IPRED är tillfälligt satt ur spel

DN skriver att regeringsrätten har satt IPRED ur spel med hänvisning till att Antipiratbyrån i strid med PUL registrerar IP-nummer. Även om jag inte engagerat mig i debatten är det helt klart ett intressant avgörande. Det skulle inte förvåna mig om det blir en justering av PUL eller en annan mindre justering av regelverket. Det kanske inte ens krävs detta. Datainspektionen skrev 2005 att myndigheten kan meddela undantag från PUL till fördel för Antipiratbyrån, men att Antipiratbyrån vid tillfället ej begärt ett sådant undantag. Därför är IPRED bara tillfälligt satt ur spel. Fortsättning följer.

Uppdatering 1. DNs text har uppdaterats och nu framgår det att regeringsrätten anser att IP-nummer är personuppgifter eftersom dessa nummer kan härledas till en fysisk person. Det är ett viktigt konstaterade även för andra frågor än IPRED, eftersom all övervakning av internetkommunikation synes bygga på registrering av IP-nummer.

Uppdatering 2. Nyheterna 24 ringde precis och väckte frågan om regeringsrättens dom inte redan är överspelad, vilket jag redan antytt ovan. Läs 53 g § i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Trots förbudet i 21 § personuppgiftslagen (1998:204) får personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott enligt 53 § behandlas om detta är nödvändigt för att ett rättsligt anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras.

Nämnda bestämmelse antogs i april 2009 och det är möjligt att regeringsrätten dömt utifrån det regelverk som gällde när de aktuella klagomålen mot Antipiratbyrån inkom 2005. Jag lämnar frågan öppen då jag inte har kunnat få tag på regeringsrättens dom, men det kommer säkert att klarna inom kort. Rick Falkvinge har som väntat koll på frågan. DN har nu uppdaterat.

Uppdatering 3. DN har nu publicerat domen, läs den här.

Media
DN, SvD, Metro, Nyheter24

Bevisbördan i mål om fildelning

Det finns en hel del intressanta frågor kring vilket beviskrav som kommer att krävas för att fälla en fildelare och hur bevisbördan ska placeras. Jag har lämnat en kommentar på Christian Engströms blogg där jag försöker förklara presumtionsreglers roll och hur bevisbördan ska placeras i tvistemål som rör fildelning. Min kollega Daniel Westman är den verkliga experten inom området så jag hänvisar till vad han skrivit.

Daniel Westman skriver följande på sidan 15 i artikeln "Förslag på nya civilrättsliga sanktioner i kampen mot olaglig fildelning – en kritisk granskning", IRI Promemoria 3 / 2007.

Det är ... långt ifrån säkert att den information som
skulle erhållas genom ett informationsföreläggande är tillräcklig för att en rättighetshavare ska kunna vinna bifall till en skadeståndsrättslig talan mot den abonnent som identifierats.

Westman gör en hänvisning till sin tidigare artikel "Bevisfrågor vid upphovsrättintrång genom fildelning m.m." där han lyfter fram att presumtionsregler även använts i brottmål om fildelning, Lov&Data nr 88 december 2006, s. 36-39.

Även om det får sägas finnas en viss presumtion för att det brottsliga tillgängliggörandet utförts av den som innehar det internetabonnemang som kan kopplas till det aktuella ip-numret kan det finnas flera källor till rimligt tvivel. Exempelvis kan abonnenten ha ett trådlöst nätverk som är öppet för externa användare, det kan vara någon annan i hushållet som har haft tillgång till abonnentens dator eller det kan ha skett någon form av intrång i abonnentens utrustning (virus etc.). I den ovan nämnda domen från Norrköpings tingsrätt och i en annan dom som avkunnats efter den här refererade hovrättsdomen (Borås tingsrätt, dom 2006-10-18, mål nr B 624-06) blev resultatet att de tilltalade fälldes. Inte heller i dessa fall hade de misstänktas utrustning undersökts, men de tilltalade hade i polisförhören lämnat sådana uppgifter att tingsrätterna fann det ställt utom allt rimligt tvivel att de utfört de aktuella tillgängliggörandena. Om den tilltalade själv inte lämnar sådana uppgifter är det emellertid tveksamt om det i framtida mål kommer att vara möjligt med fällande domar utan en teknisk undersökning av användarens utrustning.

En sådan undersökning kan t.ex. klarlägga hur eventuella trådlösa nätverk är konfigurerade, om de aktuella upphovsrättsskyddade verken finns på den aktuella datorn, om det finns någon trojan installerad på den så att den kan fjärrstyras och om det finns andra spår som visar hur eller av vem olika filer och program i datorn använts. Alla dessa förhållande kan beaktas vid den helhetsbedömning som måste göras vid bevisvärderingen. Så länge inte säkerhetsnivåerna i hemdatorer är högre kommer det emellertid alltid att finnas en teoretisk möjlighet att någon med fysisk tillgång till datorn har slagit på den och gjort de aktuella verken tillgängliga. Detta förhållande innebär dock knappast att det alltid kommer att finnas rimliga tvivel i denna typ av mål. En teknisk undersökning i kombination med ett polisförhör, där det närmare undersöks vem som har haft åtkomst till dator och nätverksuppkoppling, kan leda till tillräcklig bevisning i många fall. I vissa fall kommer domstolarna dock att komma fram till att den tilltalades skuld inte är ställd utom allt rimligt tvivel och då skall naturligtvis en friande dom meddelas.
...
Beviskraven i tvistemål är generellt sett lägre än i brottmål. Därtill kommer att bevisbördan under vissa förutsättningar kan flyttas över på svaranden i civilrättsliga mål, medan åklagaren har den fulla bevisbördan i straffrättsliga mål. Om dessa skillnader innebär att en rättighetshavare inte skulle behöva föra någon närmare bevisning om svaranden utrusning är emellertid en öppen fråga. Om praxis skulle visa att sådan bevisning krävs kan det konstateras rättighetshavarnas möjligheter till bevissäkring är tämligen begränsade. Intrångsunderökning kan visserligen ske även i bostäder, men enligt förarbetena torde det bara bli aktuellt vid allvarliga immaterialrättsintrång. Intrångsundersökningsinstitutet är dessutom tämligen krävande för sökanden, varför det lämpar sig dåligt för att säkra bevisning om begränsade intrång av privatpersoner.

Jag uppfattar att min förklaring på Christians Engströms blogg sammanfaller med Daniel Westmans mer utförliga argumentation. Daniel Westman skriver om denna fråga utifrån en akademisk ståndpunkt och jag upplever att han intar en balanserad hållning utifrån utgångspunkten att upphovsrätt ska skyddas.

Bloggar
Farmorgun, Rick Falkvinge, Mårten Schultz

Är nedmonterad polis och privat rättsskipning framtiden?

Jag har tidigare ställt frågan om privata rättighetsinnehavare ska få tillgång till enskildas datakontakter.

1. Lagrådets yttrande
Nu har lagrådet yttrat sig över lagrådsremissen och svarar på följande sätt på min fråga.

Bestämmelsen syftar till att åstadkomma ett komplement till de straffrättsliga åtgärderna och att öka möjligheterna att ingripa mot intrång som sker via Internet. Den i remissen företagna intresseavvägningen utmynnar i att det är ett angeläget behov att införa en inskränkning i rätten till privatlivet för att skydda andras immateriella rättigheter och att regleringen är ägnad att tillgodose sitt syfte och står i proportion till det som skall uppnås. Enligt Lagrådets mening hade det varit önskvärt att intresseavvägningen vilat på ett fylligare underlag såvitt avser förslagets betydelse för enskildas integritet. Tillräckliga rättssäkerhetsgarantier för den enskilde Internetabonnenten får dock anses uppställda genom dels det beviskrav som finns i 7 kap. 53 c §, dels den proportionalitetsregel som finns i 53 d § och de övriga inskränkningar som där föreskrivs.

1.1 Beviskrav
Beviskravet som lagrådet talar om är "sannolika skäl" och är formulerat på följande sätt (7 kap. 53 c § förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk).

Om sökanden visar sannolika skäl för att någon har gjort ett intrång eller en överträdelse som avses i 53 §, får domstolen vid vite besluta att någon eller några av dem som anges i andra stycket ska ge sökanden information om ursprung och distributionsnät för de varor eller tjänster som intrånget eller överträdelsen gäller (informationsföreläggande).

1.2 Proportionalitetsbedömning
Proportionalitetsbedömningen är formulerad på följande sätt i lagen (7 kap. 53 d § förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk).

Ett informationsföreläggande får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse.

2. Privat rättsskipning
På grundval av dessa rättssäkerhetsgarantier ger lagrådet grönt ljus till lagändringen, men jag tycker att lagrådet kunde fördjupat sig i grundfrågan, dvs ska privata företag genom skadeståndsprocesser få tillgång till uppgifter som polisen inte kan få tillgång till? Enligt 6 kap. 22 § första stycket andra punkten lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation har polisen rätt att få ut abonnemangsuppgifter, inklusive uppgifter om vem som har haft en viss IP-adress vid ett visst tillfälle och innehållsuppgifter "om fängelse är föreskrivet för brottet och det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter". (se lagrådsremissen sidan 117). Jag noterar att SOU 2005:38, s. 100 föreslår en ändring av nämnda lagrum så att polisens befogenheter utökas till att även omfatta rena bötesbrott.

På vanlig svenska, om handlingen endast kan leda till böter så har privata rättighetsinnehavare men inte polisen rätt att begära ut dessa uppgifter. Är nedmonterad polis och privat rättsskipning framtiden? Eller, kan vi se fram emot att polis och privata rättighetsinnehavare parallellt beivrar rättighetsintrång? Alldeles oavsett så ser det ut som våra domstolar kommer att få lägga en stor del av sina begränsade resurser på att behandla ansökningar om att få ut uppgifter om enskildas internettrafik.

3. Sambandet med övrig övervakningslagstiftning
En andra fråga är hur rättighetsinnehavare ska visa "sannolika skäl för att någon har gjort ett intrång eller en överträdelse". Det är ett ganska högt beviskrav och förutsätter att rättighetsinnehavare lägger fram någon form av bevisning om att ett intrång skett för att kunan få ut information om abonnemang och innehållsuppgifter. Vad kan detta vara? Min slutsats är att rättighetsinnehavare innan de kan begära ett informationsföreläggande måste visa upp trafikdata (vem som kommunicerat med vem, vilka hemsidor man besökt, osv) eller motsvarande. Hur ska rättighetsinnehavare få tag på trafikdata i steg 1 för att i steg 2 kunna begära ett informationsföreläggande? Genom uteslutningsmetoden finns det endast två alternativ, antingen den trafikdata som FRA samlar in genom "FRA-lagen" eller den trafikdata som operatörerna måste spara om trafikdatalagringsdirektivet genomförs.

Jag är öppen för andra förslag hur rättighetsinnehavare ska visa "sannolika skäl för att någon har gjort ett intrång eller en överträdelse". Mest lämpligt vore om regeringen kunde förklara hur det är tänkt att hänga ihop.

Media och bloggar
DN, SvD, Aftonbladet, Polispatrullen, Rick Falkvinge, Enligt Min Humla

Ska privata företag få tillgång till våra datakontakter?

Regeringen har i dagarna presenterat lagt fram förslag om "Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område", på vanlig svenska handlar det om att privata företag ska få tillgång till våra datakontakter. Idag kan polisen inte få tillgång till våra datakontakter i sin jakt på småskaliga fildelare. Regeringens förslag innebär att företag får denna rätt som vi inte vill ge polisen. Är detta framtidens sätt att göra oss medborgare laglydiga: privata utredningar och civilrättsliga skadeståndsprocesser? Jag är skeptisk. Om lagöverträdelser begås och det behövs tvångsmedel för att utreda saken, låt polisen göra detta.

Regeringen hänvisar till att EU tvingar oss till detta. HAX och Christian Engström uppmärksammar

att EG-domstolen har beslutat att det är upp till varje medlemsland att besluta om detta direktiv skall bli lag eller inte. Sverige behöver alltså inte alls införa denna lag.

Mycket riktigt kan man läsa följande i den aktuella domen.

Community law does not require the Member States, in order to ensure the effective protection of copyright, to lay down an obligation to disclose personal data in the context of civil proceedings

Regeringen kan alltså inte gömma sig bakom EU i denna fråga, utan regeringen måste argumentera för sin ståndpunkt. Läs även vad Rick Falkvinge och riksdagsledamoten Karl Sigfrid skriver.