Det pågår en debatt mellan socialdemokraterna och centerpartiet om EUs datalagringsdirektiv. Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (s) hänvisar i GP till Gudrun Antemars trafikdatalagringsutredning (SOU 2007:76) och hävdar att "rättsväsendet ska bara kunna få ut uppgifterna för misstänkta personer, och bara efter domstolsbeslut." Det är fel.
Gudrun Antemar återger på sidan 223 i sin utredning att för att få ut trafikuppgifter enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation (LEK) behöver det inte finnas en skäligen misstänkt person och det är den brottsbekämpande myndigheten, inte en domstol, som beslutar om åtgärden. Antemar föreslog ingen förändringar av 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK, vilket gjorde att två sakkunniga i utredningen motsatte sig hennes förslag (Lagerud och Lindblom). Regeringens proposition 2010/11:46 "Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål - genomförande av direktiv 2006/24/EG", som socialdemokraterna angett stöd för i riksdagen, innehåller inte heller en sådan förändring.
En annan utredning, Polismetodutredningen (SOU 2009:1), föreslår förvisso att 6 kap. 22 § första stycket 3 ska försvinna men den ska ersättas av en ny lag, lagen om tillgång till uppgifter om viss elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Även enligt det senare förslaget kan brottsbekämpande myndigheter få ut trafikuppgifter utan domstolsbeslut och det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person. Polismetodutredningens förslag har accepterats av regeringen genom lagrådsremiss den 16 december 2010, godkänt av lagrådet den 18 januari 2011.
Givet att de brottsbekämpande myndigheterna bl.a. med hjälp av elektronisk övervakning ska kunna upptäcka och förhindra brott före brotten inträffar så är polismetodutredningens förslag rimligt. I underrättelseverksamhet går det inte att ha krav på att spaningen ska inriktas mot misstänkta personer utan det måste ske bredare. Vidare är nyttan av att domstolar i förväg ska styra de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet begränsad. Ett sådant krav riskerar att bli en integritetskuliss då domstolarna lätt kommer att hamna i händerna på de brottsbekämpande myndigheterna som alltid kan peka på att det finns ett trängande intresse. Det är då bättre med en stark efterhandskontroll av en oberoende myndighet, t.ex. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Om man inte tycker att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna använda elektronisk övervakning för att upptäcka och förhindra brott så är saken enklare, då ska sådan övervakning förbjudas.
Det är dock oroväckande att justitieutskottets ordförande i sitt försvar av trafikdatalagringsdirektivet inte verkar känna till grundläggande fakta. Han hänvisar ju trots allt till Gudrun Antemars utredning som motsäger hans påstående. Det är möjligt att ändringar sker efter att proposition och lagrådsremisser presenterats, men det börjar bli sent och jag ifrågasätter om det finns utrymme för något annat än symboliska förändringar.
Bloggar
Bengt Jonsson
Tack för klargörandet.
SvaraRaderaOch sedan finns det alltid ändamålsglidning vilket inte är en frågan om det kommer att ske utan en fråga om NÄR detta kommer att ske.
Sedan gör det även så att plötsligt genom DLD får andra lagar tillbaka gaden som man tappade när operatörerna valde att inte spara något då man fick in betalningen för tjänsterna i förskottsbetalningar.
Lasse.S
I syfte att hålla nere bötesbeloppet har ju regeringen argumenterat för att det inte brådskar med implementeringen av datalagringsdirektivet. Härigenom har man gett motståndarna rätt. Det står redan nu klart att kritikerna kommer att använda sig av regeringens egen argumentation framöver. Detta har även politiker som t.ex. Fredrick Federley deklarerat. Han har nu lovat att rösta NEJ när ärendet kommer upp igen, just med hänvisning till regeringens skrivelse.
SvaraRadera