Gästinlägg Bertil Hansson: Vi måste komma till tals

Nedanstående text är författad av Bertil Hansson, f.d. kommun- och kyrkominister (fp), Fp Göteborg. Han är 90 år gammal och FRA-förespråkarna säger att kritikerna bara är ungdomar.

Bertil Hansson idkar som folkpartist självkritik så jag hoppas att attackerna mot centern och moderaterna möter acceptans. Han har godkänt att jag lägger upp denna text på bloggen. Han har också ställt sig bakom uppropet.

Artikel till Göteborgsliberalen september 2008

FRA 16.8.2008

Vi måste komma till tals……
Vi måste komma till tals
som partimedlemmar med varandra,
med vår styrelse,
med partiledningen, riks-, regionalt och lokalt,
med våra riksdagsledamöter.

Sommarlovet kom och den stora tystnaden bröt ut. Det fanns kanske en del som välkomnade detta. Det förvirrade skeendet inför riksdagsbehandlingen av FRA-propositionen kastade ett obarmhärtigt avslöjande ljus över alliansregeringens klantiga hantering av frågan, inte bara under de senaste veckorna dessförinnan utan under hela bordläggningsåret med mörker kring det som skedde – om det nu över huvud tager skedde något förrän i sista stund. Och i denna sista stund surrade ryktena vilt kring vad som hände i riksdagsgrupperna med tal om partipiskor som ven genom luften.

Talträngda politiker, unga och garvade, från C och M lät höra sig. Med bitterhet kunde vi liberaler lyssna till hur mer eller mindre ledande politiker därifrån tog till orda, dessa två partier som saknar egen idehistoriskt grundad laddning, argumenterande med darr på rösten och med stora ord mot FRA-förslaget som allvarligt stridande mot ”liberala värderingar!” Det man inte har av egen kraft ”lånar” man och sådan är samhällsutvecklingen att det ofta gör sig bra att framträda i lånade liberala fjädrar. Gösta Bohman var en av de första som gärna använde den tekniken och ”liberal” gjorde sig naturligtvis bättre än det egentligen intetsägande ”moderat”. Centerledaren Johansson gjorde ett misslyckat försök att lära sina egna och andra att att centerpartiets politiska idéologi var ”humanekologi” men Maud Olofsson insåg snart att ”liberal” var mycket mera gångbart. Och handlar därefter också i dag.

Moderater och centerpartister dominerade länge debatten i väntan på riksdagsbehandlingen
och talade sig varma om nödvändigt ”liberalt” motstånd. Tystnaden från liberalt håll var öronbedövande. Länge fick vi liberaler, som hatar ”Callocain-samhället, vänta på fp-röster som vågade gå mot den officiella partilinjen. De liberala ungdomarna visade vägen och tog ställning. Fler följde efter, den fronderande aktiviteten var av många efterlängtad men inte alltid entydig. Och bättre blev det inte genom tillsättandet av den s.k. referensgruppen. Riksdagsgruppens ledare, Johan Pehrson, var redan i den tidigare rollen som rättspolitisk talesman oförstående för dem som i likhet med mig länge varit kritiska mot partiets enligt min mening oliberala hållning i de alltmer aktuella integritetsfrågorna.

Vårens olyckliga riksdagsbeslut var det senaste i ett över tioårigt skeende, där avlyssnings- och storebrorssamhället successivt och enligt lagen om de små stegens förbannelse brett ut sig. Vårt parti tog ett ödesdigert steg i den riktningen genom att 2003 i princip godkänna buggningen och skrev in den i vårt rättspolitiska program Lyhördheten för och överseendet i svensk politik med Bush-administrationens förakt för mänskliga rättigheter liksom tigandet inför reprimander från FN-organ och Amnesty med hård kritik av både förra och nuvarande regerings beslut på detta område, sätter sina spår.

Det var därför som styrelsen för Folkpartiet i Göteborg för några år sedan på mitt förslag gjorde ett uttalande som tillställdes centrala partistyrelsen och där vi i klartext tog avstånd från de tendenser i den dåvarande partiledningen, som andades uppskattning av ”hårda tag”, buggning, EU-beslutet om registrering av all teletrafik och andra ur liberal synvinkel förkastliga metoder, t.ex. Jan Björklunds förslag om samverkan mellan SÄPO och skolan i jakten på terrorister.

Mot ovanstående bakgrund med mycken dunkelhet kring vad som skett och vad som inte skett anser jag att vi som parti inte kan gå in i den nya arbetsterminens viktiga verksamhet utan att försöka komma till tals med varandra.. Styrelsen har därvid ett särskilt ansvar och jag tillåter mig att hänvisa till beslutet vid årsmötet i vintras med bifall till min motion om behovet av ständig kommunikation mellan styrelsen och partiets medlemmar. Jag har därför föreslagit styrelsen att omedelbart i början av höstens verksamhet kalla medlemmarna till partimöte för information och överläggning i den uppkomna situationen.

Allstatlighet contra den enskildes integritet – inspiration och vägledning i hanteringen av detta klassiska liberala problem har dagens Folkparti att finna i den västkustliberalism, vars stora namn är Torgny och Ingrid Segerstedt samt Waldemar Svensson i Ljungskile. Det är något för oss göteborgsliberaler att slå vakt kring och envetet lyfta fram i debatten.

BERTIL HANSSON

Gästinlägg av Ulf Keijer

I folkpartiet finns det många goda medlemmar som kämpar mot FRA-lagen, som kanske inte får den uppmärksamt de förtjänar. En av dem är Ulf Keijer. Han är förmodligen en av dem som inom folkpartiet tidigast började kritisera lagen. Han är medlem i folkpartiet Kungsholmen och sedan några månader är vi med på samma maillista där vi diskuterar FRA-lagen. En av FRA-förespåkarna på denna lista använde John Locke, liberalismens fader, som argument för lagen. Detta var ju naturligtvis helt fel. Här följer Ulf Keijers enormt välskrivna svar som jag fick dela med mig med till er. Det kan ju inte bara försvinna. Längst ner kan ni hitta mitt svar.

Ulf Keijer skriver
Hej,

IT-utvecklingen, och framför allt Webben från 1990-talet och framåt gav en känsla av att nu
skulle individerna få ett instrument som skulle göra dem, om inte jämbördiga med överheten i olika skepnader så ändå betydligt starkare i förhållande till rådande politiska system (d.v.s. demokratins faktiska sätt att fungera), där ”stakeholders” på olika sätt hade skaffat sig fasta positioner, såsom partier, intresseorganisationer, t.ex. facken, LRF, näringslivets toppar i storföretagen, massmedia, kommunerna i viss mån, etc. Den korporativa strukturen var ganska väl befäst i Sverige, samtidigt som de demokratiska formerna naturligtvis var intakta och knappast kunde kritiseras på formella grunder. Ett exempel på detta var de årliga Folk och Försvarsmötena i Sälen. Här fanns alla i den smeten. Almedalen är ett annat exempel. "Tyvärr" har där en del katter smugits sig in bland hermelinerna!

Men Webben erbjöd något radikalt nytt, och skakade om denna för överheten trygga struktur. Men för hur länge?

IT har potential att kontrollera allt vi gör och överheten hämtar successivt in det underläge som man upplever uppstod med IT-utvecklingens explosiva utveckling de senast 10-15 åren. Det är precis i det ljuset man måste se ett liberalt motstånd mot FRA-lagen. Lagen utvidgar regeringens och myndigheternas handlingsutrymme på obehagligt sätt, genom nya begrepp och gummiparagrafer. "Yttre militärt hot" ersätts med "Yttre hot" som motiv för signalspaning. Olika myndigheter skall kunna begära tjänster hos FRA. FRA skall också kunna åta sig uppdrag mot ersättning. Vilka uppdragsgivare och vilka sökbegrepp som då får användas är ospecificerat. Ett minimikrav vore att i lagen räkna upp vilka områden och med vilket syfte som spaning får ske på det civila området. Därmed skulle det vara enklare för granskare att följa upp om lagen följts och naturligtvis för medborgarna hur lagen är tänkt att fungera.

Överheten, nationalstaten Sverige, den svenska modellen, vårt korporativa samhälle, är trängt mellan å ena mellan globaliseringens förändringskraft (som det är svårt att göra något
åt för regeringen och dess funktionärer) och de enskilda medborgarnas nya möjligheter till att vidga sina handlingsmöjligheter, inte minst med hjälp av den nya kommunikationsteknologin (som man kanske kan göra något åt) . Medborgarnas ökade potential kan regering och riksdag försöka stävja, eftersom man sitter på lagstiftningsmonopolet enligt demokratins spelregler. FRA lagen med den uppenbara udd som utan tvivel finns riktad mot den enskildes integritet, trots mycket fagert tal, kan mycket väl ses som ett uttryck för den osäkerhet som ledningen i Sverige känner och som man naturligtvis vill reducera så långt det går. Hade man enbart velat signalspana per kabel mot Ryssland, som tidigare i samverkan med USA, hade det funnits betydligt enklare sätt att lösa det problemet, och utan den uppståndelse som nu kommit att ske.

Den stora risken med den lag som vi nu har fått att är att aptiten växer medan man äter. Spana på och fler och fler möjliga brottslingar kommer man kanske att hitta. Men lagstiftningen kan också påverkas av att vi inser att vi har mycket goda spaningsmöjligheter. Skräddarsydda regelverk, riktade mot vissa specifika målgrupper (läs väljargrupper) kan införas, eftersom missbruk i princip kan kontrolleras. Vi vet att det sker glidningar i uppfattningar om vad som är rätt och riktigt. På 1970-talet var samkörning av register som insamlats på olika sätt absolut tabu. De minnesgoda kanske kommer ihåg folk- och bostadsräkningarna på 70- och 80-talet. Det fick upphöra för folk protesterade mot den tidens intrång i vad som då upplevdes som den privata sfären. Det fanns en storebrorsdebatt då också. Nu är samkörning högsta visdom hos riksdagen, som anser att samkörning är viktigt för att "upprätthålla respekten för lagstiftningen" (d.v.s. för det man själv hittat på och inte fungerar som man räknat med)..

Folkpartiet kan inte överlåta åt (mp) och (v) att driva integritetsfrågorna. Fortfarande har väl folkpartiet en frihetlig ådra. Den sätts på prov just nu. En ny utredning är det krav jag anser folkpartiet måste driva. Och snegla - inte så lite - på integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Det har blivit lite olyckligt att den större frågan om individens integritet har
kommit i skymundan av FRA-debatten. Egentligen borde integritetsfrågorna lösas först
lagstiftningsmässigt och därefter spaningsfrågorna i en ny FRA-lag.

Ulf Keijer

Mitt eget svar
Jag tog den enkla vägen via wikipedia och skrev följande:

John Locke tog avstånd från Thomas Hobbes, när den senare förespråkade absolut monarki, "som Thomas Hobbes anvisat som den enda räddningen från 'allas krig mot alla' i naturtillståndet."

John Locke menade att "[n]aturtillståndet är inte ett krigstillstånd. Redan före staten finns en naturrätt, som var och en har över sin egen person och sin egendom. Men i avsaknad av en allmän lag och en gemensam rättsskipning blir naturtillståndet ett tillstånd av osäkerhet och bristande rättsskydd. Därför träffar medborgarna en fri överenskommelse om upprättandet av en statsmakt. Den överenskommelsen förnyas i tysthet av var och en när man uppnår myndighetsåldern och intar sin plats i en viss stat. Eftersom statsfördragets syfte är värnandet av individernas frihet kan det inte, såsom Hobbes lärde, innebära att man avstår från denna frihet. Statsmakten måste därför förbli i folkets händer. Folkets vilja tillkännages genom majoritetsbeslut, vilka bör gå ut på att värna individernas rätt och frihet."

Tack för att du fäste min uppmärksamhet vid Locke, liberalismens fader, han ger oss utmärkta argument mot FRA-lagen och att makthavarna ska följa folkets vilja.

Mark