Beatrice Asks lagstiftning gör Sverige till en fristad för krigsförbrytare
Denna vecka har Stockholms tingsrätt inlett rättegången beträffande krigsförbrytelser där åtalet är riktat mot en 43-åring. Jag har följt inledningen på plats med stort intresse. Åklagaren Magnus Elving förklarade i sin sakframställan att han gärna hade väckt åtal även för brott mot mänskligheten eftersom det hade gjort åtalet och rättegången enklare men att det inte var möjligt. Orsaken är att brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten” inte finns i svensk lagstiftning.
Sverige har tillsammans med likasinnade länder ratificerat Romstadgan genom vilken den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inrättades den 1 juli 2002. Domstolen bedriver formella utredningar beträffande misstänkta förbrytelser i fem länder. Sverige bedriver tillsammans med övriga EU-länder ett aktivt arbete för att övertyga tveksamma länder om att ansluta sig till domstolens stadga och implementera den samma i sin nationella lagstiftning. Bekymret är att Sverige själv inte antagit en ny lag om internationella brott trots att det var ett av de centrala förslagen i den nu åtta år gamla Internationella straffrättsutredningen, ledd av justitierådet Dag Victor. Sveriges senfärdighet kan drabba såväl vår trovärdighet utomlands som möjligheterna att lagföra misstänkta förbrytare i Sverige.
Sverige kan inte skyffla över sitt ansvar på Internationella domstolen i Haag. Domstolen har begränsade resurser och är, i enlighet med den så kallade komplementaritetsprincipen, avsedd som en sista utväg i situationer där det ansvariga landet saknar vilja eller förmåga att utreda och bestraffa misstänkta brottslingar. Det ligger i allas vårt intresse att Sverige inte förknippas med länder som erbjuder en fristad till krigsförbrytare.
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten har vidtagit en kraftig förändring för att med tidigare Rikspolischefen Stefan Strömbergs ord ”förhindra att Sverige blir en fristad för krigsförbrytare”. Samtidigt som en central specialenhet skapats inom polisen med ansvar att utreda folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser arbetar fyra särskilda åklagare vid internationella åklagarkammaren i Stockholm med dessa utredningar. Det framstår som polis och åklagare tar lagföringen av denna brottslighet på allvar. Jag är mer oroad över regeringens engagemang vad gäller behovet av en användbar och rättssäker lagstiftning.
Den nuvarande regleringen av brottet folkrättsbrott som omfattar krigsförbytelser kan liknas vid ett blankettstraffbud där det finns en hänvisning till internationell sedvanerätt. Att grunda straffansvar på sedvanerätt är unikt för svensk strafflagstiftning där det genom legalitetsprincipen finns särskilt höga krav på att straffbud ska präglas av klarhet och förutsägbarhet. Att avgöra det exakta innehållet i internationell sedvanerätt är en utmaning även för erfarna folkrättsjurister.
Som åklagaren Magnus Elving påpekat saknar svensk rätt särskilda bestämmelser om brott mot mänskligheten, exempelvis tortyr. Även om tortyr och andra brott mot mänskligheten utgör allvarliga brott enligt svensk lag med tillämpning av straffbestämmelser om mord, misshandel, olaga tvång, människorov och våldtäkt, är det inte tillfredsställande. För att exemplifiera, det är tänkbart att domstolar skulle välja en strängare påföljd och utdöma ett större skadestånd till målsägande om en tilltalad döms för tortyr som brott mot mänskligheten istället för grov misshandel. Vidare anför den Internationella straffrättsutredningen att det är tveksamt om samtliga brott i Romstadgan faller under svenska straffbestämmelser, till exempel dem om deportation eller tvångsförflyttning av befolkning, sexuellt slaveri och påtvingat havandeskap. En bestämmelse om brott mot mänskligheten skulle även kunna leda till att brott som annars skulle preskriberas förblir åtalbara.
Justitieminister Beatrice Ask har i likhet med sin företrädare Thomas Bodström skjutit lagförslag på framtiden. Det vore olyckligt om Sverige felar i sina skyldigheter angående beivrande av internationella brott på grund av brister i lagstiftningen.
I den nu aktuella rättegången vid Stockholms tingsrätt kommer lagstiftningen förmodligen att hålla för en fällande dom, förutsatt att det finns tillräckligt med bevisning. Likväl, bland åklagare och polis som utreder denna typ av brottslighet går det att höra att en ny lagstiftning skulle underlätta deras arbete. Tidigare och nuvarande regerings behandling av ärendet framstår därmed som mycket besvärande. Justitieminister Ask bör prioritera införandet av en ny svensk lag om internationella brott.
Mark Klamberg
Doktorand i folkrätt vid Stockholms Universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar