Referat och reflektioner om signalspaning för polisiära behov

Anders Eriksson har nu presenterat slutbetänkandet Signalspaning för polisiära behov (SOU 2009:66). Tyvärr har jag ännu inte tillgång till betänkandet utan har endast lyssnat på presskonferensen där förslaget presenterades. Oavsett vad man tycker om signalspaning tycker jag att Anders Eriksson var öppenhjärtig, resonerande, tog upp de dilemma som finns samt några tidigare okända fakta om SÄPOs/FRAs tidigare signalspaning.

1. Klarspråk
Som exempel kan nämnas att Anders Eriksson förklarade att FRA sedan andra världskriget signalspanat för SÄPO (och jag antar dess föregångare som var en avdelning av rikspolisstyrelsen). Detta avsåg inte bara signalspaning för att avslöja och förhindra brott, utan även för att utreda brott. Han förklarade också att han granskat länder där signalspaning är lagreglerad på ett öppet sätt - Tyskland, Holland och Nederländerna. Där visste de inte vad signalspaning för polisiära behov är för något, där benämns samma företeelse i lagtext antingen som avlyssning eller övervakning. Andra länder gör ingen skillnad mellan signalspaning för polisiära behov och avlyssning/övervakning. Det var ingen nyhet för mig då jag granskat nämnda länders lagstiftning. Förklaringen till varför denna skillnad görs i Sverige är historiska. Anders Eriksson förklarade att även FRA-chefen Ingvar Åkesson medgett på ett seminarium i Uppsala att det inte finns någon skillnad mellan signalspaning för polisiära behov och avlyssning. Det är vad många kritiker påpekat men regeringen förnekat. Jag tycker det är bra att Anders Eriksson talar klarspråk.

2. Koppling till polismetodutredningen
Jag har skrivit ett antal inlägg om polismetodutredningen och påpekat att det finns några likheter med FRAs signalspaning. Anders Eriksson förklarade, vad jag vet som första offentlig företrädare, att polismetodutredningen avser inhemsk signalspaning. Jämför gärna med vad jag skrev i Svensk Juristtidning om FRAs signalspaning och polismetodutredningen.

Polismetodutredningen (SOU 2009:1) har lämnat förslag om brottsbekämpande myndigheters rätt att i underrättelseverksamhet i hemlighet hämta in uppgifter om viss elektronisk kommunikation. Finns det en överlappning mellan det stöd som FRA kan lämna till brottsbekämpande myndigheter och den underrättelseverksamhet som kan komma att regleras av polismetodutredningens förslag? Hur kan de brottsbekämpande myndigheterna effektivt uppnå sina syften samtidigt som den totala integritetskränkningsnivån hålls nere? Dessa frågor bör diskuteras inom ramen för Anders Erikssons utredning.

Jämför även med vårt remissvar från Stockholms Universitet på polismetodutredningen (som jag skrivit).

Fakultetsnämnden efterfrågar en sammanhållen lagstiftning inom området som föregås av en analys präglad av grundläggande krav på rättssäkerhet. Detta är en förutsättning för att den enskilde ska kunna förutse under vilka omständigheter han eller hon kan utsättas för intrång i den personliga integriteten samt för att lagstiftaren ska kunna bedöma den totala integritetskränkningsnivån i samhället.

Det är möjligt att en sådan analys skulle visa att Polismetodutredningens förslag till lag att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet till väsentliga delar tillfredsställer de brottsbekämpande myndigheternas behov inom området, vilket i sin tur skulle göra det mindre angeläget att ge polisen och säkerhetspolisen tillgång till de uppgifter som Försvarets radioanstalt (FRA) inhämtar genom kabelspaning (försvarsunderrättelseverksamhet).

3. Förutsättningar för signalspaning för polisiära behov
Anders Eriksson förklarade att hans uppdrag var att utreda hur, inte om, polisens och SÄPOs behov av signalspaning ska tillfredsställas. Jag uppfattar inte att förslaget avviker så mycket från den lagstiftning som riksdagen antagit (överenskommelsen från den 25 september 2008 är ännu ej genomförd) med undantag på fyra punkter.

3.1 Signalspaning även i brottsutredningar
FRA ska kunna signalspana för polisens räkning inte bara för att avslöja och förhindra brott utan även för att utreda brott (dvs när förundersökning pågår). Här hade fyra av de sju riksdagsledamöterna i Anders Erikssons referensgrupp reserverat sig. Anders Eriksson angav ett exempel när detta kan vara befogat. Anta att en utländsk säkerhetsorganisation informerar SÄPO att en utländsk organisation vill förgifta svensk vattentäkt. FRA och SÄPO begär signalspaning mot den utländska organisationen. Domstol beviljar tillstånd för signalspaning som ger resultat, dvs. bekräftar planerna. Saknas uppgifter om var, när och hur, vem som är inblandad. Svensk lagstiftning anger att redan planering utgör brott (stämpling). Polis och åklagare är då skyldiga att inleda förundersökning (brottsutredning). Signalspaning måste enligt reservanternas inställning avbrytas. Anders Eriksson anser inte att det är acceptabelt. Därför behövs undantag som tillåter signalspaning även om förundersökning inletts. Det ska vara ett snävt undantag, vid allvarliga hot när de legala förutsättningarna för teleavlyssning är uppfyllda men sådan avlyssning i praktiken inte kan anordnas. När inträffar detta? Det handlar om när den person som ska avlyssnas finns i ett land där Sverige inte har rättsligt samarbete om avlyssning. Det här innebär alltså en expansion för vilka ändamål signalspaning får användas.

Uppdatering. Min personliga uppfattning är följande. För vanliga medborgare sker det väsentliga intrånget när teleoperatörerna tvingas överföra all gränsöverskridande kommunikation till staten samt i samband med FRAs omfattande trafikdatalagring. Nästa integritetsintrång sker när FRAs försöker kartlägga olika trafikmönster (även benämnt i Anders Erikssons utredning som "kommunikationsmönster"). Detta intrång berör fler personer när kartläggningen sker för underrättelseändamål än när polisen/SÄPO i en förundersökning (brottsutredning) redan har en misstänkt person och/eller konkret brottslighet som man fokuserar på. Därför har jag svårt att förstå varför man kan vara för övervakning och avlyssning i underrättelsesyfte men mot det samma när en förundersökning beträffande konkret brottslighet är påbörjad. Med andra ord, om man väl bestämt sig för att all gränsöverskridande kommunikation ska överföras till staten, så är Anders Erikssons förslag i denna del rimligt. Problemet beror nog på att regeringen börjat i fel ända när man en gång lanserade förslaget om signalspaning, utgångspunkten borde istället ha varit ett sammanhållet regelverk för avlyssning/övervakning för polisiära ändamål, oavsett om det rör inhemsk eller gränsöverskridande kommunikation. Man hade nog inte kommit ifrån att FRA skulle vara mellanhand vad avser den gränsöverskridande kommunikation, men en del förvirring hade kunnat undvikas. Läs gärna vad Anders Eriksson skriver på sidorna 39-40.

Lagstiftaren i Sverige har i samband med lagstiftningsarbetet kring signalspaning i försvarsunderrättelseverksamheten valt att använda begreppet signalspaning för att benämna den övervakning och/eller avlyssningsverksamhet som regleras där.

I andra jämförbara länder används andra, mer generella begrepp för att beteckna avlyssning av telekommunikationer, utan avseende på med vilken teknik spaningen genomförs, vem som utför den och vilka syften den har.

Termen signalspaning (signal intelligence) används däremot inte i samband med lagstiftning på området och termen har vid mina kontakter med utländska myndigheter snarast skapat viss förvirring.

Det hade enligt min mening varit bättre att mer generellt reglera den övervakning av telekommunikationer som svenska myndigheter har rätt att bedriva samt att i en sådan lagstiftning beskriva för vilka syften sådan övervakning får ske och med vilka begränsningar varje myndighet får bedriva sådan verksamhet.

Jag har trots allt valt att i mitt förslag använda begreppet signalspaning för att benämna den typ av övervakning av telekommunikationer som bedrivs vid Försvarets radioanstalt, bl.a. på polisens uppdrag. Termen får därmed snarast sin betydelse när det gäller att peka ut vem som ska bedriva övervakningen, inte för att avgränsa vad som är tillåtet eller vilka tekniska metoder som ska tillämpas.

Via Claes Krantz blogg hittade jag en intervju med James Bamford (tidigare underättelseanalytiker, jurist och journalist) som skrivit tre böcker om FRAs motsvarighet i USA, NSA. Han har gått från att vara en kritiker, anhängare och numera återigen kritiker av NSA. I intervjun redogör Bamford för en intressant episod. Han har inför sin senaste bok "The Shadow Factory" intervjuat de personerna hos CIA som var ansvariga för att bevaka al qaida under perioden som föregick den 11 september 2001. Det framgår att NSA under tre år bedrev signalspaning gentemot det hus i Yemen där Usama Bin Laden hade sitt högkvarter. En av personerna som senare genomförde 11 septemberattentanten bodde i detta hus med sin fru. Nämnda person flyttade till USA men fortsatte att via telefon hålla kontakt med sin fru som stannat kvar i samma hus i Yemen. CIA-tjänstemännen ansvariga för al qaida var naturligtvis intresserade av denna kommunikation men NSA-chefen Hayden vägrade att utge samtliga utskrifter av samtalen med hänsyn till den personliga integriteten. Det slutade med att CIA upprättade en egen avlyssningsstation i närheten av Yemen, men då kunde man bara ta del av halva kommuniktionen (nedåtgående från en satellit) och under tiden hade man tappat bort al qaida-agenten. Senare kom man fram till att han tillsammans med övriga terrorister flyttat till ett bostadshus ett stenkast från NSAs kontor. I huset gjorde terroristerna sina slutliga förberedelser inför flygkapningarna den 11 september. När NSA ändå tappade av stora mängder kommunikation så väcker detta tankar kring samverkan. Bamford konstaterar att 11-septemberkommissionen granskade CIAs roll i misslyckandet att förhindra angreppet, men inte NSA, den uppgiften verkar Bamford ta på sig. Efter den 11 september svängde NSA-chefen Hayden till den andra ytterligheten genom att gå George W Bush till mötes att avlyssna/övervaka inhemsk amerikansk kommunikation utan lagstöd eller insyn från kongressen. Bamfords slutsats är således att man ska undvika båda ytterligheterna. Jag har läst Bamfords andra bok "Body of Secrets" där han kramar NSA. Den kom strax efter 11 september men före avslöjandet av NSAs avlyssning av egna medborgare. På den tiden blev Bamford bjuden på julmiddag hos Hayden. Inom kort ska jag läsa den senaste boken, "The Shadow Factory" där Bamford går hårt åt Hayden.

3.2 Tydliggörande av spärr beträffande överskottsinformation mellan FRA och SÄPO/polisen
Det ska finnas en spärr där överskottsinformation hos FRA rörande brottslighet ej får överlämnas till polis eller främmande säkerhets- och underrättelsetjänster som CIA (och NSA antar jag). Traditionell media har blåst upp detta till en stor nyhet, men jag har uppfattat att gällande reglering av förhållandet mellan FRA och SÄPO/polisen innehåller en sådan spärr, dock inte gentemot främmande underrättelsetjänster. Se sidan 72 i prop. 2006/07:63: Utvecklingsverksamheten där "överskottsinformationen" lagras genererar inte någon underrättelserapportering eller motsvarande. Här kommer mina farhågor i tidigare inlägg om vad Anders Erikssons förslag skulle innehålla något på skam. Med anledning av en läcka från utredningen till NyTeknik i april 2009 trodde jag han ville ta bort spärren beträffande överskottsinformation. Om det sker ett tydliggörande att spärren även avser utländska säkerhets- och underrättelsetjänster så är det naturligtvis bra. Jag vill gärna se hur förslaget är formulerat på denna punkt.

Uppdatering: När jag nu läst Anders Erikssons förslag finns det inget om att ytterligare spärrar/begränsningar ska införas gentemot utländska säkerhets- och underrättelsetjänster, varken vad avser underrättelser eller "överskottsinformation". Det var tråkigt. Läs gärna NyTekniks avslöjande från augusti 2008 om hur omfattande detta utbyte är. Nuvarande lagtext ger regeringen och FRA mycket lösa tyglar, riksdagen har i princip gett ett blankt mandat vad avser FRAs utbyte med andra länder.

3.3 Förhandsprövning ska ske i allmän domstol och inte specialdomstol
Förhandsprövning ska ske i allmän domstol och inte specialdomstol (underrättelsedomstolen). Denna ståndpunkt intog flera myndigheter när det senaste förslaget om FRAs signalspaning remissbehandlades.

3.4 Efterhandskontroll ska utföras av SIN och inte FUN
Efterhandskontroll ska utföras av säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN (där Anders Eriksson är ordförande) och inte Försvarets Underrättelsenämnd. Det kan vara rimligt då SIN utövar kontroll över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och tillhörande verksamhet.

Nu ska jag återgå till semestern. Jag ska dock hålla koll på kommentarerna.

Media
DN, SvD, TV4, SVT, Farmor Gun1, Farmor Gun2, HAX, Johan Westerholm, Per Pettersson, Annika Beijbom, Otyg, SvDs ledarblogg, Kent Persson, MinaModerataKarameller