Internationell privaträttTemat för Sayeds avhandling verkar för mig helt normalt. I avhandlingar vid juridisk fakultet är det helt legitimt att både deskriptivt beskriva vad lagen är och även ha synpunkter på hur lagen bör vara. Sayed skriver följande om sina teoretiska utgångspunkter.
Internationell privat- och processrätt (IP) är det område inom den nationella rättsordningen som reglerar juridiska problem med anknytning till främmande stat. Reglerna besvarar i huvudsak tre frågor: för det första vilket land som har domsrätt (jurisdiktionen), för det andra vilket lands lag som skall tillämpas (lagvalet) och för det tredje om en dom som meddelats i ett land kan åberopas i ett annat land (frågor om erkännande och verkställighet). De IP-rättsliga reglerna tillhör den nationella rätten men har i vissa fall koppling till den internationella rätten (folkrätten) då IP-rättsliga regler kan vara konventionsgrundade eller direkt tillämpliga EG-förordningar. Genom internationellt samarbete inom vissa rättsområden har konventioner med enhetliga IP-rättsliga regler antagits och fått global genomslagskraft, i andra fall har det internationella samarbetet varit regionalt begränsat (t ex inom Norden eller inom EU).
Ett exempel på när IP-rättsliga regler aktualiseras är vid tvister där parterna i ett avtalsförhållande (t ex ett köpeavtal) är bosatta i skilda länder och avtalet av den anledningen kommer att ha anknytning till två rättsordningar. Ett annat exempel är vid gränsöverskridande skador (t ex miljöskador) där ett oljeutsläpp från ett fartyg kan drabba fisket och markägare i flera länder. Även inom familjerätten har IP-rättsliga regler betydelse, t ex när en person byter hemland. Då kan frågor om tillämplig lag vid skilsmässa, bodelning, arvskifte eller testamente aktualiseras i det nya hemlandet.
Jag definierar denna studie på olika sätt. Det är framförallt en internationell privaträttslig studie, som primärt har till syfte att analysera innehållet i svensk internationell arvsrätt och de särskilda problem som är förknippade med svensk rätt och tillämpningen av islamisk arvsrätt i Sverige. I denna mening är studien rättsdogmatisk [en rekonstruktion av ett rättssystem]. Studien är också rättsjämförande. Rättsjämförande inslag betraktas som naturliga beståndsdelar av en internationellt privaträttslig studie. /.../ Avhandlingen bör även ses som ett inlägg i den pågående mångkulturella debatten. (sid. 20-21)Vore det inte stötande att i vissa situationer tillämpa främmande rätt i Sverige? Detta är en bekant frågeställning inom internationell privaträtt och något som Sayed diskuterar.
Av [ordre public-förbehållet] följer att utländska bestämmelser inte skall tillämpas när de leder till resultat som är uppenbart oförenliga med grunderna för den svenska rättsordningen. (sid. 311)Nu har jag inte läst hela avhandlingen och det är möjligt att jag skulle komma till en annan slutsats än Sayed hur lagen bör vara. I efterordet skriver han följande.
[K]varlåtenskap bör kunna fördelas enligt islamisk arvsrätt när arvlåtarens religiösa övertygelser sammanfaller med rättsordningen. (sid. 375)Frågan är om detta ska regleras genom testamente (vilket till stor del redan är möjligt idag) eller om muslimer i Sverige ska presumeras vilja följa islamisk arvsrätt. Att personer genom testamente styr sitt arv dikterat utifrån arvstagarnas kön skulle jag som privatperson ha synpunkter på, men det är inget som jag anser att lagstiftaren bör styra mer än idag. En bröstarvinge har alltid rätt till sin laglott (7 kap. ärvdabalken). Jag är betydligt mer skeptisk till någon form av presumtion vad människor antas vilja i avsaknad av testamente och att detta avgörs av vilken folkgrupp arvlåtaren tillhör. På sidan 325 skriver Sayed följande.
Vad som gäller enligt egyptisk arvsrätt kan i viss mån sålunda uppnås i rent interna svenska situationer genom att arvslåtaren utnyttjar testamentsfriheten i svensk rätt.Sayed tycks alltså argumentera att muslimer genom att skriva testamente i stora delar kan följa islamisk arvsrätt, något som jag personligen skulle tycka vara olämpligt (men inte olagligt) eftersom det systematiskt skulle missgynna kvinnliga arvstagare. Vad jag förstår förespråkar Sayed inte heller några lagändringar. Jag håller inte med Dilsa Demirbag-Sten när hon skriver att Sayed borde ha hänvisats till en annan fakultet än den juridiska. Jag tycker ämnet verkar utmärkt för en juridisk avhandling. Liksom professor och dekanus Torbjörn Andersson som skriver på SvD Brännpunkt anser jag att vi ska stå upp för den akademiska friheten.
Bloggar
Svensson, Hanna Wegenius, Gunnar Hökmark, Gulan Avci, Isobel, Jenny W (1), Jenny W (2)
Visst kan jag hålla med om devisen "Att tänka rätt är stort men tänka fritt är större" men en doktorsavhandling ska stå för vetenskap och inte för idéer, dvs fria tankar, som på så småningom kan utgöra inkörsporten till en vetenskaplig avhandling.
SvaraRaderaDilsa har troligtvis inte ens läst avhandlingen.
SvaraRaderaAnonym 1: Ditt inlägg är obegripligt. Menar du att vetenskap och idéer eller "fria tankar" som du kallar det, inte är förenliga? Hur skulle i så fall t ex Galileo och Einstein kunnat få komma fram och revolutionera forksningen? För, det fanns många på den tiden som menade att de inte ägnade sig åt vetenskap. Nu vet vi bättre. Men vi kanske ska lära av historien och inte vara så dömande om sådant vi inte vet mycket om. För det är tydligt att du inte gör det. Läs lite grundläggande vetenskapsteori så förstår du problemet med din hållning. Börja t ex med Kuhn.
SvaraRaderaTack Mark Klamberg för ditt klargörande inlägg!
SvaraRaderaÄnnu tacksammare vore jag OM du skulle ha tid och ork att läsa mera av avhandlingen för att svara på frågan: Förespråkar Mosa Sayed eller INTE en lagändring? Du skriver visserligen ”vad jag förstår” gör han inte det. Ur följande citat från hans avhandling – ordet ”bör” respektive uttrycket ”i viss mån” - skulle jag nämligen kunna tolka att han åtminstone önskar en ändring.
… kvarlåtenskap bör kunna fördelas enligt islamisk arvsrätt när arvlåtarens religiösa övertygelser sammanfaller med rättsordningen. (sid. 375)?
…Vad som gäller enligt egyptisk arvsrätt kan i viss mån sålunda uppnås i rent interna svenska situationer genom att arvslåtaren utnyttjar testamentsfriheten i svensk rätt.
Med tanke på testamentsfriheten i svensk rätt förstår inte min lekmannahjärna varför frågan överhuvudtaget rests i en avhandling. Att (nästan) allt kan bli föremål för forskning och diskuteras är jag medveten om men också att ingen forskning är värderingsfri i någondera av sina faser. Varken universitet eller enskilda forskare är heller befriade från ansvaret för vad deras tankeproduktion kan ha för konsekvenser i samhället. Det är samhället som "beställer" och betalar forskningen. - Jag vet att jag just "svurit i kyrkan" men jag har vanan inne. - I det här fallet har islamofobin fått ytterligare bränsle. Dessutom har Sayeds (påstådda) propå att återinföra diskriminering av kvinnor i svensk rättskipning väckt bestörtning och ilska mot juridicum i Uppsala som borde besitta all världens kunskap om den långa kampen för kvinnors och mäns lika rättigheter. Eller är det Justitias ögonbindel som spökar?
I vilket fall är det synd om en avhandling bara kommer leda till ökade motsättningar samhället.
Anja,
SvaraRaderaJag har letat efter svar på din fråga och har inte hittat något mer utöver det som fanns med i inlägget.
Jag var inte på själva disputationen men jag har läst att Mosa Sayed under disputationen förklarat att han inte förespråkar någon lagändring.
Det vore fel av mig att utöver vad som står i avhandlingen göra mig till en uttolkare av vad Mosa Sayed förespråkar.
Mycket bra inlägg. Stämmer med den bild jag fått efter samtal med en annan juristprofessor. Nota bene, jag har inte läst avhandlingen själv./VS
SvaraRaderaAnonym:
SvaraRaderaUppsala universitet har den motsatta devisen:
"Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större"