Regeringen tillsätter utredning om polisens rätt att beställa signalspaning

Sveriges Radio och Aftonbladet rapporterar att regeringen gett Runar Viksten i uppdrag att utreda polisens rätt att beställa eller själv utföra signalspaning. Det blir den andra utredningen, den första utfördes av Anders Eriksson (SOU 2009:66). Det finns både positiva och negativa saker att skriva om detta.

Jag anser att utredaren fått ett för snävt uppdrag. Viksten ska undersöka om polisens tillgång till signalspaning kan ske i en fristående organisation eller genom att en fristående del byggs upp inom FRA, Försvarets Radioanstalt. Jag skulle vilja se att ett tredje alternativ fanns med, att polisen från teleoperatörerna får avlyssning eller övervakning av internationell kommunikation i samma begränsade omfattning som gäller för rent inhemsk kommunikation. FRA har i tidigare sammanhang förklarat att detta är olämpligt eftersom 1) det kräver nya investeringar hos teleoperatörerna och 2) FRA vill inte röja för teleoperatörerna vem de spanar på. Att hålla målen för signalspaning hemligt gentemot operatörerna kan vara berättigat när FRA spanar mot andra statsmakter men när det gäller brottsbekämpning blir argumentet svagare. Utredaren borde granska dessa argument närmare. Vad är det för investeringar som krävs? Varför kan polisen/SÄPO röja för teleoperatörerna vem de spanar på vad avser inhemsk kommunikation men inte internationell kommunikation? Med andra ord, om regeringen vill att polisen ska få signalspana så måste man först förklara varför vanlig avlyssning eller övervakning inte räcker.

För det fall regeringen bestämt sig att polisen ska få tillgång till signalspaning anser jag av två anledningar att det är bättre att FRA gör detta än att polisen bygger upp en parallell organisation med i princip samma kapacitet. För det första, integritets- och rättssäkerhetsvinsten av att polisen får en egen signalspaningsorganisation är minimal eller till och med negativ. Att lägga signalspaningsverktyget direkt i polisens händer skulle innebära en alltför stor frestelse och risk för missbruk. Det är inte ekonomiskt försvarsbart att Sverige bygger upp två separata signalspaningsorganisationer. Att FRA skulle genomföra spaning på polisens uppdrag skulle innebära en återgång i riktning mot det ursprungliga förslag som regeringen lade fram 2007, som antogs av riksdagen den 18 juni 2008 men som riksdagen rev upp den 14 oktober 2009.

Det är dock positivt att regeringen utsett Runar Viksten som utredare. Han förstår och erkänner problematiken. Läs vad han som ordförande för signalspaningsnämnden (numera försvarsunderrrättelsedomstolen) skrev förra året om Anders Erikssons utredning. Då var det många som alltför lätt accepterade Anders Erikssons argument att endast FRA och inte polisen kommer få tillgång till "överskottsinformation".

Förslaget i betänkandet innebär att polisen får befogenhet att lägga vissa underrättelseuppgifter på Fra som endast får besvara ställda frågor och inte lämna något råmaterial vidare till polisen. Detta lyfts fram som en tillfredsställande ordning eftersom polisen inte får tillgång till något överskottsmaterial som kan missbrukas i utredningssammanhang (se bl.a. s. 115 ö och s. 148 i betänkandet). Synsättet är alltför inskränkt. Människors integritet påverkas redan då informationen inhämtas, och ur integritetssynpunkt torde sakna betydelse om det är FRA eller polisen som får del av överskottsinformationen.

När jag nu uttryckt min respekt för Runar Viksten vill jag ändå framhålla det märkliga i att samma person som leder Försvarsunderrättelsedomstolen ska utreda verksamhet som samma domstol förmodligen kommer att pröva. Sverige är för litet.

Bloggar
Niklas Starow, Daniel Gustafsson, Michael, Osmidigt, Törnebohm, Lars-Erick Forsgren, Mats Engström, Björn Nilsson