tisdag, april 08, 2014

Consequences of the CJEU judgment on data retention

I have received questions on the consequences of the CJEU judgment on data retention for Sweden's implementation law (here you may find the Government Bill later adopted by Parliament). The CJEU ruled that the directive is in conflict with the EU Charter on fundamental rights.

Considering that the EU Charter has only been in force since 1 December 2009 there are very few previous rulings. The most relevant is the Test-Achats case which provides that in such cases the national legislator must change national legislation that is based on a directive that violates the EU Charter. The EU commission made a guide following the Test-Achats case. The present judgment on data retention differs from Test-Achats. In Test-Achats the CJEU ruled that only some of the provisions in the directive at hand violated the EU Charter, the judgment included a deadline for amending national legislation of these provisions. The present judgment on data retention lacks a deadline, at the same time the entire directive is declared invalid.

My preliminary conclusion is that the data retention directive and the implementing national legislation all are invalid.

I have consulted with Professor Jane Reichel on EU law before writing this post. However, any shortcomings relating to reasoning or conclusions should be attributed to me.

In September 2014 I will present a paper on metadata collection, which will include this judgment. Here are some of my previous writings: a longer article and a guest post at Lawfare (published in cooperation with the Brookings institution) .

The preliminary conclusion provided here is intended for general information purposes only. I do not accept responsibility or liability for action taken based on this preliminary conclusion.

fredag, mars 07, 2014

Some comments on the Katanga judgment and Van den Wyngaert's dissenting opinion

I have started to review the Katanga judgment and the dissenting opinion of Judge Van den Wyngaert. Considering the field of my research (evidence) I specifically sought for information revealing how the Judges understand the standard beyond reasonable doubt.

Due to my poor French I am not sure on the view of the majority. I belive the relevant passage is paras. 68-70.

Fardeau de la preuve

68. Aux termes de l’article 66 du Statut, l’accusé est présumé innocent jusqu’à ce que le Procureur ait prouvé sa culpabilité. Pour qu’il soit déclaré coupable, il faut que chacun des éléments de l’infraction reprochée ait été établi « au - delà de tout doute raisonnable » .

69. La Chambre précise que le principe d’établissement de la preuve « au - delà de tout doute raisonnable » doit être appliqué s’il s’agit d’établir l’existence d’un élément du crime ou du mode de responsabilité retenu à l’encontre de l’accusé, ou encore, s ’il s’agit d’établir l’existence d’un fait indispensable pour entrer en voie de condamnation.

70. Pour la Chambre, le fait qu’une allégation ne soit, selon elle, pas prouvée au - delà de tout doute raisonnable n’implique pas pour autant qu’elle mette en cause l’ existence même du fait allégué. Cela signifie seulement qu’elle estime, au vu du standard de preuve, ne pas disposer de suffisamment de preuves fiables pour se prononcer sur la véracité du fait ainsi allégué. Dès lors, déclarer qu’un accusé n’est pas coupa ble ne veut pas nécessairement dire que la Chambre constate son innocence. Une telle décision démontre simplement que les preuves présentées au soutien de la culpabilité ne lui ont pas permis de se forger une conviction « au - delà de tout doute raisonnable ».
I cannot see that the majority is talking about alternative narratives and the need for the Prosecutor to eliminate such alternatives. The Majority appear to state in para. 70 that even if a person is declared non-culpable that does mean that he/she is innocent, interesting.

I found this in Judge Van den Wyngaert's dissenting opinion (in English).
32. ... charges must represent a coherent description of how certain individuals are linked to certain e vents, defining what role they played in them and how they related to, and were influenced by, a particular context. Charges therefore constitute a narrative in which each fact belonging to the ‘facts and circumstances’ has a particular place.

33. ... It is crucial to note that it is insufficient to simply compare ‘stories’ in order to see to what e xtent they contain some of the same elements. It is equally important to analyse the legal significance of each fact within the framework of each narrative, because this determines how an accused would defend him or herself against the charges as formulated. It matters a great deal, in this respect, how important certain parts of the story are within each narrative. A similar fact may be a mere detail in one narrative, but constitute the linchpin of another. Accordingly, a defendant may have chosen not to devote scarce resources to such a fact because it could not be expected to have any tangible effect on the outcome of the case, whereas he or she would in all likelihood concentrate all his or her investigative efforts on that same fact if that fact wer e to perform a different function in an alternative narrative.

It is interesting that  Judge Van den Wyngaert uses the expression "alternative narrative". I write about narrative evidence theory on pp. 166-167 in my book Evidence in International Criminal Trials. Van den Wyngaert continues under the same philosophy.
145. In particular, there are countless points where I think it is beyond dispute that reasonable alternative explanations can be given to the evidence. It is uncontroversial that the Chamber can only rely on the incriminating version of events if all alternative explanations can be rejected for being unreasonable. However, the Majority only engages in this exercise selectively and often simply states that it is not convinced by the explanations offered by the Defence. With all due respect, this is not the appropriate approach. Instead, the Chamber must convincingly explain why the alternative explanation is considered to be unreasonable.

146. The Defence does not shoulder any burden of proof in this regard. Yet, this is very often the attitude taken by the Majority.  Rather, unless the Defence raises an explanation that is patently absurd, it is the Prosecutor’s task to disprove it.

Again, she uses expressions such as "alternative explanations" and that it is the the Prosecutor’s task to disprove it. This what I write in my book in relation to theories on the matter (pp. 183-186):
In essence, Cohen proposes an inductive method whereby alternative hypotheses may be graded ordinally in accordance with the factfinders conclusions as to how well each hypothesis is accounted for by the evidence; how well each hypothesis withstands attempts to eliminate it based on the evidence; and the extent to which any given hypothesis shows itself evidentially superior to the others in terms of completeness and quality of the evidence. Diesen suggests that alternative hypotheses should be tested when they are reasonable in the sense that they are not pure scepticism or speculation. More specifically, a reasonable hypothesis is 1) compatible with at least some of the facts in the case, and 2) commensurable with the indictment, i.e. the alternative hypothesis should be possible to formulate as a legal and evidential theme.... A hypothesis that raises sufficient reasonable doubt to acquit the defendant should be compatible with the defendant’s own version or with an explanation of why the defendant has not presented such an alternative in his or her testimony. ... The fact-finding process is according to Ferrajoli always guided by a working hypothesis; the formulation of the hypothesis is always done in order to reach a possible or desired validation. The Court’s evaluation of evidence requires that the process fulfil three criteria: 1) The prosecution, which carries the burden of proof, has the duty to present the facts confirming the indictment and related circumstances; 2) the defence has the right to defy the hypothesis of the indictment by using counterevidence which are compatible with an alternative hypothesis which in its turn the prosecutor must eliminate; 3) The Court may only accept the hypothesis of an indictment if it is corresponds with all the evidence and may withstand all possible counterevidence

I also make the following conclusion on the case law of the ad hoc tribunals (p. 195).
the ad hoc tribunals have adopted “the exclusion of every reasonable hypothesis of innocence method” whereby alternative hypothesis are eliminated.

One may find a similar statement by the ICC Appeals Chamber, see Al-Bashir (3 February 2010, para. 33)
requiring that the existence of genocidal intent must be the only reasonable conclusion amounts to requiring the Prosecutor to disprove any other reasonable conclusions and to eliminate any reasonable doubt.

My conclusion on p. 196:
the statements in al-Bashir and Lubanga may be analysed together with previous case law from the historical tribunals and the ad hoc tribunals. The conclusion is that when judges in international criminal proceedings evaluate whether evidence meets the “beyond a reasonable doubt” standard, they are acting according to the approach whereby alternative hypothesis are eliminated.

Note that Judge Van den Wyngaert has an entire section in her opinion with the title "Another reasonable reading of the evidence is possible" covering 42 pages (pp. 100-142). 

Judge Van den Wyngaert also has a very interesting arguement about the scope of investigations in para. 92.
even if the investigations yield no useful new evidence whatsoever, this does not mean – even with hindsight - that they were not necessary. ... defence investigations that yield no significant result play a very important role in confirming the validity of the conviction. However, if no investigation takes place at all, there always remains the reasonable possibility that evidence might have been found that could contradict the available incriminating evidence.

Here is what I write on the matter (pp. 153-156):

the standard of an adequate investigation is a quantitative issue while the standard of proof is a qualitative issue. To elucidate what is an adequate investigation, the concept “robustness” and its theoretical underpinnings are introduced. ... Keynes distinguished between the probability of an argument and the weight of an argument. ... Strandberg has elaborated and clarified Keynes’s theory: The degree of probability depends on the relation between the pieces of evidence in favour of a proposition and the pieces of evidence against it, while the degree of weight depends on the sum of the pieces of evidence in favour of a proposition and the pieces of evidence against. Hence if new evidence is added that is unfavourable to the proposition the probability will go down but the weight will go up. For example, assume that probability is 0.85 for a given piece of evidence (h1). Subsequently evidence h2 is added and the probability of h1 and h2 combined is now 0.45. Then a third piece of evidence h3 is added which makes the probability return to 0.85. Even if the probability is the same (0.85) before and after h2 and h3 are added, the matter has become more elucidated. Keynes would state that the probability is the same before and after the two new pieces of evidence but the weight is higher. ... Keynes’s theory is interesting but his terminology may not be transposed directly to international criminal procedure because the concept “weight” has a different meaning in case law and legal scholarship. ...  Strandberg finds Keynes’s theory and terminology ambiguous and incomplete. Instead he suggests the use of other concepts such as massiveness, completeness and robustness, concepts with closely similar meaning. Other alternative concepts to Keynes’s concept of “weight of evidence” include the “resilience” or “comprehensiveness” of evidence. For the present purpose, the concept “robustness” is used when the quantity of evidence is discussed. By robust evidence is meant that additional evidence will not change the probative value. ... the standard of an adequate investigation, and thus robustness, relates to the amount of evidence that should be collected before an evaluation of evidence is possible.

Following this terminology Judge Van den Wyngaer appears to argue that the standard of an adequate investigation has not been meet, the evidence is not robust.

måndag, mars 03, 2014

Does Russia have the right to intervene in Ukraine to protect Russians?

In light of the Russian intervention in Crimea-Ukraine some commentators have discussed the matter in terms of Responsibility to Protect (R2P).
    My view is that the situation in Crimea only partly corresponds to scenario set up by R2P-concept. First, the R2P-concept rather concern situations when a state or group of states intervene militarily to protect the population of an other state, not its own nationals. Second and more importantly, a military intervention based on R2P is clearly illegal without a UN security council resolution. The UN-member states, including Russia, clearly rejected in paras 138 and 139 of the UN World Summit Outcome document (2005) military intervention under the banner of R2P without a security council resolution.
   Thus, I believe it is more relevant to leave the R2P-paradigm and instead discuss the Crimea situation according to the following question: Does a state (Russia) have the right to intervene in an other state (Ukraine) to protect its nationals (Russians)?
   The starting point is that the use of force is prohibited under the UN Charter and customary international law. The UN Charter only provides two explicit exception to this rule: 1) self-defence against an armed attack or 2) under authorization of the UN Security Council. None of these two exceptions are at hand in the Crimea situation.

Is there a third, implicit, exception to the UN Charter which would allow Russia to intervene militarily in Crimea?
There are three earlier incidents which may assist us in answering this question: 1) Entebbe (1976), Grenada (1983) and Georgia (2008). All three interventions were based on the argument that the intervening countries, Israel, USA and Russia wanted to protect their nationals. Considering that international customary law is a source of international law, state practice and the opinion of the community of states about the legality of these three incidents arguably becomes relevant. However, first we have to consider the wording of Article 2(4) of the UN Charter which states:
All Members shall refrain in their international relations from the threat or use of force against the territorial integrity or political independence of any state, or in any other manner inconsistent with the Purposes of the United Nations.

American scholars such as D'Amato and Reisman have argued that a military intervention is compatible with article 2(4) even in the absence of Security Council authorization as long as the intervention does not threaten the territorial integrity or political independence of a state. This is a very controversial position because it as odds with the prohibition on the use of force, principles such sovereignty and territorial integrity of states. See D'Amato, Anthony, The Invasion of Panama Was a Lawful Response to Tyranny, American Journal of International Law, vol 84, 2, pp. 516-524, p. 520; Reisman, Michael W., Sovereignty and Human Rights in Contemporary International Law, American Journal of International Law, vol 84, 4, 1990, pp. 866-87.

Nevertheless, let us assume that D'Amato and Reisman make a reasonable interpretation of article 2(4). This means that state A have a right to intervene in state B to protect their nationals, but only if state A does not threaten the territorial integrity or political independence of state B. I would argue that this (very controversial) formula would make the Entebbe intervention 1976 legal because Israel's intervention constituted minimal interference in Uganda's territorial integrity/political independence. The Grenada invasion 1983 is more dubious from a legal perspective because USA did not only save its nationals, it also changed the government of Grenada. While the UN Security Council after the request of Uganda failed to condemn Israel's action, the Grenada intervention was criticized by states such as the UK, Canada and the United Nations General Assembly. Russia's intervention in Georgia 2008 went even farther in terms of disruption of Georgia's territorial integrity and political independence and gathered even less international support.
   Based on the argument made above I make the following conclusion. If Russia argues that there is a right for states (Russia) to intervene in other states (Ukraine) in order to to protect its nationals (Russians), this right may only be exercised in a very narrow manner, not threatening the territorial integrity or political independence of other states. Russia has clearly gone beyond the D'Amato/Reisman formula, a formula which already is very controversial.

fredag, december 13, 2013

Kan SIUN underkänna något som är godkänt av försvarsunderrättelsedomstolen?

Jag får en hel del frågor från media om hacking, ibland benämnt aktiv signalspaning. Jag har nu gjort en intressant återupptäckt i regeringens proposition efter Studio Etts intervju med försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten. Jag har i olika intervjuer förklarat att FRA kan ha hittat ett kryphål eller tolkat lagen så att aktiv signalspaning är tillåtet, men att jag själv anser att signalspaningslagen med dess förarbeten är författad på sådant sätt att det ej är tillåtet. Det är möjligt att Runar Viksten gör en annan bedömning men han ger inga definitiva svar i Studio Ett.

Viksten säger dock att om domstolen godkänt spaning så kan det inte vara olagligt. Samtidigt rapporterar NyTeknik att SIUN ska granska påståendet om aktiv signalspaning. SIUN uppger att sådan granskning inte skett. Då kanske det uppstår en förhoppning hos vissa att SIUN ska rätta till eventuella felbedömningar som domstolen gjort. Då uppstår frågan, låt oss anta följande. FRA har ansökt om att utföra aktiv signalspaning och fått godkännande av domstolen. Vidare låt oss anta att SIUNs jurister tidigare funderat på frågan utan att veta om det sker och kommit fram till att signalspaningslagen inte tillåter aktiv signalspaning. Kan SIUN underkänna domstolens bedömning när verksamheten blir känd efter Uppdrag Gransknings avslöjande? Svaret är nej. I regeringens proposition prop. 2008/09:201 sid. 97 som var underlag för upprättande av SIUN framgår följande.

"det [ingår inte] i kontrollmyndighetens uppgifter eller befogenheter att överpröva Försvarsunderrättelsedomstolens ställningstaganden"
På vanlig svenska, det är försvarsunderrättelsedomstolen som ensamt avgör hur lagen ska tolkas i detta hänseende. SIUNs enda uppgift i detta avseende blir att kontrollera huruvida FRA följt domstolens beslut.

Den enda instans som skulle kunna pröva försvarsunderrättelsedomstolens bedömning huruvida aktiv signalspaning är tillåten blir därmed Europadomstolen i Strassbourg. Klagomål måste lämnas in inom sex månader efter tidpunkten för kränkningen blev känd/avslutades. Min bedömning utifrån artikel 8 är att aktiv signalspaning kan vara tillåten enligt Europakonventionen om det finns tillgänglig och förutsebar lag. Jag menar att signalspaningslagen brister vad avser förutsebarhet.

tisdag, december 10, 2013

Presentation from side event at the Assembly of States Parties of the International Criminal Court

At a side event to the 12th Session of the Assembly of States Parties of the International Criminal Court on 25 November 2013 at 13:00-15:00 in The Hague I had a presentation of my project Commentary on the Law of the ICC (CLICC). You can see my presentation below at 1h3m. The participants at the side event included some very notable persons, including ICTY Prosecutor Serge Brammertz, ICC Registrar Herman von Hebel, Judges David Re and LIU Daqun, Professors Martin Scheinin and Charles Garraway, and Wolfgang Kaleck (ECCHR). You can read more about the side event here. This was a very important step for the CLICC project.

måndag, december 09, 2013

Jag är felciterad i DN

I fredags blev jag intervjuad av DN om FRAs underrättelseverksamhet riktad mot ryska företag i energisektorn. Journalistens fråga och mitt svar på nätet blev följande (länk):

Ser du inga problem med FRA:s signalspaning mot Ryssland och Baltikum?

– Det jag tycker är problematiskt är när man samlar in mängder av information om privatpersoner så väldigt brett. Spaning mot stater och företag inom enerigsektorn, som står nära stater, ser jag som mindre problematiskt.

Det stämmer också med det citat som jag fick se och godkännna före publicering lördagen den 7 december 2013 på nätet.

I papperstidningen den 8 december 2013 kan man läsa följande citat av mig.
- FRAs massavlyssning av privatpersoner är mer problematisk

Citatet blir fel eftersom jag menar att ordet "massavlyssning" leder tankarna fel, det ger intrycket av att FRA läser väldigt många meddelanden och lyssnar på väldigt många samtal. Jag hävdar istället att FRas avlyssning är relativt begränsad medan inhämtningen och lagringen av trafikdata/metadata (vem som kommunicerar med vem) är väldigt omfattande. Jag har talat med journalisten och detta är ingen större sak men då jag påstår att regeringen beskriver FRAs verksamhet på ett felaktigt sätt (genom att mörka lagringen av trafikdata/metadata) så är det viktigt att jag på detta sätt korrigerar. Jag har vid flera tillfällen anmärkt på att journalister på ett felaktigt sätt talar om FRAs avlyssning, mer lämpligt är att tala om övervakning, insamling, och lagring av uppgifter, då blir det olyckligt med citat där jag verkar falla i samma fälla.

Jag försökte i SVT Agenda vara överpedagogiskt genom att illustrera skillnaden mellan avlyssning och övervakning med ett kuvert.

torsdag, december 05, 2013

Medverkan i SVT nyhetsmorgon om FRAs spaning mot Ryssland

Idag har jag medverkat i SVTs nyhetsmorgon om uppgifterna att Sverige bedriver spaning mot Ryssland och delar med sig till USA under rubriken "Inte förvånad".

Jag har även medverkat i P1 SR Ekot (Enström försvarar FRA:s spioner), P3 Nyheter (Varför spionerar Sverige på Ryssland?) och Aftonbladet (Så läser FRA viktiga ryska mejl)

måndag, november 11, 2013

Kommentar om FRAs presskonferens II - relativt stora mängder lämnas över till andra länder

Fredrik Wallin försöker förklara hur FRA inte arbetar med brottsbekämpning men kan lämna stöd till de brottsbekämpande myndigheter. Journalisterna tycker det låter konstigt. FRA borde istället tala om skillnaden mellan underrättelseverksamhet/signalspaning för polisära ändamål och brottsutredning (förundersökning). Det första är tillåtet för FRA, det senare är förbjudet. Med FRAs nuvarande begreppsanvändning blir det bara förvirrat. lagtexten bidrar inte till att skapa klarhet.

Vid 11.56 talar Fredrik Wallin om obearbetat material.Därefter får Wallin frågan om vi lämnar ifrån oss obearbetat material och han svarar ja. Vid 13.45 talar Monika Kleja om mängder av rådata och Fredik Wallin nickar och hummar medgivande. Vid 16.02 talar Fredrik Wallin om att "relativt stora mängder" lämnas över till andra stater. Då har han tidigare sagt att FRA bara får lämna över det som är tillåtet enligt svensk lag men inhämntningen rör bara bara ett "relativt litet antal". Här blir det en motsägelse. Wallin uppger att det inte krävs domstillstånd för att lämna över data. Bra frågor från journalisterna och upplysande svar från Wallin.

Egentligen är det ganska häpnadsväckande att nu medger FRA att de överlämnar relativt stora mängder data till andra länder vilket är motsatt jämfört med tidigare besked.  Jag tror det smart att FRA att göra så, nu kommer det bara bli en stor gäspning jämfört med om någon läckt samma information. Om någon inifrån FRA kulle läcka mer konkret information i framtiden kan FRA peka tillbaka på dagens presskonferens och förklara att de redan berättat om saken.

Uppdatering: DNs Hans Rosén fyller på, bl.a. anger FRAs Fredrik Wallin att frågan om trafikdata ”inte är jättetydligt uttryckt” i lagstiftningen. Det var ett medgivande som jag önskar att även regeringen sagt istället för talet om att verksamheten är noga reglerad.

Presskonferens hos FRA

Idag höll FRA presskonferens och SVT har publicerat nedanstående klipp med del av presskonferensen. Jag tyckte det kom fram en del del intressant. Vid  14.50 förklarar Fredrik Wallin att terrorism inte så är dominerande. Senare förklarar han att SÄPO är en förhållandevis liten beställare. Den huvudsakliga uppdragsgivaren är utrikesdepartementet. Regeringen fattas årligen ett övergripande inriktningsbeslut som är tematiskt och geografiskt avgränsat.Mer detaljerade beställning görs från respektive departement, framförallt Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet. En ny och ganska intressant uppgift är att domstolen lämnar 20-30 tillstånd per år.

Generell inhämtning
Vid 20.30 förklarar Fredrik Wallin att all inhämtning måste ske enligt inriktning vilket ger intrycket av inhämtningen är väldigt begränsad. En journalist frågar då om de finns mer generella tillstånd och får återigen beskedet att all inhämtning måste ske enligt inriktningf vilket ger intrycket av ej finns generella inhämntningstillstånd. Då frågar en kvinnlig journalist (jag gissar att det är Monika Kleja från NyTeknik) om FRAs utvecklingsverksamhet. Fredrik Wallin svarar då att även den är tillståndsgiven. Detta är inget jag ifrågasatt, problemet är att sådan inhämtning inte är begränsad till de åtta punkter med yttre hot. Fredrik Wallin anger att denna inhämtning är "relativt liten". Jag hade gärna velat veta vad han menar med "relativt liten", menar han "relativt liten" volym av data eller "relativt liten" vad avser antalet poster (dvs antal samtal och meddelanden som berörs). Som bekant tar ju ett meddelandes innehåll (t.ex. en videofilm) betydligt mer volym än uppgifter om meddelandet (trafikdata/metadata). För mig var dte oklart om Fredrik Wallin talade om "innehåll" eller "metadata" när han sa relativt liten. Datainspektionen skrev efter sin granskning den 6 december 2010 (sidan 4) att trafikdata avseende kommunikation som färdas i de aktuella kablarna lagras med "relativt hög sannolikhet".

Följdfrågor som saknades
Det hade varit bra om någon journalist frågat 1) huruvida Fredrik Wallin talade om innehållet eller trafikdata när han talade om "relativt liten" samt 2) varför FRA talar om "relativt liten" när Datainspektionen talar om "relativt hög sannolikhet".

torsdag, november 07, 2013

FRA har gett felaktig information till försvarsutskottet

Idag har försvarsutskottet besökt FRA och det verkar enligt DNs uppgifter som FRA gett felaktig information så som det återges av Staffan Danielsson (c).

Staffan Danielsson återger FRAs svar i Dagens Nyheter
DN rapporterar följande.

En omdiskuterad fråga i FRA:s verksamhet är hur trafikdata hanteras. Trafikdata inkluderar inte innehållet i kommunikation utan handlar om vem som varit i kontakt med vem, när, hur och så vidare. Kritiker menar att den så kallade FRA-lagen inte tillräckligt begränsar hur trafikdata får användas. Staffan Danielsson (C) ställde frågor till FRA-ledningen särskilt om trafikdata.
– Man redovisade sitt arbete och jag är tillfreds med svaren, säger Danielsson.

Han hävdar att trafikdata inte utnyttjas för underrättelseinhämtning utan används i teknikutvecklingen.
Regeringens förarbeten
Så här står det i regeringens proposition om sambandet mellan FRAs försvarsunderrättelseverksamhet och utvecklingsverksamhet.
Eftersom den beskrivna verksamheten [utvecklingsverksamheten, inkl. teknikutveckling] syftar till att möjliggöra försvarsunderrättelseverksamheten kan det inte anses oförenligt med det ändamål för vilka uppgifterna samlas in att uppgifterna också i viss utsträckning behandlas i försvarsunderrättelseverksamheten. Prop. 2006/07:46 sid. 67-68

För icke-jurister: en proposition är del av förarbetena. Det är en rättskälla som används av jurister (i domstol och av myndigheter) bl.a. när lagstiftningen är oklar på en viss punkt. Då tolkar man lagen utifrån förarbetena.

Datainspektionens granskning av FRA
Så här skriver Datainspektionen efter en granskning med egna jurister och tekniker av FRAs verksamhet. 
Begreppet trafikdata förekom i den debatt som föregick antagandet av LSF, men finns inte som begrepp i lagstiftningen. Däremot talas om termen "råmaterial". Detta har lett till vissa oklarheter rörande vilken kategori som viss information ska hänföras till, vilket i sin tur kan få betydelse för tillämpningen av bl.a. gallringsregler. Inhämtning av trafikdata sker både i FRA:s utvecklingsverksamhet och i myndighetens försvarsunderrättelseverksamhet. Det huvudsakliga innehållet i FRA:s databas för trafikdata inhämtas inom ramen för försvarsunderrättelseverksamheten. Sökbegreppen vid inhämtning av trafikdata är mer generella än vid inhämtning av meddelanden och medför en omfattande behandling av personuppgifter hos FRA. Det innebär i sin tur att det finns en relativt hög sannolikhet för att de personer som kommunicerar i de signalbärare som FRA bedriver inhämtning mot, kommer att få uppgifter om sin kommunikation sparad hos FRA i form av trafikdata. Datainspektionens rapport den 6 december 2012, sid. 4. Klambergs understryckningar.

Klamberg i Svensk Juristtidning.
Här är min analys i Svensk Juristtidning, vänligen notera att i artikeln finns källor i fotnoter för alla mina påståenden.
Lagstiftaren försöker till synes bygga upp en mur mellan försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamheten, där den senare omfattar stora mängder kommunikation och inte generar någon underrättelserapportering. Jag ifrågasätter riktigheten i denna bild. Kan FRA i förväg veta vilken kommunikation som ska hänföras till respektive verksamhet? Det verkar vara svårt då FRA inledningsvis måste genomföra någon form av analys, t.ex. genom trafikbearbetning. Denna slutsats förstärks av följande passage i förarbetena.

Eftersom [utvecklingsverksamheten] syftar till att möjliggöra försvarsunderrättelseverksamheten kan det inte anses oförenligt med det ändamål för vilka uppgifterna samlas in att uppgifterna också i viss utsträckning behandlas i försvarsunderrättelseverksamheten.

Det verkar finnas ett kommunicerande kärl mellan de två verksamheterna där uppgifter som ursprungligen samlats in för ett ändamål, t.ex. följa förändringar i signalmiljön, kan användas för ett annat ändamål — i försvarsunderrättelseverksamheten - om FRA finner det påkallat. Jag ser det som ett sammanhängande system snarare än två parallella och isolerade processer. Mark Klamberg, FRA:s signalspaning ur ett rättsligt perspektiv SvJT 2009 sid. 535-536
Vad är problemet?
Snowdens första avslöjanden handlar om metadata, på svenska säger man ibland trafikdata. Hela den amerikanska debatten handlar om att NSA lagrar stora mängder metadata om vanliga privatpersoners kommunikation. Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma och de gör det inte för något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan det gör det för att kartlägga personers och organsationers nätverk. Det kan göras för "goda" och legitima ändamål men kan även missbrukas. Min anspråkslösa inställning är att FRA bör förklara att så sker och redovisa omfattningen av verksamheten.

tisdag, november 05, 2013

Transcript of interview in currrents events program SVT Agenda

Here is the video and a transcript in English of the interview with me on FRA (the Swedish equivalent of the NSA) in the currents events program  "SVT Agenda".

The following background is given before the interview: 1) The Norwegian Government is worried that Norwegian communication is under the surveillance of FRA because a substantial amount of Norwegian domestic communication is routed through Sweden. 2) General Alexander explains that the metadata is collected by European intelligence agencies which is shared the data with NSA. 3) Swedish Foreign Minister Carl Bildt explains that Sweden has the best legislation and oversight in the world.

Anders Holmberg (AH): Mark Klamberg is with us, lecturer in public international law at Uppsala University. You have been critical against the law on signals intelligence since the debate in 2008, welcome to our show.

Mark Klamberg (MK): Thank you.

AH: What is your opinion, does the Norwegian Government have any basis for their worries?

MK: The legislation permits surveillance towards Norwegian communication. I dont know if and to what extent such surveillance is carried out.

AH: What kind of guarantees could the Norwegian Government get?

MK: I think it would be difficult to issue such guarantees because Denmark and Finland are also worried, if Sweden would issue guarantees to all countries surrounding Sweden, there would not be any communication left to have surveillance on.

AH: Because it is only communications crossing Swedish borders that may be subjected to FRA surveillance?

MK: That is correct.

AH: In the introduction we heard top US officials explain that European intelligence agencies has collected the date and shared it with the US, has the FRA done the same?

MK: Such practice is consistent with my understanding of how the FRA operates, it was disclosed in 2008 by SVT (TV public broadcasting) that the FRA collects and stores huge amounts of metadata and there was a subsequent disclosure that the FRA transferred such data in bulk to the US. Thus it (the FRA modus operandi) is consistent with the current disclosures.

AH: You are talking about “bulk” and “metadata”, what is that?

MK (holding an envelope): Metadata is, if we take the example of a phone call, information on who is making the phone call and who is receiving it, the same applies to e-mails. When talking about an e-mail message one can choose either to read the content of the message or - if we look at an envelope - we can identify the receiver and the sender. One can do so in relation to phone communication and e-mails -  metadata is envelope information that is stored in huge amounts. That is what has been revealed now in relation to the US and what has previously been revealed in relation to Sweden.

AH: And it is enormous amounts of communication?

MK: In relation to France and Spain it amounts to tens of millions of records per month which are stored and transferred to the US.

AH: If one does not look into the envelope, what use can one have of it?

MK: One could use such data in an efficient manner to chart crime and terrorism, however it can also be abused and derail. Please allow me to make a comparison. It is not an example of FRA operations. There was a recent disclosure of monitoring by the Skåne province police which involved a large database with records of people with Romani ethnicity. They have not been wire-tapped or had their messages read. They have been monitored (charted). Each record on an individual in isolation may appear harmless but when aggregated it is perceived as very invasive. Now, the FRA is not interested what is happening on the Skåne countryside but it is a good example how metadata surveillance may be intrusive.

AH: Now, the FRA has the (legal) right to conduct surveillance and share data with other countries, what is the problem if the FRA is doing the same thing as other European intelligence agencies?

MK: My view is that the problem is that when this legislation was adopted the message was that it was very regulated and that only small amounts if information would be stored. However, when one studies the internal (FRA) documents leaked to SVT, when I study the law and you read the reports of the Swedish Data Inspection Board the opposite picture emerges: the surveillance and storage of data is massive. The problem is that the Government gives one picture, the law and leaks from inside the FRA on how it actually works gives a totally different picture.

AH: But you have heard Minister of Foreign Affairs Carl Bildt say that we have the best legislation in the world, there is no better law in this area than the law on the FRA.

MK: Sweden has legislation but I don’t think it establishes strong limits, the law has many provisions but each prohibitive provision is subject to a (permissive) caveat/exception. I think this legislation is hollow.

AH: But there is special committee that is exercising oversight over the FRA? It is called SIUN.

MK: As long as the law is very permissive, it does not matter what this committee thinks. Further, it is the Government that makes the appointments to the committee and if the committee would find something unsuitable (in the FRA operations) although still legal, it reports to the Government. Moreover, it is also the Government that has the final say on who sits on the court that approves the reporting (sic! it should be “surveillance”) and the Government can ask the FRA to conduct surveillance. Too much power is associated with the Government (of Sweden) and I perceive that as a problem.

AH: Hold on, I need to understand. So you mean that the Government can ask for surveillance and the Government decides which persons are exercising oversight over the FRA?

MK: That is correct.

AH: And that is not, you…

MK: I don’t agree with Carl Bildt that Sweden has the best legislation. In the US they are having congressional hearings where top officials are questioned. That has not happened in the Swedish parliament, I would have liked such hearings in the Swedish parliament.

AH: These are secret activities. Isn’t obvious that we can’t have public hearings, the FRA cannot provide information on who they are targeting, can they?

MK: Yet they are now having (public) hearings in the US. True, it would be inappropriate if the FRA would disclose to the public who they are targeting and which networks are under surveillance. However, I find it reasonable that the people is entitled to information on the scale of the surveillance. We (the people) don’t know that at the moment.

AH: The Government has been very silent with comments on this matter, what is your conclusion (interpretation)?

MK: Sweden has an exchange of data with the US, if the Swedish Government would start to complain against the US it could soon come right back (at the Swedish Government).

AH: This story will not disappear soon. Mark Klamberg, thank you for being with us.

MK: Thank you.

måndag, november 04, 2013

Medverkan i SVT Agenda

Jag har medverkat i SVT Agenda under rubriken "FRA:s avlyssning oroar Norge", nedan finns ett klipp. Strax före har en norsk statssekreterare uttryckt oro över att norsk kommunikation är övervakad.