tisdag, september 01, 2015

Syrien, flyktingar och humanitär intervention

För närvarande är det stort fokus på hur Europa ska hantera den pågående flyktingkrisen, mer specifikt hur länder ska förmås ta emot fler flyktingar.

Med risk för att slå in en öppen dörr, jag anser att vi måste diskutera hur konflikterna som skapar flyktingströmmarna kan upphöra och vilket roll Europa har i denna del.  Då en del vänner argumenterar för en intensifierad väpnad västerländsk intervention i Syrien vill jag med detta inlägg höja ett varningens finger. Jag går igenom ett nedanstående händelser för att visa hur svårt det är att säkra mänskliga rättigheter och upprätta demokrati med utländsk vapenmakt,

Kosovointerventionen och R2P
Efter Kosovointerventionen 1999 tillhörde jag dem som ville se en utveckling av folkrätten där mänskliga rättigheter fick större tyngd i förhållande till principer om suveränitet och icke-intervention. Det var mot bakgrund av Kosovointerventionen som en internationell kommission (ICISS) sökte utveckla doktrinen Responsibility to protect (R2P). R2P-förespråkare stannar ofta vid hur att doktrinen kan ge legitimitet till militära interventioner utan FN-mandat men bortser ibland från andra krav som doktrinen ställer upp. Interventioner kräver "uppriktigt uppsåt" (right intention) vilket utesluter efterhandskonstruktioner (se Irak 2003) och "rimliga chanser att lyckas" (reasonable prospects), dvs att interventionens konsekvenser inte blir mer skadliga jämfört med icke-handling. I ICISS-rapporten framhövs också att R2P inte är begränsat till att reagera på kränkningar utan även innebär en skyldighet att återuppbygga ett samhälle efter en intervention, av detta följer att en kalkyl måste göras där kostnader för handling jämförs med icke-handling.

Irakkriget 2003 och ursprunget till ISIS
Irakkriget 2003 motiverades först med hänvisning till massförstörelsevapen och i efterhand med R2P-argument. Jag tillhörde dem som var negativa till Irakkriget både före och efter, händelsen gjorde mig också mer försiktig i förhållande till R2P då risken för missbruk (i detta fall genom efterhandskonstruktion) gjorde sig påmind. Apropå ursprunget till ISIS så går det att spåra. Jag skrev följande 2003 i Nationalencyklopedins årsband:

Många bedömare utmålar demonteringen och avbathifieringen av den irakiska armén efter krigsslutet som ett misstag eftersom irakisk militär under amerikansk kontroll skulle kunna ha använts i säkerhetsansträngningarna. ... Avgörande för Iraks framtid kommer att vara hur väl ockupationskoalitionen kan bekämpa det väpnade motståndet, vilken legitimitet den irakiska övergångsregeringen kommer att åtnjuta, i vilken takt som makt kan överföras till irakierna samt hur situationen för civilbefolkningen utvecklas. Resultatet kan sluta i allt från att arabvärlden får sin första demokrati till att Irak förfaller i än mer kaos och blir en bas för internationell terrorism.

I årsbandet för 2004 skrev jag följande.
Mardrömscenariot med ett tvåfrontskrig mot shiitiska respektive sunnitiska grupper har besannats. ... USA:s måluppfyllelse i Irak varierar: framgång när det gäller att störta Saddam Hussein, bakslag när det gäller att finna massförstörelsevapen, bekämpa terrorism, ingen förändring när det gäller att trygga oljetillförseln från Irak och en oviss framtid för den irakiska demokratin. USA:s dilemma kommer även fortsättningsvis att vara den irakiska befolkningens krav på säkerhet. Ickehandling från USA:s sida leder till laglöshet, våld och därmed bristande legitimitet. Handling från USA:s sida leder till motreaktion, strider och civila offer, vilket i sin tur leder till desto större hat och motstånd.

I den sista meningen fångas en del av av dagens dilemma, både handling och icke-handling från USAs sida i Irak tycks leda till katastrof. Lärdomen tycks vara att USA aldrig skulle ha gett sig in i Irak 2003.

Libyen 2011
Jag var positiv till Libyeninterventionen 2011. Genom FNs säkerhetsråds resolution 1973 fanns ett tydligt mandat för att upprätthålla en flygförbudszon men även ett mandat att vidta ytterligare åtgärder för att skydda civilbefolkningen. Resolutionen gav inget tydligt mandat för att omvärlden skulle kunna genomdriva ett regimskifte, även om det fanns de som argumenterade för en sådan linje. Under insatsen skrev jag följande.
Omvärlden bör kanske överväga alternativet att upprätthålla en flygförbudszon och behålla möjligheten att angripa markmål men bevara status quo, dvs Gaddafi styr västra Libyen och rebellerna östra Libyen.
Med facit in hand tror jag ett Libyen delat i två delar hade varit bättre än vad vi ser idag - ett land i totalt sönderfall. Detta är relevant för dagens flyktingskris då kaoset i Libyen i sig genererar flyktingar men även fungerar som ett transitland för flyktingar från andra länder. Väst använde R2P som bas för att intervenera men principerna om "rimlig chans att lyckas" och kravet på återuppbyggnad verkar ha glömts bort.

Lärdomar
Kosovo 1999 används ibland som ett exempel på en lyckad humanitär intervention, men då ska vi komma ihåg att Kosovo ännu inte är en fullt fungerande statsbildning vilket skapar svårigheter för alla berörda folkgrupper i landet. Även om Serbien kan upplevas som en svår part att handskas med så är det inget mot Assad eller ISIS. För det fall Kosovo 1999 anses som lyckat så menar jag inte att det kan överföras på Syrien, utmaningarna är betydligt större: konflikten har skördat fler offer och misstänksamheten mot väst är djupare. Libyeninsatsen 2011 väcker än fler tvivel, trots ett förhållandevis starkt mandat från FNs säkerhetsråd så måste insatsen likväl betraktas som misslyckad. Detta skriver jag trots att jag ansåg insatsen vara riktig när den genomfördes. Min slutsats är att väst ska avstå från fler militära äventyr i Mellanösten, vi saknar såväl egen uthållighet som förtroende från den berörda befolkningen. För att vara tydlig, jag är ingen principiell motståndare till humanitära interventioner med hänvisning till R2P, men utifrån erfarenheterna av Libyens sönderfall tror jag inte att väst har förmågan att åstadkomma något substantiellt positivt i Syrien genom ökade militära insatser.

Visst ska vi engagera oss för att få slut på konflikten i Syrien, men det tror jag primärt ska ske genom att de moderata/sekulära rebellerna gör gemensam sak med kurderna och nuvarande regim gentemot ISIS. Assadregimen består av förbrytare som ska hamna bakom galler, men just nu är fred viktigare än rättvisa. Till detta krävs maktdelning mellan de olika grupperna där centrala frågor om säkerhet, vattenförsörjning och resursfördelning hamnar i fokus. Först då kommer dagens flyktingkris att upphöra. Om Sverige kan bidra till en sådan utveckling så ska vi göra det ekonomiskt och politiskt, men att tvinga parterna till fred med militära medel bör vi avstå från - den resan måste de nu stridande parterna göra själva.

måndag, juni 15, 2015

Sudans president kan stoppas

Idag blev jag intervjuad om Sydafrikas hantering av arresteringsordern mot Bashir under rubriken "Sudans president kan stoppas".

torsdag, juni 04, 2015

Launch of CLICC in the Hague

Here is a report from the conference "Reconciliation v. Accountability: Balancing Interests of Peace and Justice", The Hague, The Peace Palace, the headquarters of the International Court of Justice, 29 May 2015. At the conference I had presentation where the Commentary on the Law of the International Criminal Court (CLICC) was launched. You may watch my presentation at 1.54 below.

torsdag, maj 28, 2015

Ukraine and state of emergency

Daniel Wiklander raised my attention to the fact that the Ukrainian parliament on 21 May 2015 has adopted a resolution that deals with state emergency, more specifially "departure from some obligations enshrined in Item 3, Article 2, Articles 9, 12, 14 and 17 of the International Covenant on Civil and Political Rights [ICCPR] and Articles 5, 6, 8 and 13 Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms [ECHR] for the period until full termination of armed aggression of the Russian Federation."

The articles above concerns access to effective remedy, detention, freedom of movement, fair trial rights and privacy.

This is consistent with article 4 of the ICCPR which allows derogations in time of public emergency, no derogations is allowed from articles 6, 7, 8(1) and (2), 11, 15, 16 and 18. Similarly, article 15 of ECHR allows derogations in time of public emergency, no derogations is allowed from articles 2 (except in respect of deaths resulting from lawful acts of war), 3, 4(1) and 7. These articles concern among other rights: the right to life, prohibition against torture, slavery/servitude and the principle of legality (no punishment without law) and freedom of thought, conscience and religion.

However, it appears that the Prime Minister at an earlier point of time has already declared a state of emergency, here is a news report from January 2015. I am investigating whether Ukraine has made the notices to the UN and Council of Europe respectivelywhich are  required under article 4 of the ICCPR and article 15 of ECHR - will get back to that.

One of Wiklander's questions was whether the UK declared public emergency and use of detentions in relation to unrest in Northern Irland (most intense during the period 1967-1997). The answer is yes, the European Court of Human Rights dealt with that issue in Ireland v. the United Kingdom  (Application no. 5310/71) Judgment 18 January 1978.

Para. 79 provides the following

In accordance with Article 15 para. 3 (art. 15-3) of the Convention, the United Kingdom Government sent to the Secretary-General of the Council of Europe, both before and after the original application to the Commission, six notices of derogation in respect of these powers. Such notices, of which the first two are not pertinent in the present case, were dated 27 June 1957, 25 September 1969, 20 August 1971, 23 January 1973, 16 August 1973 and 19 September 1975 and drew attention to the relevant legislation and modifications thereof."
The Court ruled the following in relation to detention.
II. ON ARTICLE 5 (art. 5)
11. holds unanimously that at the relevant time there existed in Northern Ireland a public emergency threatening the life of the nation, within the meaning of Article 15 para. 1 (art. 15-1);

12. holds unanimously that the British notices of derogation dated 20 August 1971, 23 January 1973 and 16 August 1973 fulfilled the requirements of Article 15 para. 3 (art. 15-3);

13. holds by sixteen votes to one that, although the practice followed in Northern Ireland from 9 August 1971 to March 1975 in the application of the legislation providing for extrajudicial deprivation of liberty entailed derogations from paragraphs 1 to 4 of Article 5 (art. 5-1, art. 5-2, art. 5-3, art. 5-4), it is not established that the said derogations exceeded the extent strictly required by the exigencies of the situation, within the meaning of Article 15 para. 1 (art. 15-1);

14. holds unanimously that the United Kingdom has not disregarded in the present case other obligations under international law, within the meaning of Article 15 para. 1 (art. 15-1);

15. holds by fifteen votes to two that no discrimination contrary to Articles 14 and 5 (art. 14+5) taken together is established;
The reason why I did this enquiry is that I teach a five week course at Uppsala University where we among other things discuss public emergency and the human rights issues involved. I hope to write an article on the matter for the autumn 2015 course, the existing literature is somewhat outdated.

fredag, april 24, 2015

Kriminalisering av terrorresor kan försvåra för FRA att signalspana

Idag blev jag intervjuad i P1-morgon om att en kriminalisering av terrorresor kan försvåra för Försvarets radioanstalt (FRA) att signalspana på personer som kan vara på väg att ge sig av. Det går bra för SÄPO att beställa signalspaning för underrättelseändamål och om det avser internationell terrorism, men i det ögonblick SÄPO inleder förundersökning (på vanlig svenska: brottsutredning) så ska signalspaningen enligt lag avbrytas. SÄPO får då förlita sig på traditionella tvångsmedel - hemlig avlyssning och övervakning som regleras i rättegångsbalken. Läs mer här, särskilt att SÄPO föreslår en "vägg" inom SÄPO mellan förundersökning och underrättelseverksamhet.

Uppdatering: Sveriges  Radio har nu lagt upp ytterligare ett inslag, lyssna här.

Återkommande fråga
Detta är en bekant frågeställning då SÄPO med återkommande mellanrum lyfter frågan om att signalspaning ska kunna fortsätta även om förundersökning inletts och vill ha ändrad lag.

Anders Eriksson presenterade i SOU 2009:66 ett förslag om lagen skulle ändras så att polisen skulle få använda signalspaning i brottsutredande syfte. Anders Eriksson har tidigare varit chef  och generaldirektör för SÄPO (1994-2000). De borgerliga partierna som ingick i Anders Erikssons referensgrupp ställde sig tveksamma till att polisen bör få använda signalspaning i brottsutredande syfte. De rödgröna partierna uttryckte ingen åsikt i denna fråga (se sid. 43 i SOU 2009:66). Anders Erikssons förslag godtogs inte av alliansregeringen utan en andra utredning tillsattes som ledde till en mer begränsad lagändring, se proposition 2011/12:179 "Polisens tillgång till signalspaning iförsvarsunderrättelseverksamhet".

Vad är problemet med SÄPOs linje?
Jag tar upp just denna problematik i artikeln "A Paradigm Shift in Swedish Electronic Surveillance Law" sid. 198, se nedan. Jag författade texten 2011 - efter Anders Eriksson presenterat sitt förslag men före proposition 2011/12:179 - förlaget var långsamma med publiceringen som dröjde till 2013. Jag har översatt förundersökning till "preliminary investigation".

In addition, Anders Eriksson suggests that signals intelligence towards international communication should be allowed for the purpose of a preliminary investigation (SOU 2009:66, pp. 126-128; section 5 of draft law on signal intelligence against foreign matters for law enforcement purposes). I find the proposal problematic for the following reasons.

Data collected for the purpose of a preliminary investigation can be used in a court as incriminatory evidence. Sweden as many other countries have fair trial requirements and rules providing that the Prosecutor must disclose all evidence that he/she intends to use at trial (RB, chapter 45, sections 4(4) and 9(2)) and allow the defence to inspect material in possession or under the control of the prosecution (partsinsyn), (RB, chapter 23, section 21(4); Lag (2009:400), chapter 10, section 3(1)). Furthermore, the police and the Prosecutor must act impartially, which means that they must investigate incriminatory as well as exculpatory evidence. The Prosecutor also has the power to make an appeal in favour of the defendant. (RB chapter 20, section 2(3), chapter 23, section 4; Riksåklagaren, 8 October 2009, p. 3). This means in turn that all data collected through signals intelligence and that is relevant for the case must be disclosed or made available to the defence through inspection. Such disclosure would probably be impossible due to the sensitive nature of signals intelligence operations (Signalspaningsnämnden, 30 September 2009, p. 5; Datainspektionen, 8 October 2009, p. 2). Thus, it appears difficult to meet fundamental fair trial requirements when using signals intelligence for the purpose of a preliminary investigation.
Ej unikt för Sverige
Dragkampen mellan FRA och SÄPO är inte unik för Sverige utan samma problematik verkar dyka upp i andra demokratier (i totalitära stater bryr man sig inte om denna problematik). James Bamford skriver nedanstående när han förklarar varför amerikanska NSA från 2000 inte lämnade över information till FBI som kunde ha förhindrat 11/9-2001. NSA motsvarar FRA, FBI motsvarar delvis SÄPO och FISA motsvarar delvis svenska Försvarsunderättelsedomstolen (UNDOM).
Beginning in October 2000, as a result of extremely sloppy and questionable work by the FBI, the FISA court ordered the wall between the FIB´s investigators and the NSA's eavesdroppers heightened considerably. The court found errors in approximately one hundred applications for FISA warrants, mostly in affidavits submitted by FBI supervisory special agents. The errors involved both omission of information and misrepresentations about criminal investigations of FISA targets. In addition, instead of having separate criminal and intelligence investigations, FBI agents were constantly moving back and forth between groups. This was exactly what was prohibited (Bamford, The Shadow Factory - The Ultra-Secret NSA from 9/11 to the Eavesdropping on America, 2008, s. 67).
Notera att Bamford skriver om problemet med "separate criminal and intelligence investigations" och hur det är svårt att upprätthålla en vägg mellan dessa - samma "vägg" som SÄPO föreslår som lösning.




tisdag, mars 24, 2015

torsdag, februari 26, 2015

Man dömd för folkrättsbrott

Idag blev jag intervjuad i Sveriges Radio P1, Studio Ett under rubriken ”Man dömd för folkrättsbrott”.

fredag, december 19, 2014

Ska vi fokusera på drivkrafter eller efterfrågan på arbetskraft?

Jag uppfattar inte att Hägglunds förslag på DN Debatt främjar integration vilket dess företrädare nu talar om utan handlar mer om att göra Sverige mindre aktivt som destination för migration, dock med respekt för de minimikrav som följer av Sveriges internationella förpliktelser. Denna slutsats drar jag dels utifrån artikelns text men även utifrån den diskussion som förts i sociala medier i borgerliga kretsar under hösten, tillfälligt framför permanent uppehållsstånd anses av många borgerliga debattörer som den mest lämpliga åtgärden för att göra Sverige mindre attraktivt som destination.

Givet den stora mottagning som Sverige har så är volymfrågan absolut någon som tål att diskuteras men låt oss då vara överens om att Hägglunds artikel handlade mer om "volymfrågan" än om något annat. Nu kommer någon säkert invända att Hägglunds artikel visst hade förslag om integration, t.ex. sänkt skatt på arbetsinkomster som förbättrar drivkrafterna.

Jag tror dock inte det handlar om bristande drivkrafter som huvudförklaring till nyanländas arbetslöshet och utanförskap, jag tror mer det handlar om brist på arbeten som matchar de nyanländas kompetens. Se hur det var på 1960- och 70-talen då nyanlända lätt och snabbt kunde få bra jobb inom varvs-, verkstad- eller textilindustrin utan att kunna perfekt svenska. Nationalekonomer brukar tala om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Medan Hägglund fokuserar på individers drivkafter till att arbeta (utbudet av arbetskraft) tror jag problemet idag snarare ligger i bristande efterfrågan på arbetskraft. Om jag har rätt blir frågorna som politikerna ska besvara annorlunda, t.ex. hur skapas och växer företag, vilka branscher kan utvecklas genom regelförenklingar och skattesänkningar, hur tryggas god energiförsörjning och infrastuktur, kan staten stimulera ekonomin (genom penning- eller finanspolitik), hur kan vi förbättra handelsmöjligheterna med omvärlden, osv. Det är framförallt i den senare diskussionen som jag nu vill finna borgerlighetens svar. Det är bra att borgerligheten funderar över hur individers drivkrafter kan öka, men vi får inte glömma att det även behövs en politik för att öka efterfrågan på arbetskraft.

fredag, december 05, 2014

Alternativet till extra val

Löfven gav tidigare besked att han inte tänker styra med en alliansbudget. Nu kommer han likväl styra med alliansbudget fram till extra valet och - om han "vinner valet" gäller även alliansbudgeten för resten av 2015. Alldeles oavsett vad Löfven/alliansen gör, extra val, misstroendeomröstning eller regeringsombildning så är det alliansbudgeten som nu gäller under 2015.

Jag tycker s-mp-regeringen borde avstå extra val, styra med alliansbudget (som gäller alldeles oavsett utgång i extra val) och utgått från allianspartiernas besked att det blir en gemensam alliansbudget för 2015, därefter ska alliansamarbetet mjukas upp, dvs allianspartierna lägger separata budgetmotioner (se artikel från den 30 september 2014). Från 2016 och framåt gäller rödgrön budget, den rödgröna regeringen får alltså skjuta upp sina ambitioner med ett år (som man ändå inte kan genomdriva under 2015). Med extra val förstärks bara blockskillnaderna ytterligare, till vilken nytta?

Med facit i hand borde allianspartierna ha lagt separata budgetmotioner inför 2015 istället för en gemensam alliansbudget - men det är alltid lätt att vara efterklok - alla utgick felaktigt från att Sd skulle följa "praxis". Nu måste partierna agera efter rådande läge.

Nu har Löfven annonserat om extra val - vad är vägen ur? Löfven avstår extra val om allianspartierna ger besked - i enlighet med vad de sagt tidigare - om att de hösten 2015 lägger separata partimotioner istället för gemensam alliansbudget. Alla partier kan rösta på sin egen budget, vi slipper extra val och inga förändringar i regeringsformen/riksdagsordningen är nödvändiga. Väljarna får sin chans att betygsätta den rödgröna regeringen 2018.

onsdag, november 19, 2014

Är Palestina en stat?

Jag fann en intressant observation apropå den palestinska enhetsregeringen i Al Arabiya:

Following a reconciliation deal in April the rival movements [Fatah and Hamas] formed a unity government which was supposed to be in charge of affairs in both the West Bank and Gaza.

But Hamas, which has an iron grip on the Gaza Strip, appears to be hesitant to handover “state” affairs, including security services, to a new authority it does not trust.
Jag tycker visst Palestina kan betraktas som en stat före det finns en fredsöverenskommelse med Israel och även om Palestina saknar full kontroll över sitt territorium pga Israels agerande, men jag tycker dessförinnan måste den palestinska enhetsregeringen ha kontroll över samtliga säkerhetsstyrkor, både på Västbanken och i Gaza. Med andra ord, även om Palestina saknar kontroll pågrund av yttre påverkan så bör kravet på kontroll upprätthållas vad avser statens interna förhållanden. Det handlar alltså inte om huruvida Hamas är en trevlig organisation utan om att i en stat ska det bara finnas en regering som utövar såväl formell som praktisk kontroll över försvarsmakt, polis och säkerhetsstyrkor.

Bring, Mahmoudi och Wrange skriver följande om erkännande i läroboken Sverige och folkrätten (2011), sid. 66:
När en regering i en icke-erkänd stat saknar förmåga att kontrollera delar av sitt territorium till följd av aggression från en grannstats sida, är det folkrättsligt otillfredsställande om erkännande icke kan ske till följd av denna yttre påverkan. I modern praxis har man därför delvis bortsett från kriteriet kontroll av territorium i fall av yttre aggression och erkänt den nya staten trots delvis kaotiska förhållanden (Kroatien år 1992). Tanken bakom kravet på kontroll är ju främst att den nya statens interna förhållanden ska vara sådana att förutsättningar för effektiv adminstration föreligger.

På sidan 65 skriver dem: "Palestina är inte någon stat trots drygt hundra erkännanden".

Nu har Bring, Mahmoudi och Wrange skrivit på DN Debatt den 20 oktober 2014 att de anser Palestina uppfyller kriterierna för att erkännas som stat - förhållandena kan förändras. De skriver åter om erkännandet av Kroatien 1992 - en parallell och resonemang om yttre påverkan som jag stödjer, men jag konstaterar att de behandlar frågan om krav på kontroll vad avser en stats interna förhållanden väldigt kortfattat.

Jag tror nyckelmeningen finns på sidan 64 i Sverige och folkrätten:
Det finns inte någon juridisk regel som säger att man måste erkänna en ny stat. Att lämna eller hålla tillbaka ett erkännande blir då ofta ett sätt för regeringarna att uttrycka politiska sympatier respektive antipatier; en metod för att främja eller motverka att en viss stat blir fast etablerad.

Samma författare skriver på DN Debatt: "Ett erkännande är en politisk handling men med folkrättsliga konsekvenser." På vanlig svenska: beslut att erkänna en stat styrs framförallt av politik, mindre av juridik, inget fel i det, men värt att komma ihåg. Den relevanta frågan blir därför om det svenska erkännandet kommer gynna en positiv utveckling mellan Israel och Palestina - här finns det giltiga argument på båda sidor.

tisdag, oktober 07, 2014

Risk att Kenyatta-åtalet läggs ner”

Idag blev jag intervjuad av TT/SVT Nyheter under rubriken ”Risk att Kenyatta-åtalet läggs ner”.

tisdag, april 08, 2014

Consequences of the CJEU judgment on data retention

I have received questions on the consequences of the CJEU judgment on data retention for Sweden's implementation law (here you may find the Government Bill later adopted by Parliament). The CJEU ruled that the directive is in conflict with the EU Charter on fundamental rights.

Considering that the EU Charter has only been in force since 1 December 2009 there are very few previous rulings. The most relevant is the Test-Achats case which provides that in such cases the national legislator must change national legislation that is based on a directive that violates the EU Charter. The EU commission made a guide following the Test-Achats case. The present judgment on data retention differs from Test-Achats. In Test-Achats the CJEU ruled that only some of the provisions in the directive at hand violated the EU Charter, the judgment included a deadline for amending national legislation of these provisions. The present judgment on data retention lacks a deadline, at the same time the entire directive is declared invalid.

My preliminary conclusion is that the data retention directive and the implementing national legislation all are invalid.

I have consulted with Professor Jane Reichel on EU law before writing this post. However, any shortcomings relating to reasoning or conclusions should be attributed to me.

In September 2014 I will present a paper on metadata collection, which will include this judgment. Here are some of my previous writings: a longer article and a guest post at Lawfare (published in cooperation with the Brookings institution) .

Disclaimer
The preliminary conclusion provided here is intended for general information purposes only. I do not accept responsibility or liability for action taken based on this preliminary conclusion.