Neutralitetstanken finns i folksjälen

Margot Wallström verkar, liksom många andra svenskar leva kvar i föreställningen att vår säkerhetspolitik syftar till att Sverige ska vara neutralt i händelse av krig. Apropå EU:s solidaritetsklausul skriver hon i SvD: "[d]etta påverkar naturligtvis inte neutralitets- eller alliansfriheten". Som jag skrivit i ett tidigare inlägg har Sverige redan under socialdemokratiskt styre lämnat neutralitetslinjen. När jag under hösten besökte en journalistskola svarade hälften av studenterna vår säkerhetspolitik syftar till att Sverige ska vara neutralt i händelse av krig. Även om jag inte har något emot denna ändring, tycker jag det är beklagligt att media och makthavare beskriver svensk säkerhetspolitik i termer av neutralitet.

Vad är domarens roll?

Veckans Krönika i Dagens Juridik den 15 januari 2008.

Vad är domarens roll?

Tre berättigade frågor är, både för yrkesverksamma jurister och allmänheten, vad menar vi med rättvisa, vad är syftet med domstolars verksamhet och vilken är domarens roll? Ibland får jag intrycket av att allmänheten förväntar sig att domstolen i det konkreta fallet ska åstadkomma någon form av moralisk rättvisa utifrån en objektivt fastställbar verklighet. För juristen är det kanske mer uppenbart att domaren, som i all annan mänsklig verksamhet, ej kan nå full insikt om händelser som han eller hon ej själv bevittnat. Det kan därför vara en poäng att upplysa den rättssökande allmänheten om att resultatet av en rättegång kanske inte blir vad de uppfattar som "rättvist" utan snarare vad som kan bevisas. Det råder alltså en oklarhet om domstolsväsendets mål och funktion, inte bara mellan allmänhet å ena sidan och jurister å andra sidan, utan även inbördes bland jurister.

Utifrån JK:s rättssäkerhetsprojekt "Felaktigt dömda" och Rödebyrättegången vill jag vidga diskussionen om vad som är syftet med brottmålsrättegångar och domarens roll i dessa. Svenska brottmålsrättegångar präglas av ett kontradiktoriskt förfarande där processen drivs framåt av två motsatta parter. Domaren har till uppgift att genom formell processledning garantera att rättegången genomförs på ett korrekt och rättvist sätt, vari ligger att det ska råda processuell balans mellan parterna, på engelska bäst uttryckt genom uttrycken "fair trial" och "equality of arms". En annan modell vore att domaren drev processen framåt genom en mer aktiv, materiell processledning, exempelvis genom att domaren tar sig en större roll i samband med vittnesförhör och i förhållande till brister i förundersökningen. Domarens roll skulle då vara mer än blott en garant för balans mellan parterna, han eller hon skulle själv aktivt söka "sanningen".

JK Göran Lambertz och Hans Gunnar Axberger pekade i en infekterad debatt i SvD under 2006 på förarbetsuttalanden som säger att "rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett". De hänvisade till Per Olof Ekelöfs åsikt "att det kan vara domstolens skyldighet att agera även då det är den tilltalades nackdel, allt för att nå målet, materiellt riktiga domslut" - med min egen terminologi "sanningen". Skulle detta vara mer i enlighet med de förväntningar som allmänhet och lagstiftare har på domstolsväsendet? Detta kan förefalla väldigt kontroversiellt för svenska jurister. För undertecknad, som studerar processordningarna vid FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien, Rwanda och internationella brottmålsdomstolen, är tanken om en aktivt sanningssökande domare mindre främmande. Vid sidan om krav på rättvisa och skyndsamma rättegångar finns även, i varierande grad mellan nämnda internationella domstolar, krav på att domare och åklagare ska söka sanningen. Det kan även i långa och komplicerade rättegångar i nationella domstolar finnas goda skäl för mer aktiva domare.

Med Rödebymålet som exempel är det uppenbart att såväl parterna som samhället i övrigt söker sanningen och svaret på frågan vad som är juridiskt och moraliskt försvarbart. Vilka var omständigheterna när en vuxen man sköt två hotfulla ungdomar och går det att ursäkta? Nu vilar målet lyckligtvis i trygga händer. Rätten är utökad med en extra rådman och en nämndeman, för vilket rättens ordförande befarar kritik. När journalisten Peter Kadhammar beskriver lagmannen Pia Johanssons processledning pekar han på rättens "imponerande hänsynsfullhet mot den åtalade 50-årige mannen, mot 17-åringen han sköt och mot deras anhöriga" och använder beskrivningen "det mjuka svenska samhället när det är som bäst." Som tidigare notarie för nämnda lagman kan jag bekräfta detta porträtt. Pia Johansson skulle kanske inte skriva under på Hans-Gunnar Axbergers, för svenska förhållanden, radikala programförklaring men hon är en domare som vinnlagt sig om att värna samtliga parters rättigheter och intressen. Jag är övertygad om att när tingsrättens dom faller i Rödebymålet kommer vi att finna en pedagogisk och välskriven dom. Vi kanske inte får hela sanningen och några kanske kommer att uppfatta domen som orättvis, men jag är övertygad om att Blekinge tingsrätt kommer att svara väl mot rättsstatens förväntningar.

Debattartikel i Expressen

Händelseutvecklingen i Kenya påminner alltför mycket om Rwanda 1994. Jag har skrivit en debattartikel i Expressen om detta.

Vi måste skicka Nordic Battlegroup till Kenya

Artikel publicerad i Expressen sidan 4 Debatt den 4 januari 2008

Vi måste skicka Nordic Battlegroup till Kenya

Kyrkor med kvinnor och barn bränns ned, vägspärrar där endast personer från en viss folkgrupp släpps förbi och människor med ”fel” tillhörighet huggs ner med machete. Det är inte Rwanda 1994 utan Kenya 2008. Nyhetsuppgifter talar om 300 döda de senaste dagarna och en hög polischef i landet beskriver det hela som ”etnisk rensning”. Bevittnar vi början på ett folkmord?

Efter världssamfundets handlingsförlamning under 90-talet beträffande Rwanda och Balkan upprepades orden ”aldrig mer”. Likväl fick mördandet i Darfur, med sin kulmen 2004, pågå utan att omvärlden har agerat med kraft. Ska samma misstag upprepas än en gång?

Världens ledare enades under FN-toppmötet 2005 om att varje enskild stat har en skyldighet att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Ansvaret för att förhindra att våldet sprids i Kenya vilar följaktligen i första hand på landets president Mwai Kibaki. Efter det nu ifrågasatta valresultatet måste han med alla medel återupprätta respekten för landets bräckliga demokrati och förhindra fortsatt våld. Om det framkommer att han förlorat valet måste han överlämna makten under stillsamma former. I denna process är det viktigt att Kenya får allt det stöd som behövs från omvärlden.

Om Kenya misslyckas med att bevara sin demokrati och landet faller vidare in i en våldsspiral måste världssamfundet agera än mer kraftfullt. Under FN-toppmötet 2005 enades staterna även om att världssamfundet, genom FN, har skyldighet att använda diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel för att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Staterna förklarade sig också beredda att gemensamt agera i enlighet med FN-stadgans kapitel VII om de fredliga medlen visar sig otillräckliga. Jag anser att när hoten mot människor är av denna karaktär har Sverige och andra länder ett ansvar att ingripa även om det saknas FN-mandat. För det fall inget annat visar sig tillräckligt, handlar det i klartext om att skicka fredsbevarande eller fredsframtvingande trupper till landet.

Ministrar i den kenyanska regeringen har under onsdagen uttalat att mördandet utgör folkmord, organiserat av oppositionen och begärt att åtal väcks vid den internationella brottmålsdomstolen (ICC). För frågan om dödandet i Kenya ska beskrivas som folkmord är både konkreta fysiska fakta och förövarens sinnestillstånd av relevans. Folkmord definieras som handlingar begångna med avsikt att utplåna, helt eller delvis, en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Utöver den som faktiskt utför folkmordet kan även individer och stater göras ansvariga genom medverkan till brottet.

Tidigare exempel på folkmord, från förintelsen under andra världskriget till före detta Jugoslavien, Rwanda och Darfur visar att världssamfundet lätt hamnar i en moment 22-situation: ett ingripande förutsätter ett tillförlitligt faktamaterial och ett tillförlitligt faktamaterial förutsätter ett ingripande. Makthavare skyller på bristande information och efteråt undrar alla varför ingen gjorde något. Sverige har tillsammans med andra länder ofta legat steget efter. Oavsett om förklaringen ska sökas i realpolitik eller på annat håll, har vi saknats på frontlinjen.

Än är det för tidigt att på ett välunderrättat sätt definiera övergreppen i Kenya. Likväl finns det fyra saker som den svenska regeringen kan ta initiativ till och genomföra i samverkan med likasinnade länder.

För det första. Såväl den kenyanska regeringen som oppositionen är parter i denna oroliga situation. Därför kan det underlätta om en oberoende utländsk kommission kontrollerar valsammanräkningen och undersöker vem som ansvarar för den senaste tidens våldsamheter.

För det andra. Under 2005 gav Sverige 42 miljoner US-dollar i bistånd till Kenya. Den enskilt största sektorn som SIDA arbetar med i landet rör demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Som femte största donator av bilateralt bistånd kan Sverige tillsammans med andra länder förmå de kenyanska ledarna att välja en lösning som främjar fred och demokrati.

För det tredje. Kenya har genom sin anslutning 2005 till ICC: s stadga underkastat sig domstolens jurisdiktion. För det fall händelserna inte utreds på ett tillfredsställande sätt av de kenyanska myndigheterna, kan såväl Sverige som ICC: s åklagare välja att aktivera domstolen så att lagföring sker i Haag. Att den kenyanska regeringen på egen hand hänskjuter situationen till domstolen är möjligt, på samma sätt som skett avseende konflikterna i Kongo, norra Uganda och Centralafrikanska republiken.

Avslutningsvis. Om mer kraftfulla åtgärder är nödvändiga, bör Sverige ta initiativet till att EU skickar sin snabbinsatsstyrka. Sedan 1 januari i år leds Nordic Battlegroup (NBG), en del av snabbinsatsstyrkan, av Sverige. Inom 10 dagar efter att beslut har tagits skall NBG kunna finnas på plats.

Kenya och dess vänner måste visa att orden ”aldrig mer” har en innebörd.

MARK KLAMBERG
Mark Klamberg är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat som jurist vid ICC där han lärt känna flera välmeriterade kenyanska brottsutredare och jurister.

Miljökrav som alternativ till upprustning

Vad säger folkrätten om den föreslagna gasledningen i svensk ekonomisk zon? Som examinator försöker jag att hänga med i vad som händer i omvärlden när jag skriver tentafrågor, vilket jag kommenterat tidigare. Igår skrev fick mina studenter under sin tenta en fråga om Nordstream AGs gasledning. Idag skriver Rutger Palmstierna om gasledningen på SvD Brännpunkt. För de som är intresserade fick studenterna följande fråga om gasledningen:

3. Det utländska företaget Nord Stream AG vill dra en undervattensrörledning från Ryssland till Tyskland för transport av gas. Undervattensledningen berör flera länder, kommer delvis att ligga på den svenska kontinentalsockeln och gå genom svensk ekonomisk zon. Nord Stream AG anger att den föreslagna dragningen är den kommersiellt mest lämpliga.

A) Ett flertal svenska politiker oroar sig över att gasledningen kommer att leda till en ökad rysk militär närvaro i Östersjön och en förändrad säkerhetspolitisk maktbalans. Kan Sverige på denna grund vägra Nord Stream AG att utlägga rörledningen? (1p)

B) Svenska miljöorganisationer har uttryckt oro över att anläggandet av rörledningen kommer att rubba den biologiska balansen och skapa miljöproblem genom att den kan drabbas av läckage och riva upp dumpade minor som finns spridda på havsbotten. Kan miljöhänsyn påverka ditt föregående svar? (2p)

C) Företaget har även planerat att bygga en flytande kompressorstation i form av en plattform i Sveriges ekonomiska zon, nordost om Gotland. Kan Sverige vägra Nord Stream AG att bygga kompressorstationen? (1p)

Min svarsmall:

A) Nej, havsrättskonventionen artikel 58 alt. 79(1)

B) Ja, Sverige har en rätt att vidta skäliga åtgärder för att förhindra föroreningar från gasledningar på sin kontinentalsockel, havsrättskonventionen, artikel 79(2) [0,5 p], Sverige har jurisdiktion avseende skydd och bevarande av den marina miljön, art 56(1)(b)(iii) [0,5 p], Sverige kan begära att bolaget gör en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) enligt ESBO-konventionen art 2 [0,5 p], appendix I punkten 8 [0,5 p] och appendix II punkten B, Nord Stream AG måste utreda alternativa sträckningar. [0,5 p]. Allmänna förpliktelser till skydd och bevarande av den marina miljön anges kapitel XII [0,5 p]. Dock max 2p.

Därutöver: 6 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och MKB i miljöbalken nämns. Det framgår av nämnda paragraf att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. Lagen om Sveriges ekonomiska zon och miljöbalken nämns i Bring & Mahmoudi sid. 217. [0,5 p] 15 a § andra stycket andra punkten i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln nämns som upprepar vad artikel 79(2) i havsrättskonventionen säger om förhindrande av föroreningar. [0,5 p] En eller flera relevanta konventioner/deklarationer, tex Riodeklarationen och Östersjökonventionen, sammanlagt [0,5 p].

C) Ja, Sverige kan blankt vägra till kompressortstation med hänvisning till havsrättskonventionen art. 56(1)(b)(i) och 60 alt. 80. [1 p]

Professor Said Mahmoudi har tidigare kommenterat saken i SvD där han drar slutsatsen att "Sverige på rättslig grund kan sätta käppar i hjulet", men att det i slutändan är "ett politiskt, och inte juridiskt, beslut" att stoppa/ställa krav på gasledningen. Om våra politiker nu oroar sig för ryssen, blir den naturliga följdfrågan om vi ska stoppa gasledningen med miljökrav, utstå kritik från Tyskland och Ryssland eller ska vi rusta upp?

Turkiet och självsförsvarsrätten

Uppdatering. Richard, en läsare, har uppmärksammat mig på att begreppsanvändningen i inlägget kan vara förvirrande. I Bring och Mahmoudis Internationell våldsanvändning och folkrätt (2006) som nämns nedan används begreppen "preventivt självförsvar" och "anteciperat självförsvar" såväl som synonymer och som två separata, delvis olika, begrepp. Därför har jag nu korrigerat posten genom att ersätta ordet "preventivt" med "anteciperat", se nedan.

Frågan om Turkiet har rätt att gå in militärt i norra Irak för att bekämpa PKK var en mycket aktuell fråga i oktober. Ove Bring skrev då en artikel på detta tema där han bl.a. hävdar de bakhåll och incidenter som Turkiet utsatts för inte motiverar en gränsöverskridande storskalig invasion. Likväl påpekar Ove Bring att det "turkiska flygvapnet redan bombat mål på andra sidan gränsen och att turkiska trupper stundtals gått in i Irak – utan att man kan säga att detta varit i strid med folkrätten" med hänvisning till att Turkiets våldsanvändning varit på en rimlig och proportionell nivå . Ove Bring skriver om detta i allmänna termer i sin bok FN-stadgan och världspolitiken (2000), sid 161. Samma frågeställning aktualiserades 2006 i samband med att Israel angrepp mål i Libanon som ett svar på attacker från den paramilitära gruppen Hizbollah.

Diskussionen kring denna fråga inspirerade mig till att ha med följande fråga på folkrättstentan den 16 november i år vid Stockholms universitet:

Den turkisk-kurdiska PKK-gerillan har vid ett flertal gånger attackerat turkisk militär i Turkiet för att därefter gömma sig i bergen i norra Irak. PKK-gerillan för en väpnad kamp mot Turkiet för att kurderna i Turkiet ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Turkiet överväger att gå in militärt i norra Irak för att slå till mot PKK-gerillan.

Ledarna för det irakiska Kurdistan och Iraks president hävdar att de inte kan komma åt PKK:s baser i bergen i norra Irak. Kurderna i norra Irak (irakiska Kurdistan) gör anspråk på att deras idag existerande självstyre ska ha territoriell integritet både gentemot Iraks centralregering och dess grannländer. (Turkiet gränsar mot Irak)

A. Under vilka förutsättningar får Turkiet gå in med militär i norra Irak i jakt på PKK? (2p)

B. Vilket ansvar har Iraks regering respektive de kurdiska ledarna i irakiska Kurdistan för PKK:s aktiviteter från norra Irak? (2p)

Frågan är ganska tacksam eftersom det finns utrymme för att argumentera i olika riktningar.

Vår svarsmall:
A. FN-stadgan artikel 51; självförsvarsrätt i händelse av väpnat angrepp. Kan PKK-attackerna utgöra grund för självförsvar? Resonemang om storskaliga terroristangrepp som ger rätt till självförsvar och hänvisning till 11/9. (max 2p)
Om FN: s säkerhetsråd ger sitt godkännande, dvs om situationen utgör ett hot mot den internationella freden och säkerheten i enlighet med FN-stadgan artikel 39 så kan säkerhetsrådet ge Turkiet mandat att använda våld, artikel 41. (ev1p)
Specialvariant: Irak och Turkiet diskuterar saken och Irak ger samtycke till att Turkiet går in militärt för att jaga PKK-gerillan. ILC Draft Articles on State Responsibility, artikel 20 (ev 1p)

Jag tycker personligen att diskussionen kring preventivt självförsvar apropå terrorangrepp kan bli missvisande i de fall en terrorgrupp kontinuerligt utför lågintensivt våld. I dylika fall handlar det inte primärt om prevention utan även snarare om våldsanvändning som svar på redan genomförda angrepp. Ove Bring verkar ha samma uppfattning då han skriver i Internationell våldsanvändning och folkrätt (2006), sid 86, att även om den s.k. Websterdoktrinen "åberopats till stöd för förebyggande självsförsvar av brådskande natur, passar den inte in på situationer där en terrorattack mot en stat upphört och militära åtgärder för att förebygga nya terrordåd övervägs". Websterdoktrinen föreskriver att behovet av anteciperat preventivt självförsvar är 1) nödvändigt, 2) omedelbart, 3) saknar alternativ och 4) rimligt samt 5) att hotet är överhängande. Jag tycker det är mer korrekt att tala om en vidgad självsförsvarsrätt efter den 11 september 2001 där (redan genomförda) storskaliga terrorhandlingar kan utgöra väpnade angrepp som ger rätt till självförsvar i den mening som avses i FN-stadgans artikel 51.

B. Friendly Relationsdeklaration; det är ett brott mot våldsförbudet att tillåta väpnade grupper att använda en stats territorium för att angripa en annan stat; art 2(4) alltså måste Iraks regering ingripa. Om de kurdiska ledarna hävdar att de har territoriell integritet så är det deras ansvar att se till att PKK ej angriper annan stat. (2p)
Alternativt svar: Se även ILC draft articles on state responsibility, art 9 eller 11, en stat kan bli ansvarig om staten underlåter att ingripa mot privata aktörers agerande. Teheran Hostage case. (2p) Utan hänvisning till rättsfall= 1 p
Brott mott Turkiets suveränitet att låta territoriet användas för angrepp mot Turkiet, FN-stadgan 2(1).
Många har fört en diskussion om rebellgruppers ansvar och att stater inte ansvarar för deras agerande i enlighet med artikel 10. Detta rör dock rebellgruppers agerande inom statens territorium, då kan inte Irak hållas ansvarig. Men så fort rebellgrupper börja operera i andra länder så blir andra regler tillämpliga. Diskussion om artikel 10 har inte gett några poäng.

Nu, två veckor efter tentan, har Turkisk militär anfallit PKK i Irak med en mindre styrka om 100 man. Känns som tentanfrågan var relevant! Turkiets anfall har nästan gått obemärkt förbi i media. Min bedömning är att Turkiets senaste intervention är rimlig och proportionell. Det är kanske därför inga proteststormar har blåst upp.

Från alliansfrihet och neutralitet till gemenskap, samverkan och försvarsallians?

Under tisdagen lade försvarsberedningen fram sin rapport "säkerhet i samverkan".

I fokus för medias rapportering står miljöhotet och vårt förhållande till Ryssland. För de av oss som följt förändringen av svensk säkerhetspolitik under en längre tid är ytterligare ett avsnitt värt att ta fasta på:

"I EU:s föreslagna reformfördrag är solidaritetsklausulen, som Europeiska rådet hänvisade till i sin deklaration efter terroristattackerna i Madrid 2004, ett uttryck för den gemensamma viljan att agera solidariskt. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Till och med miljöpartiet har ställt sig bakom denna formulering. Det är endast vänsterpartiets Gunilla Wahlén som reserverat sig och krävt att "Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, militär alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN." (Solidaritetsklausulen återfinns i artikel 222 i fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt)

Försvarsberedningens formulering måste även ses mot bakgrund av EU:s reformfördrag som ska antas i Lissabon i början av december. Däri finns en "musketörsklausul" som lyder enligt följande (artikel 42, punkt 7, utkast 5 oktober 2007):

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område skall vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.”

Detta ska jämföras med artikel 5 i nordatlantiska pakten:
"The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area."

Likheterna mellan EU:s "musketörsklausul" och kärnan i NATO (artikel 5) är slående. Alltså, enligt det föreslagna EU-fördraget införs något som inte kallas men likväl liknar en försvarsallians med möjlighet för länder med "särskild karaktär" (med vilket avses bl.a. Sverige) att stå utanför. Eftersom svensk allianspolitik inte är reglerad i grundlag eller internationella fördrag är regeringens uttalanden av avgörande betydelse. Nu har försvarsberedningen lämnat sin rapport.

Vad har regeringen sagt och vad är att vänta? För att besvara denna fråga måste vi följa den gradvisa förändringen av Sveriges utrikespolitik så som den manifesteras i regeringens utrikesdeklarationer från 1992:

Före 1992
”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”

1992
”Militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”

Analys:
EG/EU var en ekonomisk allians, därför begränsade man alliansfriheten med ordet militär så att Sverige kunde ansluta sig till EU. Neutralitet blev ett medel istället för ett mål, därför lade regeringen till ordet ”kunna”. Regeringen avgränsade neutralitetsoptionen till Sveriges närområde så att Sverige kunde ta ställning till och verka aktivt i konflikter längre bort (t ex Balkan).

Utrikesdeklarationen 2001
Regeringens deklaration vid 2001 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 7 februari 2001.

/…/
Sveriges säkerhetspolitik har sedan 1992 sammanfattats i följande formulering: "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består."

Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses över. Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att skapa bred enighet, och en bred debatt, kring en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje.

Avsikten är inte att överge den militära alliansfriheten.
Den militära alliansfriheten är en tillgång för Sverige och har starkt stöd hos det svenska folket. Den ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att minska risken för konflikter och spänning i vår del av Europa. Den gör det möjligt för oss att vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustning.
/…/

Tal av utrikesminister Anna Lindh vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 21 januari 2002./…/
För Sverige är den militära alliansfriheten sedan lång tid en hörnsten i en trovärdig och stabil säkerhetspolitik. Den ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt. Alliansfriheten har en stark folklig förankring. Den bidrar till säkerhet i vår region och stärker vår röst i kampen mot massförstörelsevapen.

Regeringen strävar efter att nå en bred enighet i de fortsätta överläggningarna med riksdagspartierna om en ny beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje med den militära alliansfriheten som grund.

Alliansfriheten grundas på vår trovärdiga försvarsförmåga, att vi har ett modernt och flexibelt försvar, väl anpassat till förändringar i vår omvärld och till de nya hot vi ställs inför. Den militära alliansfriheten hindrar inte ett allsidigt deltagande i fredsfrämjande insatser. Enda undantaget är avtal om ömsesidigt försvar vid väpnat angrepp. Alliansfriheten är tvärtom ibland en tillgång i det internationella säkerhetssamarbetet.

Genom vårt medlemskap i EU deltar vi fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka unionens grundläggande värden och intressen, oberoende och integritet. EU-samarbetet bygger på en gemensam värdegrund och solidaritet. Det är därför svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller inom kort står inför att bli, medlemmar i unionen.

Vi måste ha en säkerhetspolitisk doktrin som håller inte bara i goda tider, men också i ett läge där de säkerhetspolitiska institutionerna inte är så stabila som idag.
/…/

Utrikesdeklarationen 2002
Regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 13 februari 2002.

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.
/…/

Utrikesdeklarationen 2003
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 12 februari 2003.

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som genom olika skeden tjänat oss väl i snart tvåhundra år. Den ger oss handlingsfrihet. Den har ett brett folkligt stöd. Den har ett brett politiskt stöd genom den överenskommelse som regeringen träffat med centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna.
/…/

Utrikesdeklarationen 2007
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 14 februari 2007

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger på
gemenskap och samverkan med andra länder.
/…/

Analys: Regeringen släppte en provballong i Sälen i januari 2002 inför utrikesdeklarationen i februari 2002 där neutraliteten förpassas till historien. Ordet neutralitet är helt borttaget i den senaste utrikesdeklarationen. Nu återknyter försvarsberedningen till vad Anna Lindh slog fast i Sälen 2002, nämligen att Sverige inte kommer vara neutralt i händelse av ett angrepp på något av EU-land. Denna gradvisa förändring av svensk allianspolitik har inte varit planlös utan framstår som väl genomtänkt. Med tanke på:

• likheterna mellan EU:s försvarsgaranti och artikel 5 i nordatlantiska pakten,
• regeringens uttalanden om gemenskap och samverkan,
• försvarsberedningens rapport och
• det faktum att Sverige från den 1 januari 2008 kommer att leda en av EU:s stridsgrupper

måste vi fråga oss om Sverige nu tar steget in i något som kan kallas EU:s försvarsallians? Är det någon ledande politiker som vågar säga detta i klartext?
Några medier som skriver om saken: DN:s ledarsida, DN, DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Mycket passande kommer den 20 december i år min kollega Pål Wrange vid Juridiska institutionen lägga fram avhandlingen: "Impartial or Uninvolved? The Anatomy of 20th Century Doctrine on the Law of Neutrality." Jag har inte fått mitt exemplar ännu, men ser fram emot Pål Wranges disputation med förväntan.

Krönikör i Dagens Juridik

Jag har börjat som krönikör för Dagens Juridik och min första krönika ställer frågan: Är Sverige en fristad för krigsförbrytare? Det börjar kännas lite enformigt med krav på ny lagstiftning om internationella brott, men jag fortsätter till regeringen lägger fram en proposition. Skam den som ger sig!

Veckans Krönika i Dagens Juridik: Är Sverige en fristad för krigsförbrytare?

Veckans Krönika i Dagens Juridik den 14 november 2007

Är Sverige en fristad för krigsförbrytare?

Omkring tusen misstänkta krigsförbrytare bor i Sverige, enligt Hans Ölvebro, tidigare ansvarig för folkrätts- och krigsbrottskommissionen. Efterträdaren Pim Martinsson har förklarat att det är en rimlig uppskattning. Det handlar framförallt om asylsökande från konfliktdrabbade territorier, t.ex. före detta Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Rwanda, Uganda, Kongo, Liberia, Sierra Leone, Somalia och Sudan. Samtidigt har endast en person, Jackie Arklöv inför Stockholms tingsrätt, blivit dömd för krigsförbytelser i en svensk domstol. Beträffande många andra brott skulle en sådan statistik betraktas som ett misslyckande.

Kan förklaringen sökas i ointresse och bristande organisation hos åklagare och polis? Utan att ge ett fullständigt svar på denna fråga vill jag peka på den förändring som Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten vidtagit för att med Rikspolischefen Stefan Strömbergs egna ord ”förhindra att Sverige blir en fristad för krigsförbrytare”. Samtidigt som en central specialenhet ska skapas inom polisen med ansvar att utreda folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser kommer fyra särskilda åklagare vid internationella åklagarkammaren i Stockholm arbeta med dessa utredningar. Det framstår som polis och åklagare tar lagföringen av denna brottslighet på allvar. Jag är mer oroad för regeringens engagemang vad gäller behovet av en användbar och rättssäker lagstiftning.

Den nuvarande bestämmelsen (22 kapitlet 6 § brottsbalken) beträffande folkrättsbrott kriminaliserar svåra överträdelser av traktat och sedvana inom den internationella humanitära rätten och innehåller en exemplifiering av vilka handlingar som medför straffansvar. Om det är utmaning för oss rättsvetare att redogöra för innehållet i sedvana, framstår det med tanke på legalitetsprincipens krav på förutsägbarhet, tydlighet, icke-retroaktivitet och den enskildes tillgång till lagstiftning som problematiskt att använda ett straffbud som bygger på sedvana. I medias rapportering kring Arklövfallet nämns föga om att tingsrätten tillämpade sedvanerätten i fråga om brott i en icke-internationell väpnad konflikt. Som en anekdot kan jag berätta att i den lärobok som används vid Stockholms universitet i internationell straffrätt anges att en del av handlingarna som Stockholms tingsrätt funnit straffbara i Arklövfallet, ej är kriminaliserade i en icke-internationell väpnad konflikt. Vidare saknas det särskilda straffbestämmelser för brott mot mänskligheten, varför dylika handlingar måste hänföras till straffbestämmelser som mord, misshandel, olaga tvång, människorov och våldtäkt. Frågan är om det är tillräckligt, inte minst från offrets perspektiv och intresset av att fästa ett särskilt moraliskt fördömande i brottsrubriceringen.

Jag känner inte till några fler svenska rättsfall där straffansvar grundats på ett lagrum som hänvisar till internationell sedvana. Stockholms tingsrätts dom är förvisso mycket välskriven och övertygande, men eftersom målet stannade i första instans kvarstår frågan om en högre instans eller en annan tingsrätt hade kommit till samma slutsats.

Med det lagförslag som lades fram 2002 av den internationella straffrättsutredningen skulle denna problematik minska genom att det straffbelagda området på ett mer specifikt och uttömmande sätt definieras med straffbestämmelser för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Frågan ligger hos justitiedepartementet. Den tidigare justitieministern Thomas Bodström har i omgångar angett att lagförslag skulle presenteras 2006 och 2007 och hans efterträdare Beatrice Ask anger att det ska ske före 2010, vilket får en att misstänka att vi får vänta till den senare delen av innevarande mandatperiod. Som förklaring till att ingen brådska råder och att lagstiftningen är tillfredsställande har Beatrice Ask bl.a. hänvisat till Arklövfallet.Är regeringen villig att ta på sig ansvaret för att åklagare och polis får arbeta med en diffus och i vissa delar ofullständig lagstiftning som kan leda till att förbrytare går fria för grova övergrepp?

Mänskliga rättigheter - universalism eller kulturell relativism?

I samband med mina lektioner om mänskliga rättigheter på Stockholms universitet tar jag kort upp den idéhistoriska bakgrunden. Jag ansluter mig då till föreställningen att läran om att människan har okränkbara rättigheter är mer än en europeiskt idé och tar avstånd från kulturell relativism.

Istället hävdar jag att tanken om människans okränkbara rättigheter uppstått i flera kulturer, med exempel på att detta ibland skett i samspel mellan olika kulturer och ibland oberoende av varandra. Mänskliga rättigheter kan därför varken på idéhistoriska eller moraliska skäl förkastas som europeisk imperialism.

Med anledning att en student under dagen frågat efter konkreta exempel ger jag några nedan.

Cyros den store (även känd som Kyros II), var en persisk kung som levde på 500-talet före vår tideräkning. Han värnade religionsfriheten och avskaffade slaveriet, vilket bl.a. ledde till att judarna som då var bosatta i hans rike befriades. Vidare agerade han för likabehandling oberoende av etnicitet och det är dokumenterat att han värnade rörelsefrihet, egendomsrätt, ekonomiska och sociala rättigheter.

Ashoka, en indisk kejsare, övergav under 200-talet före vår tideräkning sitt blodbestänkta förflutna för att praktisera den buddistiska läran ahimsa och likabehandling av sina undersåtar oberoende av kast och religion.

Muhammed, muslimsk profet under 600-talet av vår tideräkning, medverkade till att kvinnor, i förhållande tidigare arabiska traditioner, fick stärkt äganderätt, arvsrätt, utbildning och rätt att skilja sig.

Moses, judisk profet, förmedlade mellan 1200-1400-talen före vår tideräkning, de tio budorden, vari man kan härleda rätten till liv (Du skall inte dräpa), rätten till egendom (Du skall inte stjäla) och rätten till en rättvis rättegång (Du skall inte vittna falskt mot din nästa).

Det finns alltså fler än de förebilder, John Locke, Adam Smith, Mary Wollstonecraft, J.S. Mill och Karl Staaff, som jag annars brukar åberopa.

Några tankar om Arklövfallet

Bättre sent än aldrig...

Det är snart ett år sedan domen föll i den första, och än så länge enda, svenska rättegången beträffande folkrättsbrott. Dagstidningar som DN och SvD skrev förvisso om domen, men min artikel i Juridisk tidskrift om domen är den första av mer akademisk karaktär. Jag lyfter fram en fråga som media och mina kollegor ej ännu uppmärksammat, nämligen att en del av handlingarna som Jackie Arklövs straffansvar grundades på sedvanerätt.

Jag känner inte till några fler svenska rättsfall där straffansvar grundats på ett lagrum som hänvisar till internationell sedvana, vilket gör domen unik. Detta ska ställas mot legalitetsprincipens krav på förutsägbarhet, tydlighet, icke-retroaktivitet och den enskildes tillgång till lagstiftning, en princip förankrad i Sveriges regeringsform och europakonventionen om mänskliga rättigheter.

För som den som vill läsa domen på egen hand.

Polisens nya specialenhet behöver bättre lagstiftning

Idag meddelade rikspolisstyrelsen att myndigheten ska inrätta en specialenhet inom polisen som ska utreda folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. SvD och Sveriges Radio rapporterar om beslutet.

Jag berömmer gärna polisen för detta beslut då jag i april i år skrivit om samma sak i Sydsvenskan. Det finns även en motion i riksdagen på temat. Flera frivilligorganistioner, bl.a. Amnesty, har också bevakat frågan. Polisens förslag är inte helt oväntat då myndigheten tidigare i år tillsammans med Åklagarmyndigheten och Migrationsverket lagt fram en rapport angående inrättandet av en särskild enhet. Det är roligt när påverkansarbete ger resultat.

Nu väntar vi bara på att regeringen ska lägga förslag om ny lagstiftning beträffande internationella brott. I en tidigare bloggpost har jag skrivit om denna långkörare. Justitieministern har i en interpellationsdebatt (under 8 §) den 26 mars 2007 antytt att den nuvarande lagstiftningen fungerar väl med hänvisning till Arklövdomen. I en kommande artikel i Juridisk Tidsskrift (oktober 2007) pekar jag på några svagheter i lagstiftningen som orsakade svårigheter i Arklövdomen, vilket borde få justitieministern på andra tankar. Vi måste komma ihåg att Jackie Arklöv erkände en stor del av åtalspunkterna och medgav ansvar för folkrättsbrott. Det är inte givet att lagstiftningen håller i framtida, liknande mål. Polisens nya specialenhet behöver bättre lagstiftning.