Kritiken avseende straffrihet i Syrien ska riktas mot Ryssland

Lars O Ericsson, docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet anser att Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) är en politisk domstol eftersom den inte har utfärdat en arresteringsorder för Syriens president Al-Assad. Han gör en jämförelse med arresteringsordern mot Gaddafi.

Jag anser att kritiken är missriktad och den verkar grundas på ett missförstånd. Domstolen har som huvudregel endast jursdiktion beträffande brott begångna på en ansluten stats territorium eller av dess medborgare. Det bygger på att stater enligt folkrätten är suveräna och endast genom samtycke kan staterna överlåta makt till en internationell domstol. Syrien har inte anslutit sig stadgan för ICC och därmed blir det fel när Ericsson skriver att ICC borde "rimligtvis för länge sedan ha agerat mot Bashar al-Assad på samma sätt som man agerade gentemot Khadaffi." ICC skulle då ha agerat utanför de befogenheter som ges av domstolens stadga.

Libyen har inte heller anslutit sig till domstolen stadga men likväl utfärdades en arresteringsorder gentemot Gaddafi. Vad är skillnaden? Skillnaden är att FNs säkerhetsråd som undantag från huvudregeln kan ge domstolen rätt att undersöka brott som har begåtts även på icke-anslutna staters territorium eller av dess medborgare. Säkerhetsrådet har gett en sådan befogenhet avseende Libyen och Sudan men inte avseende Syrien. Det beror framförallt på att Ryssland som partner till Syrien skulle lägga in sitt veto i FNs säkerhetsråd. Det stämmer att detta är en politiserad process, men då ska kritiken riktas mot FNs säkerhetsråd, särskilt Ryssland och inte mot ICC.

Självklart skulle en filosof, och även en jurist, kunna tycka att principen om staters suveränitet och under vilka förutsättningar en internationell domstol kan få jurisdiktion är moraliskt felaktiga men då bör kritiken riktas mot fundamenten för folkrätten och inte mot en domstol som följer den stadga som suveräna stater enats om. En sådan filosof (eller jurist) bör då samtidigt föreslå en alternativ grund för folkrätten som inte grundar sig på staters suveränitet och deras samtycke. Då befarar jag att filosofen snabbt hamnar i naturrätten vilket skapar andra problem, t.ex. vem är det som ska avgöra vad som följer av naturrätten, ska det vara teologerna, folkrättsjuristerna och filosoferna vid Stockholms Universitet? Hur ska man förmå staterna att följa regler som de inte utformat?