Två sätt att hantera terroristgrupper i väpnad konflikt
Nedan följer två sätt att hantera terroristgrupper i väpnad konflikt. Jag menar att Hovrätten över Skåne och Blekinge väljer den bättre lösningen.
Hovrätten över Västra Sverige dömde förvisso de tilltalade som skyldiga till terroristbrott eftersom de tilltalade ej ansågs tillhöra en väpnad grupp, men Hovrättens skäl skapar problem. Om Hovrätten över Västra Sverige linje skulle anammas i högre instans skulle det innebära att gärningar begångna under IS-flagg ej skulle utgöra terroristbrott. IS kunde genomföra sammanhängande väpnade anfall, hade högkvarter och befälsordning samt de stridande såvitt avser kläder, vapen och utrustning i övrigt uppträde som stridande förband. Vidare utförde gruppen handlingar som resultat av ordergivning (jfr med tingsrättens och Hovrättens domskälen).
Utdrag ur domen B 949-17 vid Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten konstaterar inledningsvis att de i målet aktuella straffbestämmelserna är 2 och 3 §§ rekryteringslagen samt 2 och 3 §§ finansieringslagen och att det är 3 § finansieringslagen i dess lydelse före den 1 april 2016 som är tillämplig.
Rekryteringslagen bygger på EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism (2008/919/RIF om ändring av rambeslut 2002/475/RIF) och ursprunget till finansieringslagen är en FN-konvention från 1999 om bekämpande av finansiering av terrorism. I samtliga bakomliggande internationella instrument finns bestämmelser som utifrån sin ordalydelse begränsar den svenska terroristlagstiftningens tillämplighet i förhållande till internationell humanitär rätt. Exempelvis anges i beaktandesats 11 till 2002 års rambeslut att rambeslutet inte reglerar de väpnade styrkornas verksamhet under en väpnad konflikt enligt definition i internationell humanitär rätt. Vid en fördragskonform tolkning kan detta alltså leda till att rekryterings- och finansieringslagens tilllämplighet i vissa fall kan anses begränsad.
I målet är ostridigt att det vid tiden för åtalet pågick en icke internationell väpnad konflikt i Syrien och att Jahbat al-Nusra, Islamiska staten och Ahrar ash-Shaam utgjorde väpnade styrkor i denna konflikt.
…
Jahbat al-Nusra, som vid tidpunkten utgjorde en syrisk gren av al-Qaida, och Islamiska staten förekom redan vid tiden för åtalet på såväl EU:s som FN:s sanktionslistor.
…
Internationell humanitär rätt bygger på huvudprinciperna om distinktion (dvs. skyldigheten att skilja mellan militära mål och civila), proportionalitet och försiktighet. Den humanitära rätten har som främsta syfte att i största möjliga mån begränsa det lidande och de skador som en väpnad konflikt förorsakar såväl civila som stridande. Härtill kommer att beaktandesats 11 i 2002 års rambeslut måste ses i ljuset av det rådsuttalande som gjordes i samband med antagandet av rambeslutet. Av rådsuttalandet framgår att undantaget exempelvis är avsett att omfatta olika handlingar som begås av motståndsrörelser som i diktatoriska eller totalitära stater eller styrelseskick arbetar för införande eller återupprättande av ett demokratiskt samhällsskick (se t.ex. prop. 2002/03:38, s. 60 f. och 108).
Mot denna bakgrund är det hovrättens uppfattning att undantaget inte kan vara avsett att träffa väpnade styrkor som Islamiska staten och Jahbat al-Nusra som, precis som
tidigare konstaterats, vid tiden för åtalet upprepat och systematiskt ägnade sig åt sådan särskilt allvarlig brottslighet som avses med åtalet (jfr SOU 2016:40 s. 91 ff.). Hovrätten finner således att den svenska lagstiftningen i detta fall inte kommer i konflikt med den internationella humanitära rätten.
Utdrag ur domen B 9086-15 vid Göteborgs tingsrätt, ej ändrad av Hovrätten över Västra Sverige
För att det ska vara fråga om en väpnad grupp som den internationella humanitära rätten är applicerbar på, ska gruppen ha uppnått viss grad av organisation, d.v.s. den ska ha möjlighet att genomföra sammanhängande väpnade anfall, ha högkvarter, det ska finnas befälsordning samt ska de stridande såvitt avser kläder, vapen och utrustning i övrigt uppträda som stridande förband. Vidare ska det som gruppen utför vara resultatet av ordergivning och inte som en följd av enskilda individers initiativ. Om gruppen på filmerna inte ska betraktas som en väpnad grupp enligt denna, ska terroristbrottslagen vara tillämplig.
...
Den grupp som kan iakttas på de tre mordfilmerna stämmer mycket lite in på det som nu angetts vara en väpnad grupp. Det är oorganiserat på platsen varvid det fotograferas med mobiltelefoner och är allmänt stoj och glädjescener på platsen. Man kan inte heller iaktta någon vare sig egentlig ordergivning eller befälsordning.
Tingsrätten anser att det är utrett att det inte är någon egentlig väpnad grupp som utför morden och har då att pröva om det då är fråga om ett terroristbrott.
Hovrätten över Västra Sverige, domen B 5306-15
Eftersom terroristbrottslagen inte är tillämplig på väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt (jfr prop. 2002/03:38 s. 85), är en särskild fråga om Hassan Al-Mandlawi och Al Amin Sultan kan anses ha tillhört en väpnad styrka, vilket de förnekat. Utredningen ger enligt hovrättens mening stöd för den slutsats som tingsrätten kommit fram till, nämligen att så inte var fallet.
