Decision on universal jurisdiction in the Lundin case

The Supreme Court of Sweden has today, 10th November 2022, issued its decision on universal jurisdiction in the Lundin case

This is a brief comment on the decision. You can read more on the other aspects of the Lundin case in my article Prosecuting Corporate Executives for War Crimes in Sudan, New York University Journal of International Law and Policy, volume 54, number 3, 2022, 887-939, available here. A summary of the same background information is provided below. 

Summary: the key question and findings of the Supreme Court of Sweden
The defence essentially argued that the prosecution needs to show that their is a permissive rule in public international law allowing the exercise of universal jurisdiction and the defence argued there is no such rule. This is similar to the argument made by France in the Lotus case (p. 18). The prosecution made the exact counterargument, namely that the defence needs to show that their is prohibition for states under public international law to extend their jurisdiction and the prosecution argued there is no such prohibition. The later argument is similar to the one made by Turkey in the Lotus case (p. 18) and which was accepted in the judgment 7 September 1927 by the the Permanent Court of International Justice - PCIJ (pp. 18-19).

The Supreme Court phrased the key question as follows in its decision: whether a Swedish court has jurisdiction to try an indictment concerning crime against international law (war crimes) committed outside of a Sweden in the context of a non-international armed conflict, when the defendant neither is a Swedish citizen or is present in Sweden (para. 8).

The Supreme Court found in the preparatory works that the legislator (the Swedish parliament) intended that universal jurisdiction should only be exercised when there is clear and legitimate interest for prosecution in Sweden (para. 24). In this particular case there was such an interest in view of the fact that the prosecution claims that defendant Schneiter has committed the acts as an agent of a Swedish business group, either alone or together with a Swedish citizen. This is enough in order to justify a Swedish interest for prosecution (para. 41).

When the court has found that there is jurisdiction under Swedish law it shall also ascertain that there is no obstacle for prosecution under public international law. Such an obstacle only exists if there is a rule of public international law that limits the court's jurisdiction in the case at hand. There is no requirement for positive legal basis under public international law in order to exercise jurisdiction when the prosecution is consistent with Swedish law (paras. 14 and 27). The Supreme Court's ruling arguably supports the same principle as the PCIJ applied in the Lotus case. The Supreme Court found no obstacle in public international law (para. 33), not even when the defendant is residing outside of Sweden and lacks Swedish citizenship (para. 39 and 44). Swedish court may thus exercise universal jurisdiction (para. 46).

The indictment
Prosecutor v. Ian Lundin and Alex Schneiter (hereinafter “Lundin”), is an ongoing Swedish case concerning an indictment lodged 11 November 2021 in the district court of Stockholm against chairman of the board of Lundin Energy, Ian Lundin, and former CEO Alex Schneiter for Lundin Energy’s complicity in alleged war crimes committed from 1999-2003 in southern Sudan (now South Sudan).

Background to the case: Oil Exploration during the Civil War in southern Sudan 

The region that became South Sudan experienced two civil wars before gaining independence in 2011. The conflicts arose between the predominantly African Christian and animist south, seeking self-determination, and the predominantly Muslim Arab central government in the north.

The first civil war lasted from 1955 to 1972, and was followed by the second, from 1983 to 2005. Sudan began exporting oil in 1999. The majority of the country’s oil reserves are located in the south or in the north-south border region. Lundin Energy is an oil and gas company, stemming from the International Petroleum Corporation (IPC), founded 1981 by the Lundin Family. What is now Lundin Energy has previously operated with a variety of different names and subsidiaries, including IPC, Sands Petroleum AB, Lundin Oil AB and Lundin Petroleum AB. The company operated in southern Sudan through another subsidiary, Sudan Ltd (also called IPC Sudan Ltd and Lundin Sudan Ltd), from 1997 to 2003.

The Lundin prosecution claims that while as of 1997 the area comprising Block 5A had been relatively unimpacted by the second civil war, which had been ongoing on for several years, by 2003 it became one of the worst affected areas. In fact from 1997 onwards, disputed control over future oil exploitation prospecting areas became a central feature of the conflict. In May 1999, the Sudanese Government initiated offensive military operations in and around to Block 5A in order to obtain control over areas for oil prospecting and create the necessary preconditions for Sudan Ltd’s exploration. This led to violence that, with short interruptions, persisted until Sudan Ltd left the area in 2003.

During this period, on several occasions Sudan Ltd. requested security assistance from the Sudanese government and military, allegedly aware that this would require control of Block 5A via military force. The company entered into an agreement with the government to establish a road in the region, and at various point of time called on the government to direct the military and allied militias to take measures against the rebel forces, according the prosecution documents from the case.

The Lundin prosecution argues that the defendants were complicit in war crimes in part because “they made these demands despite understanding, or, in any case being indifferent” to the fact that calls for security and action against rebel forces would likely result in government and allied forces carrying out violence using methods that violate international humanitarian law.

 The alleged war crimes committed by the Sudanese Government and allied militia – to which Lundin and Schneiter are allegedly complicit through their request for protection – include violations of the principle of distinction, principle of proportionality, killing civilians, destruction of civilian objects, unlawful confinement, pillage and degrading treatment. Such acts are all prohibited under international humanitarian law (IHL) and thus also criminalized under the Swedish war crimes provision at the time (Swedish Criminal Code, chapter 22 section 6 in its wording before 1 July 2014).

Universal Jurisdiction: Bringing Corporate Oil Executives to Stockholm District Court
The authority to prosecute in Lundin is derived from universal jurisdiction (Swedish Criminal Code, chapter 2 Section 3(6)(a), known domestically as Brottsbalken, hereinafter BrB (before 1 January 2022, this provision was found at 2:3(6)) and is crucial because Schneiter is neither a resident nor a citizen of Sweden. Lundin, meanwhile, is a Swedish citizen and so can be prosecuted under the active nationality principle. Schneiter has challenged that the district court can exercise jurisdiction under the universal jurisdiction principle. This challenge has been denied by the district court of Stockholm, the Svea Court of Appeal and the matter has now been decided by the Supreme Court of Sweden.

Challenge before the Stockholm District Court

On the same day as the prosecution in Lundin submitted its indictment (11 November 2021), Schneiter submitted a written motion challenging the Stockholm district court’s jurisdiction. The basis of the challenge was that Swedish courts cannot exercise universal jurisdiction for war crimes allegedly committed in a non-international armed conflict (NIAC) by a non-Swedish citizen who is not residing in Sweden. The challenge relies in part on a joint opinion written by Professors William Schabas and Guénaël Mettraux and an opinion by Professor Eric Bylander. Schneiter had to distinguish his case from prior cases before Swedish courts, where the prosecution relied on universal jurisdiction in relation to war crimes committed in a NIAC resulting in convictions. Among them was the Saeed case (5th May 2021), where the defendant was convicted of the war crime of humiliating or degrading treatment during his involvement in the conflict against IS/DAESH in Iraq. The conviction was upheld by the Supreme Court of Sweden. But unlike Saeed, Schneiter is not a Swedish resident or citizen, a distinction Schneiter’s defense pointed out.

The Stockholm district court asserts universal jurisdiction
The district court dismissed on 20th December 2021 Schneiter’s submission, relying on several sources to rule that it had jurisdiction. First, it made reference to statutory law, namely BrB Chapter 2, Section 3(6) which provides for universal jurisdiction for certain crimes, including war crimes. Next, it referenced rule 157 of the ICRC’s study on customary international humanitarian law, published in 2005 (henceforth the ICRC 2005 Study) which states that “[s]tates have the right to vest universal jurisdiction in their national courts over war crimes.” The 2005 ICRC Study, commenced in 1995, contains a survey of state practice and other sources in order to determine the content of customary international humanitarian law. The 2005 ICRC study is important since the relevant Swedish statutory law on war crimes explicitly references customary international humanitarian law, and in doing so determines the scope of criminalized behavior under Swedish law. The district court also relied on an assessment made by an expert inquiry commissioned by the Swedish government on the status of Customary International Law (CIL), and preparatory works drafted by the government preceding its 2014 amendment of a law on international crimes that authorizes the exercise of universal jurisdiction in relation to crimes committed in an NIAC. Preparatory works like these are themselves a source of law in Sweden. It also noted doctrinal comments made by Ove Bring, et al. (p. 304), that universal jurisdiction may be relied upon by a state in relation to persons residing outside its territory. Finally, it took into accounts that the Swedish government had authorized prosecutions where it had considered, among other factors, potential conflicts of jurisdiction with other countries.  The “government” in this context refers to the national cabinet of ministers headed by he Prime Minister. Notably, subject to the Swedish approach to separation of powers, the Prosecutor-General and all other prosecutors are independent from the government, meaning that the Minister of Justice is prohibited from instructing the Prosecutor-General, or any prosecutor, on whether to initiate or how to manage a case. This applies, inter alia, to prosecution of crimes committed within Swedish territory. The requirement for authorization of prosecution in relation crimes committed outside of Sweden represents an exception from this constitutional principle, in the sense that the government may become more involved than in typical domestic cases. 

The Svea Court of Appeals confirmed the district court's assertion of universal jurisdiction

Schneiter appealed the jurisdictional issue, arguing that the district court had not considered the Schabas and Mettraux opinion cited in his initial challenge. On 28 January 2022, the Svea Court of Appeals accepted the district court’s reasoning and dismissed the appeal.

My analysis after the Appeals Court decision, prior to the Supreme Court decision (published in this article with some additions below)

The district court (and thus also the Court of Appeals) relied mainly on traditional Swedish sources of law, while ignoring the international case law invoked by Schneiter as presented in the Schabas and Mettraux opinion, warranting some further discussion of the defendant’s argument here. In other words, the district court adopted a doctrinal approach, accepted by the Appeals Court, that restricted itself to traditional Swedish, internal sources of law, while omitting references to leading international and foreign precedents on the exercise of universal jurisdiction in a domestic context – namely, the Lotus case (7 September 1927) from the Permanent Court of International Justice (PCIJ), the Eichmann case (29 May 1962) from Israel, and the Arrest Warrant case (14 February 2002) at the International Court of Justice (ICJ).

Considering that Sweden normally adopts a dualist approach, i.e. treats the international and domestic systems of law as separate and independent from each other, one may ask why international precedents. Would it not be enough to consider internal sources of law? Chapter 2 of Criminal Code on jurisdiction also contains section 12 (previously section 7) which provides that "[t]he limitations to the jurisdiction of Swedish courts and applicability of Swedish law that follow from public international law or from any international agreement that is binding on Sweden must be observed." Thus, there is a need to consider whether there are limitations on jurisdiction that follow from public international law, this is what the defence relies upon in their appeal.

The Schabas and Mettraux opinion builds in part on separate and dissenting opinions in the 2002 Arrest Warrant case at the ICJ. The case concerned an international arrest warrant issued by Belgian authorities, based on universal jurisdiction, against Abdoulaye Yerodia Ndombasi, Minister of Foreign Affairs of the Democratic Republic of the Congo (DRC), for alleged war crimes and crimes against humanity in the DRC. At the ICJ, the Democratic Republic of the Congo brought suit against Belgium, initially arguing that Belgium’s reliance on universal jurisdiction was in conflict with international law, but later withdrew that claim (paras. 17 and 42). As a result, the ICJ stated that the Court did not “rule, in the operative part of its Judgment, on the question whether the disputed arrest warrant, issued by the Belgian investigating judge in exercise of his purported universal jurisdiction, complied in that regard with the rules and principles of international law governing the jurisdiction of national courts.” (para. 43) In the absence of a definitive ICJ opinion on universal jurisdiction, other historical precedents may appear useful and more relevant. Lotus, a 1927 case at the PCIJ, emphasizes the need to distinguish between the exercise of enforcement (executive) jurisdiction on the one hand, and both prescriptive (legislative) jurisdiction and adjudicative (judicial) jurisdiction on the other (pp. 18-19). It provides that international law leaves states “a wide measure of discretion” to extend the application of their laws through prescriptive and adjudicative jurisdiction, “which is only limited in certain cases by prohibitive rules; as regards other cases, every State remains free to adopt the principles which it regards as best and most suitable.” (p. 19) Further, the PCIJ asserted that “[r]estrictions upon the independence of states cannot therefore be presumed,” (p. 18) which means that what is not explicitly prohibited under public international law is permitted for states. The Supreme Court of Israel explicitly referenced Lotus when it made a similar finding in Eichmann, stating that “every state may exercise a wide discretion as to the application of its laws and the jurisdiction of its courts in respect of acts committed outside the state; and that only insofar as it is possible to point to a specific rule prohibiting the exercise of this discretion—a rule agreed upon by international treaty—is a state prevented from exercising it.” (para. 9) In comparison with the Arrest Warrant case, Lotus and Eichmann are arguably more persuasive, as each actually ruled on whether a domestic court could exercise jurisdiction on an extraterritorial basis, something absent in the Arrest Warrant case. A similar argument to that from Lotus and Eichmann can be made in Lundin, as the indictment initially involves the exercise of adjudicative jurisdiction, and if Swedish authorities seek to enforce the summons that would be an exercise of enforcement jurisdiction. Sweden would only violate international law if it seeks to enforce the summons on an extraterritorial basis without the consent of the state concerned. The upshot is that the Stockholm district court should be able to assert jurisdiction, declare the case admissible, and issue a summons to Schneiter to appear, provided the consent of his host state (Switzerland), following the rationale given in the Lotus case and the Eichmann case.

Motions by the parties before the Supreme Court

At the Supreme Court, the Prosecutor-General's office represents the Prosecution. The case was previously carried out by a senior public prosecutor before the district court and the Svea Appeals Court, the senior public prosecutor normally assists the Prosecutor-General's assigned agent when the case is pursued at the Supreme Court. The prosecution argued (motions 20 May 2020 and 14 September 2022) that the defence has phrased the question wrong by asking "Does international law provide for universal jurisdiction over war crimes committed in non-international armed conflicts (NIAC)". The Prosecution elaborated in its motion to the Supreme Court on the matter by invoking the Lotus case, referenced a judgement 26 June 2020 from the Norwegian Supreme Court that had also relied upon the Lotus case (paras. 42-43), arguing that correct question pursuant to Swedish law and public international law is whether there is a prohibition against the exercise of universal jurisdiction and concluded there is no such prohibition. The defence responded 21 September 2022 to this by relying on select separate opinions in the Arrest Warrant case and that the Lotus case has not influence Swedish legislation since it was never mentioned in the preparatory works that preceded the introduction of the of the new law on international crimes in 2014 and changes 2022 in chapter 2 of the Criminal Code on jurisdictional principles. The reasoning of the parties had this stage arguably clarified the key issue as described in the beginning of this blog post and made their strongest arguments. 

The Supreme Court decision
The Supreme Court phrased the matter of the decision as follows: whether a Swedish court has jurisdiction to try an indictment concerning crime against international law (war crimes) committed outside of a Sweden in the context of a non-international armed conflict, when the defendant neither is a Swedish citizen nor is present in Sweden (para. 8).

The Supreme Court found in the preparatory works that the legislator (the Swedish parliament) intended that universal jurisdiction should only be exercised when there is clear and legitimate interest for prosecution in Sweden (para. 24). In this particular case there was such an interest in view of the fact that the prosecution claims that defendant Schneiter has committed the acts as an agent of a Swedish business group, either alone or together with a Swedish citizen. This is enough in order to justify a Swedish interest for prosecution (para. 41).

When the court has found that there is jurisdiction under Swedish law it shall also ascertain that there is no obstacle for prosecution under public international law. Such an obstacle only exists if there is a rule of public international law that limits the court's jurisdiction in the case at hand. There is no requirement for positive legal basis under public international law in order to exercise jurisdiction when the prosecution is consistent with Swedish law (paras. 14 and 27). The Supreme Court found no obstacle in public international law (para. 33), not even when the defendant is residing outside of Sweden and lacks Swedish citizenship (para. 39 and 44). Swedish court may thus exercise universal jurisdiction (para. 46).

My preliminary analysis of the Supreme Court decision and its consequences
Comment: the Supreme Court's ruling supports the same principle as the PCIJ applied in the Lotus case. The case may have consequences for similar cases in Sweden and other countries. Of immediate interest is the Noury case which concerns mass executions in Iran 1988. The conviction from 14 July 2022 from the Stockholm district court is subject to appeal at the Svea Court of Appeals. The Svea Court of Appeals is present considering a challenge from the Noury defence concerning the exewricse of universal jurisdiction. The prosecution may in the Noury case argue that the Supreme Court in Lundin has confirmed the wide scope of universal jurisdiction available under Swedish law. On the other hand, the Noury defence may argue that the Supreme Court has introduced a requirement that there must clear and legitimate interest for prosecution in Sweden. The defence may argue that the interest that existed in the Lundin case is not present in the Noury case. It remains to be seen what the  Svea Court of Appeals rules on this matter. Beyond Sweden, the Lundin case may have consequences in the sense that it has adopted the same the principles as established by the PCIJ in the Lotus case.

Updated analysis

We had during our weekly BBL discussion today (10 November 2022) at the law department a discussion about the case, it involved the normal crowd plus three retired distinguished PIL scholars and practitioners (Hans Corell, Ove Bring and Said Mahmoudi). The BBL started with me summarizing the problem and the Supreme Court decision, after that we had a discussion. Our discussions focused very much on the new threshold that the Supreme Court seems to have introduced that there has to be a Swedish interest in prosecution. That is already expressed in other jurisdictional principles such as the active nationality principle (Criminal Code 2:3(2) and 5), passive nationality principle (Criminal Code 2:3(3) and 5), protective principle, attacks against Swedish public interest (Criminal Code 2:3(4)), this part of the Supreme Court ruling muddles the universal jurisdiction principle. Such a threshold rather goes to policy concerns or is an expression of judicial law-making. My view is that policy concerns are matters to be decided either by the prosecution, the Prosecutor-General or the Government (via the authorization of extraterritorial jurisdiction procedure in the Criminal Code, section 2:7-8), not by courts. This resembles the discussion at the ICC and the Afghanistan situation, where there has been a struggle between the pre-trial judges and the prosecution on who should be investigated and prosecuted, where the Appeals Chamber has stated that policy concerns are matters for the prosecution, see judgment 5 March 2000, paras. 6, 26, 30-32, and 47-50. Prosecution and policy concerns at the ICC may obviously also be a matter for the UN Security Council, via articles 13(b) and 16 of the Rome Statute, and again the Security Council is a whole different beast than a panel of judges. 

Intervju hos TV4: Frisläppta men fortsatt misstänkta för krigsförbrytelser

 Jag har medverkat i intervju hos TV4 Nyheter "Frisläppta men fortsatt misstänkta för krigsförbrytelser", 7 september 2021, inslaget börjar vid 10.45.

Intervju om rättegångar som genomförs av kurdiska självstyret i norra Syrien

Idag, 22 juli 2020, medverkade jag i två intervjuer om rättegångar som genomförs av kurdiska självstyret i norra Syrien.

SR P1 Ekot: Fritt fram för IS-tribunaler

SR P1-morgon: IS-kvinnor i Al-Hol-lägret kan ställas inför rätta

Medverkan i SVT Agenda

Jag medverkade i SVT Agenda den 26 januari 2020 på temat "Varför straffas återvändande IS-medlemmar i Norge men inte i Sverige?"

Kommentar om Lundinmålet, förberedelser och längd på rättegång

Jag kommenterar i SvD 15 augusti (14 augusti nätversionen) "Rättegången mot Lundin kan bli Sveriges längsta".

Debattartikel: Vem ska straffa IS-förbrytarna?

Jag har skrivit artikel hos Sydsvenskan Kultur  "Vem ska straffa IS-förbrytarna?", 12 mars 2019. Texten återfinns nedan.


Vem ska straffa IS-förbrytarna?
Gärna internationell lagföring – men i första hand ska åtal ske nationellt

Mot bakgrund av de fruktansvärda brott som har begåtts i Syrien och Irak har det under flera år väckts krav på att en internationell tribunal eller domstol ska ta sig an brotten.


Internationella brottmålsdomstolar kan fylla flera viktiga funktioner och vara nödvändiga, samtidigt är de väldigt dyra och relativt ineffektiva jämfört med nationella domstolar. Internationella domstolar förfogar inte heller över något eget territorium eller fängelser. Nederländerna, som är säte för flera av dessa domstolar, har varken vilja eller skyldighet att vara avstjälpningsplats för dömda personer. Det innebär att personer som döms vid dessa domstolar måste avtjäna sina straff i länder som frivilligt går med på att ta emot dem.

Det enda land som de har en ovillkorlig rätt att återvända till är landet där de är medborgare. Skapandet av en internationell tribunal löser inte problemet var IS-förbrytare ska avtjäna sina straff eller var de ska leva efter avtjänat straff, vilket är den stora huvudvärken för europeiska makthavare.


Det kan likväl finnas skäl för en tribunal tar sig an Islamiska statens brott i Irak och Syrien, det skulle innebära att ett erkännande gentemot offren att detta var en av vår tids värsta brott. Det största hindret är dock att varken Irak eller Syrien är anslutna till stadgan för Internationella Brottmålsdomstolen (ICC). Säkerhetsrådet kan förvisso utöka ICCs behörighet till att även omfatta Syrien och Irak men Kina och Ryssland har 2014 genom veto förhindrat detta. Svenska regeringen har pekat på FN-tribunalerna för fd Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR) som modeller, men dessa är skapade av FNs säkerhetsråd och således så utgör Kinas och Rysslands veto även hinder mot en sådan lösning.


Internationell samverkan är likväl möjlig, europeiska länder kan samordna sina utredningsresurser genom organ som Europol, Eurojust eller genom direkt samverkan mellan deras respektive nationella utredningsmyndigheter. Sverige och andra europeiska länder kan utöver att lagföra brottslingar i sina egna, nationella domstolar ge stöd till lagföring i den berörda regionen.  Istället för att peka på ICTY, ICTR och ICC så kan specialtribunalen för Sierra Leone och Kambodjarättegångarna tjäna som inspiration. De vilade på avtal mellan FN och de berörda länderna. I bosniska domstolar har utländska domare tjänstgjort vid krigsförbrytarrättegångar. EU har finansierat och bemannat en specialdomstol för Kosovo, rättegångarna genomförs i Haag men domstolen är grundad på lag antagen i Kosovo. Afrikanska unionen har genom avtal med Senegal upprättat domstol för brott begångna i Chad. Exemplen Sierra Leone, Kambodja, Bosnien, Kosovo och Chad är i högre grad knutna till respektive lands befintliga lagstiftning och myndigheter, de kan vara bättre modeller för hur IS-förbrytare ska lagföras än krav på en ny internationell tribunal. Sverige skulle kunna ge stöd i form av ekonomiska resurser och expertis för att säkra rättssäkerhet i rättegångar som genomföras nationellt, exempelvis i Irak. Det är svårare att se hur det skulle kunna ske i förhållande till Syrien eftersom regimen är en av de största förövarna i den aktuella konflikten. Regimen visar varken vilja att stå till svars för sina handlingar eller upprätthålla rättssäkerhet.


Bland oss som är verksamma inom området – akademiker och yrkesverksamma – råder enighet om att framtiden för bekämpandet av internationella brott ligger hos nationella brottsbekämpande myndigheter och domstolar.


Mark Klamberg
Docent och lektor i folkrätt, Stockholms universitet
Research fellow, University of Oxford 2018-2019

Intervju, Experternas bästa argument: Så ska IS-återvändarna åtalas

Jag har medverkati intervju i Metro "Experternas bästa argument: Så ska IS-återvändarna åtalas", 9 mars 2019

Intervju: Tribunal är inget magiskt trollspö

Jag har medverkat i intervju SvD/TT: "Tribunal är inget magiskt trollspö", 7 mars 2019

Anhållen man misstänkt för krigsförbrytelser

Är intervjuad i Sveriges Radio P1, Studio Ett, 24 februari 2016, ”Anhållen man misstänkt för krigsförbrytelser" se länk "Jurist om krigsbrott”

Intervju i P1-morgon om tortyr

Igår medverkade jag i P1-morgon om varför brottsrubriceringen "tortyr" saknas i svensk lag. Du kan lyssna här. Frågan är intressant eftersom justitiedepartement under lång tid utrett ett förslag till lag om internationella brott, det är oklart när ett sådant förslag kommer presenteras och hur frågan om tortyr som självständigt brott kommer att hanteras. Jag kommenterade samma sak för ett år sedan i DN.

Intervju angående ny svensk lag om internationella brott

Idag är jag intervjuad i DN angående ny svensk lag om internationella brott. Det gör jag med anledning av att idag avkunnar Stockholms tingsrätt dom mot en 34-årig serb åtalad för att ha deltagit i en massaker i byn Cuska i Kosovo. Förövarna skilde ut och mördade männen, cirka 40 personer. Jag bedömer att åklagarens utmaning i detta mål handlar mindre om eventuella brister i nuvarande lagstiftning och mer om vad som kan bevisas. Den åtalade nekar och säger att han inte deltog i massakern och inte ens var på plats. Jag besökte Stockholms tingsrätt den 26 oktober 2011 och lyssnade på rättegången när den åtalade förhördes.

Jag vill gärna utveckla min kommentar i DN. Rubriken talar om krigsförbrytare medan jag använder exemplet tortyr som brott mot mänskligheten. Man kan få det felaktiga intrycket av att det inte går att döma krigsförbrytare för tortyr i svensk domstol. Låt mig därför utveckla kommentaren.

Den nya lagstiftningen kommer omfatta såväl folkmord som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är tre olika typer av brott. Med nuvarande lagstiftning går det inte att dömas under rubriceringen tortyr som brott mot mänskligheten eftersom en sådan straffbestämmelse saknas. Däremot går det bra att dömas för tortyr under rubriceringen folkrättsbrott, förutsatt att gärningen begicks i samband med en väpnad konflikt. Folkrättsbrott motsvarar vad man på engelska kallar "war crimes" eller på svenska krigsförbrytelser. Problemet är att tortyr som brott mot mänskligheten även kan begås i avsaknad av en väpnad konflikt, dvs i fredstid, men så som den svenska lagen är formulerad kan man då varken dömas för folkrättsbrott (krigsförbrytelse) eller brott mot mänskligheten. Grov misshandel är det som återstår. Vad betyder detta rent konkret?

De övergrepp som begåtts i samband med den arabiska våren, exempelvis i Egypten, Tunisien, i det tidiga skeendet i Libyen och Syrien, kan med den nuvarande lagstiftningen varken rubriceras som folkrättsbrott eller brott mot mänskligheten. Det är tänkbart att soldater, poliser och represanter från de tidigare regimerna i Egypten, Tunisien, Libyen och den nuvarande regimen i Syrien söker asyl i Sverige. Det vore högst beklagligt om svensk lagstiftning har sådana brister att dessa personer inte kan dömas fullt ut för de brott som begåtts. Åtal för mord och misshandel är inte samma sak som åtal för brott mot mänskligheten. Det är högst tveksamt om eventuell ny lagstiftning kan tillämpas retroaktivt avseende händelserna under 2011.

För de som vill fördjupa sig, läs min artikel International Criminal Law in Swedish Courts: The Principle of Legality in the Arklöv Case i International Criminal Law Review, Vol. 9, pp. 395-409, 2009.

Dom från Stockholms tingsrätt beträffande krigsförbrytelser överklagas ej

DN rapporterade igår (fredag) att den 44-åring från Bosnien som nyligen dömdes till fem års fängelse för grovt folkrättsbrott har förklarat sig nöjd med sin dom. Jag har planerat att skriva en artikel/notis om domen men har väntat utifall målet överklagades. Nu ser det ut som jag kan börja skriva. Ska särskilt studera hur åklagaren och domstolen resonerade kring skillnaden mellan folkrättsbrott av normalgraden och grovt folkrättsbrott.

Norges första mål om krigsförbrytelser efter andra världskriget är avslutad

I Norge har det sk Repakmålet nu slutligt avgjorts i Högsta Domstolen, det är Norges första mål om krigsförbrytelse efter andra världskriget. Repak fick åtta års fängelse för olaga frihetsberövande. Åklagarens åtal gällde krigsförbrytelse enligt 2005 års strafflag. Eftersom brotten begicks 1992 i samband med krig i Bosnien har Högsta Domstolen i ett avgörande den 3 decmber 2010 förklarat att 2005 års strafflag ej kan ges retroaktiv verkan. Därför kunde Repak inte dömas för krigsförbrytelser. För en dryg vecka sedan, den 11 april 2011 avslutades målet definitivt genom att Högsta Domstolen fann Repak skyldig till olaga frihetsberövande och påföljden blev åtta års fängelse. Det kan jämföras med det svenska målet Makitan där den tilltalade gjort sig skyldig till liknande brott, dömdes till folkrättsbrott (krigsförbrytelser) och straffvärdet motsvarade åtta års fängelse men med hänsyn till att 19 år förflutit sedan brottet begicks sattes straffet ner till fem år. En försiktigt slutsats blir, med reservation att det rör två olika länder med separata rättssystem, att rubriceringen av brottet spelar mindre roll utan det är de underliggande handlingarna som är avgörande vid påföljdsbestämningen. En lärdom för svensk räkning är likväl att vi bör förändra den svenska lagstiftningen på området. För närvarande finns folkrättsbrott (krigsförbrytelser) men inte "brott mot mänskligheten" i svensk lagstiftning. Vad avser "brott mot mänskligheten" som redan begåtts hjälper det inte att ändra svensk lagstiftning. Om svenska domstolar har samma inställning som Norges Högsta Domstol så kan ingen dömas för brott mot mänskligheten avseende gärningar som begåtts före det datum som ny lagstiftning införts, klockan tickar med andra ord. Det är möjligt att åklagare, liksom i Repakmålet, kan finna andra sätt att rubricera sådan brottslighet, men det är inte givet.

Stockholms tingsrätt finner 44-åring skyldig till krigsbrott

Stockholms tingsrätt har idag dömt en 44-årig man för folkrättsbrott (krigsbrott), det andra fallet någonsin i svensk domstol. Målet rörde brott begångna i Bosnien gentemot civila serber. Jag var på plats och lyssnade på inledning och avslutning av rättegången. Du kan läsa hela domen här. Stockholms tingsrätt fann bl.a. att det rörde sig om brott begångna i samband med en internationellt väpnad konflikt (sid. 43), vilket gjorde åklagarens arbete lättare. Med hänsyn till att brottet begåtts i Bosnien och inte i Sverige, grundade domstolen sin domsrätt dels på att den tilltalade var svensk medborgare (aktiv nationalitetsprincip) och universalitetsprincipen (sid. 41).

Domstolen tar på sidan. 74 upp Romstadgans artikel 7 som avser brott mot mänskligheten. Det är intressant eftersom folkrättsbrottet i svensk lag inte avser brott mot mot mänskligheten utan endast krigsbrott (svåra överträdelser av den humanitära rätten).

Media
SvD I DN

Intervju i SR International om krigsförbrytarrättegången

Idag blev jag intervjuad av SR International om den pågående krigsförbrytarrättegången vid Stockholms tingsrätt. Lyssna här.

Rättegång om krigsförbrytelser väcker frågor om svensk lagstiftning

Artikel publicerad på SVT Debatt den 14 oktober, 2010. Jag hade en annan rubrik, nämligen: "Rättegång om krigsförbrytelser väcker frågor om svensk lagstiftning"

Beatrice Asks lagstiftning gör Sverige till en fristad för krigsförbrytare

Denna vecka har Stockholms tingsrätt inlett rättegången beträffande krigsförbrytelser där åtalet är riktat mot en 43-åring. Jag har följt inledningen på plats med stort intresse. Åklagaren Magnus Elving förklarade i sin sakframställan att han gärna hade väckt åtal även för brott mot mänskligheten eftersom det hade gjort åtalet och rättegången enklare men att det inte var möjligt. Orsaken är att brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten” inte finns i svensk lagstiftning.

Sverige har tillsammans med likasinnade länder ratificerat Romstadgan genom vilken den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inrättades den 1 juli 2002. Domstolen bedriver formella utredningar beträffande misstänkta förbrytelser i fem länder. Sverige bedriver tillsammans med övriga EU-länder ett aktivt arbete för att övertyga tveksamma länder om att ansluta sig till domstolens stadga och implementera den samma i sin nationella lagstiftning. Bekymret är att Sverige själv inte antagit en ny lag om internationella brott trots att det var ett av de centrala förslagen i den nu åtta år gamla Internationella straffrättsutredningen, ledd av justitierådet Dag Victor. Sveriges senfärdighet kan drabba såväl vår trovärdighet utomlands som möjligheterna att lagföra misstänkta förbrytare i Sverige.

Sverige kan inte skyffla över sitt ansvar på Internationella domstolen i Haag. Domstolen har begränsade resurser och är, i enlighet med den så kallade komplementaritetsprincipen, avsedd som en sista utväg i situationer där det ansvariga landet saknar vilja eller förmåga att utreda och bestraffa misstänkta brottslingar. Det ligger i allas vårt intresse att Sverige inte förknippas med länder som erbjuder en fristad till krigsförbrytare.

Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten har vidtagit en kraftig förändring för att med tidigare Rikspolischefen Stefan Strömbergs ord ”förhindra att Sverige blir en fristad för krigsförbrytare”. Samtidigt som en central specialenhet skapats inom polisen med ansvar att utreda folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser arbetar fyra särskilda åklagare vid internationella åklagarkammaren i Stockholm med dessa utredningar. Det framstår som polis och åklagare tar lagföringen av denna brottslighet på allvar. Jag är mer oroad över regeringens engagemang vad gäller behovet av en användbar och rättssäker lagstiftning.

Den nuvarande regleringen av brottet folkrättsbrott som omfattar krigsförbytelser kan liknas vid ett blankettstraffbud där det finns en hänvisning till internationell sedvanerätt. Att grunda straffansvar på sedvanerätt är unikt för svensk strafflagstiftning där det genom legalitetsprincipen finns särskilt höga krav på att straffbud ska präglas av klarhet och förutsägbarhet. Att avgöra det exakta innehållet i internationell sedvanerätt är en utmaning även för erfarna folkrättsjurister.

Som åklagaren Magnus Elving påpekat saknar svensk rätt särskilda bestämmelser om brott mot mänskligheten, exempelvis tortyr. Även om tortyr och andra brott mot mänskligheten utgör allvarliga brott enligt svensk lag med tillämpning av straffbestämmelser om mord, misshandel, olaga tvång, människorov och våldtäkt, är det inte tillfredsställande. För att exemplifiera, det är tänkbart att domstolar skulle välja en strängare påföljd och utdöma ett större skadestånd till målsägande om en tilltalad döms för tortyr som brott mot mänskligheten istället för grov misshandel. Vidare anför den Internationella straffrättsutredningen att det är tveksamt om samtliga brott i Romstadgan faller under svenska straffbestämmelser, till exempel dem om deportation eller tvångsförflyttning av befolkning, sexuellt slaveri och påtvingat havandeskap. En bestämmelse om brott mot mänskligheten skulle även kunna leda till att brott som annars skulle preskriberas förblir åtalbara.

Justitieminister Beatrice Ask har i likhet med sin företrädare Thomas Bodström skjutit lagförslag på framtiden. Det vore olyckligt om Sverige felar i sina skyldigheter angående beivrande av internationella brott på grund av brister i lagstiftningen.

I den nu aktuella rättegången vid Stockholms tingsrätt kommer lagstiftningen förmodligen att hålla för en fällande dom, förutsatt att det finns tillräckligt med bevisning. Likväl, bland åklagare och polis som utreder denna typ av brottslighet går det att höra att en ny lagstiftning skulle underlätta deras arbete. Tidigare och nuvarande regerings behandling av ärendet framstår därmed som mycket besvärande. Justitieminister Ask bör prioritera införandet av en ny svensk lag om internationella brott.

Mark Klamberg
Doktorand i folkrätt vid Stockholms Universitet

Första dagen är avslutad i krigsförbrytarrättegången

Den första dagen är avslutad i krigsförbrytarrättegången vid Stockholms tingsrätt, se gärna TV 4:s inslag nedan eller lyssna på Ekot. Jag var på plats och tyckte det mest intressanta var att åklagaren i sin sakframställan angav att han skulle ha åtalat för brott mot mänskligheten om brottet hade funnits i svensk lagstiftning, vilket inte är fallet idag. Då hade åtalet och rättegången blivit enklare.

Intervjuer i Ekot och SVT Rapport om åtal för folkrättsbrott

Idag har jag blivit intervjuad av Sveriges Radios Eko och SVT Rapport om åtalet mot en 43-åring gällande folkrättsbrott. Även TT, UNT och TV4 har plockat upp intervjun i Ekot. Rättegången förväntas starta nästa vecka.

Retroaktiv förlängning av preskriptionsregler är berättigat

Regeringen föreslår i proposition 2009/10:50 att åtalspreskription, påföljdspreskription och absolut preskription för mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord samt terroristbrott som begås genom mord eller dråp avskaffas beträffande vuxna lagöverträdare. De skäl som talar för att brotten bör undantas från preskription talar enligt regeringens mening också för att ändringarna ska gälla även för redan begångna gärningar som ännu inte preskriberats. Regeringens förslag innebär att eventuella naziförbrytare som överlevt från andra världskriget fortsatt inte kan åtalas vid svensk domstol. Däremot innebär regeringens förslag att förbrytare från Balkankriget under 90-talet som begått folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte längre kommer räddas av preskription.

Ett möjligt problem med detta förslag är legalitetsprincipen. Den innebär för straffrättens del, dels ett förbud mot analog straffbudstillämpning, dels ett förbud mot retroaktiv strafflagstillämpning. På vanlig svenska, för att kunna straffas för ett brott måste det ha varit straffbart när gärningen begicks.

Sanna Rayman skriver i SvD att avskaffad preskription är bra medan retroaktiv lagstiftning är dålig. Hon tar avstånd från att ändringen ska ha retroaktiv verkan vilket skulle innebära att tiden snart skulle rinna ut för att ställa förbrytarna från 90-talets Balkan till svars i svensk domstol.

Frågan är hur man ska se på retroaktiv förlängning av preskriptionsregler.

Preskription innebär att en gärning som var straffbar när den begicks efter en viss tid inte längre är straffbar. Att preskription avskaffas för ett redan begånget brott innebär inte att en laglig gärning i efterhand kriminaliseras, eftersom gärningen var olaglig och straffbar när den begicks. Därför anser jag inte att retroaktiv förlängning av preskriptionsregler bryter mot förbudet om retroaktiv strafflagstiftning.

Europadomstolen behandlade i fallet Coëme m.fl. mot Belgien en lagändring som förlängde preskription från tre till fem år, vilket även omfattade brott som redan var begångna. Treårsperioden för preskription hade ännu inte uppnåtts för de aktuella brotten vid tidpunkten för lagändringen. Klagomålet gällde artikel 7, förbud mot retroaktiv strafflagstiftning.

149. The extension of the limitation period brought about by the Law of 24 December 1993 and the immediate application of that statute by the Court of Cassation did, admittedly, prolong the period of time during which prosecutions could be brought in respect of the offences concerned, and they therefore detrimentally affected the applicants' situation, in particular by frustrating their expectations. However, this does not entail an infringement of the rights guaranteed by Article 7, since that provision cannot be interpreted as prohibiting an extension of limitation periods through the immediate application of a procedural law where the relevant offences have never become subject to limitation.

150. The Court notes that the applicants, who could not have been unaware that the conduct they were accused of might make them liable to prosecution, were convicted of offences in respect of which prosecution never became subject to limitation. The acts concerned constituted criminal offences at the time when they were committed and the penalties imposed were not heavier than those applicable at the material time. Nor did the applicants suffer, on account of the Law of 24 December 1993, greater detriment than they would have faced at the time when the offences were committed (see, mutatis mutandis, the Welch judgment cited above, p. 14, § 34).

151. Consequently, the applicants' rights under Article 7 of the Convention were not infringed.

Lagrådet lämnade regeringens förslag utan erinran. Vidare anger Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen att folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte kan preskriberas, se artikel 29. Regeringens lagförslag är en välkommen anpassning till Romstadgan.

Bloggar
Rick Falkvinge och Björn Nilsson håller med Sanna Rayman.

Sudanfallet sätter press på lagstiftarna att agera

Fokus har i sitt nyutkomna nummer en intressant artikel som tar sitt avstamp i förundersökningen om Lundin Oils verksamhet i Sudan. Journalisten Anders Billing konstaterar att Sverige ännu inte har en fungerande lagstiftning på området vilket sätter press på lagstiftarna att agera.