SvD Brännpunkt: Saddam borde ha tystats

SvD Brännpunkt den 6 november 2006

Saddam borde ha tystats
Stridbar diktator vid dödsdom. Rättegången mot Saddam Hussein borde av säkerhetsskäl ha hållits utanför Irak av en internationell specialdomstol. För att vid behov få tyst på Saddam borde man ha placerat honom bakom en ljudisolerad glasvägg med möjlighet att stänga av hans mikrofon, skriver folkrättsjuristen Mark Klamberg.

Genom att Saddam Hussein nu har dömts för dödandet av 148 shiamuslimer i byn Dujail 1982 har en del av hans offer fått upprättelse. Att Saddam har störtats och ställts inför rätta är förmodligen det enda positiva som har hänt i Irak efter USA:s angrepp på landet. Det råder fortfarande ett dödligt kaos i Irak.

Även om Saddam Husseins blotta närvaro i en rättegångssal är en framgång finns det stora brister i genomförandet av rättegångarna. Den irakiska regeringen har till exempel blandat sig i rättsprocessen genom att avsätta domare.Trots att Saddam Hussein tillhör historiens värsta förbrytare hade det varit önskvärt med livstidsfängelse i stället för dödsstraff och det finns ett flertal lärdomar som det internationella samfundet bör dra.Rättegången mot Saddam borde av säkerhetsskäl ha hållits utanför Irak. Det är inte lämpligt att genomföra rättegångar på territorium där det råder en pågående konflikt. USA och den irakiska regeringen har till exempel inte förmått att skydda försvarsadvokaterna, tre har fått sätta livet till.

Trots att det finns politiska och juridiska hinder som förhindrade att Saddam Hussein skulle kunna dömas av den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag, kunde rättegången likväl ha genomförts utomlands, antingen av en internationell specialdomstol eller av den irakiska specialtribunalen.

Ett intressant parallellfall är förflyttningen av rättegången mot Liberias expresident Charles Taylor från Sierra Leone till Haag. Det skedde med bland annat USA:s stöd.

Den rättegången kommer att genomföras i ICC:s lokaler, men specialdomstolen för Sierra Leone behåller jurisdiktionen och genomförandet av rättegången mot Taylor. Det var också bra för tribunalerna för Exjugoslavien och Rwanda att rättegångarna genomfördes utanför skådeplatserna för övergreppen.

Rättegångar måste vara rättssäkra och skyndsamma. Försenad rättvisa är utebliven rättvisa. I detta hänseende har rättegången mot Saddam Hussein varit mer framgångsrik än motsvarande process mot den tidigare presidenten för Exjugoslavien, Slobodan Milosevic.

På åklagare Carla del Pontes begäran slog tribunalen för Exjugoslavien ihop de olika åtalen mot Milosevic. Resultatet blev 66 åtalspunkter och fyra års rättegång, som slutade med Milosevics frånfälle och att ingen dom avkunnades.

Den motsatta strategin – att dela upp åtalet mot Saddam i flera rättegångar – har visat sig framgångsrik. Snart tre år efter att Saddam greps och drygt ett år efter den första rättegången inleddes har dom avkunnats. Åklagare i mål av denna karaktär bör prioritera ett färre antal åtalspunkter och överväga att dela upp åtalen.

Domare måste kunna upprätthålla ordning i rättssalen. Stundtals har det framstått som att Saddam Hussein har styrt i rättssalen i stället för domarna. När domen avkunnades mot honom kunde Saddam obehindrat överrösta domaren.

Saddam Hussein och hans medåtalade borde ha hållits i ljudisolerade glasburar så att chefsdomaren haft möjlighet att stänga av Saddams mikrofon när han efter upprepade varningar inte följt rättegångens förhållningsregler. Domstolar är inte rätt plats för propagandatal.

Legitimiteten i domen mot Saddam riskerar att drabbas av samma kritik som funnits mot Nürnbergrättegångarna, tribunalerna för Exjugoslavien och Rwanda – det vill säga att de är uttryck för ockupationsmaktens eller segrarens rättvisa.

Rättssystemet blir mer legitimt om domstolar är upprättade innan förbrytelserna ägt rum och inte efteråt som i Saddamfallet.

Internationell rättvisa bör inte begränsas till vissa perioder och territorier. Därför förtjänar den internationella brottmålsdomstolen i Haag stöd, då den är permanent och kan få universell jurisdiktion.

Det bör vara en utmaning för Sverige, EU och andra länder att övertyga tveksamma stormakter som USA, Ryssland och Kina att ansluta sig till ICC:s stadga. Till dess får vi vara tillfredsställda med att rättvisan hunnit ikapp Saddam Hussein.

Mark Klamberg
Folkrättsjurist, som har arbetat vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Nu verksam vid domstolar i Blekinge.

SvD Brännpunkt: Fel strategi om Milosevic

SvD Brännpunkt den 15 mars 2006

Fel strategi om Milosevic

Milosevics död utgör ett hårt slag mot FN:s internationella krigsförbrytartribunal för f d Jugoslavien (ICTY) och reser frågetecken om effektiviteten av internationell rättvisa i allmänhet.

Det tragiska i sammanhanget är att delar av eller hela åtalet mot Milosevic kunde ha avslutats om ICTY och dess åklagare Carla del Ponte valt en annorlunda strategi.

Intresset av en rättvis rättegång måste kombineras med intresset av en skyndsam rättegång. Alternativet kan, som i fallet Milosevic, bli att rättvisa i juridisk bemärkelse uteblir.

Den tidigare presidenten för Jugoslavien var åtalad på inte mindre än 66 punkter gällande folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser begångna mellan 1991 och 1999. Åtalet är förmodligen det mest omfattande i den internationella straffrättens historia.

Åklagaren har under 466 rättegångsdagar kallat nästan 300 vittnen och presenterat 5 000 bevisföremål. Milosevic har därefter getts motsvarande tid att framställa sitt försvar.

Efter fyra år av en rättegång som sysselsatt ett stort antal jurister, översättare och administrativ personal hade Milosevic 40 timmar kvar att framlägga sin bevisning.

Milosevic använde inte så mycket tid till försvar i rättslig bemärkelse utan mer för att genom politiska brandtal säkra sin plats i det serbiska folkets själ, hjärta och historia.

I strävan att skapa en rättvis rättegång fick Milosevic av tribunalen en plattform för att häckla rättsprocessen och inför den serbiska publiken utmåla tribunalen som ett utslag av segrarnas rättvisa, vilket i detta fall är en felaktig anklagelse.

Till skillnad från rättegångarna i Nürnberg mot de nazistiska krigsforbrytarna byggde ICTY på ett FN-mandat. Tribunalens höga juridiska standard har i rättegången mot Milosevic blivit dess svaghet.

Oron för en otymplig och alltför lång rättegång har funnits redan från början. Åtalet mot Milosevic var inledningsvis uppdelad i tre delar: Kosovo, Kroatien samt Bosnien och Hercegovina.

När Carla del Ponte 2001 begärde att åtalet skulle hanteras i en gemensam rättegång sammanslog förvisso tribunalens förstainstanskammare åtalet avseende Kroatien, Bosnien och Hercegovina men höll åtalet gällande Kosovo separat. Det skedde bland annat med hänvisning till att åklagarens tidsplan om en rättegång om tre år var för optimistisk och att rättegången skulle bli svårhanterlig.

Tribunalens andrainstanskammare körde 2002 över beslutet och slog samman åtalet till en rättegång. Vidare har det inför och under rättegången rests kritik mot Carla del Pontes beslut att inte begränsa antalet åtalspunkter.

Det går att förstå intresset av att samtliga Milosevics offer skulle få upprättelse genom en bred prövning vid ICTY, men långsam eller, i värsta fall, utebliven rättvisa kan leda till ett än sämre resultat.

Avslutningsvis kunde tribunalen, i enlighet med sina egna bevisregler, ha begränsat den tid båda sidorna hade till sitt förfogande för att presentera bevisning.

I det långa loppet kommer effektiviteten av den internationella rättvisan att avgöras av den nybildade och permanenta internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Domstolens åklagare undersöker för närvarande tre situationer, i Kongo, Uganda och Darfur.

Det finns all anledning för ICC att ta till sig erfarenheterna från FN-tribunalen för f d Jugoslavien.

MARK KLAMBERG jurist vid Internationella brottmålsdomstolen , i Haag (ICC). Tjänstledig från domsto

SvD Synpunkt: Regeringen nobbade krisstyrning

SvD synpunkt den 5 Januari 2005

Regeringen nobbade krisstyrning

Vid en första anblick framstår katastrofen i Sydostasien som unik och det är den för Sverige till sin omfattning. Den är dock inte unik i de utmaningar som ställs på en regering i krissituationer. Efter Estonias förlisning, diskoteksbranden i Göteborg och ett flertal statliga utredningar har det funnits förslag som förkastas, som kunde ha resulterat i en betydligt bättre hantering av katastrofen i Sydostasien och som nu förtjänar att omprövas.

Ett gemensamt drag i stora olyckor, naturkatastrofer och terrorattentat är att händelserna är betydligt större än en myndighet. Sårbarhetsutredningen tog 2001 upp principer för en bättre helhetssyn vid planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred.

Utredningen tog upp etablerandet av krisberedskapsmyndigheten (KBM) och ett krishanteringsorgan placerat i regeringskansliet, som skulle stå för planering respektive operativ krishantering. Utredningen tog upp att motsvarande krishanteringsorgan redan fanns i de flesta västeuropeiska länder och framväxten av Departement of Homeland Security i USA. När nu katastrofen är ett faktum har Sverige KBM, men inget operativt, nationellt krishanteringsorgan. De senaste dagarnas händelseutveckling visar hur den svenska statsmakten varit sämre än andra jämbördiga länder på att förstå katastrofen, snabbt samordna sina resurser och agera. KBM:s generaldirektör Ann-Louise Eksborg beskrev strax efter katastrofen hur hennes egen myndighet saknade uppdrag för den operativa krissamordningen, att politikerna valt att ge ansvaret för detta till regeringen och hur regeringen avstått från att delta i övningsverksamhet med de relevanta myndigheterna. Regeringen har varit frånvarande alltför länge, den bör inse sina begränsningar och börja förändringsarbetet med att inrätta ett operativt krishanteringsorgan.

MARK KLAMBERG
jurist, tidigare programansvarig för Folk och Försvar, Stockholm

Stormen som uteblev

Debattartikel september 2004

Stormen som uteblev

Efter vårens infekterade debatt om övergångsregler för personer från EU:s nya medlemsländer har farhågorna för social turism kullkastats. Ansökningar om barnbidrag och socialbidrag har uteblivit. Nu har även ett rättsligt klargörande kommit. I början av september 2004 har EU:s domstol avkunnat en dom som skulle kunna avsluta denna debatt.

Berit Rollén som utredde frågan och förordade övergångsregler grundade sina slutsatser på rättsfall från 1980-talet. Hon pekade framförallt på det s k 10-timmarsmålet, där en person erhöll uppehållstillstånd och socialbidrag i ett annat EU-land endast genom att arbeta 10 timmar i veckan. Regeringen, senare folkpartiet och moderaterna tog fasta på Berit Rollén slutsatser och förordade övergångsregler. Göran Persson talade om hotet av social turism och regeringen grundade sitt förslag på någon form av regelanalys. Inga av förespråkarna för övergångsregler nämnde att EG-domstolen i 10-timmarsmålet uppställde krav på att arbetet skulle vara verkligt och faktiskt.

Regeringen, folkpartiet och moderaterna vände från att ha varit motståndare till övergångsregler till att aktivt propagera för diskriminering. Debatten under våren var uppslitande och slutade lyckligtvis med att riksdagen förkastade regeringens förslag om övergångsregler. Mycket av denna debatt var onödig. Redan i februari lämnade generaladvokaten i Trojanimålet (C-456/02) ett förslag till avgörande som innebar en återupprepning av tidigare regler som begränsar bidragsutnyttjande. Till och med Göran Persson borde ha varit nöjd. Generaladvokaten skrev bland annat i sin motivering: ”På så sätt kan det förhindras att rätten till bosättning utnyttjas för social turism i en medlemsstat som har ett behagligare socialförsäkringsklimat.” Målet rörde en fransk medborgare som arbetade 30 timmar i veckan på ett vandrarhem i Bryssel. Han fick avslag på sin ansökan om socialbidrag.

Domstolen avkunnade i början september 2004 sin dom i Trojanimålet där bland annat följande slogs fast:  ”En person som befinner sig i en sådan situation som sökanden i målet vid den nationella domstolen … kan göra anspråk på uppehållsrätt i egenskap av arbetstagare … endast under förutsättning att det avlönade arbete som personen i fråga utför är att anse som ett verkligt och faktiskt arbete. Det ankommer på den nationella domstolen att göra den prövning av de faktiska omständigheterna som krävs för att avgöra huruvida så är fallet i det mål som är anhängigt vid den.” 10-timmarsregeln, som svenska förespråkare av övergångsregler har hängt upp sig på, förefaller som irrelevant. I bland annat Levinmålet har EU:s domstol slagit fast att det ska röra sig om verkligt och faktiskt arbete, och inte rent marginella och obetydliga verksamheter. Det är därmed mycket tveksamt att en svensk domstol skulle finna att en person som söker socialbidrag samtidigt utför ett faktiskt och verkligt arbete.

Den befarade stormen av bidragsansökningar från EU:s nya medlemsländer har uteblivit. Domen visar på att personers och arbetskraftens fria rörlighet inom EU utan övergångsregler är värd att försvara. För det första undviker vi diskriminering, ett Europas A och B-lag. För det andra upprätthålls arbetslinjen. Det gamla mottot ”gör din plikt och kräv din rätt” gäller.

Mark Klamberg

Tingsnotarie vid Blekinge tingsrätt

Tidigare 1:e vice ordförande Liberala Ungdomsförbundet

BLT: Ska morfar försörja EU?

Blekinge Läns Tidning den 3 dec 2003
Skaraborgs Läns Tidning den 4 dec 2003
Skara Tidning den 4 dec 2003
Falköpings Tidning den 4 dec 2003
Skövde Nyheter den 4 dec 2003
Västgöta-Bladet den 4 dec 2003
Ljusnan den 5 dec 2003

Ska morfar försörja EU?
Kryckor, rullatorer och löständer. Är detta bilden av den framtida kontorsmiljön? I oktober presenterade den parlamentariska äldreberedningen senior 2005 sin utredning som säger att varannan svensk i framtiden skulle behöva arbeta till 79 års ålder för att behålla den nuvarande balansen mellan förvärvsarbetande och andra.

Samma utredning pekar på liknande siffror för övriga EU-området, våra vänner på kontinenten behöver dock bara arbeta tills de blir 75. Samtidigt som många över 65 kan arbeta längre och flera nära pensionsåldern står utan jobb kan vi inte bygga vår välfärd på avskaffad pension.
Varför ska Europas dörr vara stängd när tusentals människor bultar, villiga att arbeta och bidra till vårt samhälle? Idag tillåter Sverige arbetskraftsinvandring från Norge, Island, Lichtenstein och EU-länderna.

Från övriga världen är det mycket svårt att arbetskraftsinvandra. Det krävs att man får anställning på ett kvalificerat jobb, eller blir allsvensk fotbollsspelare. Man måste också bevisa för myndigheterna att det inte går att få tag på någon i Sverige med rätt kompetens. Ofta rör det sig om experter eller nyckelpersoner i multinationella företag, som uteslutande kommer ifrån rika och välutvecklade länder. Dessutom finns det regler som säger att den som tillfälligt befinner sig i Sverige och hittar ett jobb måste åka tillbaka till hemlandet och ansöka om uppehållstillstånd från Sveriges ambassad där. Liknande regler finns i de övriga EU-länderna.

För att Europa ska undvika bli kontinent där ålderdomshem och kontor smält samman krävs fyra förändringar:
1. EU ska börja med att riva gränserna mot de nya ansökarländerna. I medlemsförhandlingarna krävde några av de gamla medlemsländerna att de i sju år skulle kunna blockera invandring från öst. När Europa återförenas 2004 med 10 nya medlemsländer i EU kommer länder som Tyskland, Österrike och Danmark att begränsa invandringen. Schröder, Schüssel och Rasmussen borde veta bättre. Problemet kommer inte att vara att för många människor kommer. Europas länder kommer att kämpa med USA och de växande ekonomierna i Sydamerika och Asien om att det vara mest attraktiva landet.

2. Alla utomeuropéer som får en heltidsanställning i EU skall automatiskt ges uppehållstillstånd. Den som är i EU tillfälligt som turist och får arbete skall inte behöva åka tillbaka till hemlandet för att skicka in en ansökan. Detta uppehållstillstånd gäller så länge anställningen varar, och om anställningen upphör har man tre månader på sig att skaffa nytt jobb. Efter att ha jobbat i EU en tid skall man kunna erhålla permanent uppehållstillstånd.

3. Arbetskraftinvandring ska vara ytterligare en kanal in i Europa vid sidan om en generös och human flyktingpolitik. Även asylsökande ska kunna utnyttja dessa
regler, och de som inte beviljas asyl får en annan möjlighet att lagligt stanna i EU. Idag finns det troligtvis en betydande grupp asylsökande från fattiga länder som egentligen vill arbetskraftsinvandra, men som förhindras av dagens regler. Genom att ge dem rimliga möjligheter till arbetskraftsinvandring så kan asylsystemet avlastas och man kan koncentrera sig på de som är i verkligt behov av skydd från förföljelse i sina hemländer, de skall givetvis få stanna i EU oavsett arbete. Det folkliga stödet och förståelsen för såväl asyl- och invandringspolitiken kommer att öka när reglerna anpassas till verkligheten.

4. Asylrätten måste återupprättas. Transportöransvar och visumkrav ska skrotas. Istället för att vägra visum ska ambassader ta emot och behandla asylansökningar på plats. Det finns praktiska skäl för ökad invandring och en stärkt asylrätt, Europa behöver fler människor. De principiella och ideologiska argumente är starkare, att människor kan röra sig fritt över gränser är visionen.

Mark Klamberg
Förstanamn på folkpartiets ungdomslista till Europaparlamentet

Aftonbladet Debatt: Varför gullar vänstern med mördare?

Aftonbladet Debatt den 25 november 2003

Replik
Varför gullar vänstern med mördare?

Magnus Hörnqvist och America Vera-Zavala skriver på Aftonbladet Debatt om Irak och att det är rätt och viktigt att bekämpa en ockupationsmakt. De stödjer sig på att befolkningen i ett angripet land enligt folkrätten har rätt att tillgripa självförsvar mot en ockupationsmakt. Som motståndare till USA:s angrepp mot Irak anser jag likväl att Hörnqvists och Vera-Zavalas resonemang är förkastligt av tre skäl. För det första genomförs många av attackerna mot amerikanska mål i direkt strid med krigets lagar. När folk har rätt till väpnat motstånd riktat mot ockupationsmakten finns det fortfarande regler att följa. Självmordsattacker genom bomber som maskeras under kläder eller i bilar är inte tillåtna. Stridande ska bära sina vapen öppet.

Syftet anges i den humanitära rätten: om inte vapen bärs öppet kan oskyldiga drabbas när de stridande parterna inte kan skilja mellan soldater och civila. Detta händer i Irak. Vidare ska de stridande göra en proportionalitetsbedömning om den militära vinsten uppväger eventuella civila dödsoffer, det är svårt med självmordsbomber. Både barn och civila irakier har dött i samband med bombdåden.

För det andra måste det som är rättsligt tillåtet inte alltid vara det mest lämpliga ur ett mänskligt perspektiv. Irakierna har förvisso rätt till väpnat motstånd mot ockupationsmakten om de följer krigets lagar. Av detta följer inte med nödvändighet att väpnat motstånd är den snabbaste och mest lämpliga vägen för ett fritt och självständigt Irak. Hur många människor kommer att dö i onödan? Det förefaller som extremvänsterns USA-hat har förblindat dem. För det tredje måste vi diskutera vad de ansvariga för attackerna mot den amerikanska ockupationsmakten vill. Al-Qaida har tagit på sig skulden för angreppet mot det italienska högkvarteret. Sympatisörer till Saddams Husseins störtade regim är inte ute efter demokrati när de tar till våld. Det är fel att jämföra med frihetstörstande motståndsmän i Danmark och Norge under andra världskriget. Irakier som är inställda på reform och demokrati har valt fredliga medel för att vinna självständighet för sitt land.

Som motståndare till kriget hävdar jag likväl att närvaro i Irak av utländska väpnade styrkor, civila hjälporganisationer och FN är nödvändigt. Att lämna Irak nu skulle öppna fältet för al-Qaida, anarki och än värre lidande för det irakiska folket. I takt med att striderna avtar i Irak, kommer makten att kunna överlämnas till ett irakiskt ledarskap inriktat på demokrati, trygghet och social utveckling för det egna folket. Varför gullar vänstern med mördare?

Mark Klamberg Folkrättsjurist och
kandidat till europaparlamentet fp

Skånska Dagbladet: FN behöver fler Milleniemål

Skånska Dagbladet FN-dagen 24 oktober 2003

FN behöver fler Milleniemål
Idag på FN-dagen vill vi uppmärksamma att 147 av världens stats- och regeringschefer den 8 september 2000 samlades för att betyga sin tro på FN:s organisation, och visa sitt engagemang för en mer välmående värld. Samtidigt svek världens ledare FN:s mest grundläggande ideal.

De församlade ledarna lovade att före 2015 uppnå de åtta så kallade milleniemålen: Att halvera fattigdomen, att förbättra utbildningen för både pojkar och flickor, främja jämställdhet, att minska barnadödligheten, att minska mödradödligheten, att stoppa spridningen av HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar, att främja hållbar utveckling och att öka biståndet.

Målen är ambitiösa och eftersträvansvärda, men kommer inte att uppnås. När arbetet ska utvärderas 2015 kommer många av stats- och regeringscheferna att skylla ifrån sig och motivera det med faktorer utanför sina egna länder. I många fall kommer bortförklaringarna endast vara en ridå för inkompetens, korruption och ovilja att låta medborgarna ta del av makten i demokratiska former.

En förutsättning för att målen ska uppnås är nämligen att medborgarna själva har rätten och möjligheten att ta ansvar för utvecklingen, och avsätta ledare som misslyckas. Bland de åtta målen nämns inte ens mänskliga rättigheter eller demokrati, de mest grundläggande idealen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

De åtta milleniemålen borde därför kompletteras med två mål:
Mål 9. Minst hälften av alla människor i världen ska ha sina mänskliga rättigheter garanterade, och veta om att de har det. Diktatorer och auktoritära regimer kan inte skylla på omvärlden eller den egna underutvecklingen när de förnekar sina medborgare yttrande-, organisations- och religionsfrihet. Fria fackföreningar förbjuds av nationalförsamlingarna i Kina och Kuba. Viss ekonomisk frihet för medborgarna i Singapore är ingen ursäkt för avsaknaden av civila och politiska rättigheter. Tortyr och dödsstraff är det de själva som utför.

Världens ledare har valt att ignorera stora delar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Milleniemålen fokuserar på de ekonomiska och sociala rättigheterna och tiger om de civila och politiska rättigheterna.

Öst och Väst lade under kalla kriget olika vikt vid de två typerna av mänskliga rättigheter. Med FN:s toppmöte i Wien om mänskliga rättigheter, 1993 slog de forna motståndarna fast att alla mänskliga rättigheter är universella. Varför falla tillbaka i en ståndpunkt som kommunistländerna hade under kalla kriget?

Mål 10. Alla stats- och regeringschefer ska vara demokratiskt tillsatta. Att medborgarna ska ha möjlighet att delta i styret av sina egna länder är inte bara viktigt för att det är en mänsklig rättighet. Det är också en förutsättning för att fattigdomsbekämpningen som formuleras i milleniemålen ska kunna föras med full kraft. Människor måste fritt få diskutera, ifrågasätta, kritisera och föra fram alternativ till politiken.

En femtedel av Kubas befolkning lider av undernäring samtidigt som Fidel Castro vägrar låta befolkningen ha inflytande över politiken. Och vilken skillnad skulle inte demokrati och respekt för mänskliga rättigheter göra i dagens Zimbabwe? Landet plågas av svält trots att det tidigare var Afrikas kornbod. Inget bistånd i världen kan förhindra fattidgomen i de båda länderna så länge förtrycket består och medborgarna inte får ta ansvar och utse dem som ska styra samhället.

Världens fattiga kan inte ta del av utvecklingens frukter utan att de först har sina mänskliga rättigheter garanterade och tillåts delta i politiken genom demokratiska institutioner. Att Sveriges regering och alla andra demokratier kompromissade bort detta i Milleniemålen är ett svek just mot de fattiga och förtryckta. Därför borde Milleniedeklarationen kompletteras med mål om demokrati och mänskliga rättigheter.

Mark Klamberg
Kandidat till Europaparlamentet 2004 (fp)

Erik Jennische
Generalsekreterare för Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Västerbottens-Kuriren: EU-skepsisen kräver demokratisering

Västerbottens-Kuriren den 23 oktober 2003
Skaraborgs Läns Tidning Skara Tidning, Falköpings Tidning, Skövde Nyheter, Västgöta-Bladet den 27 oktober 2003
Gefle Dagblad den 28 oktober 2003

EU-skepsisen kräver demokratisering
Brist på demokrati, förlust av självständighet och nedmonterad välfärd. Detta var motiven för det svenska folkets nej till euron enligt den valundersökning som SVT, Göteborgs universitet och KTH utförde samtidigt som folkomröstningen. Vad innebär detta för oss som i Europaparlamentsvalet nästa år vill vinna stöd för ett fördjupat samarbete inom EU?

Centrala delar i en modern demokrati är effektivt beslutsfattande, medborgarnas rätt till insyn, offentlighet, delaktighet och att väljare kan utkräva ansvar från sina förtroendevalda. Med globaliseringen växer behovet av att människor och deras politiska företrädare kan fatta gemensamma beslut över nationsgränserna. Frågan är hur internationellt samarbete ska utformas.

Svaret och lösningarna på det folkliga missnöjet mot dagens EU och unionens problem finns inte hos nejsägande miljöpartister, vänsterpartister och socialdemokrater. Deras lösning är att vi ska minska makten i gemensamma forum som Europaparlamentet och återgå till ett mellanstatligt samarbete där beslut mellan stater avhandlas i stängda rum av diplomater. Möjligheterna till insyn, delaktighet och utkrävande av ansvar blir än mer begränsade än idag. I det mellanstatliga samarbetet har alla stater vetorätt, vilket gör att det blir än svårare att fatta gemensamma beslut och driva tveksamma länder framåt i kampen för bättre miljö, friare handel och human flyktingpolitik. Utmaningarna i vår omvärld kräver ett fördjupat samarbete. Den svenska skepsisen mot EU ska istället mötas med ökad offentlighet och folkligt inflytande.

Svenska politiker har tillsammans med meningsfränder i andra länder lyckats driva fram regler om ökad offentlighet och insyn i EU. Med den senaste fuskskandalen i statistiskorganet Eurostat är det uppenbart att än fler förändringar krävs. Offentlighetsreglerna måste fullt ut gälla även för ministerrådet, europeiska centralbanken och Eurostat. Regelverket för offentlighet finns redan inom EU och måste nu omsättas i handling. Det krävs en utbildning av personalen för att andan i offentlighetsreglerna ska respekteras. När Europaparlamentet nyligen utvärderade offentligheten har det konstaterats att fler handlingar än tidigare undanhålls vilket visar på att sekretessreglerna missbrukas. Det krävs en kulturförändring hos EU:s makthavare och tjänstemän.

Ökad insyn är ett steg framåt, men räcker inte för att demokratisera EU och vinna ett folkligt stöd. Ytterst handlar det om makt. I dagsläget är det tjänstemän, regeringar och EU-kommissionen som bestämmer mest i EU och inte de folkvalda som vi som liberaler, miljöpartister och socialister faktiskt röstat fram. Istället borde EU-parlamentet få mer makt, en ny grundlag där våra rättigheter som EU-medborgare ska införas, majoritetsbeslut istället för enhällighetsbeslut och kommissionens makt borde minskas.

Samtidigt som svenskarna är de starkaste EU-motståndarna är vi är det folk som är minst informerade om europakonventet av alla folk i EU. Mycket av detta beror på att konventets arbete inte diskuterats i Sverige till skillnad från hur debatten har bedrivits hos våra europeiska grannar. Europakonventet som avslutades i juni har försökt att bemöta många av de brister som finns i EU och problem som lyfts fram i den svenska debatten. Ministerrådet ska ha öppna möten när de lagstiftar, medborgarnas rättigheter stärks, maktfördelningen blir tydligare och de nationella parlamenten får en ökad roll. Europakonventet förslag är ett positivt steg på vägen mot en mer folkligt förankrad union, fler steg återstår. Nejsägarna i vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej till dessa framsteg. I det kommande Europaparlamentsvalet är det därför viktigt att vi svenskar visar vårt stöd för europakonventets förslag till ny grundlag.

Om nejsägarna har fel medicin för EU:s demokratiunderskott så kan vi konstatera att Göran Persson saknar medicin. Regeringen har varken inför det svenska folket eller våra europeiska vänner drivit med kraft om frågor om EU:s demokratisering där maktfrågorna ställs på sin spets.

Dela med dig av din makt, Göran, och låt istället oss svenska medborgare få bestämma mer i Europa istället för dig och dina regeringskollegor.

Mark Klamberg
Kandidat till Europaparlamentet 2004 (fp)

Folkpartinytt: Stockholm - en kosmopolitisk kraft i Europa

Folkpartinytt (Stockholm) oktober 2003

Stockholm - en kosmopolitisk kraft i Europa
Politiker, ledarskribenter och opinionsbildare har olika förklaringar till nederlaget i folkomröstningen, men en minsta gemensam nämnare för alla förklaringar verkar finnas i bristen på politiskt ledarskap. Runt hörnet väntar nästa års val till europaparlament. Hur kan folkpartiet koppla samman europapolitiken med vår vision för Stockholmsregionen?

Med Europas återförening i form av östutvidgningen kommer EU:s tyngdpunkt att förskjutas från söder mot Östersjöregionen. Stockholm som redan har en stark ekonomisk, kulturell och politisk ställning i regionen kan bli en av många vinnare om vi tar tillvara möjligheterna. Stockholmsregionen kan med en liberal politik attrahera internationellt kapital, företag och människor från hela världen.
Stockholmsregionen har en ung, modern och kosmopolitisk befolkning. Möjligheter som finns för svenskar att studera och arbeta kan utnyttjas mera. Vi ska välkomna de människor som levt bakom kalla krigets murar och nu vill arbeta och leva i vår region. När länder som Tyskland och Österrike behåller sina gränser stängda österut kan Stockholm och Sverige bli en kosmopolitisk kraft i Europa.

Europas utmaningar är Stockholms. Nyttan av en gemensam kamp mot människohandeln och sexslaveri kan vi se såväl i Rigas förstäder som på Malmskillnadsgatan. Såväl konsumenter som företag tjänar på en ökad frihandel med världen utanför EU. Genom att dela på ansvaret för flyktingkatastrofer kan vi skapa en gemensam, human och solidarisk flyktingpolitik, från Srebrenica till flyktinghandläggaren i Norrköping.

Med EU:s nya grundlag stärks det folkliga inflytandet, europarlamentet flyttar fram sina positioner, insynen och offentlighet slås fast. Lås oss Stockholmare utnyttja dessa möjligheter.

Mark Klamberg
Suppleant i styrelsen för Folkpartiet liberalerna Stockholms län
Förstanamn på folkpartiets ungdomslista till europaparlamentet

Tidningen NU: EU ska ta på sig ledartröjan

Tidningen NU nr 36, 4 september 2003

EU ska ta på sig ledartröjan
I skuggan av Eurofolkomröstningen kommer nästa år att hållas val till europaparlamentet. Vi, unga liberaler kommer genom en egenvallista att stå för visionerna och den tydligaste politiken.

Europeiska unionen har alla förutsättningar att ta på sig ledartröjan när det gäller mänskliga rättigheter och internationell rättvisa. USA har tyvärr abdikerat från sin ledarroll genom att flagga för strypta anslag till kvinnoorganisationer som arbetar med abort, genom att fortsätta att utdöma dödsstraff, i vissa delstater utfärdas även straffet för minderåriga, behandlingen av fångar i Guantanamo och motståndet mot den internationella brottmålsdomstolen. För att EU med kraft ska kunna vara ett föredöme krävs dock förändringar även på vår sida av Atlanten.

Flyktingrätten måste bevaras och stärkas genom antaganden av en gemensam och generös flyktingdefinition. Detta har EU-kommissionen vid ett flertal tillfällen föreslagit och mött motstånd från medlemsstaterna. Visumkraven måste begränsas, transportöransvar skrotas och idéer om flyktingläger utanför Europa måste rensas ut. Fram till att gemensam flyktingdefinition skapas ska Sverige ignorera regeln om första asylland som gör att flyktingar nekas asyl. Innovativa förslag som att ge en seriös behandling asylärenden på ambassader måste prövas.

Som en följd av Sveriges inträde i Schengenområdet har regeringen tagit initiativ till en utredning om identitetskontroller inom Sverige. Inom kort hotas vi av kontroller på gatan i avsaknad av pass- och gränskontroller. Detta kommer särskilt att drabba personer med icke-europeiskt utseende. Detta kan inte vara syftet med ett gränslöst Europa. Sverige ska inte med hänvisning till EU införa ett kontrollsamhälle som slår särskilt hårt mot redan diskriminerade människor.

Skrämmande siffror visar att upp till en halv miljon kvinnor och barn förs in i Västeuropa varje år för tvångsarbete och sexslaveri. Rikspolisstyrelsen uppskattar att under år 2000 tvingades mellan 200 och 500 kvinnor till Sverige. Kvinnor och barn som levt i fattigdom och lockas av arbete i Väst, fastnar i prostitutionshärvor och sexslaveri som de inte kan komma ur. Alla åtgärder som kan hjälpa dessa kvinnor är välkomna, jag har tre förslag: exportera den svenska sexköpslagen, Sverige och övriga EU-länder ska godkänna FN:s protokoll mot människohandel, skärp den svenska lagstiftningen och ge de kvinnor som tvingats till sexhandel asyl i EU om de är under hot från kriminella gäng vid ett återvändande till sitt hemland

Diskriminering är ett fenomen som måste bekämpas med all kraft, inte minst den som drabbar homosexuella, bisexuella och transexuella (HBT) personer. EU ska därför ta initiativ till en konferens för att ta fram en internationell HBT-konvention som skyddar homosexuella, bisexuella och transexuella från diskriminering. Självklart ska lagar och myndigheters agerande i EU:s medlemsstater förändras så att HBT-personer får sina rättigheter garanterade.

I kampen för internationell rättvisa ska EU fortsätta vara en stark förkämpe för att den nyskapade internationella brottmålsdomstolen ska kunna bedriva sitt arbete effektivt. EU ska kräva av sina medlemsstater och ansökarländer att de ansluter sig till domstolens stadga och att de vägrar skriva under de avtal med USA som underminerar domstolen. Stormakter som Kina, Ryssland och USA ska förmås att ansluta sig till domstolen.

Även om EU kommit långt i kampen för mänskliga rättigheter och internationell rättvisa så återstår mycket arbete. Vi liberaler har framgångsrikt stärkt flyktingars, kvinnors, HBT-personers ställning i det svenska samhället, låt oss fortsätta genom EU.

Mark Klamberg
Första namn på folkpartiets ungdomslista till Europaparlamentet

Örnsköldsviks Allehanda: Bekämpa opportunismen

Örnsköldsviks Allehanda den 25 juli 2003
Motala Tidning den 25 juli 2003
Gefle Dagblad den 27 juli 2003
Gotlands Tidningar den 1 augusti 2003

Bekämpa opportunismen
Sverige får genom införandet av Euron en möjlighet att definitivt bryta med den kortsiktiga och egoistiska politik som våra politiker bedrivit de senaste decennierna.
Fakta är att Sverige har gått från att varit i toppen av välståndslistorna till att nu passeras av samtliga EU-länder med undantag av Spanien, Portugal och Grekland. Vi ska naturligtvis glädja oss för vårt tidigare fattiga systerland Finland, lyft sig från sitt armod. Frågorna vi bör ställa oss är varför Sverige halkat efter och varför ett nej till euron är osolidariskt mot Finland och de andra medlemmarna i valutaunionen.

Såväl företag som de länder de verkar i, möter återkommande utmaningar. Det avgörande för ett lands välstånd är hur vi hanterar dessa svårigheter. Antingen kan vi ta problemen i hornen, satsa på de anställdas kompetens, gynna nya företag, utveckla bättre produkter och arbetssätt eller så kan vi välja den traditionella, svenska vägen, sänka lönerna. När båtvarven gick på knäna på 80-talet och träindustrin hade svårt att hålla jämna steg under 90-talet sänkte Sveriges politiker lönerna för samtliga anställa i Sverige genom att devalvera. När kronan sjunker i värde blir all import dyrare, allt från mat till kläder, medicin och musik. Under 90-talet har kronan lämnats flytande vilket gör att trycket för förändring i företagen försvinner, kronan kan alltid försvagas av marknaden och lönerna sänks.

Efter ett tag hjälper det inte att lönerna sänks, företag som försummar utveckling slås ut och resultatet blir arbetslöshet. Syndarna vaknar oftast när det är för sent. Nej-sidan ser devalveringar och flytande valuta som en möjlighet, jag ser det som kvalificerat självplågeri. Varför sänkte Sverige kronkursen under 80-talet och därmed lönen för den duktiga volvobyggaren och den ihärdige läraren när ingen vill köpa svenska båtar? Finland och Danmark är båda länder som utan valutatrixande gått om Sverige i välståndsligan.

Utanförskapet och devalveringar är inte bara skadligt för Sverige utan även djupt osolidariskt mot människor i andra länder. Genom att likt en uppsvälld kroppsbyggare dopa den svenska ekonomin med en sänkt kronkurs kommer svenska företag tävla på andra villkor än utländska företag. Vi saboterar för människor i andra länder under några år för att därefter själva falla ihop. Att värna Sveriges ekonomi med kronkursen är lika ineffektivt, kortsiktigt och skadligt som att bygga upp tullmurar. Kronans uppgångar och fall kan dölja politikernas och företagsledares inkompetens, aldrig rätta till, bara skjuta upp och försvåra problem. Den 14:e september kan vi en gång för alltid säga nej till opportunism och ja till ansvarstagande.

Mark Klamberg
Vice ordförande Liberala Ungdomsförbundet (1999-2002)

Liberal Debatt: Folkrätten i kölvattnet av Irakkriget

Liberal Debatt nr 2 - 2003

Folkrätten i kölvattnet av Irakkriget
av Mark Klamberg, Folkrättsjurist och f.d. vice ordförande i liberala ungdomsförbundet

Före Irakkriget var jag en av dem som motsatte mig ett amerikanskt angrepp. Från att fokus före kriget var på massförstörelsevapen har kriget nu i efterhand alltmer handlat om mänskliga rättigheter och demokrati, något man skulle kunna likna vid en humanitär intervention. Som exempel på en humanitär intervention brukar Kosovo användas, folkmord skulle förhindras trots att FN-mandat saknades, mänskliga rättigheter vägde tyngre än enskilda staters suveränitet.

Frågan om det som angavs som USA:s huvudmotiv för ett angrepp, Iraks innehav av massförestörelsevapen är ur en folkrättslig synvinkel mindre problematisk. Så länge som Irak inte angriper eller aktivt hotar något annat land så är det endast FN:s säkerhetsråd som kan bedöma om landets eventuella innehav av massförstörelsevapen är ett hot mot omvärlden och sanktionera våld.

Liberal debatt om folkrätten
Riksdagsledamoten Allan Widman har i tidningen NU betraktat det amerikanska våldsanvändandet som ett sätt att förhindra folkmord av shiiter och kurder. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton har i Svenska Dagbladet gått steget längre och hävdat att vanemässigt våld och förtryck mot den egna befolkningen ska ge rätt till andra stater att ingripa militärt, även om det innebär ett brott mot folkrätten.

Frågorna om humanitär intervention och en förändrad folkrätt är svårare än frågor om massförstörelsevapen och behöver diskuteras, inte minst eftersom liknande situationer kommer att uppstå i framtiden.

I samband med Kosovo-interventionen var det många politiker, debattörer och folkrättsexperter som såg det tvivelaktiga med aktionen ur en legalistisk synvinkel men likväl försvarade aktionen eftersom den ansågs vara legitim. Skillnaden mellan vad som är legalt korrekt och legitimt är att det senare gör anspråk på att utöver juridik även inkludera moraliska överväganden. Det önskvärda vore att legalitet sammanfaller med det som anses vara legitimt.

Samma resonemang om legalitet och legitimitet kan föras gällande Irak. Jag själv anser att Kosovointerventionen var legitim men inte Irakinterventionen eftersom jag ifrågasätter USA:s motiv. Ytterst tror jag USA:s motiv varken bottnar i olja eller strävan efter världsdominans, jag tror på psykologiska faktorer.

Kriget mot terror
Det amerikanska samhället befinner sig fortfarande sig i chocktillstånd efter den 11:e september. När Saddam Husseinskulpturens ansikte täcks över med en amerikansk flagga så handlade det inte om situationen rörande mänskliga rättigheter och demokrati i Irak. Många amerikaner ser kriget i Irak som ett krig mot terrorism. Att det amerikanska samhället befinner sig i chock och är förståligt men kan i sig inte vara det avgörande om ett krig ska startas.

Det finns ingen klar koppling mellan terrordåden den 11:e september och Irak. Om Iraks massförstörelsevapen bara var ett av många motiv för USA så borde även övriga motiv ha framförts i FN. Om vi försöker bortse från frågan om USA:s egentliga motiv och ser kriget mot Irak som en humanitär intervention ser jag fyra vägar framåt.

Det första alternativet är att det anses omöjligt att skapa hållbara folkrättsliga principer inom området. Folkrätten begravs, FN:s roll som forum, medel för konfliktlösning försvinner och vi får förtrösta oss till att supermakter som USA agerar rationellt, förnuftigt och med lika omsorg om alla människor.

Extraordinära situationer
Det andra alternativet är att framtida interventioner utan FN-mandat ses som folkrättsligt felaktiga, men likväl legitima. Carl B Hamiltons inlägg i Svenska Dagbladet kan ses som ett uttryck för detta vägval.

Det tredje alternativet är att situationerna i Irak och Kosovo ses som extrema situationer (force majeure) vilket gör interventioner utan FN-mandat acceptabla även ur en legalistisk synvinkel. De konkreta handlingarna ses inte som folkrättsbrott men samtidigt inte som allmängiltiga eftersom det handlar om extraordinära situationer. I praktiken avviker alternativ två och tre inte från det första.

Den fjärde vägen är att folkrätten anpassas så att de legala principerna sammanfaller med det legitima och det moraliska. Detta innebär att mänskliga rättigheter skulle väga tyngre än staters suveränitet. Viktiga frågor som måste lösas är när kränkningar av de mänskliga rättigheterna är tillräckligt grova för att motivera ett angrepp utan FN-mandat och vem som ska avgöra när denna situation föreligger.

Jag kan föreställa mig att många i arabvärlden undrar varför våld kan användas för att säkra irakiers mänskliga rättigheter, men inte för att säkra palestiniernas rätt. Varför är påtryckningar och våld rätt i en situation, men fel i en annan? För oss som kan acceptera humanitära interventioner men inte tror att våld är en lösning på Israel-Palestinakonflikten uppstår frågan, vad ska vi ge dem för svar? Ska vi svara att Israel inte kränker palestiniernas rättigheter; att demokratiers handlande ska mätas efter en annan, mindre sträng måttstock än diktaturers handlande; eller att oskyldiga palestinier får finna sig att i få mark konfiskerad och att de ej får återvända till sina hem eftersom andra palestinier har valt våldsvägen?

Att få ihop det som är legalt med som anses vara legitimt menar jag är det enda sättet att överbrygga de klyftor och den misstro som finns mellan många människor i dagens värld, det enda sättet att förhindra godtycke och i värsta fall total anarki. Förslag kring humanitära interventioner och regimskifte ska framföras före konflikter i FN:s säkerhetsråd och inte nämnas i förbifarten som en angenäm bieffekt. Först, när argument för en humanitär intervention framförts i FN:s säkerhetsråd och möter motstånd från någon eller några av de permanenta medlemmarna kan vi börja diskutera behovet av humanitära interventioner utan FN-mandat.

Folkpartiet gjorde ett försök i samband med Kosovointerventionen att lösa dessa frågor genom att arrangera ett seminarium med folkrättsprofessorn Ove Bring. Men frågan återstår. Vilken av de fyra vägarna vill Allan Widman och Carl B Hamilton gå?

Individ går före stat
av Allan Widman, riksdagsledamot (fp) och Carl B Hamilton, riksdagsledamot (fp).

Om inte USA och Storbritannien intervenerat Irak hade regimens mord, tortyr och förtryck mot stora delar av befolkningen fortfarande pågått. Sannolikt hade även andra despoter världen över tagit intryck av världssamfundets handlingsförlamning. De hade fortsatt att understödja terrorism - som Saddam gjorde i Israel - och i lugn och ro ägnat sig åt framställning av massförstörelsevapen, övergrepp, utpressning och annat.

När Mark Klamberg menar att ingripandet i Irak till varje pris skulle stoppas på grund av folkrättsstridighet har han därmed gjort en prioritering.

Folkrätten skiljer sig på många sätt från traditionella rättssystem. Trots sin överstatliga giltighet betonar den starkt enskilda staters suveränitet. Inget land kan i princip släpas inför rätta och, med bortseende från det ringa antal fall där FN kunnat agera, finns det heller ingen som står för själva släpandet. Där inomstatlig rätt ytterst kunnat upprätthållas med tvångsmakt har folkrätten oftast fått lita till reglernas "normerande" effekt; det frivilliga underkastandet.

Följden har blivit att de värsta av brott genom historien kunnat förövas, om inte i skydd av folkrätten, så i vart fall utan att denna givit rätt för utomstående att ingripa.

Mark Klamberg skriver, apropå den kritik som från folkrättsligt håll riktades mot Nato:s ingripande till skydd för befolkningen i Kosovo 1998, att det vore önskvärt om legitimitet och legalitet sammanföll. Vi tror inte bara att detta är önskvärt utan också nödvändigt för respekten och efterlevnaden av folkrätten.

Världens sak är vår
FN-stadgan och dess våldsförbud, kopplat till säkerhetsrådet och de permanenta medlemmarnas vetorätt, skrevs i en annan tid och under andra förutsättningar. En alltmer integrerad värld och ständigt kortade avstånd i tid och rum har ökat medvetenhet om och engagemang mot missförhållanden i de mest avlägsna hörnen av vår planet. För första gången någonsin kan vi alla slå fast att hela världens sak är vår.

Ett belysande exempel är Amina Lawal i Nigeria, som dömts att stenas till döds på grund av nedkomst med utomäktenskapligt barn. Bara Amnesty International har i detta fall lyckats samla in över fem miljoner namnunderskrifter i protest mot domen. Det är ett prov på den nya världens möjligheter tekniskt, politiskt och - inte minst - moraliskt.

Komplex verklighet
Den Mark Klamberg närstående organisationen "Folk och Försvar" gav nyligen ut en skrift om våldsförbudet i FN-stadgan. Där redovisas utförligt de olika tolkningar av våldsförbudet som aktualiserats bland annat av Irakkonflikten. En viktig skillnad mellan det resonemang som förs där av Katinka Svanberg Torpman och det som förs av Mark Klamberg är att till exempel Kosovo inte redovisas som ett moraliskt motiverat undantag vid sidan av folkrätten. Istället inser författaren att den tolkning som flera amerikanska experter gjort, och som bildar den s.k. restriktiva skolan, utgår från att humanitära interventioner är en del av det folkrättsliga regelverket.

Genom att räkna upp och analysera de avsteg som skett från FN-stadgan bekräftar skriften också att våldsförbudets innebörd ständigt påverkas och omformas av praktikfallen. Som nämnts är det ju ofrånkomligt att efterlevnaden eller bristen härpå som ytterst bestämmer folkrättens innehåll.

I sin artikel radar Mark Klamberg upp fyra alternativ som han menar att vi - som offentligt uttryckt förståelse för ingripandet i Irak - måste välja mellan. Vi ser inget sådant tvång, även om vi förstår en folkrättsjurist önskan att problematisera och konstruera generella principer för en komplex verklighet. Däremot instämmer vi gärna i påståendet att folkrätten måste anpassas så "att de legala principerna sammanfaller med de legitima". Därmed instämmer vi också i den påstådda logiska konsekvensen härav; att mänskliga rättigheter principiellt äger tyngre än staters suveränitet. Som andra liberaler utgår vi nämligen från att staterna är till för människor och inte tvärtom.