Hur ska man säkerställa att åklagaren och polisen gjort en objektiv utredning redan före domen avkunnas?

Efter SVTs dokumentär där Thomas Quick tar tillbaka sina erkännanden är det många som pekar finger på åklagaren och polisen för att de ska ha hjälpt Quick med "rätt" svar och undanhållit bevisning som talat för att Quick var oskyldig. Jag har ingen uppfattning om huruvida Quick är skyldig eller inte, men vill ändå ställa följande fråga. I fallet Quick diskuterar vi hur man ska korrigera ett eventuellt fel i efterhand. Hur ska man säkerställa att åklagaren och polisen gjort en objektiv utredning och presenterat alla relevanta fakta redan före domen avkunnas? Jag har skrivit om liknande frågeställningar i Dagens Juridik och plockar gärna upp samma spår igen.

Svenska brottmålsrättegångar präglas av ett kontradiktoriskt förfarande där processen drivs framåt av två motsatta parter, i brottmål ställs den misstänkte med sin försvarare mot åklagaren. Domaren har till uppgift att genom formell processledning garantera att rättegången genomförs på ett korrekt och rättvist sätt, vari ligger att det ska råda processuell balans mellan parterna, på engelska bäst uttryckt genom uttrycken "fair trial" och "equality of arms". En annan modell vore att domaren drev processen framåt genom en mer aktiv, materiell processledning, exempelvis genom att domaren tar sig en större roll i samband med vittnesförhör och i förhållande till brister i förundersökningen. Domarens roll skulle då vara mer än blott en garant för balans mellan parterna, han eller hon skulle själv aktivt söka "sanningen".

Vad skulle detta innebära i fallet Quick? Om domaren anar att den misstänkte är psykiskt labil, en notorisk lögnare och en stor del av bevismaterialet består av den misstänktes erkännanden, vore det på sin plats om domaren antar en aktivt sanningssökande roll och frågar åklagaren om det finns ytterligare förhör eller bevisning som domstolen ej har tagit del av. Det räcker inte att lyssna på de minnesexperter och psykiatriker som parterna kallat. Jag vet inte om domaren ställt sådana frågor, men min bild av svenska domare är att de ofta väljer en passiv roll där fokus ligger på formell rättvisa framför aktivt sanningssökande. Det är kanske dags att omvärdera domarrollen?

Media och bloggar
Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, SvD1, SvD2, DN, Expressen, Motpol, Newsmill, Mårten Schultz

Vad är domarens roll?

Veckans Krönika i Dagens Juridik den 15 januari 2008.

Vad är domarens roll?

Tre berättigade frågor är, både för yrkesverksamma jurister och allmänheten, vad menar vi med rättvisa, vad är syftet med domstolars verksamhet och vilken är domarens roll? Ibland får jag intrycket av att allmänheten förväntar sig att domstolen i det konkreta fallet ska åstadkomma någon form av moralisk rättvisa utifrån en objektivt fastställbar verklighet. För juristen är det kanske mer uppenbart att domaren, som i all annan mänsklig verksamhet, ej kan nå full insikt om händelser som han eller hon ej själv bevittnat. Det kan därför vara en poäng att upplysa den rättssökande allmänheten om att resultatet av en rättegång kanske inte blir vad de uppfattar som "rättvist" utan snarare vad som kan bevisas. Det råder alltså en oklarhet om domstolsväsendets mål och funktion, inte bara mellan allmänhet å ena sidan och jurister å andra sidan, utan även inbördes bland jurister.

Utifrån JK:s rättssäkerhetsprojekt "Felaktigt dömda" och Rödebyrättegången vill jag vidga diskussionen om vad som är syftet med brottmålsrättegångar och domarens roll i dessa. Svenska brottmålsrättegångar präglas av ett kontradiktoriskt förfarande där processen drivs framåt av två motsatta parter. Domaren har till uppgift att genom formell processledning garantera att rättegången genomförs på ett korrekt och rättvist sätt, vari ligger att det ska råda processuell balans mellan parterna, på engelska bäst uttryckt genom uttrycken "fair trial" och "equality of arms". En annan modell vore att domaren drev processen framåt genom en mer aktiv, materiell processledning, exempelvis genom att domaren tar sig en större roll i samband med vittnesförhör och i förhållande till brister i förundersökningen. Domarens roll skulle då vara mer än blott en garant för balans mellan parterna, han eller hon skulle själv aktivt söka "sanningen".

JK Göran Lambertz och Hans Gunnar Axberger pekade i en infekterad debatt i SvD under 2006 på förarbetsuttalanden som säger att "rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett". De hänvisade till Per Olof Ekelöfs åsikt "att det kan vara domstolens skyldighet att agera även då det är den tilltalades nackdel, allt för att nå målet, materiellt riktiga domslut" - med min egen terminologi "sanningen". Skulle detta vara mer i enlighet med de förväntningar som allmänhet och lagstiftare har på domstolsväsendet? Detta kan förefalla väldigt kontroversiellt för svenska jurister. För undertecknad, som studerar processordningarna vid FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien, Rwanda och internationella brottmålsdomstolen, är tanken om en aktivt sanningssökande domare mindre främmande. Vid sidan om krav på rättvisa och skyndsamma rättegångar finns även, i varierande grad mellan nämnda internationella domstolar, krav på att domare och åklagare ska söka sanningen. Det kan även i långa och komplicerade rättegångar i nationella domstolar finnas goda skäl för mer aktiva domare.

Med Rödebymålet som exempel är det uppenbart att såväl parterna som samhället i övrigt söker sanningen och svaret på frågan vad som är juridiskt och moraliskt försvarbart. Vilka var omständigheterna när en vuxen man sköt två hotfulla ungdomar och går det att ursäkta? Nu vilar målet lyckligtvis i trygga händer. Rätten är utökad med en extra rådman och en nämndeman, för vilket rättens ordförande befarar kritik. När journalisten Peter Kadhammar beskriver lagmannen Pia Johanssons processledning pekar han på rättens "imponerande hänsynsfullhet mot den åtalade 50-årige mannen, mot 17-åringen han sköt och mot deras anhöriga" och använder beskrivningen "det mjuka svenska samhället när det är som bäst." Som tidigare notarie för nämnda lagman kan jag bekräfta detta porträtt. Pia Johansson skulle kanske inte skriva under på Hans-Gunnar Axbergers, för svenska förhållanden, radikala programförklaring men hon är en domare som vinnlagt sig om att värna samtliga parters rättigheter och intressen. Jag är övertygad om att när tingsrättens dom faller i Rödebymålet kommer vi att finna en pedagogisk och välskriven dom. Vi kanske inte får hela sanningen och några kanske kommer att uppfatta domen som orättvis, men jag är övertygad om att Blekinge tingsrätt kommer att svara väl mot rättsstatens förväntningar.