Ytterligare en fråga till Bodström

Bodström har svarat på frågor från SvDs läsare om datalagringsdirektivet. Läs följande två frågor och tillhörande svar:

Erik: Finns det någon demokratisk risk med att polis och underrättelsetjänst får tillgång till uppgifter om privatpersoners kommunikation?

– Nej, jag tycker att det är rätt balans. Det här ska bara användas mot människor som är misstänkta för brott.
...
SvD: Men hur kan man öka kontrollen över polisens användande?

– I dag finns ingen större kontroll över hur polisen använder det här, och det kan bli bättre. Man kan följa mer noggrant när det används. Det ska användas i början av en brottsutredning för att kunna säkra tydligare bevisning, vilka personer som kan vara intressanta i en brottsutredning.

Bodström verkar mena att de lagrade uppgifterna 1) endast kan användas inom en brottsutredning (förundersökning) och 2) polisen får bara tillgång till uppgifter mot människor som är misstänkta för brott. Det är en korrekt beskrivning av 27 kap. rättegångsbalken, men annars stämmer det inte. Låt oss läsa i Trafikuppgiftutredningen SOU 2007:76 sid. 223 som beskriver hur polisen kan få tillgång till uppgifter om trafikdatalagring införs enligt nämnda utrednings förslag. Till utredningen har funnits en referensgrupp med representanter från samtliga partier, inklusive socialdemokraterna.

Förutsättningarna för att få ut trafikuppgifter enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK är följande (i jämförelse med rättegångsbalken).
1. Det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person.
...

Polismetodutredningen skriver mer om samma lagrum på sid. 72-73.

De aktuella bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation är inte begränsade till en förundersökningssituation utan har ansetts kunna användas även i underrättelseverksamheten.

På vanlig svenska, polisen har enligt nu gällande rätt att få ut trafikuppgifter utan att det finns en misstänkt person eller att en förundersökning (brottsutredning) inletts. Bodström har drivit på att lagring ska ske utan att dessa bestämmelser förändras.

Bodström vill ju som bekant genomföra direktivet så snart som möjligt. Polismetodutredningen har lämnat förslag på hur reglerna för polisens tillgång till uppgifterna kan förändras. Utredningen föreslår att 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK ska avskaffas och ersättas med en ny lag, lag om tillgång till uppgifter om viss elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Även denna nya lag skulle ge polisen tillgång till trafikuppgifter utan att en förundersökning har påbörjats eller att det, med Bodströms ord, finns en brottsmisstänkt människa. Polismetodutredningens förslag innebär alltså ingen förändring i detta hänseende mot den nuvarande lagstiftningen rörande polisens tillgång till trafikuppgifter.

Att polis kan få tillgång till trafikuppgifter utan att varken en förundersökning inletts eller att det finns en brottsmisstänkt person kan möjligtvis vara en rimlig ordning för särskilt allvarlig brottslighet, men det vore önskvärt om Bodström förklarade att hans förslag innebär detta. Han ger närmast motsatt besked till SvDs läsare.

Jag passar på att tipsa om Camilla Lindbergs och Mathias Sundins artikel på SvD Brännpunkt. Läs även vad Erik Svansbo, HAX, Bard, Andreas Froby, Emma, Farmor Gun och Mathis Sundin skriver. Som jag tidigare förklarat kommer jag inte driva frågan om att Sverige ska vägra införa EUs trafikdatalagringsdirektiv. Däremot vill jag diskutera vad de lagrade uppgifterna får användas till. Här upplever jag en lucka i debatten.