LO skriver på DN Debatt att försvärsvarbetares inkomster ökar (3,3 procent per år) samtidigt som arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning fått en bättre realinkomst (o,86 procent per år). John Rawls, en ideologisk ledstjärna för socialliberaler och författare till verket En teori om rättvisa, hade varit mycket belåten med en sådan utveckling. Arbete lönar sig vilket gör Sverige mer rättvist och att välfärdsstatens kärna kan värnas.
LO beskriver detta som att fattigdomen breder ut sig. Vill LO hellre ha en jämnt fördelad fattigdom? Läs även vad Andreas Bergh, Andreas Bergström, Johan Norberg och Mattias Svensson skriver. Samma tema återkommer i SvD och Aftonbladet.
LO:s vansinne kommenteras även kort på ledarplats i DN av Rikard Westerberg (s. 2 i papperstidningen).
SvaraRaderaNja, Mark, nu drar du väl lite för långtgående slutsatser, anser jag.
SvaraRaderaAtt den som har lyckan att vara frisk och ha jobb har högre inkomst än den som drabbats av sjukdom och arbetslöshet är något som de flesta accepterar. Men att det är bra med ökande skillnader i välfärd för lyckliga och olyckliga, det är en annan sak. Socialliberalismen innebär socialt ansvarstagande, utan det blir det ingen välfärdsstat. Att förvärvsarbetares redan högre inkomst ökat ungefär fyra ggr så mycket som de sjukas, det urholkar den välfärd som karatäriserar ett rättvist samhälle.
Än mera iögonfallande är den våldsamma ökningen av skillnaderna mellan de 10% sämst resp 10% bäst ställda. Inte bara av rättviseskäl.
Jag vill nog mena att det är främmande för John Rawls att förespråka ett samhälle med djupa och ökande klyftor mellan de fattigaste och de övriga, vare sig de övriga definieras som den stora majoritet som har fasta, goda jobb, eller de rikaste 10 %-en.
Jag vet inte vad LO vill se. Men för mig är det mera naturligt och eftersträvansvärt med en jämnare fördelat välfärd, än med det som du insinuerar - jämnare fördelad fattigdom.
(En jämnt fördelad fattigdom är snudd på kommunism, vilket ändå inte LO kan beskyllas för att förespråka.)