Rättslig grund och operativ ledning av Libyeninsatsen

För närvarande pågår det en diskussion om NATO ska ta över ledningen för Libyeninsatsen från Frankrike, USA och Storbritannien. Det är viktigt att skilja mellan den rättsliga grunden och den operativa ledningen av Libyeninsatsen, annars finns risk för förvirring.

I SVT-morgon togs detta upp med frågeställningen vad händer om Libyeninsatsen övergår från att vara en FN-ledd till en NATO-ledd. Detta är en märklig frågeställning som verkar utgå från ett motsatsförhållande mellan FN och NATO, vilket kanske är en vanlig svensk föreställning. Dessutom leds inte insatsen idag av FN, det står NATO-länderna Frankrike, USA och Storbritannien för. Frågan är nu om ledningen ska skötas på ad hoc-basis av dessa tre länder eller inom NATOs etablerade strukturer. Oavsett vem som operativt leder insatsen finns ett mandat från FN-säkerhetsråd i botten som ger den rättsliga grunden. Det framgår av FN-resolutionen 1973(2011) att regionala organisationer som NATO kan agera i denna insats. Läs i styckena 4 och 8 där "regional organizations" nämns.

Protection of civilians
4. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General,
acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in
cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures,
notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and
civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya,
including Benghazi, ...

No Fly Zone
...

8. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General and
the Secretary-General of the League of Arab States, acting nationally or through
regional organizations or arrangements, to take all necessary measures to enforce
compliance with the ban on flights

Denna möjlighet anges även i FN-stadgans artikel 53 där "regional arrangements or agencies" nämns.

The Security Council shall, where appropriate, utilize such regional arrangements or agencies for enforcement action under its authority.

Avslutningsvis, för de som oroar sig över att omvärlden går för hårt fram emot Libyen så är det från ett sådant perspektiv förmodligen bättre att ledningen hanteras av NATO där Turkiet och Tyskland som var skeptiska mot insatsen kan göra sin röster hörda. Alternativet är att ledningen sköts enbart av USA, Frankrike och Storbritannien. Det är bra om NATO tar över ledningen eftersom det kommer att underlätta en harmonisering av mål och medel för denna insats, inom de ramar som anges av resolutionen från FNs säkerhetsråd. Det är inte lämpligt eller hållbart att USA, Frankrike och Storbritannien var för sig avgör dessa frågor.