Assange lawyers demand Swedish prosecution files or no London interview

Today I was interviewed by The Register on the topic “Assange lawyers demand Swedish prosecution files or no London interview”.

Man dömd för folkrättsbrott

Idag blev jag intervjuad i Sveriges Radio P1, Studio Ett under rubriken ”Man dömd för folkrättsbrott”.

Ska vi fokusera på drivkrafter eller efterfrågan på arbetskraft?

Jag uppfattar inte att Hägglunds förslag på DN Debatt främjar integration vilket dess företrädare nu talar om utan handlar mer om att göra Sverige mindre aktivt som destination för migration, dock med respekt för de minimikrav som följer av Sveriges internationella förpliktelser. Denna slutsats drar jag dels utifrån artikelns text men även utifrån den diskussion som förts i sociala medier i borgerliga kretsar under hösten, tillfälligt framför permanent uppehållsstånd anses av många borgerliga debattörer som den mest lämpliga åtgärden för att göra Sverige mindre attraktivt som destination.

Givet den stora mottagning som Sverige har så är volymfrågan absolut någon som tål att diskuteras men låt oss då vara överens om att Hägglunds artikel handlade mer om "volymfrågan" än om något annat. Nu kommer någon säkert invända att Hägglunds artikel visst hade förslag om integration, t.ex. sänkt skatt på arbetsinkomster som förbättrar drivkrafterna.

Jag tror dock inte det handlar om bristande drivkrafter som huvudförklaring till nyanländas arbetslöshet och utanförskap, jag tror mer det handlar om brist på arbeten som matchar de nyanländas kompetens. Se hur det var på 1960- och 70-talen då nyanlända lätt och snabbt kunde få bra jobb inom varvs-, verkstad- eller textilindustrin utan att kunna perfekt svenska. Nationalekonomer brukar tala om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Medan Hägglund fokuserar på individers drivkafter till att arbeta (utbudet av arbetskraft) tror jag problemet idag snarare ligger i bristande efterfrågan på arbetskraft. Om jag har rätt blir frågorna som politikerna ska besvara annorlunda, t.ex. hur skapas och växer företag, vilka branscher kan utvecklas genom regelförenklingar och skattesänkningar, hur tryggas god energiförsörjning och infrastuktur, kan staten stimulera ekonomin (genom penning- eller finanspolitik), hur kan vi förbättra handelsmöjligheterna med omvärlden, osv. Det är framförallt i den senare diskussionen som jag nu vill finna borgerlighetens svar. Det är bra att borgerligheten funderar över hur individers drivkrafter kan öka, men vi får inte glömma att det även behövs en politik för att öka efterfrågan på arbetskraft.

Alternativet till extra val

Löfven gav tidigare besked att han inte tänker styra med en alliansbudget. Nu kommer han likväl styra med alliansbudget fram till extra valet och - om han "vinner valet" gäller även alliansbudgeten för resten av 2015. Alldeles oavsett vad Löfven/alliansen gör, extra val, misstroendeomröstning eller regeringsombildning så är det alliansbudgeten som nu gäller under 2015.

Jag tycker s-mp-regeringen borde avstå extra val, styra med alliansbudget (som gäller alldeles oavsett utgång i extra val) och utgått från allianspartiernas besked att det blir en gemensam alliansbudget för 2015, därefter ska alliansamarbetet mjukas upp, dvs allianspartierna lägger separata budgetmotioner (se artikel från den 30 september 2014). Från 2016 och framåt gäller rödgrön budget, den rödgröna regeringen får alltså skjuta upp sina ambitioner med ett år (som man ändå inte kan genomdriva under 2015). Med extra val förstärks bara blockskillnaderna ytterligare, till vilken nytta?

Med facit i hand borde allianspartierna ha lagt separata budgetmotioner inför 2015 istället för en gemensam alliansbudget - men det är alltid lätt att vara efterklok - alla utgick felaktigt från att Sd skulle följa "praxis". Nu måste partierna agera efter rådande läge.

Nu har Löfven annonserat om extra val - vad är vägen ur? Löfven avstår extra val om allianspartierna ger besked - i enlighet med vad de sagt tidigare - om att de hösten 2015 lägger separata partimotioner istället för gemensam alliansbudget. Alla partier kan rösta på sin egen budget, vi slipper extra val och inga förändringar i regeringsformen/riksdagsordningen är nödvändiga. Väljarna får sin chans att betygsätta den rödgröna regeringen 2018.

Är Palestina en stat?

Jag fann en intressant observation apropå den palestinska enhetsregeringen i Al Arabiya:

Following a reconciliation deal in April the rival movements [Fatah and Hamas] formed a unity government which was supposed to be in charge of affairs in both the West Bank and Gaza.

But Hamas, which has an iron grip on the Gaza Strip, appears to be hesitant to handover “state” affairs, including security services, to a new authority it does not trust.

Jag tycker visst Palestina kan betraktas som en stat före det finns en fredsöverenskommelse med Israel och även om Palestina saknar full kontroll över sitt territorium pga Israels agerande, men jag tycker dessförinnan måste den palestinska enhetsregeringen ha kontroll över samtliga säkerhetsstyrkor, både på Västbanken och i Gaza. Med andra ord, även om Palestina saknar kontroll pågrund av yttre påverkan så bör kravet på kontroll upprätthållas vad avser statens interna förhållanden. Det handlar alltså inte om huruvida Hamas är en trevlig organisation utan om att i en stat ska det bara finnas en regering som utövar såväl formell som praktisk kontroll över försvarsmakt, polis och säkerhetsstyrkor.

Bring, Mahmoudi och Wrange skriver följande om erkännande i läroboken Sverige och folkrätten (2011), sid. 66:

När en regering i en icke-erkänd stat saknar förmåga att kontrollera delar av sitt territorium till följd av aggression från en grannstats sida, är det folkrättsligt otillfredsställande om erkännande icke kan ske till följd av denna yttre påverkan. I modern praxis har man därför delvis bortsett från kriteriet kontroll av territorium i fall av yttre aggression och erkänt den nya staten trots delvis kaotiska förhållanden (Kroatien år 1992). Tanken bakom kravet på kontroll är ju främst att den nya statens interna förhållanden ska vara sådana att förutsättningar för effektiv adminstration föreligger.

På sidan 65 skriver dem: "Palestina är inte någon stat trots drygt hundra erkännanden".

Nu har Bring, Mahmoudi och Wrange skrivit på DN Debatt den 20 oktober 2014 att de anser Palestina uppfyller kriterierna för att erkännas som stat - förhållandena kan förändras. De skriver åter om erkännandet av Kroatien 1992 - en parallell och resonemang om yttre påverkan som jag stödjer, men jag konstaterar att de behandlar frågan om krav på kontroll vad avser en stats interna förhållanden väldigt kortfattat.

Jag tror nyckelmeningen finns på sidan 64 i Sverige och folkrätten:

Det finns inte någon juridisk regel som säger att man måste erkänna en ny stat. Att lämna eller hålla tillbaka ett erkännande blir då ofta ett sätt för regeringarna att uttrycka politiska sympatier respektive antipatier; en metod för att främja eller motverka att en viss stat blir fast etablerad.

Samma författare skriver på DN Debatt: "Ett erkännande är en politisk handling men med folkrättsliga konsekvenser." På vanlig svenska: beslut att erkänna en stat styrs framförallt av politik, mindre av juridik, inget fel i det, men värt att komma ihåg. Den relevanta frågan blir därför om det svenska erkännandet kommer gynna en positiv utveckling mellan Israel och Palestina - här finns det giltiga argument på båda sidor.

Risk att Kenyatta-åtalet läggs ner”

Idag blev jag intervjuad av TT/SVT Nyheter under rubriken ”Risk att Kenyatta-åtalet läggs ner”.

Consequences of the CJEU judgment on data retention

I have received questions on the consequences of the CJEU judgment on data retention for Sweden's implementation law (here you may find the Government Bill later adopted by Parliament). The CJEU ruled that the directive is in conflict with the EU Charter on fundamental rights.

Considering that the EU Charter has only been in force since 1 December 2009 there are very few previous rulings. The most relevant is the Test-Achats case which provides that in such cases the national legislator must change national legislation that is based on a directive that violates the EU Charter. The EU commission made a guide following the Test-Achats case. The present judgment on data retention differs from Test-Achats. In Test-Achats the CJEU ruled that only some of the provisions in the directive at hand violated the EU Charter, the judgment included a deadline for amending national legislation of these provisions. The present judgment on data retention lacks a deadline, at the same time the entire directive is declared invalid.

My preliminary conclusion is that the data retention directive and the implementing national legislation all are invalid.

I have consulted with Professor Jane Reichel on EU law before writing this post. However, any shortcomings relating to reasoning or conclusions should be attributed to me.

In September 2014 I will present a paper on metadata collection, which will include this judgment. Here are some of my previous writings: a longer article and a guest post at Lawfare (published in cooperation with the Brookings institution) .

Disclaimer
The preliminary conclusion provided here is intended for general information purposes only. I do not accept responsibility or liability for action taken based on this preliminary conclusion.

EU:s datalagringsdirektiv ogiltigt

Idag blev jag intervjuad i Aftonbladet under rubriken "EU:s datalagringsdirektiv ogiltigt". (länk saknas)

Frågor och svar om domen som upphäver datalagringsdirektivet

Idag blev jag omnämnd i Sveriges Radio Ekot under rubriken "Frågor och svar om domen som upphäverdatalagringsdirektivet".

Omstridd datalag förklarad ogiltig

Idag blev jag intervjuad i Sydsvenskan under rubriken "Omstridd datalag förklarad ogiltig".

Det är ett brott mot folkrätten om Ryssland ansluter Krim

Idag blev jag intervjuad i DN under rubriken "Det är ett brott mot folkrätten om Ryssland ansluter Krim".

Some comments on the Katanga judgment and Van den Wyngaert's dissenting opinion

I have started to review the Katanga judgment and the dissenting opinion of Judge Van den Wyngaert. Considering the field of my research (evidence) I specifically sought for information revealing how the Judges understand the standard beyond reasonable doubt.

Due to my poor French I am not sure on the view of the majority. I belive the relevant passage is paras. 68-70.

Fardeau de la preuve

68. Aux termes de l’article 66 du Statut, l’accusé est présumé innocent jusqu’à ce que le Procureur ait prouvé sa culpabilité. Pour qu’il soit déclaré coupable, il faut que chacun des éléments de l’infraction reprochée ait été établi « au - delà de tout doute raisonnable » .

69. La Chambre précise que le principe d’établissement de la preuve « au - delà de tout doute raisonnable » doit être appliqué s’il s’agit d’établir l’existence d’un élément du crime ou du mode de responsabilité retenu à l’encontre de l’accusé, ou encore, s ’il s’agit d’établir l’existence d’un fait indispensable pour entrer en voie de condamnation.

70. Pour la Chambre, le fait qu’une allégation ne soit, selon elle, pas prouvée au - delà de tout doute raisonnable n’implique pas pour autant qu’elle mette en cause l’ existence même du fait allégué. Cela signifie seulement qu’elle estime, au vu du standard de preuve, ne pas disposer de suffisamment de preuves fiables pour se prononcer sur la véracité du fait ainsi allégué. Dès lors, déclarer qu’un accusé n’est pas coupa ble ne veut pas nécessairement dire que la Chambre constate son innocence. Une telle décision démontre simplement que les preuves présentées au soutien de la culpabilité ne lui ont pas permis de se forger une conviction « au - delà de tout doute raisonnable ».

I cannot see that the majority is talking about alternative narratives and the need for the Prosecutor to eliminate such alternatives. The Majority appear to state in para. 70 that even if a person is declared non-culpable that does mean that he/she is innocent, interesting.

I found this in Judge Van den Wyngaert's dissenting opinion (in English).

32. ... charges must represent a coherent description of how certain individuals are linked to certain e vents, defining what role they played in them and how they related to, and were influenced by, a particular context. Charges therefore constitute a narrative in which each fact belonging to the ‘facts and circumstances’ has a particular place.

33. ... It is crucial to note that it is insufficient to simply compare ‘stories’ in order to see to what e xtent they contain some of the same elements. It is equally important to analyse the legal significance of each fact within the framework of each narrative, because this determines how an accused would defend him or herself against the charges as formulated. It matters a great deal, in this respect, how important certain parts of the story are within each narrative. A similar fact may be a mere detail in one narrative, but constitute the linchpin of another. Accordingly, a defendant may have chosen not to devote scarce resources to such a fact because it could not be expected to have any tangible effect on the outcome of the case, whereas he or she would in all likelihood concentrate all his or her investigative efforts on that same fact if that fact wer e to perform a different function in an alternative narrative.

It is interesting that  Judge Van den Wyngaert uses the expression "alternative narrative". I write about narrative evidence theory on pp. 166-167 in my book Evidence in International Criminal Trials. Van den Wyngaert continues under the same philosophy.

145. In particular, there are countless points where I think it is beyond dispute that reasonable alternative explanations can be given to the evidence. It is uncontroversial that the Chamber can only rely on the incriminating version of events if all alternative explanations can be rejected for being unreasonable. However, the Majority only engages in this exercise selectively and often simply states that it is not convinced by the explanations offered by the Defence. With all due respect, this is not the appropriate approach. Instead, the Chamber must convincingly explain why the alternative explanation is considered to be unreasonable.

146. The Defence does not shoulder any burden of proof in this regard. Yet, this is very often the attitude taken by the Majority.  Rather, unless the Defence raises an explanation that is patently absurd, it is the Prosecutor’s task to disprove it.

Again, she uses expressions such as "alternative explanations" and that it is the the Prosecutor’s task to disprove it. This what I write in my book in relation to theories on the matter (pp. 183-186):

In essence, Cohen proposes an inductive method whereby alternative hypotheses may be graded ordinally in accordance with the factfinders conclusions as to how well each hypothesis is accounted for by the evidence; how well each hypothesis withstands attempts to eliminate it based on the evidence; and the extent to which any given hypothesis shows itself evidentially superior to the others in terms of completeness and quality of the evidence. Diesen suggests that alternative hypotheses should be tested when they are reasonable in the sense that they are not pure scepticism or speculation. More specifically, a reasonable hypothesis is 1) compatible with at least some of the facts in the case, and 2) commensurable with the indictment, i.e. the alternative hypothesis should be possible to formulate as a legal and evidential theme.... A hypothesis that raises sufficient reasonable doubt to acquit the defendant should be compatible with the defendant’s own version or with an explanation of why the defendant has not presented such an alternative in his or her testimony. ... The fact-finding process is according to Ferrajoli always guided by a working hypothesis; the formulation of the hypothesis is always done in order to reach a possible or desired validation. The Court’s evaluation of evidence requires that the process fulfil three criteria: 1) The prosecution, which carries the burden of proof, has the duty to present the facts confirming the indictment and related circumstances; 2) the defence has the right to defy the hypothesis of the indictment by using counterevidence which are compatible with an alternative hypothesis which in its turn the prosecutor must eliminate; 3) The Court may only accept the hypothesis of an indictment if it is corresponds with all the evidence and may withstand all possible counterevidence

I also make the following conclusion on the case law of the ad hoc tribunals (p. 195).

the ad hoc tribunals have adopted “the exclusion of every reasonable hypothesis of innocence method” whereby alternative hypothesis are eliminated.

One may find a similar statement by the ICC Appeals Chamber, see Al-Bashir (3 February 2010, para. 33)

requiring that the existence of genocidal intent must be the only reasonable conclusion amounts to requiring the Prosecutor to disprove any other reasonable conclusions and to eliminate any reasonable doubt.

My conclusion on p. 196:

the statements in al-Bashir and Lubanga may be analysed together with previous case law from the historical tribunals and the ad hoc tribunals. The conclusion is that when judges in international criminal proceedings evaluate whether evidence meets the “beyond a reasonable doubt” standard, they are acting according to the approach whereby alternative hypothesis are eliminated.

Note that Judge Van den Wyngaert has an entire section in her opinion with the title "Another reasonable reading of the evidence is possible" covering 42 pages (pp. 100-142). 

Judge Van den Wyngaert also has a very interesting arguement about the scope of investigations in para. 92.

even if the investigations yield no useful new evidence whatsoever, this does not mean – even with hindsight - that they were not necessary. ... defence investigations that yield no significant result play a very important role in confirming the validity of the conviction. However, if no investigation takes place at all, there always remains the reasonable possibility that evidence might have been found that could contradict the available incriminating evidence.

Here is what I write on the matter (pp. 153-156):

the standard of an adequate investigation is a quantitative issue while the standard of proof is a qualitative issue. To elucidate what is an adequate investigation, the concept “robustness” and its theoretical underpinnings are introduced. ... Keynes distinguished between the probability of an argument and the weight of an argument. ... Strandberg has elaborated and clarified Keynes’s theory: The degree of probability depends on the relation between the pieces of evidence in favour of a proposition and the pieces of evidence against it, while the degree of weight depends on the sum of the pieces of evidence in favour of a proposition and the pieces of evidence against. Hence if new evidence is added that is unfavourable to the proposition the probability will go down but the weight will go up. For example, assume that probability is 0.85 for a given piece of evidence (h1). Subsequently evidence h2 is added and the probability of h1 and h2 combined is now 0.45. Then a third piece of evidence h3 is added which makes the probability return to 0.85. Even if the probability is the same (0.85) before and after h2 and h3 are added, the matter has become more elucidated. Keynes would state that the probability is the same before and after the two new pieces of evidence but the weight is higher. ... Keynes’s theory is interesting but his terminology may not be transposed directly to international criminal procedure because the concept “weight” has a different meaning in case law and legal scholarship. ...  Strandberg finds Keynes’s theory and terminology ambiguous and incomplete. Instead he suggests the use of other concepts such as massiveness, completeness and robustness, concepts with closely similar meaning. Other alternative concepts to Keynes’s concept of “weight of evidence” include the “resilience” or “comprehensiveness” of evidence. For the present purpose, the concept “robustness” is used when the quantity of evidence is discussed. By robust evidence is meant that additional evidence will not change the probative value. ... the standard of an adequate investigation, and thus robustness, relates to the amount of evidence that should be collected before an evaluation of evidence is possible.

Following this terminology Judge Van den Wyngaer appears to argue that the standard of an adequate investigation has not been meet, the evidence is not robust.