Enligt SvD vill Europadomstolen "ha svar från svenska regeringen om hur den levt upp till Europakonventionens skydd för den personliga integriteten med införandet av FRA-lagen." Denna formulering är väldigt intressant eftersom den tyder på att Europadomstolen kommer göra en mer fullständig prövning. Centrum för Rättvisa lämnade in sitt klagomål mot Sverige innan signalspaningslagen trädde ikraft. Därmed fanns det en risk (eller möjlighet) att Europadomstolen prövning endast skulle avse signalspaning som skett utan lagstöd och inte signalspaning som skett med stöd av FRA-lagen. SvDs beskrivning talar för att en granskning även kommer att ske av den signalspaning som sker med stöd av signalspaningslagen.
Är detta bra eller dåligt?
Ur en akademisk synvinkel är det självklart positivt att få svar både på om FRAs signalspaning utan eller med lagstöd är förenligt med Europakonventionen.
För FRA-kritikerna kan svaret bli ett annat. Min bedömning är att Sverige kommer fällas för den signalspaning som skett före signalspaningslagen trädde ikraft. Däremot är jag betydligt mer osäker på att Sverige kommer fällas för den signalspaning som skett efter signalspaningslagen trädde ikraft. Detta kan tyckas märkligt eftersom FRAs möjligheter att signalspana i kabel tillkommer med den nya lagen och ökar därmed, men det beror på att Europakonventionen tillåter relativt stora inskränkningar i privatliv och korrespondens om 1) det finns lagstöd samt 2) tillgodoser vissa legitima intressen och 3) anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen har förvisso fällt Storbritannien eftersom deras spaning inte hade tillräckligt tydligt lagstöd men Tysklands lagstiftning och spaning klarade alla tre kraven.
Alldeles oavsett, jag ser gärna att Europadomstolen prövar FRAs signalspaning i båda avseendena, både innan och efter lagstiftningen trätt ikraft.
Uppdatering. Här är pressmeddelande från Centrum för Rättvisa och Europadomstolens begäran.
Ang. artikel 8 så är ju proportionalitetsprincipen central och därför är det FRA:s utvecklingsverksamhet som bör ligga i fokus. Såväl Datainspektionen som Signalspaningskommittén uttrycker betänkligheter omkring FRA:s godtyckliga och alltjämt påpågende trafikdatalagring.
SvaraRaderaDI skriver som bekant i sin rapport: "Sökbegreppen vid inhämtning av trafikdata är mer generella än vid inhämtning av meddelanden och medför en omfattande behandling av personuppgifter hos FRA. Det innebär i sin tur att det finns en relativt hög sannolikhet för att de personer som kommunicerar i de signalbärare som FRA bedriver inhämtning mot, kommer att få uppgifter om sin kommunikation sparad hos FRA i form av trafikdata."
Alltså: Även kommunikation, som kan hänföras till personer som inte utgör något hot mot landet, inhämtas fortlöpande av FRA. Lagen medger detta. Tolgfors valde dock att mörka den saken i riksdagens kammare på direkt fråga från oppositionen. Senare har dessutom framkommit att även bred inhämtning av trafikinnehåll sker inom ramen för samma regelverk.
Det allvarliga här är att det inte är förutsägbart för den enskilde när ens egna kommunikationsuppgifter riskerar att samlas in av FRA. Inslaget av godtycke är betydande. Detta faktum ändras inte av att det sker en förhandsprövning av spaningen. Avgränsningen till signalbärare är alldeles för grovmaskig med hänsyn till vilka gigantiska trafikmängder det kan handla om.
Europadomstolen har uppställt krav på kvaliteten i utformningen av lagen, bl.a. att den ska vara så tydlig att dess uttolkning – framför allt av inskränkningarna – blir i rimlig mån förutsebar. Lagen som sådan måste ge ett tillräckligt skydd mot godtycke och vara utformad med stor precision. Den måste vara så tydligt utformad att allmänheten har en adekvat uppfattning om under vilka villkor och omständigheter staten kan övervaka dem (Kopp mot Schweiz, 1998).