Nu storsatsar vi på Östermalms förskolor

Insändare publicerad i Mitt i Östermalm den 21 december 2010

Nu storsatsar vi på Östermalms förskolor

Det pågår en enorm babyboom i Stockholm. Det ställer stora krav på staden att både när det gäller lokaler och kvalitet inom förskola. Vi vill att föräldrar i Stockholm ska kunna kombinera karriär med familj.

Fram till 2014 behövs ungefär 400 nya förskoleplatser på Östermalm. På sikt behövs det förstås ännu fler inte minst med hänsyn till de nya bostäderna i Norra Djurgårdsstaden. Vi ska göra allt för att ge varje barn en plats i tid och samtidigt klara taket i barngrupperna på 14 barn (1-3 år) respektive 18 barn (4-5 år).

I den budget som nu antas får skolan mest pengar, skolorna får 340 miljoner och förskolorna 450 miljoner, både pga av ökade barnkullar men även i form av kvalitetshöjning. Majoritetens budget innebär ett nettotillskott på 2,2 procent på schablonen, d v s den peng som varje barn får med sig in i förskolan.

Att det ska skapas fler förskoleplatser är ett måste men inte tillräckligt för att vi ska vara nöjda. Stockholm erbjuder redan i dag barnomsorg på kvällar och nätter till föräldrar som inte kan utföra sitt arbete dagtid. Förskolans öppettider behöver bli flexiblare och anpassas till föräldrarnas önskemål. Förskolan ska aktivt bidra till jämställdhet för att stärka både flickors och pojkars identitet och självkänsla. Lika villkor ska råda mellan kommunala och fristående alternativ.

Vi har dessa höga ambitioner för att Östermalm ska ha en förskola i världsklass.

Mark Klamberg
Ordförande fp-Östermalm
Ersättare kommunfullmäktige

Snöröjning i Stockholm

Stockholms kommunfullmäktige utsåg mig förra veckan som ledamot i trafik- och renhållningsnämnden. Eftersom vintern förväntas bli kall och snörik förväntar jag mig en del frågor om hur staden hanterar snöröjning som vår nämnd ansvarar för.

Därför bad jag att få träffa trafikdirektör Magdalena Bosson. I samband med vårt möte på Trafikkontoret igår hade jag framförallt tre frågor: 1) Hur är kommunens inställning till saltning, 2) vid vilken nederbörd av snö börjar snöröjningen och 3) vilken beredskap finns inför jul- och nyårshelgen vad avser snöröjning och information till vissa gator måste vara fria från parkerade bilar. Magdalena förklarade för det första att saltning var mer kontroversiellt tidigare men att de nu används när det är befogat. Det är dock ingen universallösning. Vad avser tidpunkt för påbörjande av snöröjning har vissa kommuner vissa värden när snöröjning börjar, men så är det inte i Stockholm utan det påbörjas omedelbart vid snöfall. När det gäller parkerade bilar i samband med jul- och nyårshelger så var detta ett problem för några år sedan när helgdagarna sammanföll med vardagar vilket gjorde att ingen entrepenörerna som ansvarade för röjningen var på semester. Så är inte fallet i år och beredskapen är god. När det gäller prioriteringar i snöröjningen finns en del information här.

Se gärna nedanstående nyhetsinslag från dagens ABC där en bekant, Olle Wästberg, är bekymrad över hur snöröjningen fungerar.

Jag själv noterade de hårt arbetande snöröjarna i bakgrunden. Min förhoppning är att Olle Wästberg och andra Söderbor nu kommer fram lättare. Jag ser fram emot mitt första möte i Trafik- och Renhållningsnämnden den 18 januari 2011 då jag antar att hela nämnden kommer att få en uppdatering hur snöröjningsarbetet fortskrider. För de som har mer konkreta synpunkter, felanmälningar kan man göra här.

Läs mer om istappar i DN och varning för halka i SvD.

The Concept of Genocide and the Anfal Campaign

I am writing the introduction to a book on the Anfal campaign where I am discussing the legal aspects and whether the event should be characterized as genocide. Below is a draft of the text. I would appreciate all comments.The text will be published in Swedish as well as in English.

The Concept of Genocide and the Anfal Campaign

The Anfal Campaign was a series of attacks conducted by the Iraqi Army against the Kurdish people in Northern Iraq. The campaign was the culmination of the efforts of the Iraqi regime to quell the Kurdish aspiration of greater autonomy and independence. The use of chemical weapons resulted in the death of estimated 50 000 to 100 000 civilians. The question is whether the Anfal campaign was merely an counter-insurgency operation or also genocide.

International authorities in the field, such as professor William Schabas, has in his comments to the Anfal campaign and the subsequent trial described the attacks in terms of genocide. However, there are still reasons to investigate why the Anfal campaign should be characterized as a genocide and not only as war crimes or crimes against humanity. Following the U.S.-led invasion of Iraq 2003 seven persons were put on trial before an Iraqi special tribunal. Saddam Hussein was one of the seven accused, but his participation in the trial which was terminated through his execution, a punishment was the result of his conviction in an other trial at the same tribunal. The Tribunal decided in its judgment from 24 June 2007 that the accused were quilty of genocide. Three of the accused were sentenced to death, two were sentenced to life imprisonment and one was acquitted.

The same campaign also resulted in a criminal case before Dutch courts. The court of the Hague sentenced on 23 December 2005 the Dutch businessman Frans van Anraat for having sold raw materials for the production of chemical weapons to Iraq. The Court established that the Anfal campaign constituted genocide. Van Anraat was sentenced for war crimes but the Court did not find it proven that the accused was an accomplice to the genocide. The Court of Appeal of The Hague was more cautious in its judgement on 25 October 2007. The Court of Appeal held that although there were strong indications of genocidal intent amongst the Iraqi leadership, the assessment required a more thorough investigation. Regardless, the Court of Appeal held the fact did not reveal that Van Anraat disposed of the information from which he could have deduced the possible genocidal intent of the principle perpetrators.

The starting point for a discussion on genocide is the definition given by the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (the Genocide Convention) adopted by the United Nations General Assembly 1948, which entered into force 1951 and has been ratified by more than 140 states. The convention’s definition of genocide has been repeated in the statutes of the International Criminal Tribunals for the former Yugoslavia (ICTY), Rwanda (ICTR) and the Rome Statute of the International Criminal Court (ICC).

The International Court of Justice has said that the prohibition of genocide “assuredly” is peremptory norm (jus cogens) of public international law. The definition has been used in verbatim or in parts in domestic criminal codes, where the statute of the Iraqi special tribunal is an example with an explicit reference and reiteration of the definition of the Genocide Convention.

It follows from article II of the Genocide Convention that certain, enumerated acts constitute genocide if committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such. Such acts may for example consist of killing members from one of the four abovementioned protected groups. Systematic and widespread killing of people could also be characterized as a crime against humanity. The element that differentiates genocide from crimes against humanity is the requirement of the special intent to destroy, in whole or in part, one of the four protected groups. Intent is a mental element which relates to the perpetrator’s mind and thus there are often significant difficulties to prove that a perpetrator had the intent to destroy, in whole or in part, a protected group. The accused argued before the Iraqi special tribunal that they did not possess such an intent. Instead their goal was to guarantee public security, i.e. to suppress an insurgency. If the Tribunal would have accepted the line of reasoning presented by the defendants, crimes committed during the Anfal campaign could at most be characterized as crimes against humanity, and if committed in the context of an armed conflict, as war crimes. These are serious crimes, but the characterization as genocide carries a particular seriousness and responsibility.

The Iraqi special tribunal established with references to case law from the ICTY and ICTR that the Kurds are an ethnical or national group and thus a protected group covered by the scope of the Genocide Convention. The Tribunal rejected the defendants’ argument that the alleged acts were legitimate as part of counter-insurgency operations. The Tribunal reached this conclusion based upon, inter alia, the fact that the attacks were not only against fighters (Peshmarga) but also targeted civilians with chemical weapons. The judgement was also based on an audio tape where the main defendant Ali Hasan Al-Majid described Kurds as second class citizens which considered to be a proof of the existence of his discriminatory intent against the Kurds as a national or ethnic group. In the recordings he explained that he would attack the Kurds for several days and cause them “high casualties”. The Tribunal also
found other evidence as elements to prove the murder as genocide, including the repetitiveness, harmonization and systemization of the attacks. The attack with chemical weapons was only the culmination of attach against the Kurdish population, other parts of the genocide consisted of exposing the Kurdish community to starvation, dislocation of civil inhabitants and other harsh living conditions.

Considering the cases mentioned above and the evidence presented in these cases the conclusion is that the Anfal campaign should be characterized as genocide. The trial against Al-Majid and his accomplices have as the trials before the ICTY and the ICTR targeted high ranking criminals. It would be desirable that soldiers and other leaders in the medium level of hierarchy who participated in the Anfal campaign are also investigated and brought to trial following the example of domestic courts in Bosnia and Rwanda.

Inhämtning i underrättelseverksamhet är försedd med solnedgångsklausul

Regeringen har igår (16 december 2010) presenterat lagrådsremissen "De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation". Förslaget grundas på polismedotutredningens förslag SOU 2009:1 som innebär många svåra frågeställningar , särskilt möjlighet för polisen att inhämta uppgifter i underrättelseverksamhet. Den senare verksamheten medför liknande principiella problem som uppkommer med FRAs inhämtning av trafikuppgifter genom signalspaning.

Lagrådsremissen förslag innebär att inhämtning i underrättelseverksamhet kommer att ske utan föregående domstolsbeslut. Beviskravet i rättegångsbalken på att det ska finnas en skäligen misstänkt person finns inte utan istället kan uppgifter lämnas ut "för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet". Regeringen har uttömmande angett för vilka brott inhämtning kan ske. När uppgifter som först inhämtats inom underrättelseverksamhet därefter ska överföras till en brottsutredning (förundersökning) krävs som huvudregel ett domstolsbeslut. Möjligheten till inhämtning i underrättelseverksamhet är även försedd med en s.k. solnedgångsklausul då delar av lagen kommer att upphöra att gälla vid utgången av december 2012 och översyn ska ske i samband med detta.

När polismetodutredningen presenterat sitt förslag (SOU 2009:1) lämnade Fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet ett remissyttrande som jag medverkat till att ta fram. Fakultetsnämnden avstyrkte särskilt att inhämtning ska vara möjlig i fråga om olovlig kårverksamhet eftersom det enligt Fakultetsnämnden kan komma att stå i strid med förbudet mot åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen. Bakgrunden till Fakultetsnämndens ställningstagande var bl.a. att Säkerhetstjänstkommissionen uppmärksammat att säkerhetspolisen under 1990-talet kan ha använt teleavlyssning och teleövervakning avseende olovlig kårverksamhet på ett sådant sätt att det kan ha stridit mot grundlagens förbud mot åsiktsregistrering (SOU 2002:87 sid. 25, 31, 376 och 402). Fakultetsnämnden ville inte stärka denna möjlighet till övervakning. Senast i ett blogginlägg den 12 november 2010 utvecklade jag några tankar om detta.

Regeringen verkar ha tagit intryck då det nu aktuella förslaget inte innehåller en möjlighet till underrättelseinhämtning avseende olovlig kårverksamhet, jämför lagförslagets 4 § tredje punkten lagrådsremissen med 3 § tredje punkten polismetodutredningen. Frågan kommer att återkomma eftersom 4 § upphör att gälla vid utgången av december 2012.

Uppdatering. Beatrice Ask har fel när hon i Aftonbladet anger att "en domstol eller en åklagare ska stå bakom varje beslut." I den lagrådremiss som hon själv har skrivit under kan man läsa följande i 5 § förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Vilken myndighetschef avses? Det handlar om rikspolischefen, säkerhetspolischefen och länspolismästarna och för tullens del generaltulldirektören (se sid. 126 i lagrådsremissen). Jag hört samma påstående från flera borgerliga politiker under framtagandet av detta förslag och påpekat att det inte stämmer. Är lösningen att det ska krävas beslut i förhand från domstol avseende underrättelseinhämtning? Jag tror inte det skulle göra någon avgörande skillnad, det är viktigare med en effektiv och oberoende efterhandskontroll. Det vore dock bra om politikerna beskrev sitt förslag på ett korrekt sätt.

Media och bloggar
SvD I Mathias Sundin I Daniel Rhodin

Ny bok: Overvåking i en rettsstat

En ny bok har utkommit med titeln "Overvåking i en rettsstat". Innehållsförteckningen hittar du här. Texterna grundar sig på en konferens som hölls i Oslo den 12-13 november 2009.

Jag har skrivit kapitel 5 som har fått rubriken "FRA and the European Convention on Human Rights". Eftersom artikeln behandlar om mer än bara FRA var min ursprungliga titel "A Paradigm Shift in Electronic Surveillance Law" men redaktören ville ha en mer säljande rubrik. Jag är fortfarande inte övertygad om det lämpliga i detta rubrikbyte. Du kan läsa ett tidigare utkast till min text här.

Jag vill varmt rekommendera kapitel 12 "Videoovervåking – myter og realiteter" skriven av Heidi Mork Lomell. I samband med ovan nämnda konferens i Oslo skrev jag ett blogginlägg om hennes presentation.

Ingen inspektion av FRAs utbyte med andra länder

Sveriges Radio rapporterar att den nämnd (SIUN) som ska kontrollera FRA inte hinner med att inspektera FRAs utbyte med andra länder. Professor Wilhelm Agrell beskriver att en riktigt genomträngande kontroll är ogörlig eftersom informationsmängderna som överförs är för stor. Därmed har kontrollorganet endast en rent symbolisk betydelse.

Jag har uppfattat att professor Agrell anser att hela lagstiftningen som reglerar FRAs verksamhet endast har symbolisk betydelse. Med det menar han att lagstiftningen inte är avsedd att i detalj begränsa FRAs verksamhet utan ska endast ses som en utfästelse från politiker att de har förtroende för FRA. Tanken är att eftersom folket har förtroende för sina folkvalda så kommer folket genom denna symbollagstiftning också ha förtroende för FRAs verksamhet. Ett problem är att folket har alltför lågt förtroende för politikerna i denna fråga.

Frågan är om kontroll av utlandsutbytet överhuvudtaget är relevant eftersom de lagbestämmelser som tillåter FRA att byta information med andra länder inte sätter upp några meningsfulla begränsningar vad avser den mängd information som överförs. Det är därför det blir så stora informationsmängder som överförs vilket två FRA-läckor nu bekräftat, se NyTeknik den 27 augusti 2008 och den 8 december 2010.

Samtidigt är det alltid bra om de politiker som sitter i nämnden och ansvarar för kontrollen får en förståelse över vilken omfattning FRAs verksamhet har. Än bättre vore om man kunde redovisa detta inför riksdagen och allmänheten, istället för att det ska ske via läckor från FRA-anställda.

FRA överlämnar stora mängder ofiltrerad information om vanliga svenskars kommunikation till USA - det är lagligt

I NyTeknik kan man läsa att en tjänsteman på FRA till synes är upprörd över att myndigheten överlämnar stora mängder ofiltrerad information om vanliga svenskars kommunikation till USA. Han har därför anmält saken till den parlamentariska Signalspaningskommittén. Jag och några andra påpekade för två år sedan när lagen antogs att just detta skulle bli lagligt, men detta förnekades eller förtegs från de som drev igenom lagen. Skrev om saken senast för tre dagar sedan.

Det nya med NyTekniks avslöjande är kanske att stora mängder ofiltrerat innehåll i meddelanden, och inte bara trafikdata, avseende vanliga svenskars kommunikation överförs till USA. Det är anmärkningsvärt, men förvånar mig inte.

Jag drar två slutsatser efter denna nyhet. För det första, alla anställda på FRA har inte förstått lagen när de anmäler till synes laglig verksamhet till signalspaningskommitten. Det visar att lagstiftningen är för komplicerat skriven. För det andra, det faktum att anställda på FRA verkar handla efter sitt samvete när de iakttar verkliga eller skenbara lagöverträdelser och anmäler saken till de organ som ska granska FRA är ett sundhetstecken. Det är bra om dessa personer stannar kvar i organisationen.

Se även vad jag skrivit i Expressen, särskilt om informationsutbyte med andra länder på min blogg och lite längre i Svensk Juristtidning (avsnitt 4.4) och Nordisk Årsbok i rättsinformatik (avsnitt 4.3.4). För den med begränsad tid har jag skrivit en artikel på Wikipedia (introduktion samt avsnitt 2.7). Håll till godo.

Uppdatering
Nu har FRA kommenterat saken på sin hemsida. Myndigheten ger ungefär samma budskap som detta blogginlägg. Eftersom utbytet med omvärlden är reglerat så är det lagligt. Det innebär dock inte att det är begränsat i bemärkelsen att det är små mängder information som överförs, men det är en annan sak.

Media och bloggar
DN I Aftonbladet I SvD I HAX I Törnebohm I Alliansfritt I Redaktionen, Makthavare I Andreas Henriksson, Makthavare I Markus Berglund I Peter Soilander I Mary X Jensen

Utlämning av Assange till USA via Sverige

De senaste dagarna har jag blivit uppringd av flera journalister som undrar om Assange efter att han överlämnats från Storbritannien till Sverige för våldtäkt kan lämnas vidare till USA för att ha läckt hemligstämplade dokument. Jag har kommit i kontakt med liknande frågeställningar i min undervisning på grundkursen i folkrätt, där vi bl.a. tar upp fallen USA v. Rauscher (1886) och USA v. Alvarez-Machain (2002). Båda fallen tar upp den sk specialitetsprincipen som anger att en person som utlämnats endast kan åtalas för det brott han blivit utlämnad för. En strikt tillämpning av denna doktrin innebär att om Storbritannien överlämnar Assange till Sverige för våldtäkt så kan han inte åtalas eller utlämnas för något annat brott.

Jag har hittills försökt hänvisa journalisterna vidare. Efter att ännu en journalist som ringt upp ger jag upp och ska nu försöka ta mig an denna fråga. I Regeringens proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder står följande på sidan 61.

Specialitetsprincipen och skydd mot vidareöverlämnande

Inom utlämningsrätten skyddar den s.k. specialitetsprincipen den som har utlämnats från åtal eller straff för andra brott än de som omfattades av utlämningsbeslutet (se avsnitt 12.1). För att den som har utlämnats skall kunna åtalas eller straffas för sådana brott – som har begåtts före utlämningsbeslutet – krävs som regel ett medgivande från den utlämnande staten. Specialitetsprincipen och skyddet mot vidareutlämning samt undantag från dessa principer regleras i 12 och 12 a §§ utlämningslagen. Ett krav på medgivande eller samtycke från den andra staten återfinns också i rambeslutet, men enligt artikel 27 kan varje medlemsstat förklara att sådant medgivande inte krävs om den utfärdande medlemsstaten har lämnat motsvarande förklaring. I artikeln anges dessutom ett antal situationer, i huvudsak hämtade från 1957 och 1996 års utlämningskonventioner, där den verkställande medlemsstatens medgivande inte krävs för ytterligare åtal eller straff. På motsvarande sätt kan medlemsstaterna förklara att vidareöverlämnande till en annan medlemsstat får ske utan medgivande från den verkställande medlemsstaten (artikel 28). Vidareutlämning till en stat utanför EU förutsätter dock alltid medgivande från behörig myndighet i den stat från vilken personen har överlämnats.

Propositionen tar sikte på utlämning från Sverige till annan stat, medan fallet Assange handlar om utlämning från annan stat till Sverige. Ovan citerade passage kan ändå vara relevant då den kommenterar ett rambeslut från Europeiska Unionens Råd om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Rambeslutet ligger till grund från både brittisk och svensk lagstiftning. I artikel 28 av rambeslutet kan vi läsa följande.

Artikel 28
Överlämnande eller efterföljande utlämning

1. Varje medlemsstat får anmäla till rådets generalsekretariat att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycket till överlämnande av en person till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts före överlämnandet skall anses ha avgivits, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2. Under alla förhållanden får en person som har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder, utan samtycke av den verkställande medlemsstaten, överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk
arresteringsorder som utfärdats före överlämnandet i följande fall:

a) Om den eftersökte har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.

b) Om den eftersökte samtycker till att överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder. Samtycke skall lämnas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och skall protokollföras i enlighet med denna stats nationella lagstiftning. Samtycket skall inhämtas så att det framgår att personen har gjort detta frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Den eftersökte skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.

c) Om den eftersökte inte utnyttjar specialitetsbestämmelsen enligt artikel 27.3 a, e, f och g.

3. Den verkställande rättsliga myndigheten skall ge sitt samtycke till överlämnande av den berörda personen till en annan medlemsstat enligt följande bestämmelser:

a) En framställan om samtycke skall överlämnas i enlighet med artikel 9 och åtföljas av de uppgifter som anges i artikel 8.1 och av en översättning enligt artikel 8.2.

b) Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut.

c) Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.

d) Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4.

I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande medlemsstaten.

4. Trots vad som sägs i punkt 1 skall en person som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder inte utlämnas till ett tredje land utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen. Samtycket skall lämnas i enlighet med de konventioner enligt vilka den medlemsstaten är bunden samt enligt den statens nationella lagstiftning.

På vanlig svenska, om Sverige ska utlämna Assange till USA krävs det ett godkännande från behörig myndighet i Storbritannien. Om USA vill ha Assange utlämnad skulle det kanske vara lättare att vända sig direkt till Storbritannien istället för att gå via Sverige.

För de journalister som vill veta mera rekommenderar jag kontakt med åklagare som arbetar med utlämningsärenden alternativt "Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete" (BIRS) på Justitiedepartementet

Uppdatering. Nu har SvD talat med överåklagare Nils Rekke som reder ut saken.

Media
SvD I DN1 I DN2 I DN3 I Expressen I Aftonbladet

Datainspektionen överraskar positivt i sin granskning och kritik av FRA

Förra veckan uttryckte jag tvivel över att Datainspektionen i sin granskning av FRA skulle ta upp de frågor som jag och andra haft kring FRAs inhämtning och hantering av trafikdata. Datainspektionen överraskar positivt och skriver ganska utförligt om detta på sidan 4 i sin rapport.

Trafikdata - Begreppet trafikdata förekom i den debatt som föregick antagandet av LSF, men finns inte som begrepp i lagstiftningen. Däremot talas om termen "råmaterial". Detta har lett till vissa oklarheter rörande vilken kategori som viss information ska hänföras till, vilket i sin tur kan få betydelse för tillämpningen av bl.a. gallringsregler. Inhämtning av trafikdata sker både i FRA:s utvecklingsverksamhet och i myndighetens försvarsunderrättelseverksamhet. Det huvudsakliga innehållet i FRA:s databas för trafikdata inhämtas inom ramen för
försvarsunderrättelseverksamheten. Sökbegreppen vid inhämtning av trafikdata är mer generella än vid inhämtning av meddelanden och medför en omfattande behandling av personuppgifter hos FRA. Det innebär i sin tur att det finns en relativt hög sannolikhet för att de personer som kommunicerar i de signalbärare som FRA bedriver inhämtning mot, kommer att få uppgifter om sin kommunikation sparad hos FRA i form av trafikdata. Handläggarna vid FRA kan utföra sökningar i databasen för trafikdata inom ramen för de underrättelseärenden som de arbetar med. Bl.a. mot bakgrund av den omfattande mängd personuppgifter som behandlas i databasen för trafikdata anser Datainspektionen att FRA bör överväga tekniska sökbegränsningar i databasen och förstärka den införda logguppföljningen. Syftet med dessa åtgärder ska vara att skydda de personuppgifter som finns i databasen mot otillbörliga intrång i den personliga integriteten. ... Även beträffande trafikdata kan inhemska signaler komma att inhämtas av FRA och bli föremål för vidare behandling i upp till ett år. FRA har infört mekanismer för att skilja bort sådana signaler, men det finns inga garantier för att sådana signaler aldrig inhämtas. Inhemsk trafik har också inhämtats av FRA.

Det är intressant att konstatera att ordet "trafikdata" inte nämns i det beslutsunderlag som riksdagen har haft när lagstiftningen antogs. Samtidigt skriver Datainspektionen att vanliga personer "som kommunicerar i de signalbärare som FRA bedriver inhämtning mot, kommer att få uppgifter om sin kommunikation sparad hos FRA i form av trafikdata." Borde man inte ha diskuterat det i beslutsunderlaget? Det är dock bra att Datainspektionen tar upp frågan om logguppföljning, om har databaser av denna storlek med personuppgifter så är det en nödvändighet.

Detta ska jämföras med de få kommentarer som Sten Tolgfors (m) fällt om saken som nu visar sig vara felaktiga. Sten Tolgfors (m) sa uppgav följande i debattutbyte med Peter Rådberg i riksdagen den 14 oktober 2009.

Peter Rådberg (mp), riksdagens protokoll anförande 134:

Medger i verkligheten lagen att FRA får samla in enskildas trafikuppgifter utan att det behöver finnas en koppling till yttre hot? Ditt svar var nej. Jag påstår att det är fel svar du har skrivit. Jag ber dig förklara nejet och vore tacksam för svar på frågorna mer konkret.

Sten Tolgfors, (m), riksdagens protokoll anförande 135:

Det är samma regler. Det är samma tillståndskrav. Det ska handla om yttre hot, gränsöverskridande kommunikation och utländska förhållanden.

Sten Tolgfors (m) vill här ge sken av inhämtningen är väldigt begränsad genom att uppgifterna ska vara kopplade till yttre hot. I förarbetena kan vi läsa följande, Prop. 2006/07:63 sid 137.

Inhämtningen enligt lagen skall emellertid även få bedrivas för vissa andra särskilda syften som inte omfattas av försvarsunderrättelseverksamheten men som utgör en förutsättning för att denna skall kunna bedrivas, se avsnitt 7.3.2. I paragrafens andra stycke beskrivs dessa syften i två punkter

Nu har inte Datainspektionen haft som uppgift att bedöma hur sanningsenlig Sten Tolgfors (m) har varit i riksdagsdebatten utan endast bedöma om FRA följt lagen. Det hade likväl varit bra om riksdagen och allmänheten fått korrekt information om vad lagen innebär.

På text-TV skriver används rubriken "FRA granskad och godkänd". Då ska man beakta de direktiv som regeringen gett Datainspektionen och den parlamtariska kommitté som Datainspektionen ska bistå i granskningen av FRA. I direktiven signerat av Försvardepartementet står följande.

Kommittén ska i denna utvärdering utgå från förutsättningen att signalspaning i eter och tråd är en nödvändig resurs för att förse Sverige med underrättelser om förhållanden av betydelse för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken och för kartläggning av yttre hot mot landet. Vidare ska kommittén ha som utgångspunkt att tillgång till signaler som förmedlas i tråd är en nödvändighet för en effektiv signalspaning

Datainspektionen har alltså inte tagit ställning till om FRAs verksamhet är lämplig eller inte (vilket den kan vara) utan granskningen har varit begränsad enligt regeringens direktiv.

Datainspektionens rapport är mycket läsvärd och det kan finnas all anledning för mig att återkomma till den då min tid är begränsad pga föräldraledighet. För de som vill läsa mer så kan jag rekommendera en äldre artikel på svenska i Svens Juristtidning och en mer aktuell artikel på engelska som ska publiceras i Nordisk Årsbok för rättsinformatik. Jag har även skrivit en sammanfattning i en artikel på wikipedia med källhänvisningar.

Samarbete med USA och svensk lagstiftning

I debatten om utbyte av information med USA verkar många anta att det är olagligt och i strid med svensk grundlag om sådant utbyte sker utan att ett avtal om sådant utbyte godkänns av riksdagen. Igår skrev jag ett inlägg om detta och efter diskussionen i kommentatorsfältet drar jag följande slutsats.

Utbyte av information med andra länder kan ske på olika sätt. Enligt 7 § första stycket polisdatalagen (1998;622) får uppgifter lämnas ut till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

Därutöver framgår av andra stycket samma paragraf att riksdagen har delegerat makt till regeringen att meddela föreskrifter om att uppgifter på begäran får lämnas till en polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol om det behövs för att myndigheten eller organisationen ska kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott. USA är som bekant medlem av Interpol. Denna möjlighet har regeringen utnyttjat genom att i 18 § polisdataförordningen (1999:81) ange att

uppgifter som behandlas enligt polisdatalagen (1998:622) får, om det är förenligt med svenska intressen, lämnas ut till
1. utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst och
2. polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol, om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott.

Med andra ord, riksdagen har godkänt att utbyte av uppgifter med andra stater som är anslutna till Interpol kan ske utan att ett avtal måste godkänns av riksdagen. Förordningen antogs 1999 och ändrades 2002 av den dåvarande regeringen.

En enig riksdag, från moderaterna till vänsterpartiet, har bestämt att införa en ny polisdatalag som ska ersätta nuvarande reglering och den innehåller flera av de bestämmelser som idag finns i polisdataförordningen. I förarbetena till den nya polisdatalagen kan man läsa följande (sid. 200-202). Jag har lyft fram vissa avsnitt med fetstil.

Promemorian har som utgångspunkt att uppgifter ska kunna lämnas till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i samma utsträckning som enligt gällande reglering.
...
Det är framför allt i tre olika situationer som informationsutbyte aktualiseras i internationellt polisiärt samarbete. Den första är där Sverige i en bindande internationell överenskommelse har förbundit sig att tillhandahålla information av visst slag utan särskild anmodan, genom direktåtkomst eller på annat sätt. Den andra är där Sverige i en sådan överenskommelse har åtagit sig att genomföra en viss åtgärd eller att lämna viss information på begäran av en annan stat eller mellanfolklig organisation. Den tredje situationen är s.k. spontant uppgiftsutlämnande, där initiativet till informationsutbytet tas av den svenska polisen. Sådant informationsutbyte kan bygga på en internationell överenskommelse, men behöver inte göra det.

Utlämnande till utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst

Internationellt informations- och erfarenhetsutbyte utgör en viktig del av Säkerhetspolisens verksamhet. Den brottslighet som Säkerhetspolisen har till uppgift att förebygga och avslöja är nämligen i många fall gränsöver-skridande till sin natur. Terrorism bedrivs t.ex. ofta av terrornätverk med omfattande internationella förgreningar. Spioneri och andra brott mot rikets säkerhet har av naturliga skäl normalt utländska kopplingar. Eftersom utbyte av underrättelseinformation är en viktig förutsättning för Säkerhetspolisens arbete, bör uppgifter i samma utsträckning som nu kunna lämnas till en utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst, om det är förenligt med svenska intressen. Bestämmelsen om detta bör tas in i den nya lagen i stället för i förordning, eftersom det är fråga om frekvent uppgiftslämnande. Någon annan begränsning än att utlämnandet ska vara förenligt med svenska intressen bör inte uppställas för dessa fall.

På vanlig svenska, utbyte av information med USA om misstänkta terrorister kräver inget särskilt godkännande av riksdagen utöver den lagstiftning och de bestämmelser som redan finns. Utbytet av information kan alltså enligt svensk lag ske i mer formaliserad form genom ett avtal godkänt av riksdagen eller mer informellt med stater anslutna till Interpol under regeringens överinseende. Man bör också komma ihåg att det finns en bindande resolution från FNs säkerhetsråd antagen under kapitel VII av FN-stadgan som kräver att alla FNs medlemsstater ska utbyta information om misstänkta terrorister, resolution 1373(2001).

Riksdagen hålls inte i blindo om detta, det finns en kontrollinstans som bevakar tillämpningen av polisdatalagen i form av säkerhets- och integritetsskyddsnämnden vars ledamöter hämtats från samtliga riksdagspartier.

Om någon finner denna ordning olämplig så är det förslag på lagändringar som krävs. Personligen är jag inte upprörd över att Sverige utbyter information om misstänkta terrorister med andra länder och att regeringen ansvarar för detta beträffande stater som är anslutna till Interpol förutsatt att oppositionen i riksdagen är representerad i det organ som ska granska verksamheten.

Media
SvD I Aftonbladet I DN I SVT

Operation Anfal som folkmord

Jag ska skriva introduktionen till en bok om Operation Anfal där jag ska diskutera de rättsliga aspekterena och huruvida händelsen ska rubriceras som folkmord. Nedan är ett utkast till texten. Jag är tacksam för alla kommentarer. Texten ska publiceras både på svenska och engelska.
---
Operation Anfal var en serie av attacker som den Irakiska armén 1988 utförde gentemot den kurdiska befolkningen i norra Irak. Operationen var kulmen i den irakiska regimens strävanden att kväsa kurdiska anspråk efter högre autonomi och självständighet. Användningen av kemiska vapen ledde till att mellan 50 000 och 100 000 civilpersoner dödades. Frågan är om operation Anfal var mer än kampanj för at slå ner ett uppror utan även ett folkmord. Rättspraxis kan erbjuda viss hjälp med att besvara denna fråga.

Efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 ställdes sju personer till ansvar för operationen inför en nationell irakisk specialtribunal. Saddam Hussein var en av de sju åtalade, men hans deltagande i rättegången avslutades genom hans avrättning, ett straff som följde av en fällande dom i en annan rättegång vid samma tribunal. Tribunalen fann i en dom avkunnad den 24 juni 2007 att de åtalade gjort sig skyldiga till folkmord. Tre av de åtalade dömdes till döden, två fick livstidsstraff och en frikändes.

Internationella auktoriteter inom området, som professor William Schabas, har i sina kommentarer till operation Anfal och den efterföljande rättegången beskrivit attackerna i termer av folkmord.[1] Det finns likväl anledning att närmare studera varför operation Anfal bör beskrivas som folkmord och inte enbart som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.

Frågan har även prövats i nederländska domstolar. Tingsrätten i Haag dömde den 23 december 2005 affärsmannen Frans van Anraat för att ha sålt råmaterial för kemiska vapen till den irakiska regimen under 1980-talet. I målet fann tingsrätten att operation Anfal utgjorde ett folkmord. Van Anraat dömdes för krigsförbrytelser men tingsrätten fann det inte visat att han var medansvarig för folkmordet. När målet överklagades var appellationsdomstolen i Haag mer försiktig när den i sitt avgörande den 25 oktober 2007 angav att det förvisso fanns starka indikationer på att det irakiska ledarskapet hade uppsåt att genomföra ett folkmord, men att det krävdes en mer ingående undersökning för att fastställa att så var fallet. Alldeles oavsett hade inte van Anraat information om det irakiska ledarskapet avsikter i förhållande till genomförandet av ett eventuellt folkmord.

Utgångspunkten för en diskussion om folkmord är definitionen given folkmordskonventionen som antogs av FNs generalförsamling 1948, som trädde ikraft 1951 och som numera fler än 140 stater har ratificerat. Konventionens definition har upprepats i stadgorna för FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR) samt i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Internationella domstolen i Haag (ICJ) har beskrivit förbudet mot folkmordet som en tvingande norm (jus cogens) i den allmänna folkrätten. Definitionen har också helt eller delvis använts i nationella rättsystems brottskataloger, av vilken stadgan för den irakiska specialtribunalen är ett exempel när det finns en explicit hänvisning till och upprepning av folkmordskonventionens definition.[2]

Av artikel II av folkmordskonventionen framgår att folkmord utgörs av vissa uppräknade gärningar som förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan. Gärningarna omfattar exempelvis dödande av medlemmar av någon av de fyra ovan skyddade grupperna. Systematiskt eller vidsträckt dödande av människor skulle även kunna rubriceras som brott mot mänskligheten. Det som särskiljer folkmord från brott mot mänskligheten och andra brott är kravet på att det måste finnas ett särskilt uppsåt att helt eller delvis förinta en skyddad grupp. Uppsåt är ett subjektivt element som hänför sig till gärningsmannens sinne och därmed uppstår det ofta betydande svårigheter att visa att en gärningsman hade uppsåt att helt eller delvis förinta en folkgrupp. I förhållande till operation Anfal argumenterade de åtalade inför den irakiska specialtribunalen att de inte hade sådant uppsåt utan de skulle garantera den ”allmänna säkerheten”, dvs slå ner ett uppror.[3] Om försvarets argumentationslinje hade övertygat tribunalen skulle brott under operation Anfal endast rubriceras som brott mot mänskligheten och, om de var kopplade till en väpnad konflikt, som krigsförbrytelser. Detta är i och för sig allvarliga brott, men rubriceringen folkmord inskärper ett alldeles särskilt allvar och ansvar.

Den irakiska specialtribunalen fann med stöd av rättsfall från ad hoc tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda att kurderna är en etnisk eller nationell grupp och därmed en skyddad grupp i folkmordskonventionens mening.[4] Tribunalen förkastade även försvarets argument att gärningarna var berättigade som en del i en operation för att slå ett uppror. Denna slutsats nådda tribunalen bl.a. genom att attackerna inte var begränsade till kurdiska väpnade styrkor (peshmerga) utan omfattade även urskiljningslösa attacker mot civilbefolkningen med kemiska vapen.[5] Det fanns även bandinspelningar där den huvudåtalade Ali Hasan Al-Majid beskriver kurder som andra klassens medborgare vilket visade att hans kriminella uppsåt var riktade mot kurder som en etnisk eller nationell grupp. I inspelningarna förklarar han att han ska attackera kurderna med kemiska vapen under flera dagar och orsaka de stora förluster.[6] Tribunalen lade även stor betydelse vid förekomsten av en nationell policy som sanktionerade attackerna samt den höga graden av upprepning, harmonisering och systematiken i utförandet.[7] Gasattackerna var endast kulmen i attackerna mot den kurdiska befolkningen, andra delar av folkmordet bestod bl.a. i att svälta ut civilbefolkningen, tvångsförflyttningar och andra påtvinganden av svåra levnadsförhållanden.[8]

Med hänsyn till ovan nämnda rättsliga avgöranden och den bevisning som presenterats i dessa framgår det att operation Anfal ska beskrivas som folkmord. Rättegången mot Al-Majid och hans medbrottslingar har liksom rättegångarna vid ICTY och ICTR varit riktad mot de högst ansvariga. Det vore önskvärt att ansvaret prövades även för de soldater och övriga ledare på mellannivå som deltog i operation Anfal. På samma sätt som nationella domstolar i Bosnien och Rwanda har prövat straffansvaret för personer på lägre nivåer kan irakiska domstolar ta upp fler fall som rör folkmordet i norra Irak.

---

[1] Schabas, William, Genocide in International Law, Second Edition, Cambridge University Press 2009

[2] Article 11, Law of the Supreme Iraqi Criminal Tribunal

[3] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl., sid 357, 478-480

[4] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 489-490

[5] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 380, 486, 500, 639, 836, 841, 858

[6] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 496-499

[7] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 493, 501, 503, 856

[8] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 506-517, 696

Ingen anledning till oro - det är reglerat genom en blank check till regeringen och dess myndigheter

Jag har tittat på SVTs inslag om utbyte av personuppgifter med USA. Det är ingen fara, saken är vad FRA och MUST angår reglerad genom att riksdagen gett en blank check till regeringen och dess myndigheter. Man hade ju kunnat tänka sig att riksdagen i lag hade begränsat överföringen av personuppgifter till misstänkta terrorister, spioner eller främmande makts agenter och tjänstemän, men så är det inte.

Vi börjar med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet

3 § Den eller de myndigheter som skall bedriva försvarsunderrättelseverksamhet får, enligt regeringens närmare bestämmande, etablera och upprätthålla samarbete i underrättelsefrågor med andra länder och internationella organisationer.

Läs lagen (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet

Överföring av personuppgifter till andra länder

Personuppgifter som behandlas med stöd av denna lag får föras över till andra länder eller mellanfolkliga organisationer endast om sekretess inte hindrar det och det är nödvändigt för att Försvarets radioanstalt skall kunna fullgöra sina uppgifter inom ramen för det internationella försvarsunderrättelse- och säkerhetssamarbetet, om inte regeringen har meddelat föreskrifter eller i ett enskilt fall beslutat om att överföring får ske även i andra fall då det är nödvändigt för verksamheten vid Försvarets radioanstalt.

Läs lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet

Internationellt samarbete

I lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet finns bestämmelser om internationellt samarbete på försvarsunderrättelseområdet.

Signalspaningsmyndigheten får för den verksamhet som anges i 1 § tredje stycket, enligt regeringens närmare bestämmande, etablera och upprätthålla samarbete i signalspaningsfrågor med andra länder och internationella organisationer.

Läs lagen (2007:258) om behandling av personuppgifter i Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst

Överföring av personuppgifter till andra länder

17 § Personuppgifter som behandlas med stöd av denna lag får föras över till andra länder eller mellanfolkliga organisationer endast om sekretess inte hindrar det och det är nödvändigt för att Försvarsmakten skall kunna fullgöra sina uppgifter inom ramen för det internationella försvarsunderrättelse- och säkerhetssamarbetet, om inte regeringen har meddelat föreskrifter eller i ett enskilt fall beslutat om att överföring får ske även i andra fall då det är nödvändigt för verksamheten vid Försvarsmakten.

Nu kanske någon undrar, Försvarsmakten, MUST och FRA samlar ändå inte in information som rör vanliga medborgare, vi behöver inte oroa oss. Se då SVT rapports inslag från den 16 juni 2008 och NyTekniks avslöjande den 27 augusti 2008. Visst är det bra att utbyte av information är reglerat, men vi måste också fundera över hur det är reglerat.

Media och bloggar
SvD I Aftonbladet I SVT1 I SVT2 I Mats Engström I Expressen I Johan Linander

Stockholm bör skyndsamt införa ett sprututbytesprogram

SvD rapporterade igår att sprututbytesprogram för narkomaner i Stockholm dröjer eftersom frågan utredas igen. Frågan har utretts av landstinget som, med motstånd från moderaterna, har antagit en ”Helhetsstrategi mot missbruk och smittspridning”. Strategin innehåller försöksverksamhet med sprutbyten, men även andra åtgärder mot missbruk och sjukdomsspridning. Ansökan till Socialstyrelsen om sprututbytesprogrammet måste även skrivas under av Stockholms stad, vilket nu kommer att försenas eftersom moderaterna i stadshuset vill att frågan ska ut på remiss.

Frågan är om detta är en förhalningsstrategi från moderaternas sida. Jag kommer som medlem av folkpartiets KF-grupp att bevaka denna fråga. Ytterligare förseningar är oacceptabla.

Sanna Rayman återger på SvDs ledarsida en ny kartläggning från Smittskyddsinstitutet och Karolinska institutet enligt vilken ett explosivt hiv-utbrott i Stockholm 2006/2007 kunnat stoppats om vi hade haft ett sprutbytesprogram. För närvarande är smittspridningen är låg och det är angeläget att nu introducera ett program för att förhindra ett liknande utbrott. När ett utbrott väl börjat är det för sent att introducera ett program. Obstruktion i denna fråga är med Sanna Raymans ord "skamligt, cyniskt och hjärtlöst".

Bloggar
Peter Andersson