Idag, 22 juli 2020, medverkade jag i två intervjuer om rättegångar som genomförs av kurdiska självstyret i norra Syrien.
SR P1 Ekot: Fritt fram för IS-tribunaler
SR P1-morgon: IS-kvinnor i Al-Hol-lägret kan ställas inför rätta
Jag kommenterar i SvD 15 augusti (14 augusti nätversionen) "Rättegången mot Lundin kan bli Sveriges längsta".
Jag har medverkat i media med anledning av Karadzic-domen.
Kommentator i SVT "Karadzic döms för folkmordet i Srebrenica" samtidigt som domen läses upp, du kan se det här (börjar efter 2 minuter).
Medverkar i SR P1 Studioett: "Besvikelse efter domen mot Karadžić"
Intervju i SVT (endast text): Folkrättsexpert: ”Inte bara en juridisk rättegång”. Jag läste ej citat och hade bett om vissa ändringar om möjlighet getts
DN debatt har publicerat min artikel "Politikerna måste ta ansvar när Karadzic-domen faller".
Är intervjuad i Sveriges Radio P1, Studio Ett, 24 februari 2016, ”Anhållen man misstänkt för krigsförbrytelser" se länk "Jurist om krigsbrott”
Jag har blivit intervjuad i Sveriges Radio Ekot: “Dom i dag i terrormålet i Göteborg”, Göteborgsposten: "Tredje man jagas efter terrordomen" och Aftonbladet: ”Ygeman om domen: Behövs lagskärpning”.
Stockholms tingsrätt ska idag kl. 11 meddela dom i mål som rör folkmord vilket blir första gången ett sådant brott prövas i svensk domstol. När svensk media har rapporterat om saken har ibland jämförelser gjorts med det norska mål som avgjordes den 14 februari 2013. Här finns en bakgrund till målet, bl.a. varför brister i norsk lagstiftning gjorde att den tilltalade åtalades för mord och inte folkmord.
Finns det fler fall i nationella domstolar vid sidan av de mål som avgjorts vid den internationella tribunalen för Rwanda (ICTR) i Arusha?
Viss vägledning kan man få genom Oxford Reports on International Law (som jag har bidragit till). Då hittar jag följande fall.
1. Kanada, Munyaneza, 22 maj 2009. Målet gällde folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i prefekturen Butare, Rwanda. Den tilltalade fälldespå samtliga åtalspunkter.
2. Rwandas överinstans (Ruhengeri ej att förväxla med ICTY). Semivumbi m.fl. Målet gällde folkmord. Fyra av de fem tilltalade fälldes för folkmord, en frikändes.
Därutöver finns en rad fall som gäller prövning av uppehållstillstånd/asyl avseende personer som misstänks ha medverkat i folkmordet samt utlämning av personer till Rwanda för rättegångar avseende folkmord i nämnda land.
Nedan finns andra fall som rör folkmord men inte Rwanda.
1. Nederländerna, Van Anraat, 9 maj 2007, Målet gällde en nederländsk affärsmans inblandning i användning av kemiska vapen gentemot och folkmordet av kurder i Irak. Van Anraat friades vad avser folkmord men fälldes för medverkan till krigsförbrytelser.
2. Tyskland, Sokolović, 21 februari 2001. Målet gällde folkmord i Bosnien och Hercegovina. Den tilltalade dömdes för medverkan till folkmord och krigsförbrytelser.
3. Tyskland, Jorgic, 12 december 2000, Målet gällde bl.a. folkmord i Bosnien och Hercegovina. Den tilltalade dömdes för flera brott, inklusive folkmord.
Här finns mina tidigare inlägg om folkmord och denna post rör det nu aktuella målet.
För journalister som vill skriva om dagens dom skulle jag rekommendera ett samtal till domare Lennart Aspegren. Han var domare i Akeyesumålet vid ICTR, det var den första domen någonsin med rubriceringen folkmord i en internationell tribunal/domstol. I Nurnberg åtalades inte under rubriceringen folkmord eftersom begreppet "folkmord" ej var etablerat när Nurnbergtribunalens stadga författades. Akeyesumålet är en av de största milstolparna vad avser internationell rättvisa. Jag anser inte att vi i Sverige har visat tillräckligt mycket värde och intresse i att en svensk var en av tre domare som avkunnade denna historiska dom. Stockholms Universitet gör sin del genom att Aspegren blir hedersdoktor med promovering den 27 september 2013, läs mer här. Lennart Aspegren medverkar också på Stockholms Universitets specialkurs "International Criminal Law" för vilken jag är kursföreståndare.
För lättillgänglig bakgrundsinformation om brottet folkmord skulle jag rekommendera utredningen "Internationella brott och svensk jurisdiction", SOU 2002:98, särskilt del B avsnitt 10.2 sid. 232-234.
Uppdatering. Här är intervju med mig i Expressen and SR Radio Sweden.
Oxford University Press has recently published International Criminal Procedure: Principles and Rules, a comprehensive study of international criminal proceedings. It was edited by Göran Sluiter, Håkan Friman, Suzannah Linton, Sergey Vasiliev, and Salvatore Zappalà
I was part of the group that wrote the part on Evidence, my own contribution was the sections "General Requirements for the Admission of Evidence" and "Prosecution Access to the Defence Material" (pages 1016-1043, 1099-1107).
I find the study very useful for research when going into new areas of interest. You can read more about the publication here.
I have written a paper with a summary of the Gotovina and Markač Trial Chamber judgment and Appeals Chamber judgment, in preparation for a panel discussion during the seminar “Transitional Justice in Former Yugoslavia through the Prism of the Gotovina-Markač Judgment”, Uppsala, Sweden, May 22, 2013. You can read the paper here.
Update. Rhodri Williams who participated in the seminar has written a blog post on the same matter.
Svea Hovrätt har meddelat frikännande dom i rörande folkrättsbrott. Dagens Eko rapporterar (lyssna vid 10.20) och jag ger en kort kommentar angående utsikterna att få saken prövad i Högsta Domstolen. Det kan bli svårt då Högsta Domstolen normalt endast tar upp fall av juridiskt principiella skäl och inte mål om ren bevisvärdering.
ICCs rättegångskammare har idag frikänt den kongolesen Mathieu Ngudjolo Chui.
Jag har ännu inte läst domen utan har bara tillgång till ett pressmeddelande. Rättegångskammaren har inte funnit det bevisat att Chui var befälhavare för Lendusoldaterna från Bedu-Ezekere i samband med attacken mot byn Bogoro den 24 februari 2003. Därför blev han frikänd.
Rättegångskammaren verkar inte anse bevisning håller vad avser den åtalade formen för Chuis gärningsmannaskap. Detta är särskilt intressant då rättegångskammaren skjutit upp domen avseende den medåtalade Katanga. Domen mot Katanga har skjutits upp eftersom rättegångskammaren vill pröva hans ansvar enligt ett annat gärningsmannaskap än vad som är åtalat för, ett beslut som kritiserats av professor Schabas.
En sak i pressmeddelandet påminner om Quickdebatten och huruvida Sture Bergvall ska anses vara oskyldig efter att tidigare domar undanröjts. Läs följande från pressmeddelandet:
The Chamber also emphasised that the fact of deciding that an accused is not guilty does not necessarily mean that the Chamber finds him innocent. Such a decision simply demonstrates that, given the standard of proof, the evidence presented to support his guilt has not allowed the Chamber to form a conviction “beyond reasonable doubt”.Jag ser fram emot att läsa den fullständiga domen. I våras skickade jag min avhandling om bevisfrågor i internationell straffprocessrätt till en av domarna i målet, Christine Van den Wyngaert . Det blir intressant att se om domstolen tagit intryck.
47. Afin de déterminer si une allégation du Procureur a été prouvée, la Chambre n'a pas limité son analyse aux preuves qu'ont expressément visées les parties et les participants dans leurs plaidoiries. Elle a examiné, au cas par cas, si elle pouvait se fonder sur des éléments de preuve figurant au dossier et non expressément visés pour établir une allégation factuelle en tenant compte des prescriptions énoncées aux articles 64-2 et 74-2 du Statut. Elle s'est, en particulier, assurée que la Défense avait eu la possibilité de s'exprimer sur les éléments de preuve en question.Det vore mycket anmärkningsvärt och när den engelska versionen av domen ska jag kontrollera om jag uppfattat saken rätt.
Idag kl. 16.00 medverkar jag i SR P1, Studio Ett, samtal om första åtalet för folkmord i svensk domstol, läs mera här.
Jag skulle varmt rekommendera journalister att kontakta Lennart Aspegren. Som en av tre domare dömde han 1998 i den första internationella rättegången någon som ansvarig för folkmord, Akayesu-målet vid Rwandatribunalen. Första gången någon dömdes för folkmord skedde alltså inte i Nurnberg 1945-1946 eftersom begreppet "folkmord" inte fanns i Nurnbergtribunalens stadga, ordet lanserades 1943 av Raphael Lemkin i boken "Axis Rule in Occupied Europe". Folkmord blev först 1948 ett rättsligt begrepp genom antagandet av FNs folkmordskonvention. Istället rubricerads det som skedde i förintelselägren som "utrotning som ett brott mot mänskligheten".
Jag är mycket tacksam för att Lennart Aspegren medverkar som lärare i Stockholms Universitets kurs internationell straffrätt där han bl.a. föresläser om sin tid som domare vid Rwandatribunalen.
Stockholm Universitets forskardagar ägde rum den 3-4 oktober 2012. Jag höll då ett föredrag på temat "Internationell straffrätt - hur kan omstridda händelser rekonstrueras?" Föredraget blev inspelat och du kan se det här.
Jag har en rättelse beträffande utfallet av Nurnbergrättegången. Av de 22 som dömdes friades tre personer, sju fick fängelse och resterande 12 dömdes till döden genom hängning. Göring dömdes till döden men begick självmord före straffet kunde verkställas. Åklagarna ville ursprungligen åtala 24 personer men Robert Ley och Gustav Krupp deltog inte i rättegången då Ley begick självmord före rättegången inleddes och Krupp ansågs vara alltför sjuk.
Enligt Sveriges Radio väntas inom några veckor det första åtalet i Sverige gällande folkmord. Jag blev intervjuad om detta i P1-morgon, du kan lyssna här.
Uppdatering. Talade precis med ansvarig åklagare. Han förklarade att hans avsikt är att rätten ska förflytta sig till Rwanda och hålla vittnesförhör där. Jag trodde först att det endast handlade om förhör via videolänk men det är mer än så, parterna och domare kommer fysiskt att förflytta sig till Rwanda. Vad jag vet är det första gången som en svensk domstol håller rättegångsförhandling på detta sätt utanför Sveriges gränser. Rättegångsbalken varken förbjuder eller tillåter detta så det hänger på att i) rätten tycker detta är lämpligt och ii) att Rwanda samtycker.
Lambertz svarar idag Zaremba i Quickdebatten. Zarembas artikel var väldigt intressant där han pekar på skenbara inkonsekvenser i Lambertz argumentation. Jag tror Zarembas text hade tjänat på att skilja mellan de lege lata (vad lagen är) och de lege ferenda (vad lagen borde vara), vilket jag diskuterat med honom när vi träffades på ett seminarium förra veckan. När Lambertz 2006 i debatten om "Felaktigt dömda" som Justitiekansler argumenterade för domarna skulle ta ett mera aktivt ansvar för brottsutredningar uppfattar jag det som ett de lege ferenda-resonemang. När Lambertz som Justitiekansler granskade Quickmålet och uttalade sig om domarna hade agerat enligt lagen utgick han från vad lagen är, dvs de lege lata. Det handlar alltså inte om en personlighetsklyvning hos Lambertz utan snarare om att Justitiekanslern kan ha olika roller.
Det finns åtminstone två intressanta resonemang i Lambertz senaste inlägg. För det första förklarar Lambertz sig enig med Zaremba om att domare bör "ta ansvar för brottsutredningens kvalitet från rättssäkerhetssynpunkt". Jag argumenterar för samma sak i min avhandling, i vart fall till fördel för den åtalade, så här är jag med. Den andra delen i Lambertz resonemang undrar jag över. Han skriver följande.
Det avgörande för bedömningen av den tilltalades skuld är bevisningen, inte hur konstigt allting är. Det avgörande för vilken bevisning som fanns och finns mot Sture Bergwall är ingenting annat än just detta: vilken bevisning som fanns och finns mot honom. Är bevisningen stark är det mycket som talar för att han är skyldig.
1 InledningI inledningen förklarar Lambertz att utredningskravet inte diskuteras i artikel. Vidare förefaller det som han utgår från gällande rätt. Jag tycker han för ett rimligt resonemang vad avser hypotesprövning, men det kan inte läsas isolerat från diskussionen om utredningskrav.
5. Innehåll I artikeln diskuteras innebörden av beviskravet “ställt utom rimligt tvivel”, frågor om hur bevisprövningen sker i verkligheten och om detta innebär några problem från rättssäkerhetssynpunkt vid en jämförelse med ideala förhållanden, samt frågan hur man kan komma till rätta med rättssäkerhetsproblemen.
7. Inte heller utredningskravet En annan fråga som inte behandlas i artikeln är den om åklagarens och/eller domstolens utredningskrav (jfr bl.a. s. 43 f. i Axbergers m.fl. rapport Felaktigt dömda). Det beror dels på att detta krav är komplicerat och värt en diskussion för sig, dels på att det var föremål för en livlig diskussion i efterdyningarna till rapporten Felaktigt dömda (se bl.a. Rättssäkerheten i brottmål, Lunds domarakademi 2007, särskilt s. 41 f., 89 f., 123 f. och 143 f.).
3 Att pröva beviskravet mot alternativa hypotetiska händelseförlopp
8. Hur ska prövningen gå till i exemplet mord? Även i exemplet med mannen som åtalas för mord som en följd bl.a. av ett vittnesutpekande beror domstolens skyldighet att pröva alternativa hypotetiska händelseförlopp på bevisläget. Finns det på grund av den presenterade bevisningen ingen annan rimlig förklaring än den som åklagaren hävdar genom åtalet, behöver domstolen inte göra mer än att konstatera detta. Men om bevisningen inte utesluter en annan förklaring, främst förstås en annan mördare, måste domstolen överväga denna möjlighet. Och därvid är det naturligtvis inte nödvändigt för ett frikännande att man kan leta fram en alternativ mördare. – I realiteten torde prövningen i detta fall handla helt och hållet om bevisningen mot den tilltalade. Finns det luckor i den som gör tvivlet på den tilltalades skuld rimligt, torde möjligheten av ett alternativt hypotetiskt händelseförlopp inte behöva prövas närmare. Då ska den tilltalade frikännas redan till följd av bristerna i bevisningen.
9. Vem ska ta initiativet till ett resonemang om ett alternativt hypotetiskt händelseförlopp? Ibland kan man i domar få se domstolen konstatera att “den tilltalade inte har kunnat lämna någon annan förklaring än den som följer av åtalet”, e.d. En sådan skrivning antyder – åtminstone i vissa fall – ett feltänkande från domstolens sida. Det är inte den tilltalades eller hans advokats skyldighet att erbjuda en alternativ förklaring. I kravet att den tilltalades skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel får som tidigare sagts anses ligga att det inte ska finnas några andra tänkbara förklaringar. Och detta måste domstolen kunna konstatera, vilket förutsätter egen tankeverksamhet. Processlagberedningen uttalade (SOU 1938:44 s. 479): “Särskilt ankommer på rätten att, oavsett vad den tilltalade anför till sitt försvar, beakta de omständigheter, som tala till hans förmån.” I praktiken betyder det att åklagaren måste göra egna överväganden angående alternativa förklaringar och efter bästa förmåga försöka utesluta sådana.
6 Kvalitetssäkring av bevisprövningen
[...]
6. Diesens metod Som nämnts ovan har Diesen anvisat en metod för bevisprövningen som bygger på en prövning av gärningspåståendet mot möjliga hypoteser. I denna “hypotesmetod” ingår även en prövning av om åklagaren har uppfyllt sitt “utredningskrav”, varmed Diesen avser åklagarens skyldighet att låta utreda alternativa förklaringar till fakta i målet (se Diesen, a.a. s. 150). Metoden ser ut så här:
a. Har åklagaren i vederbörlig ordning lagt fram bevisning för varje moment i gärningspåståendet?Har åklagaren i rimlig utsträckning låtit utreda alternativa förklaringar till fakta i målet?c. Kan till åklagarens gärningspåstående alternativa hypoteser anses rimliga (dvs. konkretiseras med hjälp av vissa fakta i målet och motiveras rationellt)?d. Kan rimliga alternativa hypoteser elimineras? – Om svaret på denna fråga är ja är den tilltalades skuld ställd bortom rimligt tvivel, är svaret nej återstår rimligt tvivel och den tilltalade ska frias.
7. Kvalitetssäkrad bevisprövning Jag har inte någon egentlig invändning mot Diesens metod i och för sig. Men med utgångspunkt från vad som har sagts tidigare i denna artikel anser jag att domstolarna behöver en metod som till större del är inriktad på att verkligen säkerställa att den egna bevisprövningen håller streck. Jag tror att metoden bör uppta alla de moment i prövningen som är särskilt känsliga från rättssäkerhetssynpunkt.
DN och SvD skriver att Saif al-Islam Khaddafi hellre vill ställas inför rätta av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) i Haag än i sitt hemland Libyen. Saif fruktar att han inte kommer få en rättvis rättegång i Libyen. ICC bygger på komplementaritetsprincipen som anger att en persons straffansvar för internationella brott i första hand ska prövas i nationell domstol. ICC ska enligt artikel 17 av sin stadga endast utöva jurisdiktion om en stat är "oförmögen" eller "ovillig" att genomför en brottsutredning och rättegång. Detta tjänar flera syften, det ger brottsoffer närhet till rättsprocessen och det minskar trycket på ICC.
I detta fall pågår en brottsutredning i Libyen vilket kan tolkas som att Libyen som stat både är villig och förmögen att genomföra en rättegång vilket förhindrar en rättsprocess vid ICC. Amnesty International menar att av artikel 17 följer att en person måste få en rättvis rättegång i den nationella domstolen, annars ska personen prövas vid ICC. Amnesty stödjer sig på ett beslut från ICC den 4 april 2012. Jag menar att Amnesty argument angående ICCs beslut från den 4 april 2012 delvis blivit inaktuellt eftersom Libyen då inte formellt invänt mot ICCs jurisidktion. Det har Libyen gjort senare vilket framgår av att detta beslut från den 1 juni 2012, se även UPIs rapportering.
Jag anser att Amnesty International anför ett moraliskt, men inte juridiskt, övertygande argument. De tolkar artikel 17 av ICC-stadgan fel. Denna bestämmelse tar sikte på brister i en stat som försvårar brottsutredning och lagföring av brottslingar, artikel 17 är inte avsedd att skydda den misstänktes rättigheter. På så sätt är bestämmelsen assymetrisk vilket kan förklaras med att ICC är en domstol som ska pröva individers straffansvar och inte staters respekt för mänskliga rättigheter (jämför med Europadomstolen eller FNs MR-kommitté). Misstänkta brottslingars rättigheter i nationella rättsprocesser skyddas i detta hänseende av andra konventioner som är riktade mot stater och inte mot ICC, t.ex. internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Kevin Jon Heller har skrivit en artikel från 2006 om detta dilemma och han föreslår att Romstadgan ska ändras så att ICC även beaktar rättssäkerhetsgarantier i den berörda staten.
Uppdatering. Nu har Kevin Jon Heller skrivit ett blogginlägg där han förklarar att ICC visst kan få jurisdiktion över Saif al-Islam Khaddafi då han förbisett en sak i sin artikel från 2006. Han menar fortfarande att kränkningar av internationella MR-konventioner inte utgör skäl för att ICC ska få jurisdiktion. Däremot kan kränkningar av rättssäkerhetsgarantier i libysk nationell lagstiftning göra att ICC får jurisdiktion eftersom det kan göra libyiska domstoler underkänner åtalet och därmed är Libyen oförmöget att utreda och lagföra brottet. Kan det bli bättre när en akademiker offentligt börjar omvärdera sina egna slutsatser? Jag tror dock att resonemanget i artikeln från 2006 fortfarande kan hålla. Vad är sannolikheten att en libyisk domstol underkänner ett åtal mot Saif al-Islam Khaddafi för att libyiska myndigheter bryter mot den egna statens lagstiftning?
Nu är jag tillbaka från semester och uppdaterar bloggen. Den 10 juli 2012 blev jag intervjuad i Sveriges Radio, Ekot om ICCs första dom, läs och lyssna här.
Har börjat att läsa domen mot Lubanga och fokuserar på aspekter som är relevanta för min avhandling men som för övriga kan te sig helt ointressanta.
1. Har hittat ett uppenbart fel i domen. I stycke 110 anger domstolen att processreglementet ej innehåller krav på stödbevisning, enligt regel 63(3), det ska vara regel 63(4).
2. Domstolen anger i stycke 111 hur beviskravet "bortom rimligt tvivel" ska tillämpas i förhållande till indiciebevisning vilket bekräftar den tolkning som återfinns i min avhandling, mycket bra! Dock tråkigt att domstolen inte resonerar om hur bortom rimligt tvivel ska tillämpas i allmänhet. Kan konstatera att åklagaren i al-Bashir menar att beviskravet ska tillämpas på samma sätt för direkt bevisning och indiciebevisning (se para. 17) vilket överklagandekammaren inte kommenterar och därmed inte verkar ifrågasätta då den bifaller åklagarens överklagande.
Idag är en historisk dag då internationella brottmålsdomstolen (ICC) meddelar sin första dom. Domen meddelas klockan 10.00 och kommer att sänds live via webben här. Den åtalade heter Thomas Lubanga Dyilo och är från Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa, tidigare Zaire). Lubanga grundade och ledde rebellrörelsen UPC. Åtalet gäller rekrytering och användning av barnsoldater.
Jag har följt rättegången väldigt noggrant under mitt avhandlingsarbete som är på temat "Evidence in International Criminal Procedure - Confronting Legal Gaps and the Reconstruction of Disputed Events", disputation den 24 april 2012. Jag arbetade vid ICCs rättegångsdivision vid den tidpunkt som Lubanga överfördes till domstolen (2006). Han var den första misstänkte som överfördes till domstolen. Då förberedde vi en s.k. benchbook, en översikt över rättegångsprocessen för domarna.
Rättegången har blivit betydligt mer komplicerad än vad som var förväntat och nödvändigt. I förhållande till liknande rättegångar borde målet vara enkelt och bevisfrågorna kan mycket förenklat delas upp i två delar: 1) Har UPC rekryterat och använt barnsoldater? 2) Är Lubanga ansvarig för detta?
Det har blivit mer komplicerat. 2008, innan själva rättegången ens börjat hotade rättegångskammarens domare att avbryta hela rättegången och släppa Lubanga eftersom åklagaren vidtagit åtgärder som förhindrat försvaret från att ta del av alla dokument som åklagaren samlat in i målet. Efter avbrott i förhandlingarna kunde åklagaren tillgängligöra en del av dokumenten och processen återupptogs. Jag anser att det var bra att domarna satte ner foten gentemot åklagaren när de upprätthöll den misstänktes rättigheter. Problemen har dock inte upphört. Åklagarens första vittne, en barnsoldat, ändrade sin historia i rättegångens inledning och återtog sina uppgifter att han varit på ett militärt träningsläger vilket var ett allvarligt hack i åklagarens ansträngningar.
Det som var ett enkelt mål har helt enkelt blivit mer komplicerat och jag vågar inte ge en prognos över utfallet i detta mål. Alldeles oavsett är det en historisk dag. Om åklagaren lyckas övertyga domstolen har allvarliga brott lett till ansvar, en förbrytare måste sona sina brott och brottsoffren kan få upprättelse. Om Lubanga frias så är det naturligtvis ett stort nederlag för åklagaren i hans första och enda avslutade rättegång då han (Luis-Moreno Ocampo) i år lämnar sitt uppdrag. Samtidigt skulle en friande dom visa att ICC ställer höga krav för en fällande dom och upprätthåller rättssäkerheten vilket på längre sikt är viktigt för domstolens legitimitet.
Tyvärr kommer domslutet inte att kommenteras i min avhandling då all korrekturläsning är gjord och tryckprocessen påbörjats. Jag får kommentera domslutet muntligt i samband med min disputation och få med domslutet i en eventuell andra, nedkortad och mer tillgänglig version av min avhandling.
För media som vill bevaka händelsen: här finns praktisk information.
Fakta om ICC
ICC skapades den första juli 2002 och dess säte är i Haag. Domstolen ska ej förväxlas med Internationella domstolen (ICJ) eller internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY), samtliga med sitt säte i Haag. ICC skiljer sig från de tillfälliga och geografiskt avgränsade FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR) genom att ICC i) är permanent och ii) har potential att pröva mål gällande folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten från hela världen.
Några andra pågående utredningar och/eller rättegångar vid ICC rör Kony m.fl. (Uganda), Bemba (Centralafrikanska republiken), al-Bashir (Darfur), Saif Al-Islam Gaddafi och Senussi (Libyen) och Kenyatta m.fl. (Kenya).
Chefsåklagaren Ocampos efterträdare heter Fatou Bensouda och hon tillräder i juni 2012. Bensouda är den som på daglig basis har företrätt åklagarkontoret i Lubangamålet.
Uppdatering: Domstolen fann Lubanga skyldig. Flera vittnesmål bedöms som otillförlitliga pågrund av hur åklagarens bedrivit sin förundersökning men det fanns tillräcklig övrig bevisning för en fällande dom. Detta är en framgång för internationell rättvisa.
