Eriksson använder kortvågsradio mm, som är fritt och enkelt användbar för vem som helst, som argument för sitt förslag att ge polisiär tillgång till internationella telekablar (och telesatelliter som de inte heller förut faktiskt har kunnat lyssna på) gör knappast hans argumentation mer hederlig för att uttrycka det milt.
Vilken jävla ankdamm det här är!