Jag ska tala på forskardagarna 3 oktober 2012 kl. 11-11.45, hörsal A2 och 4 oktober 2012 kl. 11-11.45 B4, Södra Huset. Alla är välkomna. Rubriken på mitt föredrag är "Internationell straffrätt – ett civiliserat sätt att hantera mänsklighetens värsta förbrytelser". Här finner du program, broschyr och en presentation.
Enligt Sveriges Radio väntas inom några veckor det första åtalet i Sverige gällande folkmord. Jag blev intervjuad om detta i P1-morgon, du kan lyssna här.
Uppdatering. Talade precis med ansvarig åklagare. Han förklarade att hans avsikt är att rätten ska förflytta sig till Rwanda och hålla vittnesförhör där. Jag trodde först att det endast handlade om förhör via videolänk men det är mer än så, parterna och domare kommer fysiskt att förflytta sig till Rwanda. Vad jag vet är det första gången som en svensk domstol håller rättegångsförhandling på detta sätt utanför Sveriges gränser. Rättegångsbalken varken förbjuder eller tillåter detta så det hänger på att i) rätten tycker detta är lämpligt och ii) att Rwanda samtycker.
Lambertz svarar idag Zaremba i Quickdebatten. Zarembas artikel var väldigt intressant där han pekar på skenbara inkonsekvenser i Lambertz argumentation. Jag tror Zarembas text hade tjänat på att skilja mellan de lege lata (vad lagen är) och de lege ferenda (vad lagen borde vara), vilket jag diskuterat med honom när vi träffades på ett seminarium förra veckan. När Lambertz 2006 i debatten om "Felaktigt dömda" som Justitiekansler argumenterade för domarna skulle ta ett mera aktivt ansvar för brottsutredningar uppfattar jag det som ett de lege ferenda-resonemang. När Lambertz som Justitiekansler granskade Quickmålet och uttalade sig om domarna hade agerat enligt lagen utgick han från vad lagen är, dvs de lege lata. Det handlar alltså inte om en personlighetsklyvning hos Lambertz utan snarare om att Justitiekanslern kan ha olika roller.
Det finns åtminstone två intressanta resonemang i Lambertz senaste inlägg. För det första förklarar Lambertz sig enig med Zaremba om att domare bör "ta ansvar för brottsutredningens kvalitet från rättssäkerhetssynpunkt". Jag argumenterar för samma sak i min avhandling, i vart fall till fördel för den åtalade, så här är jag med. Den andra delen i Lambertz resonemang undrar jag över. Han skriver följande.
Det avgörande för bedömningen av den tilltalades skuld är bevisningen, inte hur konstigt allting är. Det avgörande för vilken bevisning som fanns och finns mot Sture Bergwall är ingenting annat än just detta: vilken bevisning som fanns och finns mot honom. Är bevisningen stark är det mycket som talar för att han är skyldig.
1 InledningI inledningen förklarar Lambertz att utredningskravet inte diskuteras i artikel. Vidare förefaller det som han utgår från gällande rätt. Jag tycker han för ett rimligt resonemang vad avser hypotesprövning, men det kan inte läsas isolerat från diskussionen om utredningskrav.
5. Innehåll I artikeln diskuteras innebörden av beviskravet “ställt utom rimligt tvivel”, frågor om hur bevisprövningen sker i verkligheten och om detta innebär några problem från rättssäkerhetssynpunkt vid en jämförelse med ideala förhållanden, samt frågan hur man kan komma till rätta med rättssäkerhetsproblemen.
7. Inte heller utredningskravet En annan fråga som inte behandlas i artikeln är den om åklagarens och/eller domstolens utredningskrav (jfr bl.a. s. 43 f. i Axbergers m.fl. rapport Felaktigt dömda). Det beror dels på att detta krav är komplicerat och värt en diskussion för sig, dels på att det var föremål för en livlig diskussion i efterdyningarna till rapporten Felaktigt dömda (se bl.a. Rättssäkerheten i brottmål, Lunds domarakademi 2007, särskilt s. 41 f., 89 f., 123 f. och 143 f.).
3 Att pröva beviskravet mot alternativa hypotetiska händelseförlopp
8. Hur ska prövningen gå till i exemplet mord? Även i exemplet med mannen som åtalas för mord som en följd bl.a. av ett vittnesutpekande beror domstolens skyldighet att pröva alternativa hypotetiska händelseförlopp på bevisläget. Finns det på grund av den presenterade bevisningen ingen annan rimlig förklaring än den som åklagaren hävdar genom åtalet, behöver domstolen inte göra mer än att konstatera detta. Men om bevisningen inte utesluter en annan förklaring, främst förstås en annan mördare, måste domstolen överväga denna möjlighet. Och därvid är det naturligtvis inte nödvändigt för ett frikännande att man kan leta fram en alternativ mördare. – I realiteten torde prövningen i detta fall handla helt och hållet om bevisningen mot den tilltalade. Finns det luckor i den som gör tvivlet på den tilltalades skuld rimligt, torde möjligheten av ett alternativt hypotetiskt händelseförlopp inte behöva prövas närmare. Då ska den tilltalade frikännas redan till följd av bristerna i bevisningen.
9. Vem ska ta initiativet till ett resonemang om ett alternativt hypotetiskt händelseförlopp? Ibland kan man i domar få se domstolen konstatera att “den tilltalade inte har kunnat lämna någon annan förklaring än den som följer av åtalet”, e.d. En sådan skrivning antyder – åtminstone i vissa fall – ett feltänkande från domstolens sida. Det är inte den tilltalades eller hans advokats skyldighet att erbjuda en alternativ förklaring. I kravet att den tilltalades skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel får som tidigare sagts anses ligga att det inte ska finnas några andra tänkbara förklaringar. Och detta måste domstolen kunna konstatera, vilket förutsätter egen tankeverksamhet. Processlagberedningen uttalade (SOU 1938:44 s. 479): “Särskilt ankommer på rätten att, oavsett vad den tilltalade anför till sitt försvar, beakta de omständigheter, som tala till hans förmån.” I praktiken betyder det att åklagaren måste göra egna överväganden angående alternativa förklaringar och efter bästa förmåga försöka utesluta sådana.
6 Kvalitetssäkring av bevisprövningen
[...]
6. Diesens metod Som nämnts ovan har Diesen anvisat en metod för bevisprövningen som bygger på en prövning av gärningspåståendet mot möjliga hypoteser. I denna “hypotesmetod” ingår även en prövning av om åklagaren har uppfyllt sitt “utredningskrav”, varmed Diesen avser åklagarens skyldighet att låta utreda alternativa förklaringar till fakta i målet (se Diesen, a.a. s. 150). Metoden ser ut så här:
a. Har åklagaren i vederbörlig ordning lagt fram bevisning för varje moment i gärningspåståendet?Har åklagaren i rimlig utsträckning låtit utreda alternativa förklaringar till fakta i målet?c. Kan till åklagarens gärningspåstående alternativa hypoteser anses rimliga (dvs. konkretiseras med hjälp av vissa fakta i målet och motiveras rationellt)?d. Kan rimliga alternativa hypoteser elimineras? – Om svaret på denna fråga är ja är den tilltalades skuld ställd bortom rimligt tvivel, är svaret nej återstår rimligt tvivel och den tilltalade ska frias.
7. Kvalitetssäkrad bevisprövning Jag har inte någon egentlig invändning mot Diesens metod i och för sig. Men med utgångspunkt från vad som har sagts tidigare i denna artikel anser jag att domstolarna behöver en metod som till större del är inriktad på att verkligen säkerställa att den egna bevisprövningen håller streck. Jag tror att metoden bör uppta alla de moment i prövningen som är särskilt känsliga från rättssäkerhetssynpunkt.
Internationella Brottmålsdomstolen fyllde tio år i år. Jag intervjuas i P1 "Godmorgon, Världen!" om detta.
Ringleder för cyklister knyter ihop Stockholm
Artikel publicerad på DN Stockholmsdebatt den 13 september 2012
Det finns mycket kvar att göra för att förbättra situationen för Stockholms cyklister. Men då måste bilarna på vissa ställen flytta på sig. På de viktigaste pendlingsstråken bör parkeringsplatser tas bort eller flyttas och körfälten för biltrafiken begränsas eller tas i anspråk.
Att ta cykeln ska aldrig vara krångligt eller otryggt. Cykelvägarna bör också bli bättre skyltade och markerade, så att det både är lätt att hitta och se vart de leder.
De senaste åren har antalet cyklister i Stockholm ökat kraftigt och en vanlig dag cyklar över 150.000 stockholmare i innerstaden. Säkra och tillgängliga cykelleder höjer väg- och gatusystemets kapacitet och cykeln har en stor potential att avlasta andra färdmedel. Men utan bra infrastruktur kommer denna avlastning inte att bli så stor som den kan bli.
Cykellederna behöver därför bli fler och säkrare, de behöver få reserverade utrymmen och de behöver knytas ihop bättre. I dag är det många gånger svårt att veta var det har planerats för cykling. En stor del av cykelnätet, även i innerstaden, är osammanhängande och svårt att följa. Så får det inte vara.
I september ska trafik- och renhållningsnämnden anta en ny cykelplan för Stockholm. Målet är att stärka den nuvarande infrastrukturen för att fler både ska kunna och vilja välja cykeln.
Över lag är cykelplanen ett mycket bra och ambitiöst dokument som på många sätt knyter an till Folkpartiets trafikpolitiska program. Men planen saknar på vissa områden viktiga förslag. Vi vill därför förstärka cykelplanen i framför allt fyra hänseenden, som särskilt tar sikte på att knyta ihop områden utanför innerstaden.
För det första räcker det inte med att förenkla pendlingsmöjligheterna mellan innerstaden och övriga Stockholm. Det måste också bli lättare att cykla mellan ytterstadens stadsdelar. Det kräver ett enklare system för cykelstråken som gör det lätt att få en överblick och komma ihåg hur stråken går.
Likt ekrarna på cykelns hjul ska det finnas snabba och säkra cykelbanor in till centrum, men dessa bör kombineras med tre ringleder som erbjuder tvärförbindelser: en cityring, en inre ring i ytterstaden och en yttre ring som passerar genom kranskommunerna.
För det andra vill vi utveckla systemet med lånecyklar. Lånecykelsystemet är i dag mycket uppskattat men det täcker endast delar av staden. Vi vill i högre grad möjliggöra ett system som även omfattar ytterstaden, med fler platser för lånecykelstationer. Vi vill även undersöka om det är möjligt att kunna använda SL:s Access-kort för lånecyklar.
För det tredje upplever vi svårigheter att hitta trygga cykelparkeringar. Parkeringsoredan skapar trängsel och förhindrar framkomlighet för fler än cyklisterna; Fotgängare och flanörer ska inte behöva ta omvägar för att det saknas cykelparkering. Vi vill se fler cykelparkeringshus vid kollektivknutpunkter och utbyggda cykelställ vid centrumanläggningar med affärer.
Avslutningsvis har Folkpartiet länge krävt att det ska vara lättare att göra kombinationsresor med cykel och kollektivtrafik. Vi har redan drivit igenom att hopfällbara cyklar ska få tas med i SL-trafiken och att de nya tunnelbanevagnarna ska ha cykelutrymmen, men vi vill se ytterligare förbättringar för den som vill kombinera cykeln med kollektivtrafiken.
Det förslag till cykelplan som tagits fram är en bra grund. Med de skärpningar som Folkpartiet föreslår finns alla förutsättningar för Stockholm att ta ett stort steg mot att på riktigt bli en cykelstad i världsklass!
Madeleine Sjöstedt, kultur- och fastighetsborgarråd (FP)
Mark Klamberg, gruppledare trafik- och renhållningsnämnden (FP)
Charlotta Schenholm, ersättare trafik- och renhållningsnämnden (FP)
Jesper Svensson, ersättare trafik- och renhållningsnämnden (FP)
Bloggar
Folkpartibloggen och Lotta Edholm
Centrum för Rättvisa skriver på sin hemsida att regeringen vill stoppa Europadomstolens prövning av FRA-lagen. Mer specifikt menar regeringen att Europadomstolen inte ska ta upp målet eftersom risken för att Centrum för rättvisas kommunikation omfattats av signalspaning i princip är obefintlig. Regeringen skriver följande den 27 april 2012 i sammanfattningen av sitt yttrande på sid. 48 (beträffande tre separata tidsperioder efter 2002).
the Government holds that the risk that a secret surveillance measure has been applied to the applicant firm during any of the three periods is virtually nonexistent.Detta kan jämföras med Datainspektionen som granskat FRAs verksamhet genom en egen projektgrupp bestående av tre jurister och två IT-säkerhetsspecialister. Gruppen har inte bara intervjuat FRAs personal utan även gjort egna undersökningar vilket är ett tecken på granskningens trovärdighet och tillförlitlighet. Datainspektionen skriver följande på sidan 4 i sin rapport från den 6 december 2010.
Sökbegreppen vid inhämtning av trafikdata är mer generella än vid inhämtning av meddelanden och medför en omfattande behandling av personuppgifter hos FRA. Det innebär i sin tur att det finns en relativt hög sannolikhet för att de personer som kommunicerar i de signalbärare som FRA bedriver inhämtning mot, kommer att få uppgifter om sin kommunikation sparad hos FRA i form av trafikdata.Även Centrum för Rättvisa har uppmärksammat detta och skriver i stycke 35 av sitt yttrande från den 31 augusti 2012 följande.
In fact, there is a relatively high likelihood that the Swedish National Defence Radio Establishment is collecting and storing communications from persons that communicate in a signal carrier from which the Swedish National Defence Radio Establishment is collecting signals (the Swedish Data Inspection Board report, page 4).På vanlig svenska, regeringen talar om en icke-existerande risk medan Datainspektionen talar om en relativt hög sannolikhet. Det går att läsa mer om FRAs trafikdatalagring här.
In my previous post I described how the Swedish extradition procedure works and its sequence. I explained that prior to the evaluation and decision of the Government the law provides that 1) the Prosecutor-General shall deliver a statement of opinion on the matter and 2) the Supreme Court shall rule on the matter. I wrote that the Government is the final body to approve an extradition request and it may deny a request even if it has been approved by the Supreme Court, but I did not go into the question of the discretion of the Government when there is an extradition agreement. Glenn Greenwald cited parts of my post on the Guardian website on this matter.
The problem is that Greenwald earlier and later in the same text argues for a sequence that would put the Government before the Supreme Court. In essence he is arguing that the Government should have the first and the last say with the Supreme Court in the middle. That would make the Supreme Court redundant which is contrary to the sequence that is provided for in the Extradition Act which I have tried to describe. It may also violate the principle of separation of powers. To be more specific, Greenwald writes in his debate with David Allen Green the following.
One of the "myths" Green purported to debunk was that "Sweden should guarantee that there be no extradition to USA." Assange's lawyers, along with Ecuadorean officials, have repeatedly told Sweden and Britain that Assange would immediately travel to Stockholm to face these allegations if some type of satisfactory assurance against extradition to the US could be given. This is the paramount issue because it shows that it is not Assange and Ecuadorean officials – but rather the Swedish and British governments – who are preventing the sex assault allegations from being fairly and legally resolved as they should be.
[...]
Sweden, Ecuador and Assange's lawyers could negotiate a resolution that provides Assange with meaningful protections against his fear of extradition to the US while following standard procedure on extraditions. Swedish authorities could, for instance, publicly state that they view espionage charges for the "crime" of reporting on government secrets to be a "political crime" not subject to extradition, but still reserve the right to formally decide upon any extradition request if and when they receive one.This means that the Government (who represents Sweden and is asked by Assange and Ecuador for guarantees/assurances) must interpret whether reporting government secrets is espionage and a political crime and as such a non-extraditable offence. Section 6 of the Swedish Extradition Act provides that "[e]xtradition may not be granted for a political offence." Section 18 of the same act provides that "The Supreme Court shall decide whether extradition may be lawfully granted in accordance with Sections 1 to 10 of this Act." It is also obvious from the case law that it is for the Supreme Court to decide whether an act is a political offence and whether this blocks extradition. By the way, espionage is considered to be a political crime according to well-settled practice (see part II, pp. 545-548 and 928 in Swedish Government Official Reports SOU 2011:71). The purpose of the sequence provided for in the Extradition Act is that it is for the Prosecutor-General and the Supreme Court to assess the merits of the case before the Government, not the reversed. Or is Greenwald arguing that the Swedish Supreme Court should give an advisory opinion in advance of a non-existing request? There is no legal basis for such advisory opinions. The reversed sequence of processing a (non-existing) extradition request that Assange, Ecuador and Greenwald is asking for would be in conflict with the Extradition Act and possibly even with the principle of separation of powers enshrined in the Swedish constitution. My reasoning is similar to professor Ove Bring who has been interviewed by Dagens Nyheter. Here is an extract.
Minister of Foreign Affairs Patino claimed that they [Ecuador] have tried to get guarantees from Sweden that Assange would not be extradited in case of a request from the US. According to Bring it would be completely unreasonable to give such guarantees.
- Who could give such guarantees? The Supreme Court can not predict its own decision. If such a request is asked for it must be processed pursuant to the established manner.
–Subsequently the Government may deny extradition even if the Supreme Court has said yes but the Government can not issue any guarantess at the current stage. That would mean that the Government bulldozes the judicial system and says that it is irrelevant. It does not work that way in a democracy (my translation).I could stop at this point but I would like to add an additional reason why the Government can not grant an assurance for non-extradiction to the US. Pål Wrange has raised an important caveat in his blog, namely
even if the Government has leeway under national law, it is bound by international law. Both the Swedish and the UK Governments have extradition agreements with the US, and these agreements provide that extradition shall take place, if the legal requirements are met. Hence, the Government could not provide a guarantee, without potentially violating an international obligation.This means that the discretion of the Government to deviate from the ruling of the Supreme Court is limited if an extradition treaty exists. Pål Wrange raised this issue several days ago with me and I explained the caveat to various people, for example last Thursday in this twitter exchange with professor Nick Tholhurst. Several people have on Twitter argued that this is only mine and Wrange's opinion, they claim that the Government has full discretion. Our conclusion finds support in part II p. 450 of the Swedish Government Official Reports SOU 2011:71, below I have translated the relevant section (please note the heading of section 10.2 - obligation to extradite).
10.2 Obligation to extradite
10.2.1 Present law and assumptions
The starting point in section 1 of the Extradiction Act is that extradition pursuant to the law may be granted. With the word "may" follows that, as mentioned earlier, a free and discretionary power for the Government. This means that even if the legal requirements are met the Government may under the current legal scheme deny extradition. The Government may however by the accession to treaties and agreements binding under international law in an actual case be under an obligation to extradite. The possibilities of the State to deny extradiction with reference to State Sovereignty or ordre public may place the State interest before extradition and give some discretion and thus give the Government freedom.To summarize, if there is an extradition treaty the Government is bound by an international obligation to extradite and it is only for legally sound reasons that it may refuse. An extradition treaty limits in a considerable way the discretion of the Government to deviate from the ruling of the Supreme Court. Without an actual request it is difficult to legally asses the exact discretion and whether the Government can exercise such discretion.
I have been interviewed by the Russian Legal Information Agency (RAPSI) on the assange case, you can read the article here. The New Statesman has made a reference to my previous post and Opinio Juris has republished parts of it, many thanks! I have also given some answers to Australian Crikey.
Igår intervjuades jag i SR Studio Ett huruvida Assange kan utlämnas till USA för spioneri. Du kan läsa och lyssna här.
Many journalists have contacted me on the issue whether Julian Assange can be extradited to the US via Sweden for espionage where he might face the death penalty. The short answer is: no. Below you will find the long answer.
How does procedure work if somebody is to extradited from Sweden? Pursuant to section 14 of the extradition of criminal offences act a "request for extradition shall be made in writing. It may be transmitted by telefax or, subject to agreement in the individual case, by other means. The request shall be made to the Ministry of Justice." The request shall according to section 15 of the same act be rejected immediately if there is a manifest reason why it should not be granted. Otherwise, the request is forwarded to the office of the Prosecutor-General who shall deliver a statement of opinion on the matter. In addition, if the person referred to in the request has not consented to being extradited, the case shall be tried by the Supreme Court. Section 20(1) provides that if the Supreme Court has considered that there is a legal obstacle to extradition the request may not be granted. Even if the Supreme court has found that there are no obstacles, the Government can refuse extradition. This is because section 1(1) provides that if certain conditions are fulfilled, a person "may" not "shall" be extradited. In other words, even if the Prosecutor-General and the Supreme Court finds that all conditions for extradition are fulfilled the Government may veto such extradition. It does not work in the reverse way, the Government can not grant extradition if the Supreme Court has found that any of the required conditions are lacking.
As I understand, Assange wants the Swedish Government to guarantee that it will not grant extradition to the US. The US has not made any request to the Sweden on this matter. In other words, Assange wants the Swedish Government to pledge to use its veto power in relation to a non-existing request and before the Prosecutor-General and the Supreme Court has evaluated this non-existing request. There is nothing in the extradition of criminal offences act that deals with this scenario, but it would depart from established practice. Cameron and et. al write in a general way about this in their book "International Criminal Law from a Swedish Perspective", Intersentia, 2011, p. 171.
Assange fears that he will be extradited to the US where he may be at danger of being for torture or receiving the death penalty. There are at least three obstacles that makes it difficult or even impossible to extradite Assange to the US.
First, Sweden (as the UK) is party to the European Convention of Human Rights. The convention has been incorporated in Swedish law which makes it directly applicable for all state agencies, courts and the Government. Following the Soering Case, Sweden (and the UK) are prohibited from extraditing a person who may face the death penalty. Subject to are obligations from European Convention of Human and the Convention against Torture there is also a prohibition from extraditing somebody where there are substantial grounds for believing that he or she would be in danger of being subjected to torture (which includes inhuman or degrading treatment or punishment).
Second, pursuant to article 28(4) of the Council Framework Decision of 13 June 2002 on the European arrest warrant and the surrender procedures between Member States "a person who has been surrendered pursuant to a European arrest warrant shall not be extradited to a third State without the consent of the competent authority of the Member State which surrendered the person. Such consent shall be given in accordance with the Conventions by which that Member State is bound, as well as with its domestic law." Cameron and et. al write the following on p. 191: "It can be noted here, in connection with the EAW proceedings in 2010 concerning 'Wikileaks' founder Julian Assange, that the principle of speciality means that Assange cannot be extradited or deported from Sweden, unless the UK grants its permission for this." This means that the present decision from British authorities, upheld by Supreme Court, to extradite Assange to Sweden for sexuually related crimes is not enough. If the US would request Sweden to extradite Assange the issue not only have to be approved by the Prosecutor-General, Supreme Court and Government in Sweden, it also has to go through the British legal system a second time (which took more than 500 days the first time). In other words, if the US wants Assange extradited from Sweden he will have the protection of both the Swedish and British legal systems. It would appear easier to have him extradited directly from the UK.
Third, the Swedish extradition agreements with the US does not allow extradition when the offence is purely military or if the offence is a political offence. See article 5(4)-(5) of Convention on extradition between the United States of America and Sweden, 24 October 1961. See also the supplementary convention from 14 March 1983. Cameron and et. al write the following on p. 177: "No definition is given in the Extradition Act of what offence constitute a political offence. In Swedish extradition law, as in many other countries' extradition laws, a distinction is made between absolute and relative political crimes. Absolute political crimes are those exclusively directed against the state... espionage is an absolute political crime according to the travaux préparatoires". One may add that in Swedish law, as opposed to English law, travaux préparatoires is as source of law.
As I understand Ecuador has granted Assange political asylum, i.e. Ecuador is arguing that the US is seeking Assange for a political offence (espionage). Moreover, they fear that Assange will be subject to the death penalty and/or torture. As explained above, extradition from Sweden would for several reasons not be granted in such a case.
It is theoretically possible that i) the US might charge Assange for an other (non-political) crime than espionage and that ii) the US would be willing to issue a guarantee that the death penalty will not be issued. The latter has happened before - see for example the aftermath of the Soering case. Could Sweden extradite Assange in such a case? The answer is yes provided that the UK also approves, but I have great difficulties to see what kind of non-political crime that would be. We can of course discuss all kind of theoretical cases which I do all the time with my students at the University. The question is if sovereign states such as the UK, Sweden and Ecuador should take action on such theoretical cases, regardless of their likelihood and basis in reality?
Update 1. Pål Wrange has written two excellent blog posts in Swedish on, inter alia, the “temporary surrender”-procedure in the Swedish-US extradition treaty which has caught some attention. Some argue that it can be used to circumvent all the requirements that I describe above. Wrange makes two conclusions that are notable. First, the "temporary surrender" procedure has to fulfil the same conditions as the regular surrender procedure. Second, the same "temporary surrender"-procedure exists in article 14 of the British-US extradition treaty.
Update 2. Above I write that Assange "will have the protection of both the Swedish and British legal systems" if there is a extradition request from the US. In the comments to this blog post there is a discussion whether this includes an additional judicial review in British courts. As I understand an additional decision to extradite a person to a third country (the US) following a surrender under the EAW is taken by the UK Home Secretary. There is nothing in UK law which explicitly state that this decision is subject to judicial review. Therefore I would like to adjust my statement above. It would have been more accurate to state that any extradition request from the US have to be approved by both the UK and Sweden. As explained above, the Swedish Supreme Court needs to approve such requests while the precise procedure in the UK is unknown for me.
Idag medverkade jag i TV4 nyhetsmorgon om Ecuadors förestående beslut huruvida Assange ska få diplomatisk asyl. Jag blev kontaktad igår och under natten framkom det att Storbritannien skickat ett brev där man hotade att storma Ecuadors ambassad. Nedan finner du intervjun samt några rader där jag utvecklar mina tankar.
Enligt flera olika medier så hotar Storbritannien att storma Ecuadors ambassad i London för att kunna hämta ut Julian Assange. Uppgifterna kommer först från Ecaudor som mottagit ett brev med detta budskap från Storbritannien. Enligt SvD bekräftar en talesman för brittiska UD att Storbritannien förbehåller sig rätten att storma Ecuadors ambassad för att hämta ut Assange. Enligt brittisk lag kan brittiska myndigheter med en veckas varsel ta sig in i lokalerna. Ambassaden kommer då inte längre att ha diplomatiskt skydd.
Diplomatisk immunitet och skydd från ambassader följer av Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Den vilar på principen om ömsesidighet som innebär att den både den sändande staten (Ecuador) och den mottagande staten (Storbritannien) kan efter eget behag säga upp de diplomatiska förbindelserna. Att säga upp de diplomatiska förbindelserna kan förvisso betraktas som en ovänlig handling men det finns på inga sätt en folkrättslig skyldighet att upprättahålla sådana förbindelser. I artikel 9 av nämnda konvention kan vi läsa följande.
Den mottagande staten äger när som helst och utan att redovisa skälen för sitt beslut underrätta den sändande staten om att beskningschefen eller medlem av beskickningens diplomatiska personal är persona non grata eller att annan beskickningsmedlem är icke önskvärd.Innebär det att Storbritannien kan förklara Ecuadors diplomatiska personal för persona non garata och därefter storma ambassaden? I artikel 45 av samma konvention står följande.
Om de diplomatiska förbindelserna mellan två stater avbrytas eller om beskickning återkallas slutgiltigt eller tills vidareArtikel 45 framstår som tydlig - även om de diplomatiska förbindelseran avbryts så är Ecuadors ambassadbyggnad skyddad. Det intressanta är att Storbritannien har en nationell lag från 1987 som ger den brittiska utrikesministern rätt att samtycka till att ge skydd åt en diplomatisk beskickning men också ger utrikesministern rätt att återkalla detta skydd. Det är på grundval av paragraf 1(3) i denna lag som Storbritannien anser sig ha rätt att återkalla skyddet för Ecuadors ambassad. Det är dock inte helt enkelt. En sådan tolkning kan strida mot Wienkonventionen men även mot andra bestämmelser i 1987 års lag. Enligt paragraf 1(4) i denna lag kan utrikesministern endast återkalla skyddet för en diplomatisk beskning om det är förenligt med folkrätten, vilket inluderar Wienkonventionen. Vidare finns det i den brittiska lagen en hänvisning till artikel 45 av Wienkonventionen. Den brittiska juristen Carl Gardner kommenterar saken på sin blogg.
a) åligger det den mottagande staten, även i händelse av väpnad konflikt, att respektera och skydda beskickningslokalerna jämte därtill hörande egendom och arkiv,
b) äger den sändande staten anförtro vården av beskickningslokalerna jämte därtill hörande egendom och arkiv åt tredje stat, som godtas av den mottagande staten,
c) äger den sändande staten anförtro tillvaratagandet av sina intressen och skyddet av sina medborgare åt tredje stat, som godtages av den mottagande staten.
Imorgon torsdag medverkar jag i TV4 nyhetsmorgon om Assange och diplomatisk asyl. Nedanstående länkar ger god bakgrund.
Docent Pål Wrange resonerar kring i) Får Ecuador skydda Assange? och ii) kan Storbritannien ingripa mot Ecuador? Professor Matthew Happold skriver om Asylfallet vid ICJ från 1950 och OAS-konventionen om diplomatisk asyl.
Artikel 12 i OAS-konventionen är intressant då den behandlar rätten för den asylsökande att lämna staten han/hon vistas i för att kunna färdas till den stat som beviljat asyl. OAS-konventionen gäller förvisso i Ecuador men inte i Storbritannien.
En sammanfattning av Wranges och Happolds analys: I asylfallet från 1950 förklarade ICJ att diplomatisk asyl finns inte i den allmänna folkrätten (se sid 15-16). Istället gäller artikel 41 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som anger att en
ambassad inte får bryta mot värdlandets (i detta fall Storbritanniens) lagar,
vilket man gör då man skyddar en misstänkt brottsling. Ecuador bryter alltså mot
folkrätten. Storbritannien har möjlighet att protestera och vidta motåtgärder, exempelvis genom att helt eller delvis avbryta de diplomatiska förbindelserna med Ecuador. Om sådana motåtgärder är politiskt lämpliga och motiverade är en annan fråga som jag överlåter till andra att bedöma.
Uppdatering. Pål Wrange kommenterar saken i SvD1 och SvD2.
