Säg nej till EU:s registrering av flygpassagerare

I EU förhandlas det om registrering av flygpassagerare (PNR). Beatrice Ask vill gå försiktigt fram vilket är bra och säger följande i Sveriges Radio.

Vad är rätt utifrån brottsbekämpningssynpunkt, och var går gränsen där vi tycker att systemet är för inskränkande eller kontrollerande eller annat? Vi är inte färdiga med analysen i den frågan.

Inom ramen för mitt avhandlingsarbete (det går delvis hand i hand med mitt bloggande) läser jag just nu en artikeln "Kriminalitetskontroll - baserad på tro eller vetande?" i Svensk Juristtidning av kriminologen Janne Flyghed där han resonerar om tvångsmedel (SvJT 2007, sidan 59). Flyghed skriver följande.

För det absoluta flertalet är det en självklarhet att brottslighet, i synnerhet grov sådan, ska bekämpas. Hur detta görs på bästa sätt råder det däremot delade meningar om. Vilka metoder är de mest lämpliga för att brottsligheten ska hållas på en acceptabel nivå? Och hur lyckas vi åstadkomma effektiv brottsbekämpning och samtidigt upprätthålla fundamentala medborgerliga fri- och rättigheter och rättssäkerhetskrav? Det borde vara en lika stor självklarhet att de åtgärder som vidtas är baserade på kunskap och inte på tro och from förhoppning. I synnerhet när det gäller att hålla balansen på den rättsstatliga linan krävs det bra beslutsunderlag; bra kunskap om såväl hotens omfattning som motåtgärdernas effekt. Men ofta lyser sådant underlag med sin frånvaro.

Vi vet en hel del om kriminaliteten och dess utveckling, såväl beträffande dess volym och struktur som utvecklingen över tid. Däremot vet vi väldigt lite vad som är effektiv brottskontroll, i synnerhet effektiva polismetoder. Ofta saknas det kunskap om betydelsen av nya tvångsmedel, i synnerhet hemliga sådana. Dels brister det beträffande utredningar innan nya metoder införs, dels brister det beträffande utvärderingar efter det att de väl införts. Detta är inget unikt svenskt. Det brister i sådan kunskap även internationellt, vilket är märkligt då detta är helt centralt när de brottsbekämpande myndigheternas begränsade resurser, främst polisen, ska fördelas. Vidare finns det anledning att fråga sig vilka belägg som presenteras för de hotbilder som tas fram. Dåligt underbyggda hotbilder kan även de leda till missriktade motåtgärder. Prioriteras fel metoder och fel hotbilder är risken stor att antalet brottsoffer tvärtemot intentionerna ökar istället för minskar. Det handlar således inte enbart om negativa konsekvenser för den personliga integriteten och den polisiära effektiviteten, utan även om medborgarna utsatthet för brott. I förlängningen har detta stor betydelse för såväl polisens som det politiska systemets legitimitet.

Ska nya integritetskränkande metoder införas måste ett antal grundläggande kriterier vara uppfyllda. Om inte så riskerar vi en expansion av kontroll och övervakning som leder till ökade integritetskränkningar utan att brottsbekämpningen blir effektivare.

1. Hotrekvisitet. Finns det några uppgifter om att nya eller gamla hot fått ökad aktualitet? Existerar det några tillförlitliga och kontrollerbara belägg?

2. Skaderekvisitet. Hur stor blir skadan om hotet realiseras?

3. Effektivitetsrekvisitet. Finns det belägg för att motmedlet är effektivt mot det aktuella hotet? Och står i så fall effektiviteten i proportion till kostnaden?

4. Proportionalitetsrekvisitet. Är det med avseende på hot och skada en proportionerlig integritetskränkning?

Vid resonemang om grov organiserad brottslighet, politisk terrorism och liknande, är skaderekvisitet det minst problematiska. Det är ingen tvekan om att om dessa hot verkligen realiseras, leder de oftast till stor skada. De andra tre är mer problematiska. De förmodade hoten är centrala i diskussioner om integritetskränkningar. Går det inte att svara ja på fråga 1 ska inga nya metoder införas. Men även om alla tre inledande frågor besvaras med ja, återstår att överväga om åtgärden är förenlig med proportionalitetsprincipen. Det är inte säkert att en metod ska införas enbart därför att den visat sig vara effektiv. Även om det skulle framkomma att exempelvis tortyr var en framgångsrik metod, Då det i detta sammanhang endast handlar om att illustrera ett hypotetiskt resonemang, förbigås alla de invändningar som även går att göra mot tortyr utifrån effektivitetssynpunkt. så är detta inte förenligt med grundläggande rättsstatsprinciper. En grundläggande fråga vid beaktande av proportionalitetskriteriet är om det är en rimlig kränkning av den personliga integriteten.

Jag tycker att Beatrice Ask borde bjuda in professor Janne Flyghed i diskussionen om registrering av flygpassagerare. Om Beatrice Ask och hennes regeringskollegor lyssnar på Janne Flyghed tror jag att de skulle få stöd för ett nej till EU:s registrering av flygpassagerare och en hel del av de övriga övervakningslagar som nu diskuteras.