Syrien, flyktingar och humanitär intervention

För närvarande är det stort fokus på hur Europa ska hantera den pågående flyktingkrisen, mer specifikt hur länder ska förmås ta emot fler flyktingar.

Med risk för att slå in en öppen dörr, jag anser att vi måste diskutera hur konflikterna som skapar flyktingströmmarna kan upphöra och vilket roll Europa har i denna del.  Då en del vänner argumenterar för en intensifierad väpnad västerländsk intervention i Syrien vill jag med detta inlägg höja ett varningens finger. Jag går igenom ett nedanstående händelser för att visa hur svårt det är att säkra mänskliga rättigheter och upprätta demokrati med utländsk vapenmakt,

Kosovointerventionen och R2P
Efter Kosovointerventionen 1999 tillhörde jag dem som ville se en utveckling av folkrätten där mänskliga rättigheter fick större tyngd i förhållande till principer om suveränitet och icke-intervention. Det var mot bakgrund av Kosovointerventionen som en internationell kommission (ICISS) sökte utveckla doktrinen Responsibility to protect (R2P). R2P-förespråkare stannar ofta vid hur att doktrinen kan ge legitimitet till militära interventioner utan FN-mandat men bortser ibland från andra krav som doktrinen ställer upp. Interventioner kräver "uppriktigt uppsåt" (right intention) vilket utesluter efterhandskonstruktioner (se Irak 2003) och "rimliga chanser att lyckas" (reasonable prospects), dvs att interventionens konsekvenser inte blir mer skadliga jämfört med icke-handling. I ICISS-rapporten framhövs också att R2P inte är begränsat till att reagera på kränkningar utan även innebär en skyldighet att återuppbygga ett samhälle efter en intervention, av detta följer att en kalkyl måste göras där kostnader för handling jämförs med icke-handling.

Irakkriget 2003 och ursprunget till ISIS
Irakkriget 2003 motiverades först med hänvisning till massförstörelsevapen och i efterhand med R2P-argument. Jag tillhörde dem som var negativa till Irakkriget både före och efter, händelsen gjorde mig också mer försiktig i förhållande till R2P då risken för missbruk (i detta fall genom efterhandskonstruktion) gjorde sig påmind. Apropå ursprunget till ISIS så går det att spåra. Jag skrev följande 2003 i Nationalencyklopedins årsband:

Många bedömare utmålar demonteringen och avbathifieringen av den irakiska armén efter krigsslutet som ett misstag eftersom irakisk militär under amerikansk kontroll skulle kunna ha använts i säkerhetsansträngningarna. ... Avgörande för Iraks framtid kommer att vara hur väl ockupationskoalitionen kan bekämpa det väpnade motståndet, vilken legitimitet den irakiska övergångsregeringen kommer att åtnjuta, i vilken takt som makt kan överföras till irakierna samt hur situationen för civilbefolkningen utvecklas. Resultatet kan sluta i allt från att arabvärlden får sin första demokrati till att Irak förfaller i än mer kaos och blir en bas för internationell terrorism.

I årsbandet för 2004 skrev jag följande.

Mardrömscenariot med ett tvåfrontskrig mot shiitiska respektive sunnitiska grupper har besannats. ... USA:s måluppfyllelse i Irak varierar: framgång när det gäller att störta Saddam Hussein, bakslag när det gäller att finna massförstörelsevapen, bekämpa terrorism, ingen förändring när det gäller att trygga oljetillförseln från Irak och en oviss framtid för den irakiska demokratin. USA:s dilemma kommer även fortsättningsvis att vara den irakiska befolkningens krav på säkerhet. Ickehandling från USA:s sida leder till laglöshet, våld och därmed bristande legitimitet. Handling från USA:s sida leder till motreaktion, strider och civila offer, vilket i sin tur leder till desto större hat och motstånd.

I den sista meningen fångas en del av av dagens dilemma, både handling och icke-handling från USAs sida i Irak tycks leda till katastrof. Lärdomen tycks vara att USA aldrig skulle ha gett sig in i Irak 2003.

Libyen 2011
Jag var positiv till Libyeninterventionen 2011. Genom FNs säkerhetsråds resolution 1973 fanns ett tydligt mandat för att upprätthålla en flygförbudszon men även ett mandat att vidta ytterligare åtgärder för att skydda civilbefolkningen. Resolutionen gav inget tydligt mandat för att omvärlden skulle kunna genomdriva ett regimskifte, även om det fanns de som argumenterade för en sådan linje. Under insatsen skrev jag följande.

Omvärlden bör kanske överväga alternativet att upprätthålla en flygförbudszon och behålla möjligheten att angripa markmål men bevara status quo, dvs Gaddafi styr västra Libyen och rebellerna östra Libyen.

Med facit i hand tror jag ett Libyen delat i två delar hade varit bättre än vad vi ser idag - ett land i totalt sönderfall. Detta är relevant för dagens flyktingskris då kaoset i Libyen i sig genererar flyktingar men även fungerar som ett transitland för flyktingar från andra länder. Väst använde R2P som bas för att intervenera men principerna om "rimlig chans att lyckas" och kravet på återuppbyggnad verkar ha glömts bort.

Lärdomar
Kosovo 1999 används ibland som ett exempel på en lyckad humanitär intervention, men då ska vi komma ihåg att Kosovo ännu inte är en fullt fungerande statsbildning vilket skapar svårigheter för alla berörda folkgrupper i landet. Även om Serbien kan upplevas som en svår part att handskas med så är det inget mot Assad eller ISIS. För det fall Kosovo 1999 anses som lyckat så menar jag inte att det kan överföras på Syrien, utmaningarna är betydligt större: konflikten har skördat fler offer och misstänksamheten mot väst är djupare. Libyeninsatsen 2011 väcker än fler tvivel, trots ett förhållandevis starkt mandat från FNs säkerhetsråd så måste insatsen likväl betraktas som misslyckad. Detta skriver jag trots att jag ansåg insatsen vara riktig när den genomfördes. Min slutsats är att väst ska avstå från fler militära äventyr i Mellanösten, vi saknar såväl egen uthållighet som förtroende från den berörda befolkningen. För att vara tydlig, jag är ingen principiell motståndare till humanitära interventioner med hänvisning till R2P, men utifrån erfarenheterna av Libyens sönderfall tror jag inte att väst har förmågan att åstadkomma något substantiellt positivt i Syrien genom ökade militära insatser.

Visst ska vi engagera oss för att få slut på konflikten i Syrien, men det tror jag primärt ska ske genom att de moderata/sekulära rebellerna gör gemensam sak med kurderna och nuvarande regim gentemot ISIS. Assadregimen består av förbrytare som ska hamna bakom galler, men just nu är fred viktigare än rättvisa. Till detta krävs maktdelning mellan de olika grupperna där centrala frågor om säkerhet, vattenförsörjning och resursfördelning hamnar i fokus. Först då kommer dagens flyktingkris att upphöra. Om Sverige kan bidra till en sådan utveckling så ska vi göra det ekonomiskt och politiskt, men att tvinga parterna till fred med militära medel bör vi avstå från - den resan måste de nu stridande parterna göra själva.