Ska vi fokusera på drivkrafter eller efterfrågan på arbetskraft?

Jag uppfattar inte att Hägglunds förslag på DN Debatt främjar integration vilket dess företrädare nu talar om utan handlar mer om att göra Sverige mindre aktivt som destination för migration, dock med respekt för de minimikrav som följer av Sveriges internationella förpliktelser. Denna slutsats drar jag dels utifrån artikelns text men även utifrån den diskussion som förts i sociala medier i borgerliga kretsar under hösten, tillfälligt framför permanent uppehållsstånd anses av många borgerliga debattörer som den mest lämpliga åtgärden för att göra Sverige mindre attraktivt som destination.

Givet den stora mottagning som Sverige har så är volymfrågan absolut någon som tål att diskuteras men låt oss då vara överens om att Hägglunds artikel handlade mer om "volymfrågan" än om något annat. Nu kommer någon säkert invända att Hägglunds artikel visst hade förslag om integration, t.ex. sänkt skatt på arbetsinkomster som förbättrar drivkrafterna.

Jag tror dock inte det handlar om bristande drivkrafter som huvudförklaring till nyanländas arbetslöshet och utanförskap, jag tror mer det handlar om brist på arbeten som matchar de nyanländas kompetens. Se hur det var på 1960- och 70-talen då nyanlända lätt och snabbt kunde få bra jobb inom varvs-, verkstad- eller textilindustrin utan att kunna perfekt svenska. Nationalekonomer brukar tala om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Medan Hägglund fokuserar på individers drivkafter till att arbeta (utbudet av arbetskraft) tror jag problemet idag snarare ligger i bristande efterfrågan på arbetskraft. Om jag har rätt blir frågorna som politikerna ska besvara annorlunda, t.ex. hur skapas och växer företag, vilka branscher kan utvecklas genom regelförenklingar och skattesänkningar, hur tryggas god energiförsörjning och infrastuktur, kan staten stimulera ekonomin (genom penning- eller finanspolitik), hur kan vi förbättra handelsmöjligheterna med omvärlden, osv. Det är framförallt i den senare diskussionen som jag nu vill finna borgerlighetens svar. Det är bra att borgerligheten funderar över hur individers drivkrafter kan öka, men vi får inte glömma att det även behövs en politik för att öka efterfrågan på arbetskraft.

Alternativet till extra val

Löfven gav tidigare besked att han inte tänker styra med en alliansbudget. Nu kommer han likväl styra med alliansbudget fram till extra valet och - om han "vinner valet" gäller även alliansbudgeten för resten av 2015. Alldeles oavsett vad Löfven/alliansen gör, extra val, misstroendeomröstning eller regeringsombildning så är det alliansbudgeten som nu gäller under 2015.

Jag tycker s-mp-regeringen borde avstå extra val, styra med alliansbudget (som gäller alldeles oavsett utgång i extra val) och utgått från allianspartiernas besked att det blir en gemensam alliansbudget för 2015, därefter ska alliansamarbetet mjukas upp, dvs allianspartierna lägger separata budgetmotioner (se artikel från den 30 september 2014). Från 2016 och framåt gäller rödgrön budget, den rödgröna regeringen får alltså skjuta upp sina ambitioner med ett år (som man ändå inte kan genomdriva under 2015). Med extra val förstärks bara blockskillnaderna ytterligare, till vilken nytta?

Med facit i hand borde allianspartierna ha lagt separata budgetmotioner inför 2015 istället för en gemensam alliansbudget - men det är alltid lätt att vara efterklok - alla utgick felaktigt från att Sd skulle följa "praxis". Nu måste partierna agera efter rådande läge.

Nu har Löfven annonserat om extra val - vad är vägen ur? Löfven avstår extra val om allianspartierna ger besked - i enlighet med vad de sagt tidigare - om att de hösten 2015 lägger separata partimotioner istället för gemensam alliansbudget. Alla partier kan rösta på sin egen budget, vi slipper extra val och inga förändringar i regeringsformen/riksdagsordningen är nödvändiga. Väljarna får sin chans att betygsätta den rödgröna regeringen 2018.