Intervjuer om polisens tillgång till elektronisk kommunikation

Med anledning av dagens omröstning om polisens tillgång till elektronisk kommunikation har jag blivit intervjuad i Aftonbladet, Nyheter24, SVT och SR Alltid Nyheter. Jag har förklarat att lagförslaget i vissa delar innebär en åtstraming och i andra delar ökatr möjligheterna för polisen att få tillgång till uppgifter.

Min kritik har framförallt handlat om att ledande politiker, Beatrice Ask och Morgan Johansson, i samband med debatten om trafikdatalagring gett sken av att det alltid krävs domstolsbeslut och en brottsmisstänkt för att polisen ska få ut uppgifterna, så är det inte vilket framgår av 2 och 4 §§ förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet (sid. 7).

Jag tror Mathias Sundin har en del i att denna fråga fångat medias intresse i en bred bemärkelse, läs hans artikel på DN Debatt.

Hjälptelefoner och trafikuppgifter

Hanne Kjöller skriver idag i DN om att datalagrinsgdirektivet kan hamna i konflikt med den anonymitet som en nyinstiftad hjälptelefon för sexmissbrukare erbjuder. Jag kan mycket väl tänka mig att personer kan börja tveka att använda en sådan hjälptelefon om de tror att deras anonymitet är hotad.

Frågan jag ställer mig är dock följande. Vilken lagregel kommer med datalagringsdirektivet ge polisen rätt att att begära ut trafikuppgifter över vilka som ringer en hjälptelefon för sexmissbrukare? Jag saknar två viktiga aspekter i Hanne Kjöllers resonemang.

För det första, riksdagens omröstning förra veckan gällde skyldigheten för operatörerna att lagra trafikuppgifter, reglerna om polisens tillgång till dessa uppgifter finns redan. Reglerna om tillgång till uppgifter finns i 27 kapitlet rättegångsbalken om teleövervakning och 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation (LEK). Sådan tillgång kan avse både 1) lagrade uppgifter och 2) uppgifter från den tidpunkt beslut om utlämning fattats. Med andra ord, polisen är inte begränsad till historiska uppgifter utan kan även begära ut realtidsuppgifter (uppgifter som genereras från det att beslutet om tvångsmedlet börjat verkställas). Läs exempelvis sid. 59 och 179 i SOU 2007:76 om detta. Beslut om teleövervakning förutsätter bl.a. att det finns en misstänkt person och ett domstolsbeslut. Tillgång enligt LEK kräver varken en misstänkt person eller domstolsbeslut vilket kan underlätta för polisen om de vill övervaka en hjälptelefon. Teleoperatörerna har en lagstadgad skyldighet att anpassa sin system så att sådan tillgång är möjlig (6 kap. 19 § LEK). Här ser jag en möjlig brist i Hanne Kjöllers resonemang. Det är möjligt att historiska uppgifter saknas beträffande samtal till hjälptelefoner men vad hindrar polisen från att redan idag begära ut realtidsuppgifter till en hjälptelefon enligt 27 kap. rättegångsbalken eller LEK? Det är möjligt att det är förbjudet enligt någon lagregel som jag inte känner till men det förändras inte av riksdagens beslut om trafikdatalagring. Man måste skilja mellan regler om lagring av uppgifter och tillgång till uppgifter.

För det andra, det finns ett lagförslag om förändring av reglerna om tillgång till trafikuppgifter. Detta tas upp av riksdagen den 24 april 2012. Det vore välgörande om Hanne Kjöller, journalister, debattörer i riksdagen och politiska ungdomsförbund utöver diskussionen om själva lagringen som förra veckan behandlades i riksdagen även diskuterade det riksdagsbeslut som ligger framför oss. Medan det politiska manöverutrymmet beträffande lagring är begränsat eftersom Sverige måste genomföra EU-direktiv så får Sverige själva reglera villkoren för polisens tillgång till uppgifter genom nationell lagstiftning. Det framgår av artikel 4 i datalagringsdirektivet.

Uppdatering. Datum för riksdagens behandling har ändrats till den 10 maj 2012.

Polisens tillgång till lagrade uppgifter

En nyhet som verkar ha gått traditionell media förbi är att regeringen lagt fram propositionen 2011/12:55 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång tilluppgifter om elektronisk kommunikation. Medan trafikdatalagringsdirektivet anger att teleoperatörerna ska lagra uppgifter om medborgarna kommunikation så kommer proposition 2011/12:55 att förändra reglerna som anger när polisen kan få tillgång till dessa uppgifter.

Troberg tar upp det faktum att propositionen innebär att polisen kan få tillgång till  uppgifter om abonnemang oavsett brottets svårighetsgrad. Detta engagerar framförallt de som är intresserade av fildelningsfrågor.

Jag har fastnat för en annan del i förslaget, nämligen det faktum att brottsbekämpande myndigheter för underrättesleändamål kan få ut trafikuppgifter om kommunikation utan att en person är misstänkt för brott och utan domstolsbeslut. Att förslaget innebär detta kan vara okänt för de flesta, men den möjligheten har polisen redan idag genom en undanskymd bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation (6 kap. 22 § första stycket 3). Nu ska riksdagen stadfästa denna rätt på ett mer tydligt sätt, vilket både är på gott och ont. Det är alltid positivt med tydlig lagstiftning samtidigt som det är oroväckande att ingen verkar känna till nuvarande eller kommande ordning. De flesta politiker verkar felaktigt tro att det alltid krävs brottsmisstanke och domstolsbeslut, vilket jag noterat tidigare.

Tjänstemännen på justitiedepartementet verkar dock ha tagit till sig den kritik som jag har haft och framförts via remissvar från Juridiska Fakultetsnämnden. Vi avstyrkte att inhämtning för underrättelseändamål ska vara möjlig i fråga om olovlig kårverksamhet, vilket regeringen noterat (se sid. 81-82 i propositionen) och tagit till sig (se sid. 86-87).

Vet justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (s) vad han beslutar om?

Det pågår en debatt mellan socialdemokraterna och centerpartiet om EUs datalagringsdirektiv. Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (s) hänvisar i GP till Gudrun Antemars trafikdatalagringsutredning (SOU 2007:76) och hävdar att "rättsväsendet ska bara kunna få ut uppgifterna för misstänkta personer, och bara efter domstolsbeslut." Det är fel.

Gudrun Antemar återger på sidan 223 i sin utredning att för att få ut trafikuppgifter enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen om elektronisk kommunikation (LEK) behöver det inte finnas en skäligen misstänkt person och det är den brottsbekämpande myndigheten, inte en domstol, som beslutar om åtgärden. Antemar föreslog ingen förändringar av 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK, vilket gjorde att två sakkunniga i utredningen motsatte sig hennes förslag (Lagerud och Lindblom). Regeringens proposition 2010/11:46 "Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål - genomförande av direktiv 2006/24/EG", som socialdemokraterna angett stöd för i riksdagen, innehåller inte heller en sådan förändring.

En annan utredning, Polismetodutredningen (SOU 2009:1), föreslår förvisso att 6 kap. 22 § första stycket 3 ska försvinna men den ska ersättas av en ny lag, lagen om tillgång till uppgifter om viss elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Även enligt det senare förslaget kan brottsbekämpande myndigheter få ut trafikuppgifter utan domstolsbeslut och det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person. Polismetodutredningens förslag har accepterats av regeringen genom lagrådsremiss den 16 december 2010, godkänt av lagrådet den 18 januari 2011.

Givet att de brottsbekämpande myndigheterna bl.a. med hjälp av elektronisk övervakning ska kunna upptäcka och förhindra brott före brotten inträffar så är polismetodutredningens förslag rimligt. I underrättelseverksamhet går det inte att ha krav på att spaningen ska inriktas mot misstänkta personer utan det måste ske bredare. Vidare är nyttan av att domstolar i förväg ska styra de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet begränsad. Ett sådant krav riskerar att bli en integritetskuliss då domstolarna lätt kommer att hamna i händerna på de brottsbekämpande myndigheterna som alltid kan peka på att det finns ett trängande intresse. Det är då bättre med en stark efterhandskontroll av en oberoende myndighet, t.ex. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Om man inte tycker att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna använda elektronisk övervakning för att upptäcka och förhindra brott så är saken enklare, då ska sådan övervakning förbjudas.

Det är dock oroväckande att justitieutskottets ordförande i sitt försvar av trafikdatalagringsdirektivet inte verkar känna till grundläggande fakta. Han hänvisar ju trots allt till Gudrun Antemars utredning som motsäger hans påstående. Det är möjligt att ändringar sker efter att proposition och lagrådsremisser presenterats, men det börjar bli sent och jag ifrågasätter om det finns utrymme för något annat än symboliska förändringar.

Bloggar
Bengt Jonsson

Fel fokus i Sverige angående datalagringsdirektivet

Cecilia Malmström har presenterat kommissionens utvärdering av datalagringsdirektivet. Som väntat föreslår hon inte att lagringskyldigheten ska upphävas utan snarare att direktivet ska ändras vad avser: begränsning av syftet med datalagringen och vilken typ av brott som uppgifterna får användas mot, harmonisering och om möjligt kortning av lagringstider, begränsning av antalet myndigheter som får tillgång till uppgifterna och begränsning av vilken typ av datauppgifter som får lagras. Allt detta har SvD redan rapporterat.

Följande kan läggas till. En intressant del av utvärderingen finns i avsnittet "5.4. Value of retained data in criminal investigations and prosecutions", dvs eventuell nytta med datalagring av trafikdata. Kommissionen ger tre exempel: skapandet av bevisspår, initiering av brottsutredningar och trafikdata som integrerad del av brottsutredningar (sid. 23-25). Där finns en del statisk och fakta från verkliga utredningar men avsnittet är till stor del anekdotisk. Jag hade gärna sett en mer utförlig och systematisk utvärdering i denna del. Annars blir det svårt att föra en meningsfull diskussion huruvida det intrång som datalagringsdirektivet medför för den personliga integriteten är proportionell mot den nytta som direktivet ger.

Vidare, många av de frågor som kommissionen väckt finns inte med regeringens proposition "Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål - genomförande av direktiv 2006/24/EG, Prop. 2010/11:46" där mp, v och sd i riksdagen tvingat fram en minoritetsbordläggning. Regeringen har istället lämnat förslag som bl.a. rör utlämning av data och tillgång till uppgifter i lagrådsremissen "De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation" efter förslag från Polismetodutredningen. Det är i denna del som riksdagen (än så länge) har ett manöverutrymme. Politiker och media i Sverige har dock enbart fokuserat på proposition 2010/11:46 vilket jag tror är ett misstag om vi vill ha en diskussion kring frågor där riksdagen ännu har betydande makt.

Bloggar
HAX I Mary Jensen I Anna Troberg I Christian Engström I Juristen I Anders S Lindbäck

Göteborgsfallet, trafikanalys och falska positiva

I november förra året grep polisen ett antal misstänkta terrorister i Göteborg, som senare visade sig vara oskyldiga.

I SVT Aktuellt ges nu förklaringen, polisen hade fått ett tips om ett misstänkt samtal som de valde att följa upp. Polisen gjorde därefter en masttömning, dvs tömde en mobiltelefonmast på information för att komma åt trafikdata. Det kan ske med stöd av 6 kap. 2§ 3 stycket lagen om elektronisk kommunikation avseende brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, t.ex. terrorism. Jag förstår inte varför advokaten uppger till SVT Aktuellt att sådan masttömning är olaglig.

Polisens analys av kommunikationstrafiken (ofta benämnt trafikanalys) pekade ut fel personer. Detta fenomen beskrivs ibland med begreppet "falska positiva". Jag har skrivit följande om falska positiva, trafikanalys och efterföljande användande av tvångsmedel som gripanden (detention) i Nordisk Årsbok för rättsinformatik.

First, using large databases filled with transaction data on actual individuals presents a serious privacy issue. Almost all of these individuals will have no connection to terrorism or crime, and the use of such data in this context means that their private personal information will be compromised. Second, these systems will produce false positives, i.e. innocent persons are identified as suspect
...
As already indicated law enforcement and intelligence agencies are focusing less on traditional wire-tapping, more on retention of traffic data and traffic analysis of communication patterns. This involves the interception and storage of large amounts of information not only in relation to criminals but also law-abiding and innocent citizens.

If this trend is pursued by the policy-makers, safeguards must be adopted to minimize interference with the privacy of the average citizen and the occurrence of false positives which result in innocent persons being subject to measures such as targeted surveillance, detention and freezing of assets.

Nu fick vi ett konkret exempel på faran med "falska positiva", dvs hur oskyldiga kan drabbas. Det är dock bra att polisen snabbt medgett sitt misstag. Om polisen har som uppgift att upptäcka och förhindra terrorattentat innan de inträffat så kommer misstag att ske. Frågan är hur hög felmarginal vi ska acceptera.

Till sist, det generella problemet med falska positiva är förvisso relevant för signalspaning, men Göteborgsfallet handlar inte som Expressen antyder i en artikel om signalspaning och sökord som "sprängande huvudvärk". Göteborgsfallet är mer relevant för diskussionen om datalagringsdirektivet och polismetodutredningen.

Media
GP

Inhämtning i underrättelseverksamhet är försedd med solnedgångsklausul

Regeringen har igår (16 december 2010) presenterat lagrådsremissen "De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation". Förslaget grundas på polismedotutredningens förslag SOU 2009:1 som innebär många svåra frågeställningar , särskilt möjlighet för polisen att inhämta uppgifter i underrättelseverksamhet. Den senare verksamheten medför liknande principiella problem som uppkommer med FRAs inhämtning av trafikuppgifter genom signalspaning.

Lagrådsremissen förslag innebär att inhämtning i underrättelseverksamhet kommer att ske utan föregående domstolsbeslut. Beviskravet i rättegångsbalken på att det ska finnas en skäligen misstänkt person finns inte utan istället kan uppgifter lämnas ut "för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet". Regeringen har uttömmande angett för vilka brott inhämtning kan ske. När uppgifter som först inhämtats inom underrättelseverksamhet därefter ska överföras till en brottsutredning (förundersökning) krävs som huvudregel ett domstolsbeslut. Möjligheten till inhämtning i underrättelseverksamhet är även försedd med en s.k. solnedgångsklausul då delar av lagen kommer att upphöra att gälla vid utgången av december 2012 och översyn ska ske i samband med detta.

När polismetodutredningen presenterat sitt förslag (SOU 2009:1) lämnade Fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet ett remissyttrande som jag medverkat till att ta fram. Fakultetsnämnden avstyrkte särskilt att inhämtning ska vara möjlig i fråga om olovlig kårverksamhet eftersom det enligt Fakultetsnämnden kan komma att stå i strid med förbudet mot åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen. Bakgrunden till Fakultetsnämndens ställningstagande var bl.a. att Säkerhetstjänstkommissionen uppmärksammat att säkerhetspolisen under 1990-talet kan ha använt teleavlyssning och teleövervakning avseende olovlig kårverksamhet på ett sådant sätt att det kan ha stridit mot grundlagens förbud mot åsiktsregistrering (SOU 2002:87 sid. 25, 31, 376 och 402). Fakultetsnämnden ville inte stärka denna möjlighet till övervakning. Senast i ett blogginlägg den 12 november 2010 utvecklade jag några tankar om detta.

Regeringen verkar ha tagit intryck då det nu aktuella förslaget inte innehåller en möjlighet till underrättelseinhämtning avseende olovlig kårverksamhet, jämför lagförslagets 4 § tredje punkten lagrådsremissen med 3 § tredje punkten polismetodutredningen. Frågan kommer att återkomma eftersom 4 § upphör att gälla vid utgången av december 2012.

Uppdatering. Beatrice Ask har fel när hon i Aftonbladet anger att "en domstol eller en åklagare ska stå bakom varje beslut." I den lagrådremiss som hon själv har skrivit under kan man läsa följande i 5 § förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Vilken myndighetschef avses? Det handlar om rikspolischefen, säkerhetspolischefen och länspolismästarna och för tullens del generaltulldirektören (se sid. 126 i lagrådsremissen). Jag hört samma påstående från flera borgerliga politiker under framtagandet av detta förslag och påpekat att det inte stämmer. Är lösningen att det ska krävas beslut i förhand från domstol avseende underrättelseinhämtning? Jag tror inte det skulle göra någon avgörande skillnad, det är viktigare med en effektiv och oberoende efterhandskontroll. Det vore dock bra om politikerna beskrev sitt förslag på ett korrekt sätt.

Media och bloggar
SvD I Mathias Sundin I Daniel Rhodin

Medelvägen i debatten om datalagring

Expressens ledarredaktion presenterar en medelväg i debatten om datalagring där deras linje är att vi ska lämna debatten om själva lagringen och istället diskutera vad uppgifterna får användas till. Jag har drivit samma tes.

Värna det demokratiska samhället
Enligt min mening är den relevanta frågan följande. För vilka ändamål riskerar utlämning av uppgifter till polisen att samhället blir tystare och mindre pluralistiskt i demokratisk mening? Jag menar att risken för detta blir större när 1) uppgifter kan lämnas ut avseende många personer, 2) den misstänkta brottsligheten är politiskt motiverad och 3) om utlämning kan ske för eventuellt framtida, ännu ej inträffade, brott. Jag har inget emot att polisen försöker förhindra politiskt motiverad brottslighet, men jag tycker inte att "fångstnätet" ska kastas alltför brett.

Ska vi oroa oss för polisens jakt efter småbrott?
Medan Expressens ledarredaktion tar fasta på att Beatrice Ask (m) har signalerat att de lagrade uppgifterna får användas till småbrott vill jag fästa uppmärksamheten vid att uppgifterna kan lämnas ut till polisen i preventivt syfte, dvs innan brott ens har begåtts. Idag sker detta med en hänvisning till en vag bestämmelse i 6 kap. 22 § 1 st. 3 p. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK). Det finns inga krav på att någon är misstänkt för brott eller domstolsbeslut. I förarbetena till nämnda lagrum finns det inget som anger att uppgifterna får lämnas ut i preventivt syfte. Att polisen använder nämnda lagrum för underrättelseändamål framgår bl.a. av polismetodutredningen (SOU 2009:1) sid. 127:

Bestämmelsen i 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK ger de brottsbekämpande myndigheterna rätt att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i förundersökningar och används även i underrättelseverksamhet, om misstankarna rör brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

I den lagrådsremiss om datalagring som Beatrice Ask (m) presenterat finns hänvisningar till att ännu en lagrådsremiss ska presenteras som grundas på nämnda polismetodutredning (se sid. 21-22). Den föreslår att möjligheten till att få ut uppgifter för preventiva ändamål ska finnas kvar, men regleras i en särskild lag. Förslaget innehåller inga krav på att det ska finnas en brottsmisstänkt person (eller att en viss person kan antas komma begå brott) eller krav på domstolsbeslut före uppgifterna utlämnas. Vidare ska uppgifterna kunna lämnas ut för brott som olovlig kårverksamhet. Preventiv övervakning betröffande nämnda brott förtjänar en diskussion. Säkerhetstjänstkommissionen har uppmärksammat att säkerhetspolisen under 1990-talet kan ha använt teleavlyssning och teleövervakning avseende olovlig kårverksamhet på ett sådant sätt att det kan ha stridit mot grundlagens förbud mot åsiktsregistrering (SOU 2002:87 sid. 25, 31, 376 och 402). Ska riksdagen stärka SÄPOs möjlighet till att bedriva sådan verksamhet? Det vill jag ha en diskussion om.

Vad sägs om verkligheten?
Avslutningsvis, Johannes Åman på DNs ledarsida gör vad han beskriver som ett tankeexperiment i datalagringsdebatten.

Skulle staten i egen regi ha kunnat ta på sig uppgiften att registrera all kommunikation? Inte omöjligt – men politiskt vanskligt eftersom ett sådant förfarande hade luktat polisstat lång väg.

Med andra ord, tänk om en statlig myndighet hade en databas där alla eller stora delar av alla trafikuppgifter lagrades. Det är inte nödvändigt att göra sådana tankeexperiment. Johannes Åman borde titta på SVT Rapports sändning från den 16 juni 2008, länken finns här. Om han undrar över lagstödet för att denna verksamhet kan fortsätta så kan han läsa kortversionen här eller långversionen här.

Bloggar
Oscar Swartz, Falkvinge, HAX, Agneta Berliner

Datalagring även för bötesbrott

I Sveriges Radios intervju med riksdagsledamoten Johan Linander (c) framgår det att datalagringsdirektivet kommer att genomföras på sådant sätt att uppgifterna även kan användas för bötesbrott, t..ex. olovlig fildelning. Det var något som polismetodutredningen flaggade för i sitt betänkande "En mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen (SOU 2009:1)" och som vi kommenterade i ett remissvar från Stockholms universitet. Jag trodde att politikerna skulle backa, inte gå lika långt som polismetodutredningen föreslår och endast låta datalagrade uppgifter användas för allvarligare brott för att göra debatten lättare.

Då har väldigt få uppmärksammat att polismetodutredningen även föreslår att datalagrade uppgifter ska kunna användas för underrättelseändamål vilket väcker svåra frågor. I SU:s remissvar ställde vi oss skeptiska till att uppgifterna kan användas för att förebygga och förhindra brottet olovlig kårverksamhet eftersom det skaver mot gränsen för otillåten åsiktsregistrering att övervaka personer på alltför lösa grunder. Vi får se om diskussionen även kommer dit eller om vi stannar i fildelningsdebatten.

Media och bloggar
SvD, DN, Mikael Nilsson, Rick Falkvinge, Anna Troberg, Anders Lindbäck

Datalagring och polismetodutredningen behandlas i december 2010

SvD skriver om att regeringen kommer lämna förslag i december om svenskt genomförande av datalagringsdirektivet. Det handlar om att telefon- och internetoperatörer tvingas lagra information om vem du ringt eller skickat sms till, när och hur länge du varit uppkopplad på internet och när och till vem du skickat e-post.

Av regeringens propositionslista framgår att regeringen även kommer att lämna ett förslag om "De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation", dvs den s.k. polismetodutredningen. Den innehåller förslag om hur de uppgifter som lagras ska få användas. En viktig fråga är bl.a. får uppgifterna användas för underrättelseändamål, dvs utan att en person på sannolika skäl är misstänkt för brott? En annan fråga som kan engagera är om polisen kan få tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation även för bötesbrott som fildelning. Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet har lämnat ett remissvar över polismetodutredningen som jag tillsammans med två kollegor utarbetat.

Därför är mitt råd att man att inte bara ska bevaka propositionen om datalagring utan även propositionen om "De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation".

Bloggar
HAX, Falkvinge

Ytterligare en fråga till Bodström

Bodström har svarat på frågor från SvDs läsare om datalagringsdirektivet. Läs följande två frågor och tillhörande svar:

Erik: Finns det någon demokratisk risk med att polis och underrättelsetjänst får tillgång till uppgifter om privatpersoners kommunikation?

– Nej, jag tycker att det är rätt balans. Det här ska bara användas mot människor som är misstänkta för brott.
...
SvD: Men hur kan man öka kontrollen över polisens användande?

– I dag finns ingen större kontroll över hur polisen använder det här, och det kan bli bättre. Man kan följa mer noggrant när det används. Det ska användas i början av en brottsutredning för att kunna säkra tydligare bevisning, vilka personer som kan vara intressanta i en brottsutredning.

Bodström verkar mena att de lagrade uppgifterna 1) endast kan användas inom en brottsutredning (förundersökning) och 2) polisen får bara tillgång till uppgifter mot människor som är misstänkta för brott. Det är en korrekt beskrivning av 27 kap. rättegångsbalken, men annars stämmer det inte. Låt oss läsa i Trafikuppgiftutredningen SOU 2007:76 sid. 223 som beskriver hur polisen kan få tillgång till uppgifter om trafikdatalagring införs enligt nämnda utrednings förslag. Till utredningen har funnits en referensgrupp med representanter från samtliga partier, inklusive socialdemokraterna.

Förutsättningarna för att få ut trafikuppgifter enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK är följande (i jämförelse med rättegångsbalken).
1. Det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person.
...

Polismetodutredningen skriver mer om samma lagrum på sid. 72-73.

De aktuella bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation är inte begränsade till en förundersökningssituation utan har ansetts kunna användas även i underrättelseverksamheten.

På vanlig svenska, polisen har enligt nu gällande rätt att få ut trafikuppgifter utan att det finns en misstänkt person eller att en förundersökning (brottsutredning) inletts. Bodström har drivit på att lagring ska ske utan att dessa bestämmelser förändras.

Bodström vill ju som bekant genomföra direktivet så snart som möjligt. Polismetodutredningen har lämnat förslag på hur reglerna för polisens tillgång till uppgifterna kan förändras. Utredningen föreslår att 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK ska avskaffas och ersättas med en ny lag, lag om tillgång till uppgifter om viss elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Även denna nya lag skulle ge polisen tillgång till trafikuppgifter utan att en förundersökning har påbörjats eller att det, med Bodströms ord, finns en brottsmisstänkt människa. Polismetodutredningens förslag innebär alltså ingen förändring i detta hänseende mot den nuvarande lagstiftningen rörande polisens tillgång till trafikuppgifter.

Att polis kan få tillgång till trafikuppgifter utan att varken en förundersökning inletts eller att det finns en brottsmisstänkt person kan möjligtvis vara en rimlig ordning för särskilt allvarlig brottslighet, men det vore önskvärt om Bodström förklarade att hans förslag innebär detta. Han ger närmast motsatt besked till SvDs läsare.

Jag passar på att tipsa om Camilla Lindbergs och Mathias Sundins artikel på SvD Brännpunkt. Läs även vad Erik Svansbo, HAX, Bard, Andreas Froby, Emma, Farmor Gun och Mathis Sundin skriver. Som jag tidigare förklarat kommer jag inte driva frågan om att Sverige ska vägra införa EUs trafikdatalagringsdirektiv. Däremot vill jag diskutera vad de lagrade uppgifterna får användas till. Här upplever jag en lucka i debatten.

Vad ska förändras i EUs datalagringsdirektiv?

DN skriver idag på ledarsidan att Sverige bör arbeta för en förändring av EU:s datalagringsdirektiv. Kritik riktas mot att det inte finns skydd för privatlivet i datalagringsdirektivet och ledarsidan anser att det är orimligt att det enbart hänvisas till Europadomstolens praxis.

Den tyska författningsdomstolen underkände inte skyldigheten för teleoperatörerna att lagra utan det tyska regelverket avseende hur uppgifterna får användas. I direktivet anges det att frågor om hur myndigheter ska få tillgång till och få använda uppgifterna ska regleras på nationell nivå. I Sverige handlar det bl.a. om bestämmelserna i 27 kapitlet rättegångsbalken om teleövervakning, 6 kap. 22 § tredje stycket lagen om elektronisk kommunikation och polisdatalagen.

Då uppstår den naturliga frågan, på vilket sätt ska EU:s datalagringsdirektiv förändras och skydd för privaltliv införlivas i datalagringsdirektivet? Vill DNs ledarsida att man ska reglera villkoren för användning av straffprocessuella tvångsmedel och bearbetning av data på EU-nivå? Ska rättegångsbalken och polisdatalagen ändras efter instruktioner från Bryssel? Ska det skapas ett parallellt regelverk bredvid den stränga praxis som Europadomstolen mödosamt skapat (se avsnitt 3.1 i denna artikel)? Ska det bli de brittiska reglerna där 792 organisationer kan få ut uppgifterna, inklusive kommunledningarna på 474 orter? Är det inte bättre att vi först skaffar oss en egen uppfattning om vad som kan göras i den svenska lagstiftningen vad avser uppgifternas användning och bearbetning innan vi lämnar över även dessa frågor till EU? Några av dessa frågor behandlas i Polismetodutredningen och Juridiska Fakultetsnämnen vid Stockholms Universitet har lämnat sitt inlägg i debatten här.

Om man inte tycker att det ska vara någon tvångslagring alls så får man driva det, men jag uppfattar inte att detta är DNs position. Maria Abrahamsson, Anna Troberg och Christoffer Fagerberg verkar veta vad de vill, direktivet ska avkaffas. Den ansvariga EU-kommissionären Cecilia Malmström ska göra en översyn av direktivet, men jag tror inte hon kommer föreslå att direktivet ska avskaffas.

Två utspel om datalagring

Flera ledande miljöpartister skriver på SVT Debatt om EUs datalagringsdirektiv där de backar från uppgörelsen som de i februari 2010 ingick med socialdemokraterna. Vänsterpartiet har skickat ut ett pressmeddelande med samma besked.

Enligt DN beror denna kursändring på utslaget från den tyska författningsdomstolen där det tyska genomförandet av direktivet underkändes. Det är värt att påpeka på vilken grund det tyska genomförandet underkändes, det var pga av hur uppgifterna får användas, inte lagringen i sig. Hur uppgifterna får användas har bl.a. behandlats i Polismetodutredningen. Det är kanske dags att vi börjar diskutera nämnda utredning? Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet har lämnat sitt inlägg i debatten som kan läsas här.

Bloggar
Christian Valtersson, Oscar Fredriksson, HAX

Tysklands genomförande av trafikdatalagring strider mot grundlagen

HAX skriver att den tyska författningsdomstolen har beslutat att det tyska genomförandet av trafikdatalagringen är grundlagsstridig.

Jag har tidigare skrivit om att Rumäniens författningsdomstol den 8 oktober 2009 avkunnat en dom som anger att lagstiftning som tvingar operatörerna att lagra trafikdata strider mot landets grundlag och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Jag ser fram emot att läsa den tyska domen. Domen från Rumänien finns översatt här. Detta väcker frågor både om det svenska genomförandet av direktivet och FRAs trafikdatadatalagring (som SVT Rapport avslöjat).

Uppdatering. I Spiegel står det att domstolen inte helt och hållet utesluter trafikdatalagring. Den tyska lagstiftningen har underkänts vad avser formerna för lagring och användning. I Sverige granskas en del av dessa frågor i Polismetodutredningen, som jag skrivit remissvar om. Jag har även kommenterat frågorna om lagring och användning i en kommande artikel i Nordisk Årsbok för Rättsinformatik, se särskilt avsnitt 4.2.1 och 4.2.2.

Bloggar
Mathias Sundin skriver att han som riksdagsledamot kommer att rösta mot genomförande av direktivet, oavsett vilket block som styr. Annika Beijbom anser att detta är dagens bästa nyhet. Mikael Nilsson återger vad Isobel Hadley-Kamptz skriver på SVT Debatt. Emma ställer den relevanta frågan vem som försvarar den svenska grundlagen i dessa frågor?

Sverige fälls för att inte ha infört EUs datalagringsdirektiv

SvD rapporterar att EU-domstolen fällt Sverige för att inte ha infört EUs datalagringsdirektiv. Det skulle vara intressant att läsa om domstolen fört någon mer principiell diskussion om direktivets förenlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Ska EU-domstolen i Luxemburg syssla med mänskliga rättigheter, är inte detta något för Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg? EU-domstolen har i sin praxis förklarat att den hämtar inspiration i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och i de riktlinjer som tillhandahålls av internationella fördrag om skydd för de mänskliga rättigheterna som medlemsstaterna samarbetat om eller som de är signatärer till (se särskilt domen i mål C-4/73 Nold mot Kommissionen [1974] ECR 491).

SvD har också en bakgrundsartikel där Beatrice Asks (m) pressekreterare Martin Valfridsson förklarar varför direktivet inte införts.

Just nu pågår nämligen arbetet med den så kallade polismetodutredningens delbetänkande som kom förra året. Utredningen handlar om vilka metoder som polisen ska få använda och tar bland annat upp just tillgången till uppgifter från operatörerna. Enligt justitiedepartementet har polismetodutredningen och datalagringsdirektivet beröringspunkter och därför har man valt att inte införa direktivet så länge arbetet med polismetodsutredningen pågår.

Jag pekade i Dagens Juridik för drygt ett år sedan på kopplingen mellan trafikdatalagringsdirektivet och polismetodutredningen. Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet hade då lämnat sitt remissvar på polismetodutredningen, ett remissvar som jag och två kollegor skrivit. Det finns både för- och nackdelar med att behandla dessa två förslag/utredningar samtidigt, men det är bra att regeringen är uppmärksam på kopplingen.

Bloggar
HAX, Per Pettersson, Rick Falkvinge, Christian Engström

Debatten får inte reduceras till lagringstider

Beatrice Ask (m) har meddelat att Sverige inte kommer lägga fram en proposition om genomförandet av EUs datalagringsdirektiv före valet 2010. Det innebär dock inte att Sverige kommer att driva att direktivet rivs upp.

Beatrice Asks motivering är intressant. För det första säger hon att frågan är politisk kontroversiell och det verkar som regeringen inte vill hamna i samma sits som under FRA-debatten. Det finns en viss skillnad mot FRA-frågan. Med EUs datalagringsdirektiv kommer de brottsbekämpande myndigheterna förvisso närmare den vanliga medborgaren då de lagrade uppgifterna framförallt avser inhemsk kommunikation och får användas i brottsutredningar. Samtidigt är frågan lättare att förstå och diskutera. I FRA-debatten fanns det en otydlighet i lagstiftningen och ovilja från politikerna att medge väsentliga problem vilket försvårade samtalet. Jag tror en debatt om EUs datalagringsdirektiv kan bli mer ren och uppriktig. De eventuella förtjänsterna för polisen jämfört med riskerna och kostnaderna i termer av "personlig integritet" med EUs datalagringsdirektiv går att offentligt förklara och diskutera.

För det andra förklarar Beatrice Ask förseningen med att hon vill ha mer tid för att få svar från utredningen som ser över polisens metoder och hur myndigheterna ska få tillgång till de lagrade uppgifterna. Jag har vid flera tillfällen försökt uppmärksamma polismetodutredningen som hanterar dessa frågor. Det är lätt att debatten fastnar i frågan om lagringstider när faktum är att polisen redan idag kan få ut sådana uppgifter, nuvarande lagstiftning är i vissa delar mycket tillåtande. Denna fråga förtjänar också en diskussion. Om man ska vara realistisk så kommer lagstiftning om lagring att införas i en eller annan form. Då behövs det en diskussion om vad de lagrade uppgifterna får användas till och hur eventuellt missbruk ska förebyggas.

Jag gör därför ett inspel i debatten. Lagrade uppgifter ska inte få användas i underrättelseverksamhet som syftar till att kartlägga brottet "olovlig kårverksamhet". Polismetodutredningen föreslår en ändring av lagstiftningen som skulle tillåta detta. Vad jag vet har ingen blivit fälld för brottet olovlig kårverksamhet i svensk historia. Säkerhetstjänstkommissionen har i sin utredning från 2002 uppmärksammat att säkerhetspolisen under 1990-talet kan ha använt teleavlyssning och teleövervakning avseende olovlig kårverksamhet på ett sådant sätt att det kan ha stridit mot grundlagens förbud mot åsiktsregistrering. Det som tidigare var en juridisk gråzon ska inte legaliseras.

Bloggar
PJ Anders Linder, Oscar Fredriksson, Karl Sigfrid, Kent Persson, Mårtensson, Mary, Linander

Utvärdering genomförd om buggning och preventiva tvångsmedel

Via bloggaren juristen hittade jag betänkandet "Utvärdering av buggning och preventiva tvångsmedel" (SOU 2009:70). Juristen fokuserar på lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning (buggning) i sitt blogginlägg.

Effektivitet
Jag tycker även lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (preventiva tvångsmedel) förtjänar uppmärksamhet. SÄPOs analys av effektiviteten av sådana tvångsmedel är minst sagt intressant, se sidan 15.

Har den preventiva användningen av hemliga tvångsmedel fått avsedd effekt
och uppfyller lagen de brottsbekämpande myndigheternas behov?

När det gäller underrättelseverksamheten, som så gott som alltid ligger
i tiden före det stadium då man kan tala om misstankar om ett visst brott, anser
Säkerhetspolisen att den nya lagen i det närmaste har varit helt verkningslös.
Det kan således konstateras att lagen i huvudsak inte tillgodoser de
brottsbekämpande myndigheternas behov av att kunna använda sig av hemliga
tvångsmedel för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och lagen har
därmed inte heller fått avsedd effekt. I de fall lagen har tillämpats har det
varit fråga om sådana situationer då en förundersökning varit mycket nära
förestående.

Nu vill inte de brottsbekämpande myndigheterna avstå från att dessa tvångsmedel, se sidan 16.

Lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott tillgodoser
inte de brottsbekämpande myndigheternas behov. Lagen bör därför inte permanentas och dess giltighetstid bör inte heller förlängas. Man kan då fråga sig om det inte endast återstår att upphäva lagen. De brottsbekämpande myndigheterna har emellertid uppgett att lagen trots allt har visat sig fylla ett syfte i några fall där förundersökning har varit nära förestående. Mot denna bakgrund bör lagen gälla under hela försöksperioden, dvs. till och med utgången av år 2010.

Kontroll och tillsyn
Betänkandet redovisar även i vilken utsträckning de brottsbekämpande myndigheterna hållit sig till regelverket och det verkar tillfredsställande. Se sidan 134.

Inte i något av de 11 under år 2008 avslutade ärenden där Säkerhets
och integritetsskyddsnämnden utfört kontroll på begäran av enskild har
nämnden funnit att den enskilde i strid med lag eller annan författning har
utsatts för hemliga tvångsmedel av brottsbekämpande myndigheter eller
personuppgiftsbehandling av Säkerhetspolisen.

Vad som saknas i utredningen
Jag tycker en svaghet i betänkandet att utredningen inte omfattat hur de brottsbekämpande myndigheterna använder 6 kap. 22 § 3 stycket i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation för att få ut uppgifter om kommunikation i underrättelsesyfte. Polisens befogenheter är betydande, med den terminologi som lanserats i FRA-debatten kan det liknas vid signalspaning i kabel mot inhemsk kommunikation. Polismetodutredningen utreder saken. Läs vad Anders Eriksson skriver på sidorna 47 och 112 i betänkandet om signalspaning för polisiära behov.

Signalspaning kan, såvitt här är av intresse, bedrivas i form av fjärrspaning
och närspaning. ... närspaning innebär avlyssning av signaler där avsändaren
och mottagaren finns i Sverige. ... Polismetodutredningen bedriver sitt utredningsarbete parallellt med mitt. Efter samråd med Polismetodutredningen har den överenskommelsen träffats att frågan om polisens närspaning utreds inom ramen för Polismetodutredningens uppdrag.

Media
Expressen

Nedslag i utredningen

Nu har jag läst utredningen om signalspaning för polisiära behov.

FRA kartlägger trafik- och kommunikationsmönster
Jag har ju intresserat mig för FRAs lagring av trafikdata och kartläggning av kommunikationsvanor (benämns i tidigare utredningar som trafikmönster). Därför tyckte jag nedanstående formuleringar var intressanta i utredningen där detta fenomen nämns. På sidorna 59-60 beskrivs hur FRA sedan andra världskriget biträtt polisen och Säkerhetspolisen med underrättelseinhämtning genom signalspaning.

Resultatet av Försvarets radioanstalts arbete redovisas till Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen i form av rapporter. Rapporternas innehåll skiftar självfallet beroende på vilken typ av information uppdragsgivaren, dvs. Säkerhetspolisen eller Rikskriminalpolisen, har efterfrågat. Det kan röra sig om dels kortfattade rapporter om enskilda händelser (såsom innehållet i ett meddelande samt uppgifter om avsändare och mottagare), dels s.k. trafikkartläggningar (dvs. omfattande beskrivningar av trafikmönster).

Genomgående jämförs signalspaning med teleavlyssning och teleövervakning, vilket jag tycker är relevant då det visar att FRA håller på med mer än bara avlyssning. På sidan 106 använder utredaren termen kommunikationsmönster, vilket tidigare utredningar om signalspaning inte gjort.

Genom signalspaning har exempelvis utländska organisationers utbredning och kommunikationsmönster kunnat kartläggas och analyseras.

Kartläggning av trafik- och kommunikationsmönster förutsätter massregistrering av trafikdata och databaser (benämnt som uppgiftssamlingar) där trafikdata lagras vilket går på tvärs med regeringens beskrivning av FRA insamling och lagring som smal och begränsad. Det vore bra om vi kunde få den frågan klarlagd.

Inrikes spaning behandlas av polismetodutredningen
På sidorna 111-112 framgår att Anders Eriksson samrått med Polismetodutredningen och att närspaning utreds inom ramen för Polismetodutredningens uppdrag. Närspaning är signalspaning där avsändaren och mottagaren finns i Sverige (sid. 47). Polismetodutredningen handlar bl.a. om under vilka förutsättningar de trafikuppgifter som för närvarande frivilligt lagras av teleoperatörerna - inom kort all tele- och internetrafik med anledning av EUs trafikdatalagringsdirektiv - kan utnyttjas av polisen och SÄPO.

Öppenhet
Utredningen pekar på sidan 168 att förekomsten av allmänt tillgänglig lagstiftning och den allmänna debatten kring signalspaning har gjort att många av FRAs metoder blivit kända. Det är ju dessa som jag intresserat mig för och skriver om. Utredningens slutsats blir därför att en del av sekretessen kring FRAs arbetsmetoder skulle kunna lättas. Det skulle jag välkomna, regeringen har vägrat att diskutera delar av FRAs verksamhet just med hänvisning till att myndighetens metoder måste hållas hemliga. Anders Eriksson skriver följande på sidan 168.

Det är dessutom min bedömning att det material som Försvarets radioanstalt inhämtar med hjälp av signalspaning enligt den nu föreslagna lagstiftningen och den redan beslutade lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör kunna offentliggöras i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Verksamheten vid Försvarets radioanstalt var tills helt nyligen inte allmänt känd och var därtill inte reglerad. Det nu pågående lag-stiftningsarbetet och den debatt som följt på det arbetet har ändrat på detta. Med den nya lagstiftningen är arbetsmetoderna offentligt reglerade och därtill allmänt kända, om än inte i varje teknisk detalj men i vart fall på en övergripande nivå. Av den redan gällande lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamheten framgår exempelvis vilken rätt Försvarets radioanstalt har att bedriva signalspaning i tråd och att spaningen utförs vid ett antal samverkanspunkter vid Sveriges gräns. I förarbetena finns beskrivningar av hur spaningen är tänkt att gå till när det gäller exempelvis användning av sökbegrepp. I den meningen är metoden därmed inte längre hemlig.

FRA och SÄPO klarar nog av mer öppenhet.

Referat och reflektioner om signalspaning för polisiära behov

Anders Eriksson har nu presenterat slutbetänkandet Signalspaning för polisiära behov (SOU 2009:66). Tyvärr har jag ännu inte tillgång till betänkandet utan har endast lyssnat på presskonferensen där förslaget presenterades. Oavsett vad man tycker om signalspaning tycker jag att Anders Eriksson var öppenhjärtig, resonerande, tog upp de dilemma som finns samt några tidigare okända fakta om SÄPOs/FRAs tidigare signalspaning.

1. Klarspråk
Som exempel kan nämnas att Anders Eriksson förklarade att FRA sedan andra världskriget signalspanat för SÄPO (och jag antar dess föregångare som var en avdelning av rikspolisstyrelsen). Detta avsåg inte bara signalspaning för att avslöja och förhindra brott, utan även för att utreda brott. Han förklarade också att han granskat länder där signalspaning är lagreglerad på ett öppet sätt - Tyskland, Holland och Nederländerna. Där visste de inte vad signalspaning för polisiära behov är för något, där benämns samma företeelse i lagtext antingen som avlyssning eller övervakning. Andra länder gör ingen skillnad mellan signalspaning för polisiära behov och avlyssning/övervakning. Det var ingen nyhet för mig då jag granskat nämnda länders lagstiftning. Förklaringen till varför denna skillnad görs i Sverige är historiska. Anders Eriksson förklarade att även FRA-chefen Ingvar Åkesson medgett på ett seminarium i Uppsala att det inte finns någon skillnad mellan signalspaning för polisiära behov och avlyssning. Det är vad många kritiker påpekat men regeringen förnekat. Jag tycker det är bra att Anders Eriksson talar klarspråk.

2. Koppling till polismetodutredningen
Jag har skrivit ett antal inlägg om polismetodutredningen och påpekat att det finns några likheter med FRAs signalspaning. Anders Eriksson förklarade, vad jag vet som första offentlig företrädare, att polismetodutredningen avser inhemsk signalspaning. Jämför gärna med vad jag skrev i Svensk Juristtidning om FRAs signalspaning och polismetodutredningen.

Polismetodutredningen (SOU 2009:1) har lämnat förslag om brottsbekämpande myndigheters rätt att i underrättelseverksamhet i hemlighet hämta in uppgifter om viss elektronisk kommunikation. Finns det en överlappning mellan det stöd som FRA kan lämna till brottsbekämpande myndigheter och den underrättelseverksamhet som kan komma att regleras av polismetodutredningens förslag? Hur kan de brottsbekämpande myndigheterna effektivt uppnå sina syften samtidigt som den totala integritetskränkningsnivån hålls nere? Dessa frågor bör diskuteras inom ramen för Anders Erikssons utredning.

Jämför även med vårt remissvar från Stockholms Universitet på polismetodutredningen (som jag skrivit).

Fakultetsnämnden efterfrågar en sammanhållen lagstiftning inom området som föregås av en analys präglad av grundläggande krav på rättssäkerhet. Detta är en förutsättning för att den enskilde ska kunna förutse under vilka omständigheter han eller hon kan utsättas för intrång i den personliga integriteten samt för att lagstiftaren ska kunna bedöma den totala integritetskränkningsnivån i samhället.

Det är möjligt att en sådan analys skulle visa att Polismetodutredningens förslag till lag att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet till väsentliga delar tillfredsställer de brottsbekämpande myndigheternas behov inom området, vilket i sin tur skulle göra det mindre angeläget att ge polisen och säkerhetspolisen tillgång till de uppgifter som Försvarets radioanstalt (FRA) inhämtar genom kabelspaning (försvarsunderrättelseverksamhet).

3. Förutsättningar för signalspaning för polisiära behov
Anders Eriksson förklarade att hans uppdrag var att utreda hur, inte om, polisens och SÄPOs behov av signalspaning ska tillfredsställas. Jag uppfattar inte att förslaget avviker så mycket från den lagstiftning som riksdagen antagit (överenskommelsen från den 25 september 2008 är ännu ej genomförd) med undantag på fyra punkter.

3.1 Signalspaning även i brottsutredningar
FRA ska kunna signalspana för polisens räkning inte bara för att avslöja och förhindra brott utan även för att utreda brott (dvs när förundersökning pågår). Här hade fyra av de sju riksdagsledamöterna i Anders Erikssons referensgrupp reserverat sig. Anders Eriksson angav ett exempel när detta kan vara befogat. Anta att en utländsk säkerhetsorganisation informerar SÄPO att en utländsk organisation vill förgifta svensk vattentäkt. FRA och SÄPO begär signalspaning mot den utländska organisationen. Domstol beviljar tillstånd för signalspaning som ger resultat, dvs. bekräftar planerna. Saknas uppgifter om var, när och hur, vem som är inblandad. Svensk lagstiftning anger att redan planering utgör brott (stämpling). Polis och åklagare är då skyldiga att inleda förundersökning (brottsutredning). Signalspaning måste enligt reservanternas inställning avbrytas. Anders Eriksson anser inte att det är acceptabelt. Därför behövs undantag som tillåter signalspaning även om förundersökning inletts. Det ska vara ett snävt undantag, vid allvarliga hot när de legala förutsättningarna för teleavlyssning är uppfyllda men sådan avlyssning i praktiken inte kan anordnas. När inträffar detta? Det handlar om när den person som ska avlyssnas finns i ett land där Sverige inte har rättsligt samarbete om avlyssning. Det här innebär alltså en expansion för vilka ändamål signalspaning får användas.

Uppdatering. Min personliga uppfattning är följande. För vanliga medborgare sker det väsentliga intrånget när teleoperatörerna tvingas överföra all gränsöverskridande kommunikation till staten samt i samband med FRAs omfattande trafikdatalagring. Nästa integritetsintrång sker när FRAs försöker kartlägga olika trafikmönster (även benämnt i Anders Erikssons utredning som "kommunikationsmönster"). Detta intrång berör fler personer när kartläggningen sker för underrättelseändamål än när polisen/SÄPO i en förundersökning (brottsutredning) redan har en misstänkt person och/eller konkret brottslighet som man fokuserar på. Därför har jag svårt att förstå varför man kan vara för övervakning och avlyssning i underrättelsesyfte men mot det samma när en förundersökning beträffande konkret brottslighet är påbörjad. Med andra ord, om man väl bestämt sig för att all gränsöverskridande kommunikation ska överföras till staten, så är Anders Erikssons förslag i denna del rimligt. Problemet beror nog på att regeringen börjat i fel ända när man en gång lanserade förslaget om signalspaning, utgångspunkten borde istället ha varit ett sammanhållet regelverk för avlyssning/övervakning för polisiära ändamål, oavsett om det rör inhemsk eller gränsöverskridande kommunikation. Man hade nog inte kommit ifrån att FRA skulle vara mellanhand vad avser den gränsöverskridande kommunikation, men en del förvirring hade kunnat undvikas. Läs gärna vad Anders Eriksson skriver på sidorna 39-40.

Lagstiftaren i Sverige har i samband med lagstiftningsarbetet kring signalspaning i försvarsunderrättelseverksamheten valt att använda begreppet signalspaning för att benämna den övervakning och/eller avlyssningsverksamhet som regleras där.

I andra jämförbara länder används andra, mer generella begrepp för att beteckna avlyssning av telekommunikationer, utan avseende på med vilken teknik spaningen genomförs, vem som utför den och vilka syften den har.

Termen signalspaning (signal intelligence) används däremot inte i samband med lagstiftning på området och termen har vid mina kontakter med utländska myndigheter snarast skapat viss förvirring.

Det hade enligt min mening varit bättre att mer generellt reglera den övervakning av telekommunikationer som svenska myndigheter har rätt att bedriva samt att i en sådan lagstiftning beskriva för vilka syften sådan övervakning får ske och med vilka begränsningar varje myndighet får bedriva sådan verksamhet.

Jag har trots allt valt att i mitt förslag använda begreppet signalspaning för att benämna den typ av övervakning av telekommunikationer som bedrivs vid Försvarets radioanstalt, bl.a. på polisens uppdrag. Termen får därmed snarast sin betydelse när det gäller att peka ut vem som ska bedriva övervakningen, inte för att avgränsa vad som är tillåtet eller vilka tekniska metoder som ska tillämpas.

Via Claes Krantz blogg hittade jag en intervju med James Bamford (tidigare underättelseanalytiker, jurist och journalist) som skrivit tre böcker om FRAs motsvarighet i USA, NSA. Han har gått från att vara en kritiker, anhängare och numera återigen kritiker av NSA. I intervjun redogör Bamford för en intressant episod. Han har inför sin senaste bok "The Shadow Factory" intervjuat de personerna hos CIA som var ansvariga för att bevaka al qaida under perioden som föregick den 11 september 2001. Det framgår att NSA under tre år bedrev signalspaning gentemot det hus i Yemen där Usama Bin Laden hade sitt högkvarter. En av personerna som senare genomförde 11 septemberattentanten bodde i detta hus med sin fru. Nämnda person flyttade till USA men fortsatte att via telefon hålla kontakt med sin fru som stannat kvar i samma hus i Yemen. CIA-tjänstemännen ansvariga för al qaida var naturligtvis intresserade av denna kommunikation men NSA-chefen Hayden vägrade att utge samtliga utskrifter av samtalen med hänsyn till den personliga integriteten. Det slutade med att CIA upprättade en egen avlyssningsstation i närheten av Yemen, men då kunde man bara ta del av halva kommuniktionen (nedåtgående från en satellit) och under tiden hade man tappat bort al qaida-agenten. Senare kom man fram till att han tillsammans med övriga terrorister flyttat till ett bostadshus ett stenkast från NSAs kontor. I huset gjorde terroristerna sina slutliga förberedelser inför flygkapningarna den 11 september. När NSA ändå tappade av stora mängder kommunikation så väcker detta tankar kring samverkan. Bamford konstaterar att 11-septemberkommissionen granskade CIAs roll i misslyckandet att förhindra angreppet, men inte NSA, den uppgiften verkar Bamford ta på sig. Efter den 11 september svängde NSA-chefen Hayden till den andra ytterligheten genom att gå George W Bush till mötes att avlyssna/övervaka inhemsk amerikansk kommunikation utan lagstöd eller insyn från kongressen. Bamfords slutsats är således att man ska undvika båda ytterligheterna. Jag har läst Bamfords andra bok "Body of Secrets" där han kramar NSA. Den kom strax efter 11 september men före avslöjandet av NSAs avlyssning av egna medborgare. På den tiden blev Bamford bjuden på julmiddag hos Hayden. Inom kort ska jag läsa den senaste boken, "The Shadow Factory" där Bamford går hårt åt Hayden.

3.2 Tydliggörande av spärr beträffande överskottsinformation mellan FRA och SÄPO/polisen
Det ska finnas en spärr där överskottsinformation hos FRA rörande brottslighet ej får överlämnas till polis eller främmande säkerhets- och underrättelsetjänster som CIA (och NSA antar jag). Traditionell media har blåst upp detta till en stor nyhet, men jag har uppfattat att gällande reglering av förhållandet mellan FRA och SÄPO/polisen innehåller en sådan spärr, dock inte gentemot främmande underrättelsetjänster. Se sidan 72 i prop. 2006/07:63: Utvecklingsverksamheten där "överskottsinformationen" lagras genererar inte någon underrättelserapportering eller motsvarande. Här kommer mina farhågor i tidigare inlägg om vad Anders Erikssons förslag skulle innehålla något på skam. Med anledning av en läcka från utredningen till NyTeknik i april 2009 trodde jag han ville ta bort spärren beträffande överskottsinformation. Om det sker ett tydliggörande att spärren även avser utländska säkerhets- och underrättelsetjänster så är det naturligtvis bra. Jag vill gärna se hur förslaget är formulerat på denna punkt.

Uppdatering: När jag nu läst Anders Erikssons förslag finns det inget om att ytterligare spärrar/begränsningar ska införas gentemot utländska säkerhets- och underrättelsetjänster, varken vad avser underrättelser eller "överskottsinformation". Det var tråkigt. Läs gärna NyTekniks avslöjande från augusti 2008 om hur omfattande detta utbyte är. Nuvarande lagtext ger regeringen och FRA mycket lösa tyglar, riksdagen har i princip gett ett blankt mandat vad avser FRAs utbyte med andra länder.

3.3 Förhandsprövning ska ske i allmän domstol och inte specialdomstol
Förhandsprövning ska ske i allmän domstol och inte specialdomstol (underrättelsedomstolen). Denna ståndpunkt intog flera myndigheter när det senaste förslaget om FRAs signalspaning remissbehandlades.

3.4 Efterhandskontroll ska utföras av SIN och inte FUN
Efterhandskontroll ska utföras av säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN (där Anders Eriksson är ordförande) och inte Försvarets Underrättelsenämnd. Det kan vara rimligt då SIN utövar kontroll över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och tillhörande verksamhet.

Nu ska jag återgå till semestern. Jag ska dock hålla koll på kommentarerna.

Media
DN, SvD, TV4, SVT, Farmor Gun1, Farmor Gun2, HAX, Johan Westerholm, Per Pettersson, Annika Beijbom, Otyg, SvDs ledarblogg, Kent Persson, MinaModerataKarameller

Bortglömd utredning?

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt att uppmärksamma polismetodutredningens delbetänkande "En mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen".

Nu har Frendo gjort ett rejält arbete genom att sammanställa samtliga remissvar.

Justitieombudsmannen, Mats Melin ger nog den kraftigaste kritiken.

Med den tolkning av vad som avses med övervakning av stor omfattning som ges i författningskommentaren skulle undersökningsledare och åklagare få en i det närmaste obegränsad rätt att själva fatta beslut om hemlig teleövervakning, givet att det inte finns någon skäligen misstänkt för brottet. Det anser jag inte vara godtagbart.

Om användningen av information i underrättelseverksamheten skriver han följande.

Förslaget synes därför, i motsats till vad som anförs, innebära just en möjlighet till en i det närmaste "fri inhämtning" av uppgifter.

Av Frendos redogörelse framgår att Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden alla instämmer i att polisen genom utredningens förslag får större möjligheter till teleövervakning och inhämtning i underrättelseverksamhet. Det kan man möjligen tycka är bra och argumentera för men att kalla det stärkt integritetsskydd kan vara missvisande.

Jag upprepar vad Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet skrev i sitt yttrande, som jag varit med att ta fram.

Fakultetsnämnden konstaterar att den föreslagna lagstiftningen totalt sett medför en ökad regelmassa samtidigt som den innebär en expansion av de ändamål och det område för vilket inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation kan ske. Polismetodutredningen föreslår bl.a. att det inte ska krävas domstolsbeslut för inhämtning av elektronisk kommunikation i underrättelseverksamhet.
/.../
Polismetodutredningens förslag är starkt kopplat till Trafikuppgiftsutredningen (Ju 2006:04) som i betänkandet Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning (SOU 2007:76) föreslagit hur EG:s direktiv (2006/24/EG) om lagring av trafikuppgifter ska genomföras i svensk rätt. Medan Trafikuppgiftsutredningen rör operatörers skyldighet att lagra trafikuppgifter handlar Polismetodutredningen om hur brottsbekämpande myndigheter ska kunna få tillgång till dessa uppgifter.

Det är angeläget att uppmärksamma att skyldigheten att lagra trafikuppgifter enligt EG:s direktiv (2006/24/EG) omfattar såväl telefon- som datakontakter. Eftersom teleoperatörerna för närvarande inte lagrar det senare slaget av uppgifter innebär genomförandet av EG-direktivet att mängden trafikuppgifter som sparas ökar högst påtagligt. I kombination med Polismetodutredningens förslag att utvidga området för vilket brottsbekämpande myndigheter kan inhämta uppgifter medför detta i sin tur att utrymmet för en legitim kränkning av den personliga integriteten utvidgas.

Jag tror att den naturliga reaktionen från en del politiker kommer vara att kräva tillståndsprövning i domstol även för underrättelseverksamheten. Jag vet inte om det kommer lösa några problem eftersom en sådan prövning förmodligen skulle bli mest för formens skull. Förslaget att en underrättelsedomstol ska tillståndspröva FRAs inhämtning av trafikdata är ett exempel på detta. Man måste också komma ihåg att polisen och SÄPO redan idag hämtar in trafikuppgifter med stöd av lagen om elektronisk kommunikation genom en bestämmelse som verkligen inte är ett under av rättssäkerhet. Läs vad advokatsamfundet skriver.

Särskilt domstolarna bör enligt Advokatsamfundet inte involveras i de brottsbekämpande myndigheternas spaningsverksamhet.

Jag befarar att domstolar som ska pröva inhämtning av trafikuppgifter bara blir stämpelinstanser och därför lutar jag alltmer åt en stärkt och utvidgad efterhandskontroll hos Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Förslaget om att tillföra granskningsombud till nämnden som löpande följer underrättelseverksamheten kan vara en del i detta. Nämndens ledamöter behöver uppvisa självständighet, förmåga och vilja att verkligen granska verksamheten. I nämnden känner jag Alf Karlsson (mp) väl och är även bekant med Linnéa Darell (fp), de har mitt förtroende. Övriga ledamöter känner jag inte närmare. Nämnden har dock nyligen visat att de tar sin uppgift på allvar.

En person som jag gärna skulle vilja se mer av i dessa sammanhang när hon kommer hem till Sverige är Inga-Britt Ahlenius. Per Altenberg skriver om henne på sin blogg.