Putin admits Russian military presence in Ukraine for first time

Note to myself

Guardian 17 December 2015: Putin admits Russian military presence in Ukraine for first time

Reuters 17 December 2015: Russia's Putin lashes Turkey, says Russian forces were in Ukraine

Compare with summary in Power and Law in International Society, page 155: "Similarly, Russia went to great length in its illegal annexation of Crimea in 2014 to argue that the “green men” taking control over various buildings were “local self-defense forces” and not Russian troops,132 contradicted by various international observers and later by president Putin himself.133"

---

132 ‘Russia says cannot order Crimean 'self-defense' units back to base’ Reuters (5 March 2014) accessed 26 October 2014. ‘Crimea crisis: Russian President Putin's speech annotated’ BBC (19 March 2014) accessed 26 October 2014.

133 ‘Putin admits Russian forces were deployed to Crimea’ Reuters (17 April 2014 ) accessed 26 October 2014; ‘Putin acknowledges Russian military serviceman were in Crimea’ Russia Today (17 April 2014) accessed 26 October 2014.

Does Russia have the right to intervene in Ukraine to protect Russians?

In light of the Russian intervention in Crimea-Ukraine some commentators have discussed the matter in terms of Responsibility to Protect (R2P).
    My view is that the situation in Crimea only partly corresponds to scenario set up by R2P-concept. First, the R2P-concept rather concern situations when a state or group of states intervene militarily to protect the population of an other state, not its own nationals. Second and more importantly, a military intervention based on R2P is clearly illegal without a UN security council resolution. The UN-member states, including Russia, clearly rejected in paras 138 and 139 of the UN World Summit Outcome document (2005) military intervention under the banner of R2P without a security council resolution.
   Thus, I believe it is more relevant to leave the R2P-paradigm and instead discuss the Crimea situation according to the following question: Does a state (Russia) have the right to intervene in an other state (Ukraine) to protect its nationals (Russians)?
   The starting point is that the use of force is prohibited under the UN Charter and customary international law. The UN Charter only provides two explicit exception to this rule: 1) self-defence against an armed attack or 2) under authorization of the UN Security Council. None of these two exceptions are at hand in the Crimea situation.

Is there a third, implicit, exception to the UN Charter which would allow Russia to intervene militarily in Crimea?

There are three earlier incidents which may assist us in answering this question: 1) Entebbe (1976), Grenada (1983) and Georgia (2008). All three interventions were based on the argument that the intervening countries, Israel, USA and Russia wanted to protect their nationals. Considering that international customary law is a source of international law, state practice and the opinion of the community of states about the legality of these three incidents arguably becomes relevant. However, first we have to consider the wording of Article 2(4) of the UN Charter which states:

All Members shall refrain in their international relations from the threat or use of force against the territorial integrity or political independence of any state, or in any other manner inconsistent with the Purposes of the United Nations.

American scholars such as D'Amato and Reisman have argued that a military intervention is compatible with article 2(4) even in the absence of Security Council authorization as long as the intervention does not threaten the territorial integrity or political independence of a state. This is a very controversial position because it as odds with the prohibition on the use of force, principles such sovereignty and territorial integrity of states. See D'Amato, Anthony, The Invasion of Panama Was a Lawful Response to Tyranny, American Journal of International Law, vol 84, 2, pp. 516-524, p. 520; Reisman, Michael W., Sovereignty and Human Rights in Contemporary International Law, American Journal of International Law, vol 84, 4, 1990, pp. 866-87.

Nevertheless, let us assume that D'Amato and Reisman make a reasonable interpretation of article 2(4). This means that state A have a right to intervene in state B to protect their nationals, but only if state A does not threaten the territorial integrity or political independence of state B. I would argue that this (very controversial) formula would make the Entebbe intervention 1976 legal because Israel's intervention constituted minimal interference in Uganda's territorial integrity/political independence. The Grenada invasion 1983 is more dubious from a legal perspective because USA did not only save its nationals, it also changed the government of Grenada. While the UN Security Council after the request of Uganda failed to condemn Israel's action, the Grenada intervention was criticized by states such as the UK, Canada and the United Nations General Assembly. Russia's intervention in Georgia 2008 went even farther in terms of disruption of Georgia's territorial integrity and political independence and gathered even less international support.
   Based on the argument made above I make the following conclusion. If Russia argues that there is a right for states (Russia) to intervene in other states (Ukraine) in order to to protect its nationals (Russians), this right may only be exercised in a very narrow manner, not threatening the territorial integrity or political independence of other states. Russia has clearly gone beyond the D'Amato/Reisman formula, a formula which already is very controversial.

Turkiet ändrar sina insatsregler

BBC rapporterar att Turkiet efter den syriska nedskjutningen av ett turkiskt stridsflygplan ändrat sina insatsregler (Rules of Engagement - ROE). Vad detta exakt innebär är något oklart då Turkiets ROE inte finns allmänt tillgängliga (sådana dokument är normalt sekretessbelagda).

Enligt BBC har Turkiets premiärminister Erdogan förklarat inför sitt parlament att om syriska trupper närmar sig gränsen mot Turkiet ska det ses som ett hot. Vad innebär det och varför använder Erdogan formuleringen "hot"?

Det är möjligt att Turkiet efter NATO-mötet överväger användande av föregripande självförsvar, dvs att slå till före Syrien gör det enligt Websterdoktrinen som grundas på Carolinefallet från 1842. Websterdoktrinen anger att en stat har rätt till föregripande självförsvar om det står inför ett omedelbart och överhängande hot och inga alternativ återstår. Det främsta exemplet där denna doktrin tillämpats i modern tid är från 1967 när Israel efter ett antal skärmytslingar längs sina gränser, intrång från terrorister, en egyptisk militär mobilisering och blockad av Israels tillträde till Röda havet hävdade att Egypten var på väg att anfalla och då slog Israel till först. Turkiet skulle kunna peka på liknande omständigheter.

För mig verkar det osannolikt att Syrien skulle inleda att angrepp gentemot Turkiet och därmed kan resonemanget om Turkiets rätt till föregripande självförsvar verka spekulativt och ogrundat.

Jag kan alltså ha fel, men om Turkiet överväger användande av föregripande självförsvar så är det viktigt att NATO-länderna har en genomtänkt strategi hur de ska förhålla sig till detta. Till detta hör den intressanta frågan hur artikel 5 i NATO-fördraget tillämpas i förhållande till användande av föregripande självförsvar.

Nedskjutningen av turkiskt stridsflygplan

Apropå nedskjutningen av turkiskt stridsflygplan, läs detta inlägg från april 2012 av min kollega Pål Wrange. Media tycks förutsätta att nedskjutningen av stridsflygplanet utgör ett väpnat angrepp som ger rätt till självförsvar och aktiverar artikel 5 i nordatlantiska fördraget, jag är inte lika säker.

Det handlar alltså om ett turkiskt stridsflygplan som (förmodligen) befann sig över syriskt territorium. Det normala vore att att Syrien skulle ha varnat det turkiska planet före de använde vapenmakt. Att ha skjutet ned ett flygplan utan varning kan möjligen vara en överträdelse av folkrätten från syrisk sida, men inte nödvändigtvis en handling som kan kvalificeras som ett väpnat angrepp.

Jämför gärna med Sveriges IKFN-förordning:

Ingripanden mot fartyg och luftfartyg
Utländska statsluftfartyg
22 § Vapenmakt utan föregående varning skall tillgripas mot utländska statsluftfartyg från vilka våldshandlingar begås
1. mot mål inom svenskt territorium,
2. från svenskt territorium mot mål utanför territoriet,
3. mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.

23 § Ett utländskt statsluftfartyg som uppträder inom svenskt territorium utan att ha rätt att vara där skall avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt får vapenmakt tillgripas.

Om särskilda förhållanden kräver det, får enligt Försvarsmaktens bestämmande vapenmakt utan föregående varning tillgripas vid ingripanden enligt första stycket. Detta gäller även oidentifierade luftfartyg som överskrider den svenska territorialgränsen under omständigheter som tyder på fientlig avsikt. Förordning (1994:533).

Ändrad gm SFS 1994:533, ikraft 1994-07-01

24 § Om ett utländskt statsluftfartyg inom svenskt territorium bedriver verksamhet som är förbjuden enligt tillträdesförordningen (1992:118), skall luftfartyget anmodas att genast upphöra med detta. Om anmodan inte efterföljs skall luftfartyget avvisas från territoriet. Befinner sig luftfartyget inom territoriet efter tillstånd av regeringen, får det dock avvisas först efter beslut av regeringen.

Om det är nödvändigt får vapenmakt tillgripas för att genomföra avvisningen. Förordning (1992:119).

Observera att Pål skrev i april när Syrien sköt in i Turkiet, nu handlar det om ett turkiskt stridsflygplan som (förmodligen) blev nedskjutet över syriskt territorium. Wrange har skrivit en hel del om våldsanvändning. Läs gärna hans skrift om aggressionsbrottet, på sidan 15 skriver han exempelvis om skott vid gränsposteringar.

Läs även vad Wiseman skriver. Jag är något förvånad över att ännu inte hittat något uttalande om den nu aktuella incidenten från någon folkrättsexpert i svensk eller internationell media. Ser fram emot kommentarer från Wrange, Bring och Mahmoudi.

Skyddade zoner i Syrien?

Kraven på ett militärt ingripande mot Syrien blir allt starkare. Hindret består inte enbart i att Ryssland och Kina är beredda att använda sin vetorätt i FNs säkerhetsråd, den politiska viljan att använda ekonomiska och militära resurser i väst verkar vara begränsad. Ett militärt ingripande utan FN-mandat är inte bara problematiskt ur ett folkrättsligt perspektiv, det framstår också som politiskt omöjligt. Väst vill få stopp på dödandet men engagemanget för en regimförändring som drivs igenom med våld utifrån verkar mer begränsad. Frågan är om det går att hitta en formel som kan få stöd i FNs säkerhetsråd.

En resolution från FNs säkerhetsråd som uttryckligen ger rätt till regimförändring framstår alltså som osannolik. Däremot kan ett beslut som går ett steg längre än resolutionerna 816 (1993), 819 (1993) och 836 (1993) vara ett tillräckligt alternativ. Resolutionerna från 1993 upprättade en flygförbudszon samt ett antal skyddade zoner på marken i Bosnien och Herzegovina. Det är viktigt att påpeka att de skyddade zonerna blev ett misslyckande - FN och de deltagande staterna lyckades inte skydda civilbefolkningen i zonerna och folkmordet i Srebrenica blev ett faktum. Det är därför världssamfundet kan och bör gå ett steg längre men samtidigt inte så långt som regimförändring. Detta steg skulle bestå i att använda fredsframtvingande och välutrustade trupper som har ett tydligt uppdrag att skydda civilbefolkningen i zonerna och som kan förstärkas vid behov utan att det krävs nya resolutioner. En lika stor eller kanske större utmaning blir varifrån dessa resurser ska komma under ett år som präglas av amerikanskt presidentval och ekonomisk kris i Europa.

Det syriska folket kommer - i likhet med hur andra förtryckta folks agerat mot förtryckande regimer - att på sikt tvinga bort Assad. Då bör Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) ha en häktescell redo för honom i Haag. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, har flera gånger krävt att FNs säkerhetsråd ska hänskjuta situation i Syrien till ICC, det är ett rimligt krav.

Robotförsvar, förebyggande och föregripande självförsvar

DN rapporterar idag från NATO-mötet i Chicago och berättar att det är klart för USAs robotförsvar i Europa. Att Ryssland är skeptisk till detta robotförsvar är ingen nyhet, men något som fått lite täckning i svensk media är att Rysslands försvarsminister Anatoly Serdyukov i BBC den 3 maj 2012 förklarat att hans land är berett att använda förebyggande militärt våld om USAs planer om missilskydd genomförs. Med andra ord, Ryssland är berett att angripa de länder i öst- och centraleuropa där anläggningar för robotförsvaret ska byggas.
 
Förebyggande militärt våld var ett av argumenten för Irakinterventionen 2003 då det fanns misstankar om massförstöreslsevapen och samma argument har aktualiserats gentemot Iran för att förhindra landet från att bli en kärnvapenmakt. Nu vänder Ryssland på argumentet och använder samma tankefigur mot USA och NATO. Här har statsvetarna ett viktigt budskap i form av makt-säkerhetsdilemmat: våldsmedel som används för att öka säkerheten för en stat utgör samtidigt ett hot mot andra staters säkerhet. Med andra ord, en stats hot eller användande av förebyggande militärt våld skapar osäkerhet hos andra länder vilket i sig ökar risken för väpnad konflikt och därmed minskar säkerheten för alla.

För de som vill fundera över rätten till föregripande självförsvar i folkrätten rekommenderar jag en studie av Caroline Case från 1837 och den efterföljande Websterdoktrinen från 1842: "It will be for that Government to show a necessity of self-defence, instant, overwhelming, leaving no choice of means, and no moment for deliberation." Webster var USAs utrikesminister vid den aktuella tidpunkten. Ett modent exempel där Websterdoktrinen tillämpats skulle kunna vara sexdagarskriget 1967.

Websterdoktrinens föregripande självförsvar (anticipatory self-defence) gäller vid ett i) omedelbart och ii) överhängande hot när iii) det saknas alternativ och bör skiljas från "Bushdoktrinen" som tillåter förebyggande självförsvar (preventive self-defence) beträffande mer avlägsna och diffusa hot. När vi nu diskuterar en robotsköld i Europa så ligger det alltså i USAs intresse att hävda Webster- och inte Bushdoktrinen.

Det ryska utspelet inspirerade mig när jag skrev en tenta till mina studenter förra veckan så jag får under den kommande rättningen se hur studenterna ser på saken.

Syrien, FN och folkrätten

Professor Said Mahmoudi har skrivit på SvD Brännpunkt om Syrien, FN och folkrätten. Jag tycker att en av hans viktigaste poänger är att även med ett veto i FNs säkerhetsråd så har andra stater likväl rätt enligt folkrätten att vidta åtgärder mot Syrien för att stävja kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive "begränsa diplomatiska kontakter, handelsrelationer eller olika typer av utbyten mellan länder".

I tenta den 19 december 2011 ställde jag nedanstående frågor till studenterna. Du kan också läsa svaren. fråga 4a) och 4b) handlar om vad folkrättens regler är (de lege laga) medan fråga 4c) är en fråga om hur folkrätten bör vara (de lege ferenda). När man läser Said Mahmoudis artikel så är det bra om man har uppdelningen mellan de laga lata och de lege ferenda i bakhuvudet.

Fråga 4
7 poäng
Som en del av den “Arabiska våren” började protester i Syrien den 26 januari 2011 och några månader senare utvecklades dessa till ett fullskaligt uppror. När protesterna fortsatt har Syriens regeringen bl.a. använt stridsvagnar och prickskyttar för att få bort människor från gatorna. Protesterande, förbipasserande och boende i vissa städer påstås ha dödats på ett godtyckligt sätt. Organisationen Human Rights Watch uppskattar att 5 000 människor dödats. Syriska oppositionella har rest krav på omvärlden att den ska ingripa med våld för att undsätta den syriska civilbefolkningen bl.a. genom att upprätta en flygförbudszon på samma sätt som skett beträffande Libyen. Ryssland är nära allierad till Syrien. Som permanent medlem i FNs säkerhetsråd har Ryssland förklarat att man kommer säga nej till sådana krav.

Fråga 4a) Givet ovanstående förutsättningar, kan andra stater hålla Syrien ansvarigt och vidta motåtgärder i form av handelssanktioner för att förmå Syrien att upphöra med kränkningar av mänskliga rättigheter? (2 poäng)

Svar: Av draft artikels 42 och 48 framgår att inte bara stater som kränkts utan även stater som parter i en multilateral överenskommelser eller som känner sig kränkta som medlemmar i det internationell samfundet kan vidta motåtgärder. Det gäller bl.a. vad avser kränkningar av mänskliga rättigheter. Se sid. 134 i Bring/Mahmoudi/Wrange.  

Utgångspunkten som några studenter har missat är att Ryssland lägger in sitt veto mot alla tvångsåtgärder mot Syrien.

Fråga 4b) Givet ovanstående förutsättningar, kan enligt folkrätten en grupp av stater, en koalition av de villiga, likväl använda våld för att undsätta den syriska civilbefolkningen? (3 poäng)

Svar: Nej. FN-stadgan huvudregel i artikel 2(4) anger att stater ej ska använda våld. (1 poäng) Undantag från denna huvudregel är möjlig om 1) det finns ett FN-mandat grundat på kapitel VII eller 2) vid självförsvar enligt artikel 51. Ryssland kan som permanent medlem i säkerhetsråd inlägga veto och förhindra att FN-mandat ges. (1 poäng) De exempel på humanitär intervention som finns (Kosovo) och R2p-doktrinen förändrar inte saken. (1 poäng) Resonemang om Uniting-for-peace resolutionen har gett poäng, även om det är mycket tveksamt att generalförsamlingen har en sådan befogenhet. Okritiska resonemang som utgått från Uniting for peace har därför ej lett till maxpoäng.

Fråga 4c) Med hänsyn till ovanstående exempel, anser du att en förändring av det relevanta regelverket är påkallat och i så fall hur? Om du anser att det vore olämpligt med några förändringar, argumentera i så fall för denna ståndpunkt. (2 poäng)

Svar: Diskussionsfråga där studenter exempelvis kan föreslå avskaffad vetorätt. Studenterna kan också argumentera varför denna situation är olycklig men att vetorätten samtidigt är motiverad och bör bevaras. 

Inbjudan - Tio år sedan terrorattackerna den 11 september: Var står Sverige och världen idag?

I ett panelsamtal möts tre jurister för att ge sin syn på var Sverige och världen står idag mot bakgrund av terrorattackerna den 11 september 2001. Vad har hänt under de senaste tio åren kring internationellt bruk av våld, kampen mot internationell terrorism och främjandet av demokrati?

Datum och tid: måndagen den 12 september, klockan 18–19.30 (inkl. frågestund)
Lokal: Stockholms universitet, Aula Magna, vänster hörsal.
Moderator: John Chrispinsson

Medverkande
Said Mahmoudi – professor i internationell rätt och dekanus för Juridiska fakulteten, Stockholms universitet. Hans forskningsområden berör bland annat internationellt bruk av våld och internationella organisationer. Under senare år har han fokuserat sin forskning på folkrättsliga regler beträffande gemensamma värderingar och principer (t.ex. fred, hållbar utveckling, mänskliga rättigheter) och globala resurser (oceaner, klimat, biologisk mångfald). Hans pågående forskning handlar om förhållandet mellan Islam och folkrätt.

Ove Bring – professor emeritus i internationell rätt vid Stockholms universitet och i folkrätt vid Uppsala universitet och Försvarshögskolan. Han har tidigare arbetat som sakkunnig, departementsråd och folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet. Sedan 1999 är han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Han har författat en mängd böcker och artiklar inom folkrätt och debatterar också flitigt i media. Hans specialområden är bland annat folkrätt och säkerhetspolitik, FN-stadgans folkrätt, fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, internationell humanitär rätt i väpnade konflikter och nedrustningsrätt.

Han och Said har varit flitigt kommenterat internationella väpnade konflikter och kampen mot internationell terrorism. Deras något varierande åsikter i dessa frågor har kommit till uttryck i boken ”Internationell våldsanvändning och folkrätt”, som de publicerade 2006. De har även debatterat om dessa frågor vid flera tillfällen.

Hans Corell – FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor och FN:s rättschef mars 1994 - mars 2004, alltså under den aktuella tiden för både för Afghanistan- och Irakkriget. Han var ögonvittne till terrorattacken den 11 september 2001. Tjänstgjorde 1984-1994 i Utrikesdepartementet som ambassadör och chef för departementets rättsavdelning. Under åren 1962-1984 var han verksam i olika domstolar och i Justitiedepartementet.

Han var medlem i Sveriges delegation till FN:s generalförsamling 1985-1993 och har haft flera förordnanden med anknytning till Europarådet, OECD och ESK (nu OSSE). Sedan 1990 är han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. År 1998 var han generalsekreterarens representant vid Romkonferensen om upprättande av den Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Sedan februari 2006 är han ordförande i styrelsen för Raoul Wallenberg Institute i Lund. Han är hedersdoktor vid Stockholms universitet och undervisar ibland på våra kurser.

Panelsamtalet inleder höstens serie av tisdagsföreläsningar (även om just detta evenemang äger rum en måndag!).

Föreläsningarna har fri entré och är öppna för alla. Ingen föranmälan krävs.

Rättslig grund och operativ ledning av Libyeninsatsen

För närvarande pågår det en diskussion om NATO ska ta över ledningen för Libyeninsatsen från Frankrike, USA och Storbritannien. Det är viktigt att skilja mellan den rättsliga grunden och den operativa ledningen av Libyeninsatsen, annars finns risk för förvirring.

I SVT-morgon togs detta upp med frågeställningen vad händer om Libyeninsatsen övergår från att vara en FN-ledd till en NATO-ledd. Detta är en märklig frågeställning som verkar utgå från ett motsatsförhållande mellan FN och NATO, vilket kanske är en vanlig svensk föreställning. Dessutom leds inte insatsen idag av FN, det står NATO-länderna Frankrike, USA och Storbritannien för. Frågan är nu om ledningen ska skötas på ad hoc-basis av dessa tre länder eller inom NATOs etablerade strukturer. Oavsett vem som operativt leder insatsen finns ett mandat från FN-säkerhetsråd i botten som ger den rättsliga grunden. Det framgår av FN-resolutionen 1973(2011) att regionala organisationer som NATO kan agera i denna insats. Läs i styckena 4 och 8 där "regional organizations" nämns.

Protection of civilians
4. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General,
acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in
cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures,
notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and
civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya,
including Benghazi, ...

No Fly Zone
...

8. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General and
the Secretary-General of the League of Arab States, acting nationally or through
regional organizations or arrangements, to take all necessary measures to enforce
compliance with the ban on flights

Denna möjlighet anges även i FN-stadgans artikel 53 där "regional arrangements or agencies" nämns.

The Security Council shall, where appropriate, utilize such regional arrangements or agencies for enforcement action under its authority.

Avslutningsvis, för de som oroar sig över att omvärlden går för hårt fram emot Libyen så är det från ett sådant perspektiv förmodligen bättre att ledningen hanteras av NATO där Turkiet och Tyskland som var skeptiska mot insatsen kan göra sin röster hörda. Alternativet är att ledningen sköts enbart av USA, Frankrike och Storbritannien. Det är bra om NATO tar över ledningen eftersom det kommer att underlätta en harmonisering av mål och medel för denna insats, inom de ramar som anges av resolutionen från FNs säkerhetsråd. Det är inte lämpligt eller hållbart att USA, Frankrike och Storbritannien var för sig avgör dessa frågor.

Resolutionen ger rätt till mer än en flygförbudszon

FN har ännu inte publicerat resolution 1973(2011) på sin hemsida. Tidningen The Guardian har publicerat texten så den går att finna där. Min kollega Pål Wrange har tidigare kommenterat ett utkast till resolutionen vilket gjorde mig uppmärksam på att FNs säkerhetsråd inte bara upprättar en flygförbudszon utan därutöver ger omvärlden rätt att använda våld för att skydda civila. Det innebär att FNs medlemsstater kan attackera Gaddafis styrkor på marken, t.ex. stridsvagnar, artilleri och infanteri.

Protection of civilians

4. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya, including Benghazi, while excluding a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory, and requests the Member States concerned to inform the Secretary-General immediately of the measures they take pursuant to the authorization conferred by this paragraph which shall be immediately reported to the Security Council;

5. Recognizes the important role of the League of Arab States in matters relating to the maintenance of international peace and security in the region, and bearing in mind Chapter VIII of the Charter of the United Nations, requests the Member States of the League of Arab States to cooperate with other Member States in the implementation of paragraph 4;

Flygförbudszonen behandlas separat i stycke 6-12.

No fly zone

6. Decides to establish a ban on all flights in the airspace of the Libyan Arab Jamahiriya in order to help protect civilians;

7. Decides further that the ban imposed by paragraph 6 shall not apply to flights whose sole purpose is humanitarian, such as delivering or facilitating the delivery of assistance, including medical supplies, food, humanitarian workers and related assistance, or evacuating foreign nationals from the Libyan Arab Jamahiriya, nor shall it apply to flights authorised by paragraphs 4 or 8, nor other flights which are deemed necessary by States acting under the authorisation conferred in paragraph 8 to be for the benefit of the Libyan people, and that these flights shall be coordinated with any mechanism established under paragraph 8;

8. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General and the Secretary-General of the League of Arab States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to take all necessary measures to enforce compliance with the ban on flights imposed by paragraph 6 above, as necessary, and requests the States concerned in cooperation with the League of Arab States to coordinate closely with the Secretary General on the measures they are taking to implement this ban, including by establishing an appropriate mechanism for implementing the provisions of paragraphs 6 and 7 above,
....

Om syftet är att skydda civilbefolkningen är det logiskt att FNs säkerhetsråd inte bara beslutar om att införa en flygförbudszon utan även ger de stater som avser att ingripa militärt större befogenheter. Annars skulle Gaddafis överlägsna övertag gentemot rebellerna bestå och flygförbudszonen skulle inte tjäna sitt syfte.

Media
DN I SvD I Mathias Sundin

Uppdatering
Här finns resolutionstexten och protokollsanteckningar från säkerhetsrådets möte

Flygförbudszon över Libyen och Gaddafi till ICC

Det verkar pågå ett intensiva förhandlingar i FNs säkerhetsråd om Libyen där flera folkrättsliga frågeställningar aktualiseras.

Skyldighet att skydda och flygförbudzon
Enligt Aftonbladet verkar USA driva krav om att FNs säkerhetsråd ska ta beslut om flygförbudszon över Libyen, dvs förhindra Gaddafis bombning av oppositionella. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen säger till Reuters att Nato ”har tillgångar som kan användas i en situation som denna”. I Fokus kommenterar jag möjligheten till våldsanvändning gentemot Libyen och begreppet "skyldighet att skydda". Intervjun gemomfördes för några dagar sedan och därför var jag ganska försiktig beträffande utsikterna för militär intervention gentemot Libyen. Nu verkar det bli verklighet eftersom det är nödvändigt. Jag rekommenderade journalisten Anders Billing och gör det samma nu till andra journalister, kontakta Jur. dr Diana Amneus om principen "skyldighet att skydda". För tre år sedan lade hon fram sin avhandling "The Responsibility to Protect by Military Means : Emerging Norms on Humanitarian Intervention?" vid Stockholms Universitet.

Domstolsprövning i Haag
SvD rapporterar att Frankrike och Storbritannien har föreslagit FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som bl.a. innebär att man vänder sig till Internationella brottmålsdomstolen för att klargöra om brott mot mänskligheten begåtts av landets ledare under det nu pågående upproret. Libyen är förvisso inte ansluten till Romstadgan för ICC men säkerhetsrådet kan likväl ge domstolen behörighet över brott i Libyen med stöd av artikel 13(b) Romstadgan. Om det går som Frankrike och Storbritannien föreslår, innebär det att Gaddafi snart kan vara arresterad och överförd till Haag.

Personligen skulle jag välkomna såväl en flygförbudszon över Libyen som arrestering och överförande av Gaddafi till Haag. Jag hoppas att Staffan Danielsson fått svar på en del av sina funderingar.

Bloggar
Christoffer Fagerberg

Stuxnet och folkrätt

För några dagar sedan fick jag frågan om hur man ska se på attacken med dataviruset Stuxnet mot den nukleära anläggningen i Natanz (Iran) från ett folkrättsligt perspektiv. I media framförs det uppgifter om att USA och Israel står bakom Stuxnet med avsikten att försena alternativt förhindra Iran från att kunna framställa kärnvapen.

En fråga är om angreppet med Stuxnet ska jämställas med ett väpnat angrepp och därmed värderas utifrån FN-stadgans regler om våldsanvändning mellan stater (jus ad bellum). Om allvarliga IT-attacker kan betraktas som våldsanvändning, då får sådana IT-attacker endast användas i självförsvar eller i enlighet med ett mandat från FNs säkerhetsråd. Vad beträffar förebyggande självförsvar, finns ett visst utrymme för våldsanvändning genom "anteciperat självförsvar" mot omedelbart överhängande hot men "preventivt självförsvar" gentemot avlägsna och vaga hot är inte tillåtet. En annan fråga är om användande av Stuxnet är i enlighet med den humanitära rätten (jus in bello) då den kan få konsekvenser för civila objekt, även utanför Iran.

Johan Sigholm har skrivit en text där han förklarar att nu när Stuxnet-viruset har spridits så kan det laddas ned, förses med nya direktiv och därmed fås att angripa och allvarligt skada exempelvis svenska tillgångar. Ett exempel på ett möjligt scenario demonstrerades av FOI som inledning till Folk och Försvars rikskonferens (se del 2 vid 37.20 och 47.20 i detta inslag). Om det är stater som skapat det ursprunliga viruset, vilket ansvar har dessa stater för att viruset förses med nya direktiv och används mot anläggningar utanför Iran?

Duncan Hollis skrev igår ett bra blogginlägg om Stuxnet utifrån resonemang om jus ad bellum och jus in bello. När jag sökte svar hittade jag även en äldre artikel av Michael N. Schmitt. Duncan Hollis har också skrivit en längre artikel. Jag kunde även konstatera att medan jag varit föräldraledig har min egen institution anställt en ny doktorand, Maeve Dion, vars avhandlingsprojekt verkar ta upp frågor inom detta område. Ska tala med henne så fort hon är anträffbar.

Resolutionstexten från Kampala

För några dagar sedan skrev jag två inlägg om översynskonferensen i Kampala för internationella brottmålsdomstolen där det bl.a. togs det historiska beslutet att ge domstolen jurisdiktion över aggressionsbrottet (brott mot freden). Nu finns den officiella resolutionstexten tillgänglig här. Övriga texter från konferensen finns här. Jag har uppfattat att från svensk horisont betraktas resultatet av översynskonferensen som mycket positivt.

Historisk överenskommelse angående aggressionsbrottet

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har sedan 2002 haft jurisdiktion över krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, men inte aggressionsbrottet (brott mot freden). AFP rapporterar att staterna som deltar på översynskonferensen i Kampala för ICC nått en överenskommelse om att ge domstolen jurisdiktion över aggressionsbrottet. När domstolens stadga antogs i Rom 1998 var det omöjligt att nå en överenskommelser utan istället hänsköts frågan till den konferens som nu äger rum.

Överenskommelsen är en kompromiss mellan de som vill att domstolen ska stå helt fri från FNs säkerhetsråd och stater som vill att eventuella rättsprocesser görs beroende av att säkerhetsrådet först har funnit att aggression ägt rum. I säkerhetsrådet har som bekant de fem permanent medlemmarna var för sig vetorätt.

Av AFPs artikel framgår följande. Överenskommelsen kommer först att träda ikraft 2017 och således är det endast aggressionshandlingar efter denna tidpunkt som domstolen kan pröva. Även om det i första hand är säkerhetsrådet som ska avgöra om aggression ägt rum så kan domstolen under vissa omständigheter pröva fall utan ett föregående beslut av säkerhetsrådet. Det senare gäller endast medborgare i stater som anslutit sig till domstolens stadga och som inte begärt ett undantag beträffande aggressionsbrottet. Om säkerhetsrådet hänskjuter frågan till domstolen så kan även medborgare i stater som inte anslutit sig till Romstadgan ställas till svars. I balansen mellan olika intressen har stor vikt lagts vid staters suveränitet och att säkerhetsrådets roll vad avser internationell fred och säkerhet. Detta är förvisso en kompromiss men likväl en historisk händelse.

När jag 2001 skrev mitt examensarbete i juridik om ICC och aggressionsbrottet så var ämnet lite udda, en uppsats om en domstol som ännu ej fanns och ett brott som domstolen inte hade jurisdiktion över. Det har hänt en del sedan dess och jag har försökt att följa frågan. Det blir första gången sedan rättegångarna mot andra världskrigets förbrytare i Nürnberg respektive Tokyo som en internationell domstol kan döma individer för detta brott.

För mer bakgrund läs mina inlägg från den 17 maj och den 1 juni 2010.

Uppdatering. Nu rapporterar SVT om saken.

Översynskonferensen för Internationella Brottmålsdomstolen har öppnat

Igår (måndag) öppnade översynskonferensen för Internationella Brottmålsdomstolen. Det innebär att delar av domstolens stadga kommer att kunna revideras. Det största intresset kommer att riktas mot frågan huruvida domstolen ska ta upp mål som rör individuellt straffansvar för aggressionsbrottet. Ingen internationell tribunal eller domstol har haft en sådan befogenhet sedan Nürnbergtribunalen och Tokyotribunalen.

Jag skrev ett inlägg om det för två veckor sedan.

En som uttalat sig kritisk mot att ICC ska få en sådan befogenhet är Richard Goldstone, den förste chefsåklagaren vid tribunalen för f.d. Jugoslavien och Rwanda, senare ledare för FNs undersökning av Gazakriget. Via bloggen Opinio Juris hittar jag följande text av Goldstone i New York Times, 26 maj 2010.

Based on my experience as an international prosecutor, and speaking as a strong supporter of the International Criminal Court, I think it would be a mistake to add the crime of aggression to the Court’s docket now. The issue should be deferred again.

By any measure, the I.C.C. has gotten off to a strong start in generating international support and demonstrating its potential to address the problem of impunity for serious international crimes.

But it also has encountered charges of politicization and is still learning, as an institution, how to exercise effectively its jurisdiction over genocide, crimes against humanity and war crimes.

One of the greatest challenges I faced as prosecutor at the International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (I.C.T.Y.) was convincing the Serbian public that the court was not a politically motivated conspiracy against Serbia. This challenge would have been immensely greater — perhaps impossible — if the Tribunal’s jurisdiction had included the crime of aggression. That would have required me to investigate and potentially prosecute the decision to go to war — which is inherently a profoundly political decision.

Prosecuting that decision would have inflamed Serbian suspicions of a conspiracy; choosing not to prosecute would have incited countervailing charges that the Tribunal was not fulfilling its mandate. Such a debate would have diverted attention and energy from the imperative of fairly and effectively providing justice and accountability for the grave crimes then being committed against civilians in the former Yugoslavia.

Now is not the time for the I.C.C. to risk embroiling itself in similar controversy. The issues that would arise from dealing with allegations of aggression would give ammunition to critics who claim it is a politicized institution.

Lite oväntat att detta kom från Goldstone men det gör det än mer tankeväckande. En del vänsterliberala folkrättsjurister i USA undrar skämtsamt vad folkrättsprofessorn Dershowitz ska säga. Han är traditionellt hökaktig och brukar ofta ta motsatt position gentemot Goldstone, ska Dershowitz nu ta ställning för att ICC ska ha kompetens över aggressionsbrottet?

Kriminalisering av aggressionskrig

När Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC) antogs 1998 kunde staterna inte enas om domstolen skulle ha jurisdiktion över aggressionsbrottet, dvs fall då en stat med militärt våld angriper en annan stat i strid med folkrätten. Staterna kunde inte heller enas om en definition av brottet. De fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd stödde förslag om att en domstolsprövning förutsatte att FNs säkerhetsråd först hade konstaterat att aggression ägt rum. Det skulle innebära att vart och ett av de fem permanenta medlemmarna skulle kunna blockera en prövning genom sin vetorätt. På andra sidan stod framförallt stater från alliansfria stater i tredje världen som ville att ICC skulle stå fri från FNs säkerhetsråd.

Kompromissen blev att frågan skulle avgöras av en översynskonferens sju år efter domstolens stadga trätt ikraft. Domstolen har därför endast jurisdiktion över folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Eftersom stadgan trädde ikraft 2002 skulle översynskonferensen ha genomförts 2009, men konferensen ska istället genomföras den 30 maj till den 11 juni 2010 i Kampala, Uganda.

Detta är politik på högsta nivå och om staterna lyckas definiera aggressionsbrottet och ge domstolen jurisdiktion så vore det en sensation.

När jag 2001 skrev mitt examensarbete i juridik fanns ännu inte ICC eftersom domstolens stadga inte trätt ikraft. Jag skrev ändå en uppsats under rubriken "The International Criminal Court and the Crime of Aggression". I efterhand hittar jag en hel del brister i uppsatsen men en del kan vara intressant. Utöver att beskriva gällande rätt de lege lata försökte jag att de lege ferenda ge ett förslag på brottet skulle kunna definieras och infogas under domstolens jurisdiktion. Mitt förslag till definition var följande.

For the purposes of the present Statute, the crime of aggression means the use of armed force, including the initiation thereof, by an individual who is in a position of exercising control or directing the political or military action of a State against the territorial integrity or political independence of a another State, in manifest contravention of the UN Charter.

Nu har det funnits en arbetsgrupp som arbetat sedan 2002 med frågan (och tidigare arbete i en förberedande kommission, 1999-2002). Vad jag förstår har Liechtenstiens förslag fått ett brett stöd. Enligt detta förslag ska brottet definieras på följande sätt.

1. For the purpose of this Statute, “crime of aggression” means the planning, preparation, initiation or execution, by a person in a position effectively to exercise control over or to direct the political or military action of a State, of an act of aggression which, by its character, gravity and scale, constitutes a manifest violation of the Charter of the United Nations.

2. For the purpose of paragraph 1, “act of aggression” means the use of armed force by a State against the sovereignty, territorial integrity or political independence of another State, or in any other manner inconsistent with the Charter of the United Nations. Any of the following acts, regardless of a declaration of war, shall, in accordance with United Nations General Assembly resolution 3314 (XXIX) of 14 December 1974, qualify as an act of aggression:

(a) The invasion or attack by the armed forces of a State of the territory of another State, or any military occupation, however temporary, resulting from such invasion or attack, or any annexation by the use of force of the territory of another State or part thereof;

(b) Bombardment by the armed forces of a State against the territory of another State or the use of any weapons by a State against the territory of another State;

(c) The blockade of the ports or coasts of a State by the armed forces of another State;

(d) An attack by the armed forces of a State on the land, sea or air forces, or marine and air fleets of another State;

(e) The use of armed forces of one State which are within the territory of another State with the agreement of the receiving State, in contravention of the conditions provided for in the agreement or any extension of their presence in such territory beyond the termination of the agreement;

(f) The action of a State in allowing its territory, which it has placed at the disposal of another State, to be used by that other State for perpetrating an act of aggression against a third State;

(g) The sending by or on behalf of a State of armed bands, groups, irregulars or mercenaries, which carry out acts of armed force against another State of such gravity as to amount to the acts listed above, or its substantial involvement therein.

Mitt förslag överenstämmer väl med första stycket i Liechtensteins förslag: 1) Aggression är ett brott som endast politiska och militära ledare kan göras ansvariga för, 2) det ska röra sig om aggression och 3) det ska vara en uppenbar (manifest) överträdelse av FN-stadgan vilket höjer ribban för vilka handlingar som kan anses vara brottsliga. Liechtensteins förslag har därutöver definierat vad aggression är för något genom att ta sin utgångspunkt i resolution 3314 från 1974. Jag skriver om nämnda resolution i min uppsats på sidan 20-23 men tog ej med den i mitt förslag eftersom viktiga stater som Kina och USA inte stödde denna definition.

När det gäller relationen till FNs säkerhetsråd så innehöll min uppsats en idealistisk, men ganska naiv lösning där FNs säkerhetsråd godkännande inte var en absolut förutsättning. Man återfinner ett liknande förslag i alternativ 2 till Liechtensteins huvudförslag (se sid. 10).

Som sagt, det vore en sensation om staterna lyckas definiera aggressionsbrottet och ge domstolen jurisdiktion över brottet. Jag kommer att ha anledning att återkomma till detta när konferensen sätter igång.

Renässans för folkrätten i amerikansk utrikespolitik?

Pål Wrange, doktor i folkrätt, har invigt sin blogg och skrivit ett intressant inlägg om Obama och folkrätten. Inte helt oväntat kommer även den nya amerikanska administrationen att drivas av realpolitiska hänsynstaganden snarare än idealism, men det finns några undantag.

Att Obama vill att USA ska ratificera havsrättskonventionen ligger helt i USAs intressen. Det pågår en intensiv kamp mellan de arktiska staterna där de försöker leda i bevis att deras kontinentalsocklar mot Arktis sträcker sig så långt ut som möjligt. Som den enda av de fem arktiska staterna har USA inte ratificerat havsrättskonventionen som reglerar dessa frågor och därmed förlorar man insyn och möjlighet att påverka processen där gränserna ska fastslås. Detta förstod redan George W Bush.

Obama vill inte heller utesluta användandet av preventivt våld, den s.k. Bushdoktrinen. Pål Wrange bedömer att Obama endast gör en nedskrivning och inte en avskrivning av denna doktrin. Det är dock oklart om Obama anser att användandet av preventivt våld är i enlighet med folkrätten.

Obamas försiktiga inställning till ICC där han vill rådfråga sina militära ledare och närmare undersöka domstolens hittillsvarande arbete är också ett utslag av att han bevakar amerikanska intressen. Det är troligt att den avskrivning som ICC:s åklagare gjort beträffande anmälningarna mot Storbritannien för påstådda förbrytelser i Irak kommer att lugna USA.

En mer idealistik linje kan anas beträffande Guantanamolägret, som Obama vill stänga. Han vill att USA ska tillämpa Genèvekonventionerna och upphöra med användandet av "extreme rendition" (informella överlämnanden av fångar) gentemot brottslingar.

Även om Obama i stort kommer att hålla fast vid USA:s tidigare folkrättsliga positioner tror jag denna något mjukare linje kommer möta större acceptans, förståelse och stöd från omvärlden, inte minst från folkrättskåren.

Media
SvD, Aftonbladet, DN

Världen blir tryggare med Obama vid rodret

I den amerikanska presidentsvalsdebatten presenterar John McCain sig som det trygga säkerhetspolitiska valet. Svenska borgerliga debattörer som Johan Ingerö och Dick Erixon verkar driva samma tes.

Jag hävdar motsatsen. Barack Obama var en av få amerikanska politiker som argumenterade mot ett angrepp av Irak före själva invasionen 2003. Det är ett tecken på att Obama kan hålla sig kylig och rationell men samtidigt värdestyrd i svåra situationer. Det är en sådan president som behövs i Vita Huset.

Jag anser liksom Barack Obama att väpnade interventioner kan användas för förhindra folkmord och allvarliga brott mot mänskligheten, men det var inte aktuellt i Irak 2003. Jag hade inte haft några invändningar om USA med vapenmakt hade avsatt Saddam Hussein med våld i samband med gasattackerna 1988 mot den kurdiska staden Halabja. USAs angrepp 2003 var 15 år för sent.

Utan att göra några andra jämförelser med Obama, så har jag liknande erfarenhet av att gå emot strömmen vad avser Irakfrågan då jag närmast ensam inom folkpartiet argumenterade mot angreppet 2003, såväl före som direkt efter. Det innebär inte att vi måste ställa oss på samma sida som religiösa fundementalister och självmordsbombare, vilket jag skrivit om i Aftonbladet.

Vi ska bevara huvudregeln i FN-stadgan som anger att FN-mandat ska finnas när omvärlden vill förhindra folkmord eller motsvarande handlingar med våld. I nödvärnssituationer anser jag att en sådan intervention kan ske även om FN:s säkerhetsråd är blockerat genom veto. Detta gäller endast nödvärnssituationer och inte vid en allmän önskan av regimförändring i ett land med auktoritärt styre. Demokrati kan inte tvingas fram på spetsen av en bajonett.

Per Svensson skriver följande i en mailväxling återgiven i Sydsvenskan. Mailväxlingen är mer tydlig i denna pdf.

Irakriget har inneburit att en av 90-talets stora liberala landvinningar har komprometterats, kanske ohjälpligt. Jag tänker då på den för inte så länge sedan brett accepterade tanken att individers rättigheter väger tyngre än regimers, det vill säga att det är legitimt för omvärlden att intervenera i stater där det pågår folkmord eller där de mänskliga rättigheterna på andra och fundamentala sätt satts ur spel. Erfarenheterna från Bosnien och Rwanda hade tvingat världen att acceptera denna princip, den så kallade liberala interventionismen. George Bush har nu smulat sönder den. Det är en katastrof.

Johan Norberg är inne på samma spår i samma mailväxling.

Det vi lärt oss – igen – av misslyckandet i Irak är att vi inte kan bomba fram demokrati, det var en felaktig triumfatorisk idé. Liberala institutioner måste växa fram ur en inhemsk utveckling för att verkligen slå rot. Därvidlag är Tyskland och Japan undantag delvis för att de redan hade en historia av modernisering med vissa liberala inslag, dels med de specifika omständigheterna som följer av totalt nederlag i ett angreppskrig och en lång, benhård ockupation. Men liberal interventionism kan fortfarande fungera för att hindra akuta människorättsbrott. Bomber må vara dåliga på att bygga upp, men de är bra på att förstöra saker - även dåliga saker. Det kommer bli svårare att få opinionen med sig för att hindra ett nytt Rwanda på grund av Irak, men det beror på en sammanblandning, inte på en logisk följd.

Mot bakgrund av den närmast ensidiga ställningstagandet 2003 bland borgerliga politiker för Irakkriget välkomnar jag att liberaler som Per Svensson och Johan Norberg tar avstånd från de ibland katastrofala inslagen i amerikansk utrikespolitik. Jag är övertygad om att Obama är den mest lämpade kandidaten för att trovärdigt återföra USA till rollen som en fyrbåk för demokrati och jämlikhet.

Media och bloggar om USA-valet
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Expressen, Aftonbladet, PromeMorian, Annie Johansson, Mitt i steget

Finns det en gemensam måttstock för Abchazien, Sydossetien och Kosovo?

I ett tidigare inlägg har jag nämnt Carl Bildts förhålladen till Kosovointerventionen 1999 och Rysslands intervention 2008. Läs mer på Carl Bildts blogg och lyssna på Sveriges Radio. Han pekar på tre skillnader mellan Kosovo och Georgien. För det första fokuserar Carl Bildt på den etniska sammansättningen före konfliktutbrotten i respektiva territorium. Före konflikten 1999 var 90 procent av Kosovos befolkning kosovoalbansk medan det fanns fler georgier än abschazier i Abchazien,vilket talar för att Kosovoalbanerna har rätt till självbestämmande medan abchazerna inte har det. Annars skulle etnisk rensning belönas. För det andra fanns det efter konflikten i Kosovo en FN-administration under ett kapitel VII-mandat. Avslutningsvis initierade FN förhandling om Kosovos status. Min bedömning är likväl att Carl Bildt, liksom amerikanska och ryska politiker har svårt att hålla en rak folkrättslig linje mellan Kosovo, Abchazien och Sydossetien.

Ett radikalt förslag vore följande. Serbiens utrikesminister Vuk Jeremic deklarerade den 15 augusti 2008 att Serbien ville att internationella domstolen (ICJ) skulle pröva Kosovos status och självständighetsförklaring. Serbien kommer att acceptera utslaget även om det skulle innebära att landet måste ge upp Kosovo. Initiativet från Serbien bör välkomnas. Det radikala förslaget vore att de inblandade parterna accepterar att Abchaziens och Sydossetiens status prövas av ICJ samtidigt som Kosovo. Ryssland, USA, EU-stater, Serbien och Georgien kan inför ICJ förklara hur de ser på territoriell integritet, FN-stadgans våldsförbud, humanitär intervention, folks rätt till självbestämmande och hur detta ska tillämpas. ICJ får därefter behandla Kosovo, Sydossetien och Abchazien samtidigt och identifiera allmängiltiga regler. Det blir då svårt att tillämpa skilda regelverk och dubbla måttstockar. Eventuella skillnader i utfall mellan de nämnda situationerna måste ICJ motivera på ett transparant sätt. Detta förslag, liksom folkrätten i övrigt, bygger på att stater underkastar sig gemensamma normer istället för att internationella relationer ska styras av staters intressen som geopolitik och kontroll över naturrresurser. Tvister mellan stater ska lösas i domstol istället för på slagfältet.

Det är tveksamt om ovanstående förslag är inom räckhåll. Min syn är att stormakterna agerar realpolitiskt, de drivs framförallt av intressen och inte av gemensamma normer. Samtidigt bygger folkrätten på att det är stater, särskilt stormakterna, som bestämmer de gemensamma normerna, vilket gör problemet uppenbart. Det är bra att mindre stater som Sverige och vi folkrättsjurister vill annat, men vi måste medge diskrepansen mellan det önskvärda och verkligheten. Det är kanske därför jag forskar inom ett annat område av folkrätten där stormaktspolitiken inte gör sig gällande på samma sätt (internationell straffprocessrätt)...

Media och bloggar
DN, SvD, SvD:s ledare, SvD Brännpunkt, Alla dessa dagar, Farmorgun

Hur förhåller sig konflikten Georgien-Ryssland till folkrätten?

Idag medverkade jag i ett seminarium om Georgien-Ryssland. Jag talade under rubriken "Det folkrättsliga perspektivet" och mina slutsatser kan sammanfattas enligt följande.

1. Sydossetiens och Abchaziens folkrättsliga status
Ryssland gör inga anspråk för närvarande på att Sydossetien och Abchazien är en del av Rysslands territorium. Är de istället självständiga stater? Sydossetien och Abchazien uppfyller två av tre kännetecken för en stat, de har definierat i) territorium och ii) befolkning, men frågan är om iii) deras regering utövar kontroll över respektiva territorium. Ingen annan stat har ännu erkänt territorierna som suveräna stater. Vidare har jag uppfattat en skillnad då Abchazien strävar efter självständighet medan Sydossetien vill ansluta sig till Ryssland. Abchazien har också en större befolkning, verkar ha en mer livskraftig och självständig statsbildning än Sydossetien. Min slutsats blir därför att Abchazien med reservation kan de facto betraktas som en stat medan detta inte är fallet med Sydossetien.

Om territorierna ännu ej är stater, har Sydossetierna respektive Abchazerna rätt till självbestämmande i form av en självständig stat? Enligt traditionell folkrätt nej. Nationella minoriteter, till skillnad från folk, har inte rätt till självbestämmande. Kolonier som skiljs med saltvatten från kolonisatören anses ha rätt till självbestämmande, men till denna kategori hör varken Sydossetien eller Abchazien. Därför blir svaret nej, Sydossetierna respektive Abchazerna har inte rätt till självbestämmande i form av en självständig stat. Kosovos självständighetsförklaring 2008 komplicerar saken.

2. Jus Ad Bellum (Rätten att gå i krig)
Rysslands agerande är en överträdelse mot FN-stadgans våldsförbud då deras agerande inte falller under de två undantag som tillåter våldsanvändning, nämligen vid i) självförsvar vid attack mot det egna eller annan stats terriorium, och ii) beslut av säkerhetsrådet enligt kapitel VII.

Ryssland har åberopat Kosovointerventionen från 1999 som exempel på att deras agerande är folkrättslig tillåtet. Här måste vi erkänna att Kosovointerventionen försvagat FN-stadgans våldsförbud. Jag har dock svårt att se det inom folkrätten utvecklats en sedvana som tillåter humanitär intervention utan FN-mandat. Det vi möjligtvis ser är en kollaps för FN-systemet.

Jag anser att Rysslands argument att de får använda våld för att skydda egna medborgare är svagt. De finns få liknande exempel (Entebbe 1976 och Grenada 1983) men i båda dessa fall rörde det medborgare som hade stark koppling till moderlandet och särskilt vad beträffare Entebbe var våldsanvändningen begränsad till att återföra medborgarna till det egna territoriet. Detta är inte fallet i den aktuella konflikten.

3. Internationella brott
Det finns tre internationella brott med förankring i sedvanerätten, nämlingen i) folkmord, ii) brott mot mänskligheten, och iii) krigsförbrytelser. Min bedömning är att Georgiens artilleribeskjutning av Tschinvali möjligtvis är en krigsförbrytelse, men ej folkmord. Beroende på vad som faktiskt har hänt, kan det alltså gällande att båda sidor gjort sig skyldiga till brott.

4. Juridisk tvistlösning i Haag
Båda sidor har förklarat att de vill få saken rättsligt prövad. Två domstolar i Haag skulle kunna utöva jurisdiktion: i) Internationella Domstolen (ICJ) som dömer i tvister mellan stater och ii)

Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) som prövat individuellt straffansvar för individer. Som jag tidigare skrivit har ICC:s åklagare rätt redan nu att utöva jurisdiktion beträffande såväl ryska, sydossetiska som georgiska överträdelser. Jag har dock justerat min slutsats, Putin och Medvedev omfattas förmodligen av immunitet.

Vad gäller ICJ krävs det som huvudregel att de tvistande staterna (Ryssland och Georgien) båda accepterar domstolens jurisdiktion. Vad jag förstår har Georgien stämt Ryssland enligt rasdiskrimineringskonventionen (CERD) som medger automatisk jurisdiktion, förutsatt att kriterierna i tvistlösningsklausulen (artikel 22) är uppfyllda.

5. Konsekvenser för folkrätten (särskilt punkterna 1 och 2)
Antingen får vi se en försvagning av FN-systemet och folkrätten, eller så kan FN-systemet bevaras om både västmakterna och Ryssland hanterar Kosovo, Sydossetien och Abchazien som som extraordinära situationer som ej ska upprepas.

Recension av Bildt och Reinfeldt under frågestunden
Under frågestunden var det en i publiken som bad panelen recensera Fredriks Reinfeltds och Carl Bildts agerande. Jag var den enda som vågade mig på detta och mitt svar var att Carl Bildt sedan sitt tillträde som utrikesminister 2006 justerat Sveriges folkrättsliga linje beträffande folks rätt till självbestämmande och humanitär intervention i en mer traditionell inriktning, dvs. skepticism till dessa fenomen. Detta förklarade jag med Carl Bildts realpolitiska linje och att han redan i samband med Kosovos självständighetsförklaring befarat den utveckling som nu har inträffat i Kaukasus. Jag redogjorde också för att folkpartiet och socialdemokraterna i dessa frågor har drivit en mer radikal folkrättslig linje. Jag tror att socialdemokraterna i sitt interna partiråd är på väg tillbaka till en mer traditionell linje. Får se om folkpartiet står fast. Jag misstänker att folkpartisterna menar att det finns en skillnad mellan Kosovointerventionen 1999 och Sydossetieninterventionen 2008.

Media och bloggar
DN, SvD, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Expressen, Folkpartiet i Nacka, Farmorgun, HAX, Johan Ingerö, Johan Norberg