Interimistiskt beslut om uppkoppling till internet

Stockholm tingsrätt har den 21 augusti 2009 i målen mellan Emi Music Sweden m.fl. /. Black Internet AB, Peter Sunde m.fl. beslutat om ett interimistiskt förbud som bl.a. innebär att tingsrätten "förbjuder, för tiden till dess målet är avgjort eller annat har beslutats, Black Internet AB vid vite om 500 000 kr, att för allmänheten tillgängliggöra musikalbum ... filmverk och teveserier ... genom att tillhandehålla uppkoppling till Internet till de tjänster som tillhandehålls via fildelningstjänsten The Pirate Bay på webbplats."

Peter Sunde som är en av fyra svarande är besviken då beslutet fattats utan att han fått handlingar, eller möjlighet att skriftligen yttra sig. Han upplever att tingsrätten lovat honom detta.

Tingsrätten skriver följande i ett meddelande till Peter Sunde den 29 juli 2009.

Med anledning av din ingivna skrift kan följande sägas. Du har ännu inte av tingsrätten förelagts att yttra dig över inkommen stämningsansökan. Du kommer att få handlingarna skickade till dig och beredas tillfälle att skriftligen yttra dig.

I det interimistiska beslutet från den 21 augusti 2009 skriver tingsrätten följande.

Tingsrätten har ... utfärdat stämning i målet. Svaromål har inkommit från Black Internet AB ... medan övriga svaranden inte delgetts stämningen.

Interimistiska beslut kan fattas utan att alla parter har hörts. Läs 53 b § andra stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Om käranden visar sannolika skäl för att en åtgärd som innebär intrång eller överträdelse som avses i 53 §, eller medverkan till åtgärden, förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta med åtgärden, eller medverkan till den, förringar värdet av den ensamrätt som upphovsrätten medför, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har beslutats. Innan ett sådant förbud meddelas ska svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.

Tingsrätten använder på sidorna 9-10 samma formuleringar som i den ovan citerade lagtexten. Jag tolkar därför tingsrättens meddelande till Peter Sunde som ett besked om att han kommer att få yttra sig före frågan slutligen avgörs, men inte nödvändigtvis före ett interimistiskt beslut.

Om det visar sig att det intermistiska beslutet orsakar en ekonomisk förslust så kan Emi Music Sweden m.fl. tvingas betala för de skador som uppkommer. Läs fjärde stycket i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Förbud enligt andra stycket får meddelas endast om käranden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas svaranden. Saknar käranden förmåga att ställa sådan säkerhet, får domstolen befria honom eller henne från detta. I fråga om slaget av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten ska prövas av domstolen, om den inte har godkänts av svaranden.

Jag förutsätter att sådan ersättning endast aktualiseras om det visar sig att det interimistiska beslutet var felaktigt. På sidan 13 i tingsrättens beslut framgår att Emi Music Sweden m.fl. ställt säkerhet.

Vad ska man tycka om detta? Som jag skrivit ovan kan man fatta interimistiska beslut utan att parterna hörts. Det är dock märkligt att tingsrätten skriver att Neij, Warg och Sunde "inte har kunnat delges" när i vart fall Sunde hört av sig till tingsrätten tre veckor före beslutet fattades. Jag vet inte om man ska hänga upp sig på denna fråga, det finns andra viktiga principfrågor i målen. Min kollega Daniel Westman har väckt frågan om avstängning från internet är en proportionell åtgärd vilket är en berättigad, men dock annan fråga än om tingsrätten får fatta beslut utan att alla parter hörts.

Mikael Nilsson kandiderar till riksdagen

Mikael Nilsson har skrivit en artikel på Newsmill om den s.k. FRA-lagen och varför han kandiderar till riksdagen. Artikeln är mycket läsvärd och sammanfattar väl den relevanta kritiken mot "FRA-lagen". Jag önskar Mikael all framgång med sin kandidatur och det enda jag beklagar är att de etablerade partierna inte förmått att locka honom till sig!

Admissibility and the principle of Complementarity in the Katanga and Chui case

Prof. William Schabas noted already in March 2009 the motion of the defence counsel of Katanga challenging the admissibility of the case. He wrote in June about the Trial Chamber II decision to dismiss the challange. This was the most detailed decision on admissibility and the principle of complementarity. The complementarity principle on which the International Criminal Court (ICC) is based entails that the ICC can only investigate and prosecute core international crimes when national jurisdictions are unable or unwilling to do so genuinely. The issue in Katanga and Chui is that the Katanga were arrested by the Democratic Republic of Congo (DRC) and later transferred to the ICC. Thus, one could argue that the DRC was able and willing to investigate and prosecute the case, which would block the ICC from exercising its jurisdiction.

The decision has now been translated to English and it is interesting to read. The Chamber noted "that there is no disagreement between the participants as to the consequence that must be drawn from the demonstrated inaction on the part of the authorities of the DRC. In their opinion, the case would thus be automatically admissible." (para. 21) The Chamber had to examine at what the stage the motion challenging admissibility could be brought. According to article 19(4) of the Rome Statute, this must be done before the "commencement of the trial". Does this mean before the Trial Chamber proceedings commence or even before the proceedings of confirmation of charges has ended? The Chamber relied on the prepatory works when it came to the conclusion that "after the confirmation of charges, only challenges based on article 17(1)(c) of the Statute are allowed" (para. 47) Article 17(1)(c) concerns the ne bis in idem principle. The Chamber summarized it in para. 49:

In sum, the Chamber considers that the Statute provides a three‐phase approach in respect of challenges to admissibility. During the first phase, which runs until the decision on the confirmation of charges is filed with the Registry, all types of challenges to admissibility are permissible, subject to the requirement, for States, to make them at the “earliest opportunity”. In the second phase, which is fairly short, running from the filing of the decision on the confirmation of charges to the constitution of the Trial Chamber, challenges may still be made if based on the ne bis in idem principle. In the third phase, in other words, as soon as the chamber is constituted, challenges to admissibility (based only on the ne bis in idem principle) are permissible only in exceptional circumstances and with leave of the Trial Chamber.

Considering that the Motion of the Defence was late the Chamber stated that it should normally be declared inadmissible. However, for the various reasons, the Chamber considered it appropriate to rule on the merits of the Motion. These reason included the ambiguity of the provisions of the Statute and of the Rules (paras. 56-58)

The Chamber stated that "the Prosecutor is not required to provide the Pre‐Trial Chamber with “the necessary factual information to determine the admissibility of the case” when requesting the issuance of a warrant of arrest." (para. 65)

The Chamber also noted that "[t]he provisions of article 17 of the Statute must be read in light of paragraph 10 of the Preamble and article 1 of the Statute. Read together, these provisions establish one of the fundamental principles of the Statute, namely that the Court is complementary to national criminal courts. Thus, according to the Statute, the Court may only exercise its jurisdiction when a State which has jurisdiction over an international crime is either unwilling or unable genuinely to complete an investigation and, if warranted, to prosecute its perpetrators." (para. 74) The Chamber considered "that a State which chooses not to investigate or prosecute a person before its own courts, but has nevertheless every intention of seeing that justice is done, must be considered as lacking the will referred to in article 17." (para 77) The Chamber noted "the clear and explicit expression of unwillingness of the DRC to prosecute" the case, (para. 95) rejected the motion and the case against Katanga admissible.

In my view, this is a important decision not only for this specific case but also for future cases at the ICC. The conslusion in para. 77 means that states who in principle are willing and able to prosecute can choose not do so and the cases will still be admissible before the ICC.

Export av övervakningssystem till diktaturer

Ola Larsmo, ordförande för Svenska Pen, skriver på DN Kultur om att telekomföretag hjälper diktaturer. Han har skrivit artikeln med anledning av uppgifter om att den iranska regimen, med hjälp av Nokia, ägnade sig åt avancerad avlyssning och spårning av oppositionellas mobiltelefoner och e-post. Ola Larsmo vill att "de debattörer som med rätta upprördes över FRA-lagen borde ställa samma välspetsade frågor till de storföretag som villigt levererar spionteknik, som man gjorde till våra riksdagsledamöter när de snällt röstade igenom den snokarlagen." Jag skrev om detta redan i oktober 2008, juni 2009 och uppmärksammar gärna frågan igen.

Exportkontroll
Ola Larsmo tar upp privata företags försäljning av övervakningsteknologi och tjänster till diktaturer. Jag vill även väcka frågan huruvida sådana tjänster omfattas av liknande regler som vapenexport. Svenska staten verkar ju godkänna export av signalspaningsutrustning till Saudiarabien. Det verkar vara begränsat till det flygande radarsystemet Eireye, s.k. teknisk signalspaning (på svenska TES, engelska ELINT), men det är väl värt att kontrollera om även export av andra produkter eller tjänster sker. Enligt EG-förordningen 1334/2000 ska produkter med dubbla användningsområden omfattas av effektiv kontroll. Av bilaga 1 till förordningen framgår att telekomprodukter omfattas av denna reglering. Det vore bra om någon journalist följde upp hur denna kontroll fungerar, om svenska företag tillåts exportera sådan teknologi och tjänster till diktaturer. Jag ringde själv ett samtal till Inspektionen för Strategiska Produkter för att fråga, men blev bortkopplad. Känner att detta är en uppgift för journalister som kan göra detta på sin arbetstid.

Import till Sverige?

Om man ska bredda diskussionen ytterligare anser jag det vore intressant att veta vem som utvecklar FRAs tekniska system och programvara. Gör FRA det själv eller är det privata företag som Nokia, Siemens eller Ericsson inblandade? Av media framgår det att FRAs amerikanska motsvarighet NSA får sitt framtida, möjligen nuvarande, signalspaningssystem för civil kommunikation (Trailblazer, ej att förväxla med ThinThread) utvecklat av det privata konsortiet SAIC bestående av företagen Northrop Grumman, Booz Allen Hamilton, Boeing och Computer Sciences Corporation. Jag har svårt att tro att FRA kan utveckla ett motsvarande system på egen hand när NSA måste ta in hjälp utifrån. Jag tror nog en journalist (eller annan intresserad) skulle kunna få ut sådan dokumentation från FRA med hjälp av offentlighetsprincipen. Det är möjligt att FRA trilskas, med det är bara att överklaga till Kammarrätten. Det gjorde den dåvarande moderate riksdagsmannen, nuvarande statsrådet Tobias Billström när han 2005 med framgång fick ut dokument från FRA.

Jag tror säkert frågan om vem som levererar avlyssningsteknik och tjänster till FRA skulle kunna bli en intressant nyhetsartikel.

I en sådan artikel skulle man kunna belysa 1) om det är ett moraliskt problem att en svensk myndighet betalar företag för utveckling av teknik som samma företag exporterar till diktaturer, 2) går det exportera telekomprodukter utan möjlighet till repressiv övervakning eller 3) om det finns några risker med att utländska privata företag utvecklar teknik som en svensk myndighet ska använda i hemlig och känslig verksamhet? Journalisten Per Agerman har varit inne på några av dessa frågeställningar i Affärsvärlden.

Läs även vad Martin Uggla skriver på Belarusbloggen om halvstatliga TeliaSoneras medverkan i avlyssning och övervakning av telenätet i Vitryssland. DN skriver mera om Vitryssland.

Debatt om akademikers förhållande till makten

Efter Bushregimen finns det en intressant debatt i USA om hur man ska ställa ansvariga för eventuella övergrepp till svars. Jag skrev nyligen en bloggpost om att det amerikanska justitiedepartmentet rekommenderar en granskning av de inom CIA som medverkat i att förhöra fångar under tortyrliknande omständigheter.

Det finns även en debatt om akademikers, närmare bestämt juristprofessorers, ansvar i detta hänseende. I USA är det vanligt att akademiker verksamma vid universitet rekryteras i samband med skifte vid presidentmakten.

När George W. Bush tillträdde 2001 rekryterades John Yoo från Berkeley, rankad som världens tredje bästa universitet. John Yoo blev juridisk rådgivare på justitiedepartementet där han bl.a. skrev en s.k. "tortyrpromemorian" där man omdefinierade tortyr så att "förstärkta förhörsmetoder" ej ansågs vara tortyr och därmed var tillåtna, t.ex. skendränkning, utebliven sömn, långvarig vistelse i obekväm kroppsställning, påtvingad nakenhet och långvarig vistelse i kyla. Nu vill John Yoo tillbaka till Berkely men det tycker inte hans kollegor och studenter om. Dekanen Dean Edley vid Berkeley har kraftigt fördömt John Yoos ställningstaganden men försvarat den akademiska friheten och därmed John Yoos rätt att fortsätta som professor. På folkrättsbloggen Opinio Juris har Dean Edleys motivering publicerats. Kevin Jon Heller vid Melbourne Law School håller inte med om motiveringen, läs hans bloggpost.

Vad ska man göra med John Yoo? Han utreds redan av justitiedepartementets interna disciplinorgan avseende tortyrpromemorian. Det vore även lämpligt om åklagare utredde Yoos och hans överordnades straffansvar, åtminstone för tortyrpromemorian. Fram till att en formell undersökning har inletts så borde han få behålla sin akademiska tjänst. Jag har dock svårt att se att han skulle kunna vara verksam som lärare och forskare vid Berkeley om han i domstol fälls till ansvar för tortyr. Det verkar även vara dekanen Dean Edleys ståndpunkt.

Intervju i SR Metropol om tryckfrihet och Aftonbladet

Idag intervjuas jag kl. 17.25 i SR Metropol 93,8 om tryckfrihet apropå Donald Bodströms artikel och regeringens reaktion. Journalisten ville först att jag att ska diskutera yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) medan jag tänker förklara varför det är tryckfrihetsförordningen som gäller, inte YGL.

Skillnaden mellan YGL och TF är självklart inte huvudnumret utan det blir snarare frågor om tidningar får 1) publicera vad som helst och 2) om det finns lägen när regeringen bör lägga sig in i publiceringar.

Mitt svar blir på fråga 1: Ja och nej. Det sker ingen statlig förhandsgranskning (censur) av tidningar i Sverige. Däremot kan ansvarig utgivare i efterhand göras ansvarig för tryckfrihetsbrott, t.ex. förtal, olaga hot, hets mot folkgrupp och uppvigling. Även om Aftonbladets artikel brister i faktaunderlag så vet jag inte om ett tryckfrihetsbrott har begåtts eller om Pressens Opinionsnämnd borde ta sig an denna fråga. Min uppfattning är att sådana här saker löser sig bättre i en debatt än i en rättsal eller via pressmeddelanden eller en démarche från utrikesdepartementet.

På fråga 2: Regeringen ska inte lägga sig i publiceringar, inte ens i efterhand, eftersom prövning av eventuella anmälningar om tryckfrihetsbrott ska ske av justitiekanslern. Regeringen ska inte föregripa en sådan prövning.

SR Metropol riktar sig till en yngre publik så diskussionen blir anpassad till denna grupp.

Uppdatering 1. Nu sticker min kollega Mårten Schultz ut hakan på Newsmill och hävdar att regeringen visst kan kritisera Aftonbladet. Ser fram emot eventuella svar på hans artikel.

Uppdatering 2. Nu har Justitiekanslern uttryckt en liknande ståndpunkt, till SVT säger han att regeringen "kan gå mycket längre i sin kritik av artikeln i Aftonbladet utan att bryta mot grundlagen".

Media
SvD, DN

USA mot återupprättelse

Det var mycket välkommet att Obama de första dagarna efter sitt presidenttillträde deklarerade att USA skulle stänga Guantanamo. Jag var dock besviken över att han inte verkade lika angelägen att utreda övergrepp gentemot fångar utan bara ville se framåt. Han överlät den frågan till justitiedepartementet. Nu verkat det vara helt rätt gjort om Obama ville undvika eventuella anklagelser om att han vill sätta dit sin företrädare pga partipolitiska motiv. Nu rapporterar New York Times att justitiedepartementet rekommenderar att övergreppen utförda av CIA ska utredas vilket kan leda till att en åklagare tillsätts för saken. Det vore ännu ett viktigt steg mot en återupprättelse av förtroendet för USA.

Att justitiedepartementet under Bush godkänt tortyr under benämningen hårda förhörsmetoder kan inte skydda de CIA-anställda som varit inblandade i verksamheten. Att hänvisa till att "man bara lydit order" har sedan länge underkänts som ett giltigt försvar. Min förhoppning är att utredningarna når hela vägen upp de till de personer på justitiedepartementet och Vita Huset som godkände sådana metoder. Då skulle USA visa styrkan i sin demokrati och sitt rättssystem.

Intervju i Kvällspasset om Arctic Sea

I tisdags (18 augusti 2009) var jag med i SR Kvällspasset. Intervjun rörde det kapade fartyget Artic Sea. Jag har väntat med att lägga upp detta inlägg eftersom jag dagen därpå (19 augusti) hade en tenta för mina studenter där en av frågorna rörde Arctic Sea. Kommer nu istället. Frågan om Arctic Sea hade jag arbetat på under flera dagar, den var knepig eftersom det var en pågående händelse där ny information ständigt tillkom.

Du kan lyssna på intervjun här vid del 2 av 2, 4.20. Nu ska jag rätta tentorna.

Nedan bjuder jag på en exposé över vad vi frågar studenterna på termin 2 om. Ambitionen är att tentafrågorna ska röra aktuella händelser i vår omvärld där studenterna får pröva sina kunskaper mot praktiska exempel.

Tenta i folkrätt den 19 augusti 2009
Fråga 1
Sveriges radio rapporterade den 3 augusti 2009 att Sverige 1998 fått en förfrågan från USA om att anordna en rättegång mot Röda Khmerernas ledare Pol Pot. Under hans ledning av Kambodja på 1970-talet omkom mellan 1,7 och 2,3 miljoner kambodjaner p.g.a. slavarbete, undernäring och avrättningar. Det handlade inte om en regelrätt utlämning från Kambodja till Sverige utan USA skulle ”dumpa” Pol Pot i Sverige.

1. Skulle en svensk domstol ha kunnat utöva jurisdiktion och genomföra en rättegång mot Pol Pot? Utgå ifrån att lagstiftningen 1998 såg likadan ut som den gör idag. 2 p

2. Vilken betydelse har Kambodjas eventuella ovilja att utlämna Pol Pot? Skulle USA utan Kambodjas samtycke ha kunnat frihetsberöva Pol Pot och ”dumpat” honom i Sverige? 2 p

3. Skulle Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) kunna ta upp mål som rör Röda Khmerernas övergrepp på 1970-talet? 1 p

Fråga 2
Den 24 juli 2009, mellan Öland och Gotland, bordades det maltesflaggade fartyget Arctic Sea av 8-10 svartklädda män. Fartyget hade en finsk timmerlast, rysk besättning och var på väg mot en algerisk hamn. Fartyget misstänks vara i Atlanten, men dess exakta vistelseort är okänd. Fartyget tros vara kapat av pirater. Ryssland har sänt fem örlogsfartyg för att söka efter Arctic Sea. Även Portugal söker efter fartyget.

1. Den 17 augusti 2009 siktades Arctic Sea 300 nautiska mil utanför Kap Verde. Sjömännen undsattes av ett ryskt örlogsfartyg och åtta personer är gripna för kapningen. Formerna för undsättningen och gripandet är ännu oklara. Får de ryska örlogssfartygen uppbringa Artcic Sea och gripa piraterna på det fria havet? 2 p

2. Anta att de ryska örlogssfartygen istället hittade Arctic Sea i en hamn på Kap Verde, får de på egen hand gripa piraterna? 1 p

3. Påverkas dina svar om det är portugisiska örlogsfartyg som hittar Arctic Sea och vill gripa piraterna? 1 p

4. Anta att sjömän på ett svenskt handelsfartyg sett kapningen och följt efter Arctic Sea ut på Atlanten, det fria havet. De vill med hjälp av högtrycksslangar spruta vatten, borda, övermanna och gripa piraterna. Är det tillåtet enligt folkrätten? 1 p

Fråga 3
Den 12 juni 2009 hölls presidentval i Iran. Statskontrollerad media utropade tidigt den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad som segrare. Den iranska oppositionen har gjort gällande att valfusk ägt rum.

1. Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttalade i ett pressmeddelande den 18 juni 2009 att det är ”av största vikt att myndigheterna i Iran respekterar de klagomål om valet och röstsammanräkningen som förts fram i Iran och behandlar dessa på ett korrekt och öppet sätt”. Företrädare för andra länder har gjort liknande uttalanden. Vilken folkrättslig betydelse har sådana uttalanden? Bör Sverige erkänna Ahmadinejad som omvald president efter valet? 1 p

2. Runt hela världen har demonstranter protesterat mot valresultatet. Den 26 juni 2009 stormade 10-20 demonstranter den iranska ambassaden i Stockholm och bröt sig in på ambassadområdet. Dessförinnan hade de kastat sten in på området. Väl inne på ambassadområdet hade de ambassadanställda vapen, bl.a. elbatonger, som de använde mot demonstranterna. Poliserna som var på plats lyckades inte hantera situationen och få bort demonstranterna och kallade på förstärkning. Som mest var tjugo patruller på plats. Efter händelsen fattade jourhavande polischef beslut att ambassaden skulle bevakas av två väktare. Vilket ansvar har den svenska staten för situationen som uppkom? 2 p

3. För närvarande genomförs ett antal massrättegångar mot oppositionella i Teheran som av utomstående bedömare beskrivs som skenrättegångar. Anta att en av de åtalade har dubbelt medborgarskap i Iran och Sverige. Personen bor varaktigt i Teheran, har hela sin familj i Iran, är anställd av ett iranskt företag och har sina ekonomiska tillgångar i Iran. Kan Sverige för denna persons räkning vidta rättsliga åtgärder gentemot Iran? 2 p

Fråga 4
Mellan 1998 och 2000 rådde en väpnad gränskonflikt mellan Etiopien och Eritrea. Efter konflikten slöt de två staterna ett fredsavtal i Alger som angav att en oberoende gränskommission fick i uppdrag att avgöra gränsdragningen, vars beslut skulle vara slutgiltigt och bindande. Kommissionen bestämde 2002 att den omdiskuterade byn Badme skulle tillhöra Eritrea, ett beslut som Etiopien vägrat att acceptera. FNs säkerhetsråd har i resolution 1827 (2008) begärt att parterna ska fullgöra sina skyldigheter under Algeravtalet, visa maximal återhållsamhet, avstå från hot eller användande av våld och undvika provokativa militära handlingar.

1. Vilka folkrättsenliga möjligheter har Eritrea att få gränskommissionens beslut i detta ärende verkställt? 2 p

2. Kan Etiopiens vägran att efterleva gränskommissionens beslut folkrättsligt rättfärdiga Eritrea att vidta militära operationer gentemot Etiopien? 2 p

3. Eritrea anklagas för att med pengar och vapen stödja diverse upprorsgrupper på Afrikas horn som bekämpar regeringar som stöds av bl.a. Etiopien. Är detta ett tillåtet medel för att hävda sina intressen enligt folkrätten? 1 p

Bodström mot Ask

Uppdatering. Nu har DN med min kommentar. Nedan kan ni se mitt resonemang med diverse källhänvisningar.

DN skriver om hur Bodström och Ask debatterar mot varandra i frågan om datalagringsdirektivet eller den s.k. FRA-lagen är mest integritetskränkande.

Vilket är mest integritetskränkande? Mitt svar är att datalagringsdirektivet kommer beröra fler svenskar eftersom det rör inhemsk kommunikation. Samtidigt tycker jag Beatrice Ask undanhåller viktig information när hon säger att FRA inte ägnar sig åt brottsbekämpning utan bara åt underrättelsearbete. Till att börja med nämner hon inte FRAs trafikdatalagring som även omfattar svenskar.

Det är sant att FRA inte ägnar sig åt brottsutredningar (förundersökning), men samtidigt kan FRA enligt den nu gällande lagstiftningen spana för SÄPOs och polisens räkning i syfte att upptäcka och förhindra brott. 4 § första stycket signalspaningslagen anger följande.

4 § Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet.

Samtidigt anger andra stycket följande.

Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock de myndigheter som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet.

Läs även förarbetena (prop. 2006/06:63 sidorna 48 och 136)

Bestämmelsen [i första stycket] är följaktligen inte avsedd att utgöra några hinder för t.ex. signalspaning även avseende sådana förhållanden som är av relevans för det brottsbekämpande arbetet.

Begränsningen [i första stycket] träffar endast sådana åtgärder för inhämtning av information som tar sig mer konkreta uttryck än t.ex. inhämtning av signaler i elektronisk form vid signalspaning.

På vanlig svenska, förbudet i 4 § första stycket omfattar inte signalspaning i underrättelsesyfte. Läs vad som står i SOU 2009:66 sidorna 55, 58-60.

Signalspaning har under lång tid varit en viktig inhämtningsmetod för Säkerhetspolisen och dess föregångare inom polisorganisationen.

Spaningen har bedrivits både i form av fjärrspaning och närspaning och har utförts såväl av den egna organisationen som med stöd av Försvarets radioanstalt.

Signalspaningen har därtill över åren skiftat fokus, från en metod som inledningsvis enbart användes som stöd för kontraspionageverksamheten till en mer generellt använd metod.
...
Mot bakgrund av bl.a. Säpo-kommitténs överväganden och rekommendationer övertog Försvarets radioanstalt i början av 1990–talet successivt fjärrspaningen från Säkerhetspolisen. Försvarets radioanstalt drev därefter verksamheten vidare på polisens uppdrag.
...
Resultatet av Försvarets radioanstalts arbete redovisas till Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen i form av rapporter. Rapporternas innehåll skiftar självfallet beroende på vilken typ av information uppdragsgivaren, dvs. Säkerhetspolisen eller Rikskriminalpolisen, har efterfrågat. Det kan röra sig om dels kortfattade rapporter om enskilda händelser (såsom innehållet i ett meddelande samt uppgifter om avsändare och mottagare), dels s.k. trafikkartläggningar (dvs. omfattande beskrivningar av trafikmönster).

FRAs signalspaning kan även beröra personer och organisationer i Sverige, se sidan 43 i prop. 2006/06:63.

Att försvarsunderrättelseverksamheten bör förbli inriktad uteslutande på utländska förhållanden, dvs. verksamheter eller företeelser som har sin utgångspunkt i utlandet, hindrar dock inte att verksamheten kan avse även vissa företeelser inom landet. Avgörande är följaktligen inte, som Säkerhetspolisen helt riktigt påpekat, var den relevanta verksamheten bedrivs. Exempel på när utländska förhållanden måste anses sträcka sig innanför landets gränser är när en organisation med verksamhet som utgör ett hot mot landet har sitt ursprung i ett annat land men verkar genom representanter i Sverige eller genom att på annat sätt utnyttja resurser i Sverige.

Av FRAs hemsida framgår det att polisen är en av FRAs uppdragsgivare. FRA beskriver ju i sina egna presentationer hur FRA spanar för polisen (bild tagen av Falkvinge). Vad mer behövs?

Menar Beatrice Ask att FRA bröt mot lagen när de i juni 2009 kopplades in i ett kidnappningsdrama? Politikerna duckar hela tiden för frågan om FRAs stöd till polisen och andra brottsbekämpande myndigheter. Bara detta gör mig kritisk till verksamheten och ser den som mer besvärlig än EU:s trafikdatalagringsdirektiv. Hur kan man ha förtroende för en verksamhet som politikerna inte vill erkänna?

Tredje gången gillt?

Lennart Rohdin skriver på sin blogg att han ställer upp i folkpartiets provval i Stockholms län. Jag måste säga att hans krav på "riv upp FRA-lagen!" är intressant, inte minst med tanke på att Lennart Rohdin som riksdagsman företrätt folkpartiet i försvarsberedningen och numera sitter i Förvarets Underrättelsenämnd, organet som granskar FRA. Nu tror jag inte att Lennart är principiellt motståndare till FRA eller myndighetens kabelspaning, men jag uppfattar att hans kritik går ut på att lagstiftningen är ett illa genomtänkt lapptäcke där beslutsprocessen hamnat fel från början. Det är kritik jag kan instämma i. Jag minns också Lennart Rohdins rakryggade inställning 2004 när han tog avstånd från övergångsregler för medborgare från EUs nya medlemsländer.

När det gäller att stoppa/riv upp FRA-lagen så har jag medverkat i två sådana försök inom folkpartiet, första gången inför att lagstiftningen antogs den 18 juni 2008 och andra gången från juli till september 2008. I början handlade det framförallt om att regeringen inte förmådde förklara för vilka ändamål FRA skulle få tillgång till all gränsöverskridande kommunikation och hur denna skulle hanteras. När jag på nära håll följde diskussionen i riksdagen inför den den 18 juni 2008 undrade man hur lagstiftningsprocessen fungerar i detta land, särskilt med tanke på den beryktade bordläggningen som varade i fyra timmar innan samma lag kom tillbaka på riksdagens bord. Såg igår ett gammalt avsnitt ur TV-serien Vita Huset där Leo fäller följande kommentar.

Det är två saker som du aldrig vill att folk ska veta hur du tillverkar: lagstiftning och korv.

Som vegetarian äter jag inte korv, men lagstiftning är svår att undvika. Min inställning under förra året var att vi kritiker ska inte avkrävas förslag som gör FRA-lagstiftningen acceptabel. Det är inte seriöst med arbetsgrupper som under tidspress och utan experthjälp ska föreslå förändringar i lagstiftning. Kritikerna inom alliansen hamnade helt i händerna på regeringen och slutresultatet blev inte genomtänkt. Därför motsatte jag mig alla kompromisser med regeringen och krävde omstart med en bred utredning. Under ett svagt ögonblick medverkade jag i den diskussion som föregick uppgörelsen den 25 september 2008, men det slutade som bekant med ett godnatt eftersom viktiga frågor återstod. Det framgick inte minst av all den kritik som remissinstanser framfört när regeringen våren 2009 presenterade det konkreta lagförslaget.

Många diskuterar förvarsunderrättelsedomstolens sammansättning och oberoende, jag tycker det är mer oroväckande att riksdagen inte diskuterat FRAs trafikdatalagring. Det är möjligt att riksdagen skulle finna denna verksamhet nödvändig, men då måste frågan åtminstone finnas på bordet för diskussion. Ska Rohdins och andras missnöje leda till ett tredje uppror inom folkpartiet? Jag tror inte det av följande skäl. Efter uppgörelsen den 25 september 2008 men före en utredning och ett konkret lagförslag var presenterat så sa folkpartiets partiråd den 3 oktober 2008 ja till överenskommelsen. Detta skedde utan debatt, vilket var väntat eftersom få visste vad överenskommelsen egentligen innebar. Jag själv sitter inte med i partirådet, men det gör ordförande för alla länsförbund, riksdagsledamöterna, partiledningen och representanter för sidoorganisationer som Liberala Ungdomsförbundet. Genom ett enigt beslut i partirådet blev frågan avgjord inom folkpartiet. Vi får väl se om den röd-gröna oppositionen vill lyfta de frågor som jag tycker är angelägna.

Internetpolitiskt program för Stockholm

Genom Madeleine Sjöstedts blogg och Lotta Edholms blogg kan jag läsa att folkpartiet Stockholm vill utarbeta ett internetpolitiskt program där alla inbjuds att delta genom en wiki. Lotta har även skrivit på Newsmill. Detta är naturligtvis välkommet. Jag skulle gärna vilja ha ett mer omfattande program som även täckte in integritetsfrågor som inte omedelbart har med internet att göra. Jag tänker exempelvis på att kommun- och landstingsägda kollektivtrafikbolag vill samla reseinformation som kan knytas till individer. Vidare bör vi diskutera om lämpligaste åtgärden mot otrygghet på våra skolor nödvändigtvis är kameraövervakning.

Kommentar i DN

I DN kommenterar jag debattartikeln "FRA:s hemliga domstol strider mot grundlagen" som publicerats i samma tidning. Min kommentar rör till viss del den föreslagna domstolen men jag riktar kritik framförallt mot FRAs omfattande trafikdatalagring.

Mer om denna verksamhet kan du läsa i en wikipediaartikel som jag skrivit och försett med källhänvisningar. För den som har mer tid kan jag hänvisa till min artikel i Svensk Juristtidning och har du mindre tid så finns det även en PowerPoint. För övrigt vill jag önska Anni Bölenius en trevlig första arbetsdag på måndag!

Jakob Heidbrink har skrivit ett bra inlägg om ovan nämnda debattartikel.

Bloggar
HAX, Emma, Mary