Nya svenska positioner inom centrala delar av folkrätten?

Idag har jag en artikel på SvD under rubriken "Sverige flörtar med kriget". Nedan utvecklar jag vissa delar av mitt resonemang och kommenterar även frågan om Irakkriget 2003 kan legitimeras som en humanitär intervention.

I samband med en interpellationsdebatt om Irakkriget 2003 den 16 april 2007 mellan utrikesminister Carl Bildt (m) och den socialdemokratiska oppositionen förefaller det som Sverige håller på att göra en positionsförflyttning inom centrala delar av folkrätten. Frågan är om de nya positionerna är konsekventa och gagnar intressen om fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt hänvisar till resolutionerna 687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991 och resolution 1441 (2002). Resolutionerna 687 ställde upp villkoren för formell vapenvila, bl.a. nedrustning. Resolution 688 tog bland annat upp Irak förtryck av civila, särskilt kurderna, vilket senare ledde till upprättande av flygförbudszoner. Det framstår som Sverige rör sig mot den uppfattning Storbritannien och USA hade inför Irakkriget 2003, dvs. Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ingrepp och regimskifte. Detta är en väldigt kontroversiell, och enligt min mening tveksam, slutsats. Resolutionerna 687 och 688 rörde Iraks invasion av Kuwait 1990 och talar om såväl Kuwaits som Iraks territoriella integritet och politiska självständighet. Det är något annat än väpnat angrepp och regimskifte 2003. Läs gärna brevet från Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003, där hon säger upp sig. Lord Goldsmith som var Storbritanniens attorney general (motsvarar ungefär justitiekansler) vid tidpunkten för angreppet, medgav i ett PM före angreppet, som utgjorde den brittiska regeringens beslutsunderlag och som senare blev offentlig att angreppet kunde vara olagligt (paragraf 30). Richard Perle, senior rådgivare i USA:s "defence policy board" har senare medgett att invasionen var olaglig.

Vidare, både utrikesminister Carl Bildt (m) och riksdagsledamot Carl B. Hamilton (fp) resonerar i termer av humanitär intervention, skyldigheten att skydda och gör jämförelser mellan Irakkriget 2003 och Kosovointerventionen 1999. Detta är en uppfattning som endast USA förfäktar och som överhuvudtaget inte berördes i resolution 1441 (2002). Storbritannien gick i krig för att undanröja hotet om massförstörelsevapen och resonerade ej i termer av humanitär intervention.

Resonemanget har därutöver betydande brister. Folkpartiet antog i samband med sitt landsmöte 2005 ett sakpolitiskt program där partiet föreslår radikala förändringar av folkrätten, bl.a. begränsad vetorätt i FN:s säkerhetsråd (paragraf 33) och införandet av en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitära interventioner utan FN-mandat (paragraf 29-32). Jag tycker folkpartiets förslag är bra eftersom jag anser att interventioner av exemplet Kosovo 1999 är legitima och de borde således också vara legala. Problemet är att Irakkriget 2003 inte kan jämföras med Kosovo 1999 utan skulle vara strid även med den radikala folkrätt som folkpartiet föreslår.

1. Även om ingen av de fem permanenta medlemmar (t.ex. Frankrike, Kina eller Ryssland) hade kunnat hindra interventionen genom veto fanns det ingen majoritet för en intervention. Enligt FN-stadgans artikel 27(3) krävs nio positiva röster medan USA och Storbritannien endast hade tre säkra röster (USA, UK och Spanien) bakom en intervention. USA försökte påverka sex länder, Angola, Kamerun, Chile, Mexiko, Guinea och Pakistan att stödja resolutionen genom hot om försvårat samarbete kring bl.a. migration och handel. Bland dessa länder motsatte sig särskilt Mexiko och Chile en väpnad intervention och USA hade således maximalt sex länder bakom sig i FN:s säkerhetsråd. Alltså, det skulle saknas ett FN-mandat för en väpnad intervention även om folkpartiets förslag om begränsad vetorätt hade varit verklighet 2003.

2. Enligt folkpartiets förslag om en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitär interventioner utan FN-mandat ställs följande villkor upp i) det skall det röra sig om oåtertagliga hot, kränkningar och våld mot människor ii) gott uppsåt med en intervention iii) alla andra medel skall vara uttömda och iv) en militär intervention skall ha en rimlig chans till framgång i att förhindra det lidande, de övergrepp och förlust av liv som är interventionens själva syfte. Resultatet får inte innebära mer lidande än om aktionen inte skulle ha genomförts. Samtliga fyra villkor skall vara uppfyllda för att en humanitär intervention utan FN-mandat skall vara legal.

Min analys är att i fallet Irak 2003 rörde det sig inte om en akut humanitär kris, varken USA eller UK hade inför FN resonerat i termer av humanitär intervention, alla medel var inte uttömda och den rimliga chansen till framgång kan ifrågasättas. Det framgår därmed som klart att Irakinterventionen 2003 inte uppfyllde de angivna kriterierna. Det går inte att före en intervention ange motiv som rör massförstörelsevapen och efter interventionen, när inga massförstörelsevapen återfinns, byta till humanitära motiv.

Före Irakkriget 2003 resonerade jag kring detta i Tidningen Nu och efter kriget i tidskriften Liberal Debatt.

Alltså, regeringens positionsförflyttning är inte konsekvent, varken med den gällande folkrätten eller med den radikala variant som folkpartiet föreslår. Regeringen riskerar att devalvera begreppet humanitär intervention, luckra upp det generella våldsförbudet i folkrätten som är ett värn mot internationell anarki och ohämmade konflikter. Det är ej till gagn för intressen som fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Mark Klamberg

SvD Brännpunkt: Sverige flörtar med kriget

SvD Brännpunkt den 25 april 2007

Med anledning av att tryckfelsnisse var framme beträffande ett årtal (2001 blev 2002 i den tryckta versionen) anges korrekt årtal nedan.

Sverige flörtar med kriget

I samband med en interpellationsdebatt den 16 april i år mellan ut­rikesminister Carl Bildt (m) och den socialdemokratiska oppositionen förefaller det som Sverige håller på att göra en positionsförflyttning inom centrala delar av folkrätten som berör rätten att gå i krig.

I modern folkrätt är det endast i två situationer som krig kan rättfärdigas; som självförsvar efter ett väpnat angrepp eller efter ett mandat från säkerhetsrådet enligt FN-stadgans kapitel VII.I samband med Kosovointervention 1999, terrorangreppen den 11 september 2001 och Irakkriget 2003 har folkrättens regelverk kring rätten till krig aktualiserats med diskussion om humanitär intervention, självförsvar mot ickestatliga aktörer och preventivt självförsvar.

I interpellationsdebatten uttalade utrikesminister Bildt om Irakkriget 2003 att ”folkrättens regler gav utrymme för delvis olika tolkningar” och hänvisade till resolutionerna 687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991.

Det framstår därmed som Sverige rör sig mot den uppfattning Storbritannien och USA hade inför Irakkriget 2003, det vill säga Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ­ingrepp och regimskifte.

Men har denna uppfattning belysts och diskuterats i riksdagen, utrikesnämnden och berörda utskott så att allmänheten kunnat få en klar bild av denna viktiga positionsförflyttning?

Frågan var och är extremt kontroversiell vilket kan illustreras av att Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003 sade upp sig som en konsekvens av den egna regeringens ställningstagande.

Utrikesminister Bildts uttalande ska jämföras med Göran Persson som den 20 mars 2003 förklarade att ”till skillnad från USA kan Sverige inte se annat än att ett militärt angrepp på Irak utan stöd av beslut i säkerhetsrådet strider mot folk­rätten. För detta ska USA och dess allierade kritiseras”.

Den hållningen har Carl Bildt inte intagit, utan snarare undvikit att kritisera USA och Storbritannien för att de utan stöd från FN invaderade Irak.

Regeringens ställningstagande angående rätten att gå i krig är viktig för framtiden av två skäl:För det första: rätten att gå i krig ­regleras av såväl internationella traktat i form av FN-stadgan som internationell sedvana, det vill säga staters handlande och över­tygelse.

Utrikesminister Bildt uttalar och formar Sveriges uppfattning, varför han som företrädare för regeringen bidrar till utvecklingen av folkrätten. Därför måste varje ord väljas och vägas noggrant.

För det andra: med Irans nukleära ambitioner kan kontroversiella frågor som rätten till preventivt självförsvar aktualiseras inom en nära framtid.

Utöver säkerhetspolitiska överväganden kan folkrättsliga ställningstaganden avgöra vilket handlingsalternativ som omvärlden väljer gentemot Iran.

Efter Nürnbergrättegångarna och Tokyorättegångarna har ingen individ ställts inför rätta för brott mot freden eller aggressionsbrott. I samband med antagandet 1998 av stadgan för Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) inkluderades aggressionsbrottet med ett viktigt förbehåll.

Brottet ska i samband med en översynskonferens 2009 definieras och förutsättningarna för domstolens domsrätt och förhållande till FN:s säkerhetsråd måste fastställas.

Saken diskuteras av diplomater i en särskild arbetsgrupp, men frågan om domstolens oberoende gent­emot FN:s säkerhetsråd kan endast lösas på högsta politiska nivå.

Den svenska regeringens position är viktig då vårt ordförandeskap för EU kan komma att sammanfalla med översynskonferensen 2009. EU har utan jämförelse varit ICC:s största tillskyndare och har ett avgörande inflytande över domstolens framtid.

Sverige och EU har allt intresse att utöva inflytande över hur Irans ­nukleära program ska hanteras, hur aggression kan förhindras och beivras. Är det regeringens avsikt att ha en klar uppfattning om rätten att gå i krig?

Mark Klamberg
Doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet, tidigare jurist vid internationella brottmålsdomstolen.

Sverige - fristad för krigsförbrytare?

Tidigare i veckan skrev SvD att polisen satsar mot krigsförbrytare. Vad som inte har fått lika mycket uppmärksamhet är att regeringen förhalar en ny lag om internationella lag trots att ett väl genomarbetat förslag funnits på regerings bord sedan 2002. Såväl Thomas Bodström som Beatrice Ask har angett att regeringen kommer att lägga fram förslag 2007, men det gäller uppenbarligen inte längre vilket framgår efter en riksdagsfråga, en interpellation och den efterföljande debatten. Varför detta är problem skriver jag om i min artikel publicerad under "Aktuella frågor " i Sydsvenskan.

Sydsvenskan: Regeringen förhalar ny lag

Sydsvenskan den 12 april 2007

Regeringen förhalar ny lag

Det finns en stor risk att Sverige blir en fristad för krigsförbrytare. Uppskattningsvis bor 1000 misstänkta krigsförbrytare i landet. Sverige bör stifta en ny lag och följa Danmarks exempel och samla poliser och åklagare till en central och förstärkt enhet, skriver Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet.

Sverige kan inte skyffla över sitt ansvar på Internationella domstolen i Haag. Domstolen har begränsade resurser och är avsedd som en sista utväg i situationer där det ansvariga landet saknar vilja eller förmåga att utreda och bestraffa misstänkta brottslingar. Sverige skall inte förknippas med sådana länder genom att bli en fristad för krigsförbrytare.

I november 2002 föreslog den internationella straffrättsutredningen att en ny lag om internationella brott skulle ersätta den tidigare bestämmelsen om folkrättsbrott. Under tiden har den första rättegången gällande folkrättsbrott slutförts genom att Stockholms tingsrätt den 18 december 2006 dömde Jackie Arklöv till ansvar för brott begångna i före detta Jugoslavien. Rättegången komplicerades av att folkrättsbrott är otydligt definierat i svensk lag, vilket bör undvikas inför framtida liknande mål.

Vidare behövs det en mer samlad organisation för att misstänkta förbrytare skall lagföras. Idag tjänstgör en polisman, två utredare och en analytiker på Folkrätts- och krigsbrottskommissionen, i storstadsregionerna finns fyra särskilda utredare och ärendena fördelas mellan de tre internationella åklagarkamrarna. Detta kan jämföras med SICO, Special International Crimes Office, i Danmark, där utredningsresurserna är samlade genom att 18 poliser, administratörer och åklagare arbetar under samma tak. Nederländerna har en motsvarande enhet med 32 utredare. Representanter från åklagarmyndigheten, polisen och Migrationsverket har i rapporten Internationella förbrytare i Sverige föreslagit att det skall inrättas en central och förstärkt enhet vid Rikskriminalpolisen med ansvar för samordning och utredning av internationella brott. Inför att Rikspolisstyrelsen skall ta ställning till förslaget är det viktigt att regeringen markerar att lagföring av krigsförbrytare har prioritet.

Rikspolisstyrelsen uppskattar att 1000 misstänkta krigsförbrytare bor i Sverige. Med nuvarande lagstiftning och en splittrad organisation av polis och åklagare finns det risk att misstänkta förbrytare går fria. Samtidigt som regeringen uppmuntrar andra länder att ansluta sig till Internationella domstolens stadga och anpassa sin lagstiftning därefter, förefaller det som om förslaget om ny lagstiftning placerats i frysboxen på obestämd tid.Senast den 26 mars i år framgick det genom en interpellationsdebatt i riksdagen att justitieminister Beatrice Ask (m) och hennes departement prioriterat ned arbetet med att ta fram en ny lag om internationella brott. Kriminalkommissarien Pim Martinsson vid Rikspolisstyrelsen anser att Sverige uppvisar ett ”strutssyndrom” och att ”det finns stor risk att vi är på väg att bli... en fristad för krigsförbrytare”. En sådan utveckling vore oacceptabel – Sverige får aldrig bli en fristad för krigsförbrytare.Sverige skulle också med större tyngd kunna kräva att andra länder skall lagföra misstänkta förbrytare genom att anpassa sin lagstiftning och samla resurserna. Är det regeringens avsikt att genomdriva de nödvändiga förändringarna?

MARK KLAMBERG

SvD Brännpunkt: Saddam borde ha tystats

SvD Brännpunkt den 6 november 2006

Saddam borde ha tystats
Stridbar diktator vid dödsdom. Rättegången mot Saddam Hussein borde av säkerhetsskäl ha hållits utanför Irak av en internationell specialdomstol. För att vid behov få tyst på Saddam borde man ha placerat honom bakom en ljudisolerad glasvägg med möjlighet att stänga av hans mikrofon, skriver folkrättsjuristen Mark Klamberg.

Genom att Saddam Hussein nu har dömts för dödandet av 148 shiamuslimer i byn Dujail 1982 har en del av hans offer fått upprättelse. Att Saddam har störtats och ställts inför rätta är förmodligen det enda positiva som har hänt i Irak efter USA:s angrepp på landet. Det råder fortfarande ett dödligt kaos i Irak.

Även om Saddam Husseins blotta närvaro i en rättegångssal är en framgång finns det stora brister i genomförandet av rättegångarna. Den irakiska regeringen har till exempel blandat sig i rättsprocessen genom att avsätta domare.Trots att Saddam Hussein tillhör historiens värsta förbrytare hade det varit önskvärt med livstidsfängelse i stället för dödsstraff och det finns ett flertal lärdomar som det internationella samfundet bör dra.Rättegången mot Saddam borde av säkerhetsskäl ha hållits utanför Irak. Det är inte lämpligt att genomföra rättegångar på territorium där det råder en pågående konflikt. USA och den irakiska regeringen har till exempel inte förmått att skydda försvarsadvokaterna, tre har fått sätta livet till.

Trots att det finns politiska och juridiska hinder som förhindrade att Saddam Hussein skulle kunna dömas av den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag, kunde rättegången likväl ha genomförts utomlands, antingen av en internationell specialdomstol eller av den irakiska specialtribunalen.

Ett intressant parallellfall är förflyttningen av rättegången mot Liberias expresident Charles Taylor från Sierra Leone till Haag. Det skedde med bland annat USA:s stöd.

Den rättegången kommer att genomföras i ICC:s lokaler, men specialdomstolen för Sierra Leone behåller jurisdiktionen och genomförandet av rättegången mot Taylor. Det var också bra för tribunalerna för Exjugoslavien och Rwanda att rättegångarna genomfördes utanför skådeplatserna för övergreppen.

Rättegångar måste vara rättssäkra och skyndsamma. Försenad rättvisa är utebliven rättvisa. I detta hänseende har rättegången mot Saddam Hussein varit mer framgångsrik än motsvarande process mot den tidigare presidenten för Exjugoslavien, Slobodan Milosevic.

På åklagare Carla del Pontes begäran slog tribunalen för Exjugoslavien ihop de olika åtalen mot Milosevic. Resultatet blev 66 åtalspunkter och fyra års rättegång, som slutade med Milosevics frånfälle och att ingen dom avkunnades.

Den motsatta strategin – att dela upp åtalet mot Saddam i flera rättegångar – har visat sig framgångsrik. Snart tre år efter att Saddam greps och drygt ett år efter den första rättegången inleddes har dom avkunnats. Åklagare i mål av denna karaktär bör prioritera ett färre antal åtalspunkter och överväga att dela upp åtalen.

Domare måste kunna upprätthålla ordning i rättssalen. Stundtals har det framstått som att Saddam Hussein har styrt i rättssalen i stället för domarna. När domen avkunnades mot honom kunde Saddam obehindrat överrösta domaren.

Saddam Hussein och hans medåtalade borde ha hållits i ljudisolerade glasburar så att chefsdomaren haft möjlighet att stänga av Saddams mikrofon när han efter upprepade varningar inte följt rättegångens förhållningsregler. Domstolar är inte rätt plats för propagandatal.

Legitimiteten i domen mot Saddam riskerar att drabbas av samma kritik som funnits mot Nürnbergrättegångarna, tribunalerna för Exjugoslavien och Rwanda – det vill säga att de är uttryck för ockupationsmaktens eller segrarens rättvisa.

Rättssystemet blir mer legitimt om domstolar är upprättade innan förbrytelserna ägt rum och inte efteråt som i Saddamfallet.

Internationell rättvisa bör inte begränsas till vissa perioder och territorier. Därför förtjänar den internationella brottmålsdomstolen i Haag stöd, då den är permanent och kan få universell jurisdiktion.

Det bör vara en utmaning för Sverige, EU och andra länder att övertyga tveksamma stormakter som USA, Ryssland och Kina att ansluta sig till ICC:s stadga. Till dess får vi vara tillfredsställda med att rättvisan hunnit ikapp Saddam Hussein.

Mark Klamberg
Folkrättsjurist, som har arbetat vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Nu verksam vid domstolar i Blekinge.

SvD Brännpunkt: Fel strategi om Milosevic

SvD Brännpunkt den 15 mars 2006

Fel strategi om Milosevic

Milosevics död utgör ett hårt slag mot FN:s internationella krigsförbrytartribunal för f d Jugoslavien (ICTY) och reser frågetecken om effektiviteten av internationell rättvisa i allmänhet.

Det tragiska i sammanhanget är att delar av eller hela åtalet mot Milosevic kunde ha avslutats om ICTY och dess åklagare Carla del Ponte valt en annorlunda strategi.

Intresset av en rättvis rättegång måste kombineras med intresset av en skyndsam rättegång. Alternativet kan, som i fallet Milosevic, bli att rättvisa i juridisk bemärkelse uteblir.

Den tidigare presidenten för Jugoslavien var åtalad på inte mindre än 66 punkter gällande folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser begångna mellan 1991 och 1999. Åtalet är förmodligen det mest omfattande i den internationella straffrättens historia.

Åklagaren har under 466 rättegångsdagar kallat nästan 300 vittnen och presenterat 5 000 bevisföremål. Milosevic har därefter getts motsvarande tid att framställa sitt försvar.

Efter fyra år av en rättegång som sysselsatt ett stort antal jurister, översättare och administrativ personal hade Milosevic 40 timmar kvar att framlägga sin bevisning.

Milosevic använde inte så mycket tid till försvar i rättslig bemärkelse utan mer för att genom politiska brandtal säkra sin plats i det serbiska folkets själ, hjärta och historia.

I strävan att skapa en rättvis rättegång fick Milosevic av tribunalen en plattform för att häckla rättsprocessen och inför den serbiska publiken utmåla tribunalen som ett utslag av segrarnas rättvisa, vilket i detta fall är en felaktig anklagelse.

Till skillnad från rättegångarna i Nürnberg mot de nazistiska krigsforbrytarna byggde ICTY på ett FN-mandat. Tribunalens höga juridiska standard har i rättegången mot Milosevic blivit dess svaghet.

Oron för en otymplig och alltför lång rättegång har funnits redan från början. Åtalet mot Milosevic var inledningsvis uppdelad i tre delar: Kosovo, Kroatien samt Bosnien och Hercegovina.

När Carla del Ponte 2001 begärde att åtalet skulle hanteras i en gemensam rättegång sammanslog förvisso tribunalens förstainstanskammare åtalet avseende Kroatien, Bosnien och Hercegovina men höll åtalet gällande Kosovo separat. Det skedde bland annat med hänvisning till att åklagarens tidsplan om en rättegång om tre år var för optimistisk och att rättegången skulle bli svårhanterlig.

Tribunalens andrainstanskammare körde 2002 över beslutet och slog samman åtalet till en rättegång. Vidare har det inför och under rättegången rests kritik mot Carla del Pontes beslut att inte begränsa antalet åtalspunkter.

Det går att förstå intresset av att samtliga Milosevics offer skulle få upprättelse genom en bred prövning vid ICTY, men långsam eller, i värsta fall, utebliven rättvisa kan leda till ett än sämre resultat.

Avslutningsvis kunde tribunalen, i enlighet med sina egna bevisregler, ha begränsat den tid båda sidorna hade till sitt förfogande för att presentera bevisning.

I det långa loppet kommer effektiviteten av den internationella rättvisan att avgöras av den nybildade och permanenta internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Domstolens åklagare undersöker för närvarande tre situationer, i Kongo, Uganda och Darfur.

Det finns all anledning för ICC att ta till sig erfarenheterna från FN-tribunalen för f d Jugoslavien.

MARK KLAMBERG jurist vid Internationella brottmålsdomstolen , i Haag (ICC). Tjänstledig från domsto

SvD Synpunkt: Regeringen nobbade krisstyrning

SvD synpunkt den 5 Januari 2005

Regeringen nobbade krisstyrning

Vid en första anblick framstår katastrofen i Sydostasien som unik och det är den för Sverige till sin omfattning. Den är dock inte unik i de utmaningar som ställs på en regering i krissituationer. Efter Estonias förlisning, diskoteksbranden i Göteborg och ett flertal statliga utredningar har det funnits förslag som förkastas, som kunde ha resulterat i en betydligt bättre hantering av katastrofen i Sydostasien och som nu förtjänar att omprövas.

Ett gemensamt drag i stora olyckor, naturkatastrofer och terrorattentat är att händelserna är betydligt större än en myndighet. Sårbarhetsutredningen tog 2001 upp principer för en bättre helhetssyn vid planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred.

Utredningen tog upp etablerandet av krisberedskapsmyndigheten (KBM) och ett krishanteringsorgan placerat i regeringskansliet, som skulle stå för planering respektive operativ krishantering. Utredningen tog upp att motsvarande krishanteringsorgan redan fanns i de flesta västeuropeiska länder och framväxten av Departement of Homeland Security i USA. När nu katastrofen är ett faktum har Sverige KBM, men inget operativt, nationellt krishanteringsorgan. De senaste dagarnas händelseutveckling visar hur den svenska statsmakten varit sämre än andra jämbördiga länder på att förstå katastrofen, snabbt samordna sina resurser och agera. KBM:s generaldirektör Ann-Louise Eksborg beskrev strax efter katastrofen hur hennes egen myndighet saknade uppdrag för den operativa krissamordningen, att politikerna valt att ge ansvaret för detta till regeringen och hur regeringen avstått från att delta i övningsverksamhet med de relevanta myndigheterna. Regeringen har varit frånvarande alltför länge, den bör inse sina begränsningar och börja förändringsarbetet med att inrätta ett operativt krishanteringsorgan.

MARK KLAMBERG
jurist, tidigare programansvarig för Folk och Försvar, Stockholm

Stormen som uteblev

Debattartikel september 2004

Stormen som uteblev

Efter vårens infekterade debatt om övergångsregler för personer från EU:s nya medlemsländer har farhågorna för social turism kullkastats. Ansökningar om barnbidrag och socialbidrag har uteblivit. Nu har även ett rättsligt klargörande kommit. I början av september 2004 har EU:s domstol avkunnat en dom som skulle kunna avsluta denna debatt.

Berit Rollén som utredde frågan och förordade övergångsregler grundade sina slutsatser på rättsfall från 1980-talet. Hon pekade framförallt på det s k 10-timmarsmålet, där en person erhöll uppehållstillstånd och socialbidrag i ett annat EU-land endast genom att arbeta 10 timmar i veckan. Regeringen, senare folkpartiet och moderaterna tog fasta på Berit Rollén slutsatser och förordade övergångsregler. Göran Persson talade om hotet av social turism och regeringen grundade sitt förslag på någon form av regelanalys. Inga av förespråkarna för övergångsregler nämnde att EG-domstolen i 10-timmarsmålet uppställde krav på att arbetet skulle vara verkligt och faktiskt.

Regeringen, folkpartiet och moderaterna vände från att ha varit motståndare till övergångsregler till att aktivt propagera för diskriminering. Debatten under våren var uppslitande och slutade lyckligtvis med att riksdagen förkastade regeringens förslag om övergångsregler. Mycket av denna debatt var onödig. Redan i februari lämnade generaladvokaten i Trojanimålet (C-456/02) ett förslag till avgörande som innebar en återupprepning av tidigare regler som begränsar bidragsutnyttjande. Till och med Göran Persson borde ha varit nöjd. Generaladvokaten skrev bland annat i sin motivering: ”På så sätt kan det förhindras att rätten till bosättning utnyttjas för social turism i en medlemsstat som har ett behagligare socialförsäkringsklimat.” Målet rörde en fransk medborgare som arbetade 30 timmar i veckan på ett vandrarhem i Bryssel. Han fick avslag på sin ansökan om socialbidrag.

Domstolen avkunnade i början september 2004 sin dom i Trojanimålet där bland annat följande slogs fast:  ”En person som befinner sig i en sådan situation som sökanden i målet vid den nationella domstolen … kan göra anspråk på uppehållsrätt i egenskap av arbetstagare … endast under förutsättning att det avlönade arbete som personen i fråga utför är att anse som ett verkligt och faktiskt arbete. Det ankommer på den nationella domstolen att göra den prövning av de faktiska omständigheterna som krävs för att avgöra huruvida så är fallet i det mål som är anhängigt vid den.” 10-timmarsregeln, som svenska förespråkare av övergångsregler har hängt upp sig på, förefaller som irrelevant. I bland annat Levinmålet har EU:s domstol slagit fast att det ska röra sig om verkligt och faktiskt arbete, och inte rent marginella och obetydliga verksamheter. Det är därmed mycket tveksamt att en svensk domstol skulle finna att en person som söker socialbidrag samtidigt utför ett faktiskt och verkligt arbete.

Den befarade stormen av bidragsansökningar från EU:s nya medlemsländer har uteblivit. Domen visar på att personers och arbetskraftens fria rörlighet inom EU utan övergångsregler är värd att försvara. För det första undviker vi diskriminering, ett Europas A och B-lag. För det andra upprätthålls arbetslinjen. Det gamla mottot ”gör din plikt och kräv din rätt” gäller.

Mark Klamberg

Tingsnotarie vid Blekinge tingsrätt

Tidigare 1:e vice ordförande Liberala Ungdomsförbundet

BLT: Ska morfar försörja EU?

Blekinge Läns Tidning den 3 dec 2003
Skaraborgs Läns Tidning den 4 dec 2003
Skara Tidning den 4 dec 2003
Falköpings Tidning den 4 dec 2003
Skövde Nyheter den 4 dec 2003
Västgöta-Bladet den 4 dec 2003
Ljusnan den 5 dec 2003

Ska morfar försörja EU?
Kryckor, rullatorer och löständer. Är detta bilden av den framtida kontorsmiljön? I oktober presenterade den parlamentariska äldreberedningen senior 2005 sin utredning som säger att varannan svensk i framtiden skulle behöva arbeta till 79 års ålder för att behålla den nuvarande balansen mellan förvärvsarbetande och andra.

Samma utredning pekar på liknande siffror för övriga EU-området, våra vänner på kontinenten behöver dock bara arbeta tills de blir 75. Samtidigt som många över 65 kan arbeta längre och flera nära pensionsåldern står utan jobb kan vi inte bygga vår välfärd på avskaffad pension.
Varför ska Europas dörr vara stängd när tusentals människor bultar, villiga att arbeta och bidra till vårt samhälle? Idag tillåter Sverige arbetskraftsinvandring från Norge, Island, Lichtenstein och EU-länderna.

Från övriga världen är det mycket svårt att arbetskraftsinvandra. Det krävs att man får anställning på ett kvalificerat jobb, eller blir allsvensk fotbollsspelare. Man måste också bevisa för myndigheterna att det inte går att få tag på någon i Sverige med rätt kompetens. Ofta rör det sig om experter eller nyckelpersoner i multinationella företag, som uteslutande kommer ifrån rika och välutvecklade länder. Dessutom finns det regler som säger att den som tillfälligt befinner sig i Sverige och hittar ett jobb måste åka tillbaka till hemlandet och ansöka om uppehållstillstånd från Sveriges ambassad där. Liknande regler finns i de övriga EU-länderna.

För att Europa ska undvika bli kontinent där ålderdomshem och kontor smält samman krävs fyra förändringar:
1. EU ska börja med att riva gränserna mot de nya ansökarländerna. I medlemsförhandlingarna krävde några av de gamla medlemsländerna att de i sju år skulle kunna blockera invandring från öst. När Europa återförenas 2004 med 10 nya medlemsländer i EU kommer länder som Tyskland, Österrike och Danmark att begränsa invandringen. Schröder, Schüssel och Rasmussen borde veta bättre. Problemet kommer inte att vara att för många människor kommer. Europas länder kommer att kämpa med USA och de växande ekonomierna i Sydamerika och Asien om att det vara mest attraktiva landet.

2. Alla utomeuropéer som får en heltidsanställning i EU skall automatiskt ges uppehållstillstånd. Den som är i EU tillfälligt som turist och får arbete skall inte behöva åka tillbaka till hemlandet för att skicka in en ansökan. Detta uppehållstillstånd gäller så länge anställningen varar, och om anställningen upphör har man tre månader på sig att skaffa nytt jobb. Efter att ha jobbat i EU en tid skall man kunna erhålla permanent uppehållstillstånd.

3. Arbetskraftinvandring ska vara ytterligare en kanal in i Europa vid sidan om en generös och human flyktingpolitik. Även asylsökande ska kunna utnyttja dessa
regler, och de som inte beviljas asyl får en annan möjlighet att lagligt stanna i EU. Idag finns det troligtvis en betydande grupp asylsökande från fattiga länder som egentligen vill arbetskraftsinvandra, men som förhindras av dagens regler. Genom att ge dem rimliga möjligheter till arbetskraftsinvandring så kan asylsystemet avlastas och man kan koncentrera sig på de som är i verkligt behov av skydd från förföljelse i sina hemländer, de skall givetvis få stanna i EU oavsett arbete. Det folkliga stödet och förståelsen för såväl asyl- och invandringspolitiken kommer att öka när reglerna anpassas till verkligheten.

4. Asylrätten måste återupprättas. Transportöransvar och visumkrav ska skrotas. Istället för att vägra visum ska ambassader ta emot och behandla asylansökningar på plats. Det finns praktiska skäl för ökad invandring och en stärkt asylrätt, Europa behöver fler människor. De principiella och ideologiska argumente är starkare, att människor kan röra sig fritt över gränser är visionen.

Mark Klamberg
Förstanamn på folkpartiets ungdomslista till Europaparlamentet

Aftonbladet Debatt: Varför gullar vänstern med mördare?

Aftonbladet Debatt den 25 november 2003

Replik
Varför gullar vänstern med mördare?

Magnus Hörnqvist och America Vera-Zavala skriver på Aftonbladet Debatt om Irak och att det är rätt och viktigt att bekämpa en ockupationsmakt. De stödjer sig på att befolkningen i ett angripet land enligt folkrätten har rätt att tillgripa självförsvar mot en ockupationsmakt. Som motståndare till USA:s angrepp mot Irak anser jag likväl att Hörnqvists och Vera-Zavalas resonemang är förkastligt av tre skäl. För det första genomförs många av attackerna mot amerikanska mål i direkt strid med krigets lagar. När folk har rätt till väpnat motstånd riktat mot ockupationsmakten finns det fortfarande regler att följa. Självmordsattacker genom bomber som maskeras under kläder eller i bilar är inte tillåtna. Stridande ska bära sina vapen öppet.

Syftet anges i den humanitära rätten: om inte vapen bärs öppet kan oskyldiga drabbas när de stridande parterna inte kan skilja mellan soldater och civila. Detta händer i Irak. Vidare ska de stridande göra en proportionalitetsbedömning om den militära vinsten uppväger eventuella civila dödsoffer, det är svårt med självmordsbomber. Både barn och civila irakier har dött i samband med bombdåden.

För det andra måste det som är rättsligt tillåtet inte alltid vara det mest lämpliga ur ett mänskligt perspektiv. Irakierna har förvisso rätt till väpnat motstånd mot ockupationsmakten om de följer krigets lagar. Av detta följer inte med nödvändighet att väpnat motstånd är den snabbaste och mest lämpliga vägen för ett fritt och självständigt Irak. Hur många människor kommer att dö i onödan? Det förefaller som extremvänsterns USA-hat har förblindat dem. För det tredje måste vi diskutera vad de ansvariga för attackerna mot den amerikanska ockupationsmakten vill. Al-Qaida har tagit på sig skulden för angreppet mot det italienska högkvarteret. Sympatisörer till Saddams Husseins störtade regim är inte ute efter demokrati när de tar till våld. Det är fel att jämföra med frihetstörstande motståndsmän i Danmark och Norge under andra världskriget. Irakier som är inställda på reform och demokrati har valt fredliga medel för att vinna självständighet för sitt land.

Som motståndare till kriget hävdar jag likväl att närvaro i Irak av utländska väpnade styrkor, civila hjälporganisationer och FN är nödvändigt. Att lämna Irak nu skulle öppna fältet för al-Qaida, anarki och än värre lidande för det irakiska folket. I takt med att striderna avtar i Irak, kommer makten att kunna överlämnas till ett irakiskt ledarskap inriktat på demokrati, trygghet och social utveckling för det egna folket. Varför gullar vänstern med mördare?

Mark Klamberg Folkrättsjurist och
kandidat till europaparlamentet fp

Skånska Dagbladet: FN behöver fler Milleniemål

Skånska Dagbladet FN-dagen 24 oktober 2003

FN behöver fler Milleniemål
Idag på FN-dagen vill vi uppmärksamma att 147 av världens stats- och regeringschefer den 8 september 2000 samlades för att betyga sin tro på FN:s organisation, och visa sitt engagemang för en mer välmående värld. Samtidigt svek världens ledare FN:s mest grundläggande ideal.

De församlade ledarna lovade att före 2015 uppnå de åtta så kallade milleniemålen: Att halvera fattigdomen, att förbättra utbildningen för både pojkar och flickor, främja jämställdhet, att minska barnadödligheten, att minska mödradödligheten, att stoppa spridningen av HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar, att främja hållbar utveckling och att öka biståndet.

Målen är ambitiösa och eftersträvansvärda, men kommer inte att uppnås. När arbetet ska utvärderas 2015 kommer många av stats- och regeringscheferna att skylla ifrån sig och motivera det med faktorer utanför sina egna länder. I många fall kommer bortförklaringarna endast vara en ridå för inkompetens, korruption och ovilja att låta medborgarna ta del av makten i demokratiska former.

En förutsättning för att målen ska uppnås är nämligen att medborgarna själva har rätten och möjligheten att ta ansvar för utvecklingen, och avsätta ledare som misslyckas. Bland de åtta målen nämns inte ens mänskliga rättigheter eller demokrati, de mest grundläggande idealen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

De åtta milleniemålen borde därför kompletteras med två mål:
Mål 9. Minst hälften av alla människor i världen ska ha sina mänskliga rättigheter garanterade, och veta om att de har det. Diktatorer och auktoritära regimer kan inte skylla på omvärlden eller den egna underutvecklingen när de förnekar sina medborgare yttrande-, organisations- och religionsfrihet. Fria fackföreningar förbjuds av nationalförsamlingarna i Kina och Kuba. Viss ekonomisk frihet för medborgarna i Singapore är ingen ursäkt för avsaknaden av civila och politiska rättigheter. Tortyr och dödsstraff är det de själva som utför.

Världens ledare har valt att ignorera stora delar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Milleniemålen fokuserar på de ekonomiska och sociala rättigheterna och tiger om de civila och politiska rättigheterna.

Öst och Väst lade under kalla kriget olika vikt vid de två typerna av mänskliga rättigheter. Med FN:s toppmöte i Wien om mänskliga rättigheter, 1993 slog de forna motståndarna fast att alla mänskliga rättigheter är universella. Varför falla tillbaka i en ståndpunkt som kommunistländerna hade under kalla kriget?

Mål 10. Alla stats- och regeringschefer ska vara demokratiskt tillsatta. Att medborgarna ska ha möjlighet att delta i styret av sina egna länder är inte bara viktigt för att det är en mänsklig rättighet. Det är också en förutsättning för att fattigdomsbekämpningen som formuleras i milleniemålen ska kunna föras med full kraft. Människor måste fritt få diskutera, ifrågasätta, kritisera och föra fram alternativ till politiken.

En femtedel av Kubas befolkning lider av undernäring samtidigt som Fidel Castro vägrar låta befolkningen ha inflytande över politiken. Och vilken skillnad skulle inte demokrati och respekt för mänskliga rättigheter göra i dagens Zimbabwe? Landet plågas av svält trots att det tidigare var Afrikas kornbod. Inget bistånd i världen kan förhindra fattidgomen i de båda länderna så länge förtrycket består och medborgarna inte får ta ansvar och utse dem som ska styra samhället.

Världens fattiga kan inte ta del av utvecklingens frukter utan att de först har sina mänskliga rättigheter garanterade och tillåts delta i politiken genom demokratiska institutioner. Att Sveriges regering och alla andra demokratier kompromissade bort detta i Milleniemålen är ett svek just mot de fattiga och förtryckta. Därför borde Milleniedeklarationen kompletteras med mål om demokrati och mänskliga rättigheter.

Mark Klamberg
Kandidat till Europaparlamentet 2004 (fp)

Erik Jennische
Generalsekreterare för Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Västerbottens-Kuriren: EU-skepsisen kräver demokratisering

Västerbottens-Kuriren den 23 oktober 2003
Skaraborgs Läns Tidning Skara Tidning, Falköpings Tidning, Skövde Nyheter, Västgöta-Bladet den 27 oktober 2003
Gefle Dagblad den 28 oktober 2003

EU-skepsisen kräver demokratisering
Brist på demokrati, förlust av självständighet och nedmonterad välfärd. Detta var motiven för det svenska folkets nej till euron enligt den valundersökning som SVT, Göteborgs universitet och KTH utförde samtidigt som folkomröstningen. Vad innebär detta för oss som i Europaparlamentsvalet nästa år vill vinna stöd för ett fördjupat samarbete inom EU?

Centrala delar i en modern demokrati är effektivt beslutsfattande, medborgarnas rätt till insyn, offentlighet, delaktighet och att väljare kan utkräva ansvar från sina förtroendevalda. Med globaliseringen växer behovet av att människor och deras politiska företrädare kan fatta gemensamma beslut över nationsgränserna. Frågan är hur internationellt samarbete ska utformas.

Svaret och lösningarna på det folkliga missnöjet mot dagens EU och unionens problem finns inte hos nejsägande miljöpartister, vänsterpartister och socialdemokrater. Deras lösning är att vi ska minska makten i gemensamma forum som Europaparlamentet och återgå till ett mellanstatligt samarbete där beslut mellan stater avhandlas i stängda rum av diplomater. Möjligheterna till insyn, delaktighet och utkrävande av ansvar blir än mer begränsade än idag. I det mellanstatliga samarbetet har alla stater vetorätt, vilket gör att det blir än svårare att fatta gemensamma beslut och driva tveksamma länder framåt i kampen för bättre miljö, friare handel och human flyktingpolitik. Utmaningarna i vår omvärld kräver ett fördjupat samarbete. Den svenska skepsisen mot EU ska istället mötas med ökad offentlighet och folkligt inflytande.

Svenska politiker har tillsammans med meningsfränder i andra länder lyckats driva fram regler om ökad offentlighet och insyn i EU. Med den senaste fuskskandalen i statistiskorganet Eurostat är det uppenbart att än fler förändringar krävs. Offentlighetsreglerna måste fullt ut gälla även för ministerrådet, europeiska centralbanken och Eurostat. Regelverket för offentlighet finns redan inom EU och måste nu omsättas i handling. Det krävs en utbildning av personalen för att andan i offentlighetsreglerna ska respekteras. När Europaparlamentet nyligen utvärderade offentligheten har det konstaterats att fler handlingar än tidigare undanhålls vilket visar på att sekretessreglerna missbrukas. Det krävs en kulturförändring hos EU:s makthavare och tjänstemän.

Ökad insyn är ett steg framåt, men räcker inte för att demokratisera EU och vinna ett folkligt stöd. Ytterst handlar det om makt. I dagsläget är det tjänstemän, regeringar och EU-kommissionen som bestämmer mest i EU och inte de folkvalda som vi som liberaler, miljöpartister och socialister faktiskt röstat fram. Istället borde EU-parlamentet få mer makt, en ny grundlag där våra rättigheter som EU-medborgare ska införas, majoritetsbeslut istället för enhällighetsbeslut och kommissionens makt borde minskas.

Samtidigt som svenskarna är de starkaste EU-motståndarna är vi är det folk som är minst informerade om europakonventet av alla folk i EU. Mycket av detta beror på att konventets arbete inte diskuterats i Sverige till skillnad från hur debatten har bedrivits hos våra europeiska grannar. Europakonventet som avslutades i juni har försökt att bemöta många av de brister som finns i EU och problem som lyfts fram i den svenska debatten. Ministerrådet ska ha öppna möten när de lagstiftar, medborgarnas rättigheter stärks, maktfördelningen blir tydligare och de nationella parlamenten får en ökad roll. Europakonventet förslag är ett positivt steg på vägen mot en mer folkligt förankrad union, fler steg återstår. Nejsägarna i vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej till dessa framsteg. I det kommande Europaparlamentsvalet är det därför viktigt att vi svenskar visar vårt stöd för europakonventets förslag till ny grundlag.

Om nejsägarna har fel medicin för EU:s demokratiunderskott så kan vi konstatera att Göran Persson saknar medicin. Regeringen har varken inför det svenska folket eller våra europeiska vänner drivit med kraft om frågor om EU:s demokratisering där maktfrågorna ställs på sin spets.

Dela med dig av din makt, Göran, och låt istället oss svenska medborgare få bestämma mer i Europa istället för dig och dina regeringskollegor.

Mark Klamberg
Kandidat till Europaparlamentet 2004 (fp)