Folkmordets moment 22 och Darfur
Helgens nyhetsrapportering har till stor del präglas av president Hu Jintaos statsbesök. Jag har skrivit en artikel på sidan 4 i Expressen om att regeringen borde tala klarspråk med Kina angående situationen i Darfur. I detta sammanhang vill jag påpeka att rubriken "Kina och Bildt på samma sida i Sudan" formulerades av Expressen. Min egen rubrik var "Folkmordets moment 22 och Darfur". Jag anser att Kinas och Sveriges ansvar för situationen i Darfur skiljer sig åt. Om Kina aktivt begår en synd genom att förse Sudans regering med vapen så är passivitet grunden för min kritik mot Sverige, liksom övriga medlemmar av världssamfundet. Det är en viss skillnad. Nedan utvecklar jag några av resonemangen samt erbjuder länkar till relevanta källor.
Mark Klamberg
Omvärldens reaktion på övergreppen i Darfur har i offentliga uttalanden delvis gjorts beroende av huruvida övergreppen definieras som folkmord. För det fall situationen beskrivs i termer av folkmord inträder en skyldighet för världssamfundet att ingripa. Ett flertal länder har av realpolitiska skäl haft ett intresse av att undvika denna skyldighet. Samtidigt har regimen i Khartoum försvårat för såväl FN som internationella brottmålsdomstolens (ICC) åklagare att förebygga och förhindra övergrepp respektive utreda brott. Genom att en effektiv utredning omöjliggörs och ett tillförlitligt faktamaterial saknas beträffande folkmord föreligger en ursäkt för statssamfundet att vara passivt och övergreppen fortsätter. Därmed föreligger vad som bäst kan liknas vid en moment 22-situation: ett ingripande förutsätter ett tillförlitligt faktamaterial och ett tillförlitligt faktamaterial förutsätter ett ingripande. Med Google Earth blir det lättare att göra en egen bedömning, vilket kommenteras i SvD.
Jag vill argumentera för att i) övergreppen i Darfur skall betraktas som folkmord och ii) att regimen i Sudan är ansvarig för detta. Slutsatsen är att även om det ej kan fastställas att regimen i Khartoum har genomfört eller genomför ett folkmord så finns det starka skäl att anta att Sudan och dess ledare är ansvariga för folkmord genom att de i vetskap om att ett folkmord genomförts har stött och stödjer icke- och semistatliga aktörer.
1. Vilken bedömning gör FN, MR-organisationer och andra aktörer?
FN och internationella organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch har definierat övergreppen i Darfur som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, men har avstått från att definiera de massiva kränkningarna som folkmord. Samtidigt har USA:s kongress den 22 juli 2004 och ett antal frivilligorganisationer kommit till en motsatt slutsats och definierat övergreppen som folkmord.
I nedanstående analys används huvudsakligen fakta från en rapport från FN:s undersökningskommission för Darfur som har gjort en förhållandevis försiktig bedömning. Jag går delvis i klinch med rapportens slutsatser och gör en mer progressiv rättslig bedömning utifrån faktainnehållet.
2. Svenska ståndpunkter
Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds och biståndsminister Carin Jämtin skrev den 5 augusti 2004 på DN debatt att "Darfur ska hanteras som ett folkmord". Utrikesminister Carl Bildt benämnde den 14 februari 2007 i regeringens utrikespolitiska deklaration situationen i Darfur som "lidande" och "dödande". I samband med en interpellationsdebatt den 23 februari 2007 framgick det att Bildt avvaktar internationella brottmålsdomstolens bedömning när han uttalar att ”(d)et är fullt möjligt att använda begreppet folkmord om det som inträffade 2003–2004. Det var då helvetet var som allra värst i Darfur. Det var då som vi kanske kunde ha gjort mer. Jag delar den bedömningen från dem som var kritiska då. Nu ligger den juridiska bedömningen i den internationella brottmålsdomstolen, och jag skulle tro att vi kommer att se med stort intresse på de bedömningar, de åtal och de domar som kommer där.” (anförande 85) Fyra dagar senare uttalade ICC:s åklagare Moreno-Ocampo att han ej kan utesluta att åtalen beträffande Darfur kan omfatta folkmord.
3. Folkmordskonventionen
I artikel 2 av folkmordskonventionen (1948) definieras folkmord på följande sätt:
”In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:
(a) Killing members of the group;
(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;
(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction in whole or in part;
(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;
(e) Forcibly transferring children of the group to another group.”
I likhet med övriga brott inom den internationella straffrätten har brottet folkmord ett materiellt element (actus reus) som hänför sig till konkreta fysiska fakta och ett mentalt element (mens rea) som hänför sig till förövarens sinnestillstånd. Det materiella elementet av brottet folkmord består av handlingarna uppräknade i (a)-(e) i artikel 2. Det mentala elementet vad avser folkmord gör att brottet särskiljer sig från övriga brott inom den internationella straffrätten genom att brottet har en högre tröskel. Utöver vetskap om att ett specifikt handlande kan utgöra folkmord krävs det ett särskilt uppsåt (dolus specialis). Det särskilda uppsåtet för folkmord definieras, enligt portalparagrafen i artikel 2, som en avsikt att utplåna, helt eller delvis, en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder.
Följande handlingar är straffbara enligt artikel 3 i folkmordskonventionen:
“(a) Genocide;
(b) Conspiracy to commit genocide;
(c) Direct and public incitement to commit genocide;
(d ) Attempt to commit genocide;
(e) Complicity in genocide.”
4. Analys
Vid bedömningen av huruvida övergreppen i Darfur skall definieras som folkmord finns det ett värde i att undersöka hur folkmordskonventionen tillämpats i tidigare konkreta fall.
4.1 Det materiella elementet
Det framstår som relativt okontroversiellt att det materiella elementet för folkmord är uppfyllt vad avser övergreppen i Darfur. FN:s undersökningskommission har uttalat följande:
“There is no doubt that some of the objective elements of genocide materialized in Darfur. As discussed above, the Commission has collected substantial and reliable material which tends to show the occurrence of systematic killing of civilians belonging to particular tribes, of large-scale causing of serious bodily or mental harm to members of the population belonging to certain tribes, and of massive and deliberate infliction on those tribes of conditions of life bringing about their physical destruction in whole or in part (for example by systematically destroying their villages and crops, by expelling them from their homes, and by looting their cattle).” (paragraf 507)
Vidare konstaterar FN:s undersökningskommission att banden mellan regimen i Khartoum och Janjaweedmilisen är starka genom att i) delar av milisen har bildats som en följd av sudanesisk lagstiftning, ii) delar av milisen strider jämsides med reguljära trupper, iii) den reguljära armen har försett samtliga delar av milisen med uniformer, vapen, ammunition, lön, iv) milisen utför angrepp på order och under ledarskap av officerare från den reguljära armén, och att individer anställda inom statsapparaten har deltagit vid rekrytering till milisen. (paragraferna 108-115)
4.2 Det mentala elementet
De skiljaktiga meningarna kring huruvida övergreppen i Darfur utgör folkmord hänför sig framförallt till det mentala elementet, dvs. uppsåtet hos regimen i Khartoum. Härvid framstår bristen på dokumentation, dvs. bevis, som ett särskilt problem. Följande kan hänföras angående bedömningen av det mentala elementet.
Ett starkt indicium vad avser särskilt uppsåt för folkmord kan vara en plan för det samma. Ett exempel på detta är protokollet från Wannseekonferensen den 20 januari 1942 då nazisterna fastställde ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Nazisternas dokumentation av de egna brotten försåg de efterföljande rättegångarna med fullgod bevisning kring såväl de fysiska händelserna och avsikten bakom. Senare exempel på folkmord har av naturliga skäl (egenintresse) inte dokumenterats i samma grad av förövarna. I den hittills enda fällande domen avseende folkmord vid tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) konstaterade tribunalens kammare följande:
“Evidence presented in this case has shown that the killings were planned: the
number and nature of the forces involved, the standardized coded language used by the units in communicating information about the killings, the scale of the executions, the invariability of the killing methods applied, indicate that a decision was made to kill all the Bosnian Muslim military aged men.” (Målet Krstić, rättegångskammare II, paragraf 572)
Målet Krstić rörde avrättningarna av män i Srebrenica och ICTY:s bedömningen delades av FN-domstolen (ICJ) i ett nyligen avgjort mål mellan Bosnien-Hercegovina v. Serbien-Montenegro.(Målet om folkmord i Bosnien, paragraferna 278-297) Serbien-Montenegro ansågs dock ej ha ett statsansvar enligt artikel 3(a) eftersom folkmordet genomfördes av förband och milis som ej stod under Belgrads effektiva kontroll. Vad avser övriga övergrepp i Bosnien fann ICJ att det särskilda uppsåtet ej kunde konstateras, i brist på bevis i form av en plan eller ett mönster av handlingar. (Målet om folkmord i Bosnien, paragraferna 370-376)
Vad beträffar folkmordet i Rwanda var bevisningen överväldigande, framförallt genom det stora antalet offer och den massiva regeringspropagandan. Rwandatribunelen har följdaktligen i ett flertal mål funnit de tilltalade ansvariga för folkmord. I målet Akayesu uttalade rättegångskammaren följande angående det särskilda uppsåtet:
The "intent can be inferred from a certain number of facts, as concerns genocide /.../ from their massive and/or systematic nature or their atrocity." (paragraf 477)
Alltså, särskilt uppsåt kan härledas från ett massivt och/eller systematiskt mördande, vilket är linje med hur ICJ och ICTY resonerar. Rättegångskammaren fortsätter:
"The Chamber considers that it is possible to deduce the genocidal intent inherent in a particular act charged from the general context of the perpetration of other culpable acts systematically directed against that same group, whether these acts were committed by the same offender or by others. Other factors, such as the scale of atrocities committed, their general nature, in a region or a country, or furthermore, the fact of deliberately and systematically targeting victims on account of their membership of a particular group, while excluding the members of other groups, can enable the Chamber to infer the genocidal intent of a particular act."(paragraf 523)
I avsaknad av bevis i form av en skriftlig nedtecknad plan om att genomföra folkmord framstår det som att folkmord likväl kan konstateras på grundval av ett mönster av handlingar. Dock, med hänsyn till praxisen vid ICTY och ICJ framstår det som att i avsaknad av en nedtecknad plan blir beviskravet för att konstatera folkmord enligt artikel 3(a) (faktiskt gärningsmannaskap) svårt att uppfylla.
Det kan dock vara aktuellt med att icke- eller semistatliga aktörer utför själva folkmordet (utan att staten har utfärdat explicita instruktioner eller utövat effektiv kontroll.) Likväl kan staten ha ett medansvar (”aiding and abetting”/”complicity” - relevant för frågan om statsansvar) och statens ledarskap kan ha ett medgärningsmannaskap (relevant för frågan om individuellt straffansvar). Härvid framstår det som att det räcker med vetskap om att det särskilda uppsåtet fanns hos den faktiska gärningsmannen. Det framstår som lättare att visa vetskap hos regimen i Khartoum om att Janjaweedmilisen genomför ett folkmord än att regeringen utfärdat explicita instruktioner eller utövat effektiv kontroll (Målet om folkmord i Bosnien, paragraf 421 och Målet Krstić, överklagandekammaren, paragraferna 88, 134 och 137). En indikation på att regimen i Khartoum haft vetskap om att Janjaweedmilisen genomför ett folkmord är att när Dr Mukesh Kapila var FN:s humanitära koordinator i Darfur (2003-2004) gjorde han jämförelser med folkmordet Rwanda. Mukesh Kapila uttalade redan 2004: "The only difference between Rwanda and Darfur now is the numbers involved". Mukesh Kapilas uttalanden avfärdades av regimen i Khartoum som "a heap of lies".
FN:s undersökningskommission har förvisso uttalat att ”the Government of Sudan has not pursued a policy of genocide” (paragraf 518) men tillägger följande:
“One should not rule out the possibility that in some instances single individuals, including Government officials, may entertain a genocidal intent, or in other words, attack the victims with the specific intent of annihilating, in part, a group perceived as a hostile ethnic group. If any single individual, including Governmental officials, has such intent, it would be for a competent court to make such a determination on a case by case basis. Should the competent court determine that in some instances certain individuals pursued the genocidal intent, the question would arise of establishing any possible criminal responsibility of senior officials either for complicity in genocide or for failure to investigate, or repress and punish such possible acts of genocide.” (paragraf 520)
Det framstår således som alla väntar på ICC:s åklagare som i sin tur är förhindrad från att genomföra en effektiv utredning.
Vidare kan FN:s undersökningskommission vara alltför försiktig, när den kommer till slutsatsen att det saknas ett särskilt uppsåt för folkmord med motiveringen att Janjaweedmilisen inte i samtliga fall har mördat tillfångatagna civila (paragraferna 513-518). Eric Reeves har framfört relevant kritik mot denna slutsats. Det bör understryckas att uppsåtet att förstöra en skyddad grupp ej nödvändigtvis behöver avse hela gruppen utan det är tillräckligt att uppsåtet avser en del av gruppen. Även om ICTY och ICJ inte har funnit uppsåt att förstöra hela den muslimska befolkningen i Bosnien har nämnda domstol och tribunal konstaterat folkmord i Srebrenica.
5. Slutsats
Även om det är svårt att visa regimen i Khartoum själva genomför ett folkmord i Darfur så är det lättare att visa att regeringen i vart fall har vetskap om att folkmord genomförs av icke- och semistatliga aktörer samtidigt som regimen har stött dessa aktörer.
Min slutsats blir därför att det finns starka skäl att anta att Sudan och dess ledare är ansvariga för folkmord antingen som förövare eller genom att de i vetskap om att ett folkmord genomförs har stött och stödjer icke- och semistatliga aktörer.
