Är Palestina en stat?

Jag fann en intressant observation apropå den palestinska enhetsregeringen i Al Arabiya:

Following a reconciliation deal in April the rival movements [Fatah and Hamas] formed a unity government which was supposed to be in charge of affairs in both the West Bank and Gaza.

But Hamas, which has an iron grip on the Gaza Strip, appears to be hesitant to handover “state” affairs, including security services, to a new authority it does not trust.

Jag tycker visst Palestina kan betraktas som en stat före det finns en fredsöverenskommelse med Israel och även om Palestina saknar full kontroll över sitt territorium pga Israels agerande, men jag tycker dessförinnan måste den palestinska enhetsregeringen ha kontroll över samtliga säkerhetsstyrkor, både på Västbanken och i Gaza. Med andra ord, även om Palestina saknar kontroll pågrund av yttre påverkan så bör kravet på kontroll upprätthållas vad avser statens interna förhållanden. Det handlar alltså inte om huruvida Hamas är en trevlig organisation utan om att i en stat ska det bara finnas en regering som utövar såväl formell som praktisk kontroll över försvarsmakt, polis och säkerhetsstyrkor.

Bring, Mahmoudi och Wrange skriver följande om erkännande i läroboken Sverige och folkrätten (2011), sid. 66:

När en regering i en icke-erkänd stat saknar förmåga att kontrollera delar av sitt territorium till följd av aggression från en grannstats sida, är det folkrättsligt otillfredsställande om erkännande icke kan ske till följd av denna yttre påverkan. I modern praxis har man därför delvis bortsett från kriteriet kontroll av territorium i fall av yttre aggression och erkänt den nya staten trots delvis kaotiska förhållanden (Kroatien år 1992). Tanken bakom kravet på kontroll är ju främst att den nya statens interna förhållanden ska vara sådana att förutsättningar för effektiv adminstration föreligger.

På sidan 65 skriver dem: "Palestina är inte någon stat trots drygt hundra erkännanden".

Nu har Bring, Mahmoudi och Wrange skrivit på DN Debatt den 20 oktober 2014 att de anser Palestina uppfyller kriterierna för att erkännas som stat - förhållandena kan förändras. De skriver åter om erkännandet av Kroatien 1992 - en parallell och resonemang om yttre påverkan som jag stödjer, men jag konstaterar att de behandlar frågan om krav på kontroll vad avser en stats interna förhållanden väldigt kortfattat.

Jag tror nyckelmeningen finns på sidan 64 i Sverige och folkrätten:

Det finns inte någon juridisk regel som säger att man måste erkänna en ny stat. Att lämna eller hålla tillbaka ett erkännande blir då ofta ett sätt för regeringarna att uttrycka politiska sympatier respektive antipatier; en metod för att främja eller motverka att en viss stat blir fast etablerad.

Samma författare skriver på DN Debatt: "Ett erkännande är en politisk handling men med folkrättsliga konsekvenser." På vanlig svenska: beslut att erkänna en stat styrs framförallt av politik, mindre av juridik, inget fel i det, men värt att komma ihåg. Den relevanta frågan blir därför om det svenska erkännandet kommer gynna en positiv utveckling mellan Israel och Palestina - här finns det giltiga argument på båda sidor.

Det är ett brott mot folkrätten om Ryssland ansluter Krim

Idag blev jag intervjuad i DN under rubriken "Det är ett brott mot folkrätten om Ryssland ansluter Krim".

Folkrättsexpert: Krim har inte rätt att bryta sig loss

Idag blev jag intervjuad i DN under rubriken "Folkrättsexpert: Krim har inte rätt att bryta sig loss".

Risk för fortsatta kränkningar i Västsahara

Jag står som medförfattare till en artikel på SvD Brännpunkt om MINURSO, FNs fredsbevarande insats i Västsahara. Pål Wrange kommenterar på sin blogg att trots att det är rutin att fredsmissioner får ett uppdrag att övervaka mänskliga rättigheter (MR) sätter Frankrike stopp för det vad gäller MINURSO.

Risk för fortsatta kränkningar i Västsahara

SvD Brännpunkt den 27 april 2011

Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975 och förtrycker dess befolkning än i våra dagar. Sedan 1991 råder ett avtal om eld upphör mellan Marocko och Frente Polisario, västsahariernas befrielseorganisation. I samband med att avtalet slöts utlovades en folkomröstning om Västsaharas status, som allt sedan har skjutits upp på grund av oenighet från båda parternas sida om vem som egentligen har rätt att rösta i en dylik omröstning.

De marockanska myndigheterna fortsätter att undertrycka västsahariernas kamp för självständighet och beröva dem på sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter; något som flertalet internationella människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch bekräftar kontinuerligt.

Under en desperat protestkampanj i syfte att få sina sociala och ekonomiska rättigheter tillgodosedda sattes ett provisoriskt flyktingläger upp utanför staden El Aíun på det ockuperade territoriet i oktober i fjol. Lägret bröts brutalt ner av marockansk polis – bland annat med hjälp av tårgas, vattenkanoner och batonger – och den våldsamma sammandrabbningen hade till resultat att ett tiotal personer miste livet. Dokumentationen av händelsen är dock knapphändig, då de marockanska myndigheterna bland annat utvisade flertalet spanska journalister som hade för avsikt att rapportera om händelserna samt lät stänga tv-kanalen al-Jaziras lokalkontor i Rabat. Minurso kunde inte följa situationen i lägret, eftersom de marockanska myndigheterna hindrat åtkomsten. Inte heller FN:s militära och polisiära personal släpptes in, som också nekades inträde med hänvisningen att händelsen berört en intern och social angelägenhet.

Såväl lokala som internationella organisationer har bekräftat att någon straffrättslig process ännu inletts mot personerna som bär ansvaret för de marockanska militära styrkornas attacker mot civila.

I fråga om straffansvar för förövare som gjort sig skyldiga till kränkningar av andra individers grundläggande fri- och rättigheter är behovet av adekvat dokumentation och bevisning oumbärlig. Ända sedan början på 90-talet har övervakningen av mänskliga rättigheter varit en avgörande beståndsdel i de fredsbevarande insatsernas mandat. Men av FN:s nu pågående 17 fredsbevarande insatser är Minurso den enda som inte har mandat att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. FN framhåller samtidigt att övervakning av mänskliga rättigheter är en effektiv och avgörande del i fredsbevarandet, vilket bland annat har fastställts av FN:s expertpanel för fredsbevarande insatser i augusti år 2000.

En fredsbevarande insats som saknar ett sådant mandat är därför haltande och kan inte fullgöra sitt uppdrag.

Minursos mandat väntas omförhandlas och förlängas i dag, den 27 april. Mandatet förlängs på årlig basis och Marockos position har i säkerhetsrådet länge och konsekvent försvarats av den forna kolonialmakten Frankrike.

Även detta år har en intensiv lobbyverksamhet pågått från såväl fransk som marockansk sida i syfte att underminera vikten av ett mandat för att övervaka de mänskliga rättigheterna.

Högkommissarien för de mänskliga rättigheterna i Genève rekommenderade att generalsekreterare Ban Ki-Moons rapport till säkerhetsrådet om Västsahara och Minursos framtid bör innehålla en uppmaning till att bilda en enhet inom Minurso som befattar sig med de mänskliga rättigheterna. En dylik rekommendation lyser dock med sin frånvaro i generalsekreterarens rapport, som nyligen offentliggjordes. Istället finns en vag hänvisning till MR-rådets mekanismer att ta itu med ”påstådda kränkningar” av de mänskliga rättigheterna.

En effektiv övervakning av de mänskliga rättigheternas efterlevnad är nödvändig för att inte låta straffrihet fortsätta råda och för att inte riskera att folkrätten vidare urholkas av stormakternas realpolitik. Men framför allt skulle övervakningen också bidra till mindre sårbarhet för de civila och människorättsförsvarare som dag för dag riskerar sina liv i kampen för de grundläggande fri- och rättigheterna.

CECILIA ASKLÖF

ordförande, Internationella Juristkommissionens svenska avdelning

OVE BRING

professor emeritus i folkrätt vid Förvarshögskolan och Stockholms universitet

PÅL WRANGE

docent i folkrätt, Stockholms universitet

MARK KLAMBERG

doktorand i folkrätt, Stockholms universitet

HANGA SÁNTHA, YLVA LENNARTSSON HARTMANN, CAROLINE MITT-HOLM

Internationella Juristkommissionens svenska avdelning, arbetsgruppen för mänskliga rättigheter i Västsahara

Tvister mellan stater ska lösas i domstol istället för på slagfältet

För drygt en månad sedan skrev jag i ett inlägg att den internationella domstolen (ICJ) skulle kunna pröva tvisterna om Kosovos respektive Abschaziens och Sydossetiens status. Jag skrev då att "Tvister mellan stater ska lösas i domstol istället för på slagfältet."

Därför välkomnar jag att FN:s generalförsamling begärt ett rådgivande yttrande från ICJ angående Kosovos status, se detta pressmeddelande.

Frågan som ICJ ska ta ställning är intressant: "Is the unilateral declaration of independence by the Provisional Institutions of Self-Government of Kosovo in accordance with international law?"

Min prognos är att vid en rent juridiskt prövning så vinner Serbien. Om man väger in politiska hänsynstaganden, t.ex. regional stabilitet och utveckling, så tror jag Kosovo vinner. Frågan är om man kan väga in politiska hänsynstaganden i en juridisk prövning på ett acceptabelt sätt.

Jag skulle gärna se att ICJ även fick pröva Abschaziens och Sydossetiens status.

Medverkar i Kvällspasset P3 om rätten till självbestämmande

Ikväll (måndagen den 25 augusti) medverkar jag i Kvällspasset, P3, kl. 18.15. Vi ska tala om Abchaziens och Sydossetiens rätt till självbestämmande. Kvällspasset är inriktat mot ungdomar så jag är inställd på att som researchern Henrik Torehammar skriver i sitt mail "förklara komplicerade skeenden på ett lättfattligt och underhållande men ändå seriöst sätt. (No pressure dude)". Om ni vill ha lite bakgrund till vad jag ska säga, så kan ni läsa här och här.

Uppdatering
Nu finns inslaget på Sveriges Radios hemsida. Lyssna här vid 13.20. Efter inledning kommer jag in vid 14.50.

Finns det en gemensam måttstock för Abchazien, Sydossetien och Kosovo?

I ett tidigare inlägg har jag nämnt Carl Bildts förhålladen till Kosovointerventionen 1999 och Rysslands intervention 2008. Läs mer på Carl Bildts blogg och lyssna på Sveriges Radio. Han pekar på tre skillnader mellan Kosovo och Georgien. För det första fokuserar Carl Bildt på den etniska sammansättningen före konfliktutbrotten i respektiva territorium. Före konflikten 1999 var 90 procent av Kosovos befolkning kosovoalbansk medan det fanns fler georgier än abschazier i Abchazien,vilket talar för att Kosovoalbanerna har rätt till självbestämmande medan abchazerna inte har det. Annars skulle etnisk rensning belönas. För det andra fanns det efter konflikten i Kosovo en FN-administration under ett kapitel VII-mandat. Avslutningsvis initierade FN förhandling om Kosovos status. Min bedömning är likväl att Carl Bildt, liksom amerikanska och ryska politiker har svårt att hålla en rak folkrättslig linje mellan Kosovo, Abchazien och Sydossetien.

Ett radikalt förslag vore följande. Serbiens utrikesminister Vuk Jeremic deklarerade den 15 augusti 2008 att Serbien ville att internationella domstolen (ICJ) skulle pröva Kosovos status och självständighetsförklaring. Serbien kommer att acceptera utslaget även om det skulle innebära att landet måste ge upp Kosovo. Initiativet från Serbien bör välkomnas. Det radikala förslaget vore att de inblandade parterna accepterar att Abchaziens och Sydossetiens status prövas av ICJ samtidigt som Kosovo. Ryssland, USA, EU-stater, Serbien och Georgien kan inför ICJ förklara hur de ser på territoriell integritet, FN-stadgans våldsförbud, humanitär intervention, folks rätt till självbestämmande och hur detta ska tillämpas. ICJ får därefter behandla Kosovo, Sydossetien och Abchazien samtidigt och identifiera allmängiltiga regler. Det blir då svårt att tillämpa skilda regelverk och dubbla måttstockar. Eventuella skillnader i utfall mellan de nämnda situationerna måste ICJ motivera på ett transparant sätt. Detta förslag, liksom folkrätten i övrigt, bygger på att stater underkastar sig gemensamma normer istället för att internationella relationer ska styras av staters intressen som geopolitik och kontroll över naturrresurser. Tvister mellan stater ska lösas i domstol istället för på slagfältet.

Det är tveksamt om ovanstående förslag är inom räckhåll. Min syn är att stormakterna agerar realpolitiskt, de drivs framförallt av intressen och inte av gemensamma normer. Samtidigt bygger folkrätten på att det är stater, särskilt stormakterna, som bestämmer de gemensamma normerna, vilket gör problemet uppenbart. Det är bra att mindre stater som Sverige och vi folkrättsjurister vill annat, men vi måste medge diskrepansen mellan det önskvärda och verkligheten. Det är kanske därför jag forskar inom ett annat område av folkrätten där stormaktspolitiken inte gör sig gällande på samma sätt (internationell straffprocessrätt)...

Media och bloggar
DN, SvD, SvD:s ledare, SvD Brännpunkt, Alla dessa dagar, Farmorgun

Hur förhåller sig konflikten Georgien-Ryssland till folkrätten?

Idag medverkade jag i ett seminarium om Georgien-Ryssland. Jag talade under rubriken "Det folkrättsliga perspektivet" och mina slutsatser kan sammanfattas enligt följande.

1. Sydossetiens och Abchaziens folkrättsliga status
Ryssland gör inga anspråk för närvarande på att Sydossetien och Abchazien är en del av Rysslands territorium. Är de istället självständiga stater? Sydossetien och Abchazien uppfyller två av tre kännetecken för en stat, de har definierat i) territorium och ii) befolkning, men frågan är om iii) deras regering utövar kontroll över respektiva territorium. Ingen annan stat har ännu erkänt territorierna som suveräna stater. Vidare har jag uppfattat en skillnad då Abchazien strävar efter självständighet medan Sydossetien vill ansluta sig till Ryssland. Abchazien har också en större befolkning, verkar ha en mer livskraftig och självständig statsbildning än Sydossetien. Min slutsats blir därför att Abchazien med reservation kan de facto betraktas som en stat medan detta inte är fallet med Sydossetien.

Om territorierna ännu ej är stater, har Sydossetierna respektive Abchazerna rätt till självbestämmande i form av en självständig stat? Enligt traditionell folkrätt nej. Nationella minoriteter, till skillnad från folk, har inte rätt till självbestämmande. Kolonier som skiljs med saltvatten från kolonisatören anses ha rätt till självbestämmande, men till denna kategori hör varken Sydossetien eller Abchazien. Därför blir svaret nej, Sydossetierna respektive Abchazerna har inte rätt till självbestämmande i form av en självständig stat. Kosovos självständighetsförklaring 2008 komplicerar saken.

2. Jus Ad Bellum (Rätten att gå i krig)
Rysslands agerande är en överträdelse mot FN-stadgans våldsförbud då deras agerande inte falller under de två undantag som tillåter våldsanvändning, nämligen vid i) självförsvar vid attack mot det egna eller annan stats terriorium, och ii) beslut av säkerhetsrådet enligt kapitel VII.

Ryssland har åberopat Kosovointerventionen från 1999 som exempel på att deras agerande är folkrättslig tillåtet. Här måste vi erkänna att Kosovointerventionen försvagat FN-stadgans våldsförbud. Jag har dock svårt att se det inom folkrätten utvecklats en sedvana som tillåter humanitär intervention utan FN-mandat. Det vi möjligtvis ser är en kollaps för FN-systemet.

Jag anser att Rysslands argument att de får använda våld för att skydda egna medborgare är svagt. De finns få liknande exempel (Entebbe 1976 och Grenada 1983) men i båda dessa fall rörde det medborgare som hade stark koppling till moderlandet och särskilt vad beträffare Entebbe var våldsanvändningen begränsad till att återföra medborgarna till det egna territoriet. Detta är inte fallet i den aktuella konflikten.

3. Internationella brott
Det finns tre internationella brott med förankring i sedvanerätten, nämlingen i) folkmord, ii) brott mot mänskligheten, och iii) krigsförbrytelser. Min bedömning är att Georgiens artilleribeskjutning av Tschinvali möjligtvis är en krigsförbrytelse, men ej folkmord. Beroende på vad som faktiskt har hänt, kan det alltså gällande att båda sidor gjort sig skyldiga till brott.

4. Juridisk tvistlösning i Haag
Båda sidor har förklarat att de vill få saken rättsligt prövad. Två domstolar i Haag skulle kunna utöva jurisdiktion: i) Internationella Domstolen (ICJ) som dömer i tvister mellan stater och ii)

Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) som prövat individuellt straffansvar för individer. Som jag tidigare skrivit har ICC:s åklagare rätt redan nu att utöva jurisdiktion beträffande såväl ryska, sydossetiska som georgiska överträdelser. Jag har dock justerat min slutsats, Putin och Medvedev omfattas förmodligen av immunitet.

Vad gäller ICJ krävs det som huvudregel att de tvistande staterna (Ryssland och Georgien) båda accepterar domstolens jurisdiktion. Vad jag förstår har Georgien stämt Ryssland enligt rasdiskrimineringskonventionen (CERD) som medger automatisk jurisdiktion, förutsatt att kriterierna i tvistlösningsklausulen (artikel 22) är uppfyllda.

5. Konsekvenser för folkrätten (särskilt punkterna 1 och 2)
Antingen får vi se en försvagning av FN-systemet och folkrätten, eller så kan FN-systemet bevaras om både västmakterna och Ryssland hanterar Kosovo, Sydossetien och Abchazien som som extraordinära situationer som ej ska upprepas.

Recension av Bildt och Reinfeldt under frågestunden
Under frågestunden var det en i publiken som bad panelen recensera Fredriks Reinfeltds och Carl Bildts agerande. Jag var den enda som vågade mig på detta och mitt svar var att Carl Bildt sedan sitt tillträde som utrikesminister 2006 justerat Sveriges folkrättsliga linje beträffande folks rätt till självbestämmande och humanitär intervention i en mer traditionell inriktning, dvs. skepticism till dessa fenomen. Detta förklarade jag med Carl Bildts realpolitiska linje och att han redan i samband med Kosovos självständighetsförklaring befarat den utveckling som nu har inträffat i Kaukasus. Jag redogjorde också för att folkpartiet och socialdemokraterna i dessa frågor har drivit en mer radikal folkrättslig linje. Jag tror att socialdemokraterna i sitt interna partiråd är på väg tillbaka till en mer traditionell linje. Får se om folkpartiet står fast. Jag misstänker att folkpartisterna menar att det finns en skillnad mellan Kosovointerventionen 1999 och Sydossetieninterventionen 2008.

Media och bloggar
DN, SvD, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Expressen, Folkpartiet i Nacka, Farmorgun, HAX, Johan Ingerö, Johan Norberg

Seminarium om självbestämmande och Kosovos självständighetsförklaring

Rätten till självbestämmande och Kosovos självständighetsförklaring kommer att diskuteras vid ett seminarium anordnat av Juridiska Institutionen, Stockholms Universitet, hörsal 7, D-huset, den 3 mars, 2008, kl. 15.00-17.00. Presentation och diskussion på engelska. Allmänheten är välkommen. Inbjudan finns nedan.

För de som är intresserade har jag skrivit ett inlägg tidigare som kortfattat behandlar saken.

Märk väl att Carl Bildt deklarerat att Sverige kommer ta ställning till om Kosovo ska erkännas efter utrikesnämndens möte den 4 mars.

The Stockholm University Faculty of Law announces a seminar on

“The Principle of Self-Determination and Kosovo’s Declaration of Independence”

Time: Monday, March 3, 2008, at 15:00-17:00
Place: Auditorium 7, House D, Stockholm University

Kosovo’s declaration of independence on February 17 met with different reactions from other States. A number of important international actors including the United States almost immediately recognized Kosovo as a sovereign State. Others such as Russia and Spain have considered this declaration as contrary to existing international law. In this seminar, four international law specialists at Stockholm University will discuss the requirements for the recognition of new States and elaborate on the norms and criteria that may be applied to assess the compatibility of the Kosovo case with the existing international law requirements.

All interested are welcome!

Said Mahmoudi
Professor of International Law

Kosovo ur ett folkrättslig perspektiv

Jag har fått frågan i en kommentar om det inte vore på "sin plats med en liten analys av Kosovo sett ur ett folkrättsligt perspektiv?" Visst vore det på sin plats.

Motpolerna i den svenska akademiska debatten står mellan professorerna Said Mahmoudi som uttalat sig i P1 och Ove Bring som skrivit i SvD.

Jag tycker det är en genuint svår fråga. Samtidigt som jag var för interventionen 1999 ser jag stora problem med att Kosovo blir självständigt på det sätt som sker nu. Inom kort kommer vi ha ett internt seminarium på institutionen där vi ska gå igenom saken. Sverige har intagit positionen att vänta med ett erkännande och tillsammans med övriga medlemsstater i EU betonat att detta är ett undantagsfall som inte ska upprepas. Kosovo kan annars sätta ett prejudikat som öppnar Pandoras ask. Folkrätten är i dessa frågor en bräklig skapelse.

Traditionellt finns det inom folkrätten (jämför med konventionen om Staters rättigheter och skyldigheter från 1933) tre förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en ny stat ska ha anses uppkommit och erkännande ges: Det ska finnas 1) en permanent befolkning; 2) ett definierat territroium; och 3) en regering som utövar kontroll över territoriet. Kosovos självständighetsambitioner brister framförallt i det tredje hänseendet. Ove Bring är mer progressiv och menar att när "en minoritet diskriminerats av centralmakten och förvägrats rätten till autonomi aktualiseras rätten till full självständighet."

Vad ska vi säga när Republika Srpska vill förklara sig självständiga från Bosnien? Det finns fler exempel, Baskien vill frigöra sig från Spanien, Abchazien och Sydossetien från Georgien, Kurdistan från Turkiet, Irak och Iran osv. Om självständighet görs beroende av hur en minoritet behandlas uppstår frågorna 1) hur starkt förtrycket måste vara och 2) vem ska avgöra när detta är fallet? Vad får det för konsekvenser om supermakterna hamnar på olika sidor, bidrar det till en återgång till situationen under det kalla kriget?

I mina ögon är argumentet för kurdisk självständighet minst lika starkt jämfört med Kosovo. De har en regering som kontrollerar ett territorium med permanent befolkning. Därtill har denna befolkning utsatts för ett kraftigt förtryck. Varför utropar inte kurderna självständighet? Det handlar om realpolitik, en sådan stat skulle inte överleva och då nöjer sig kurderna med en stark autonomi. Kommer Kosovo att kunna fungera som stat?

Om vi vill ha samhällen där kulturer och folk fredligt kan leva sida vid sida är kanske inte allt mindre stater och fler gränser det mest önskvärda. Hade det varit bättre om Kosovo under överskådlig tid hade haft en hög grad av autonomi, övervakat av det internationella samfundet men fortfarande varit en del av Serbiens territorium? Serbien har ju faktiskt i viss utsträckning vänt sig bort från sin tidigare politik och anammat fler demokratiska vanor. Världssamfundet uttryckte 1999 genom resolution 1244 i FN:s säkerhetsråd att Kosovo var en del av Serbien. Ska detta ändras till Serbiens nackdel när de efter 1999 kastat de värsta förbrytarna från makten, försökt gå mot demokrati och rättssamhälle?

Nu kan inte klockan vridas tillbaka. Därför kan det vara bra för Sverige att vänta några dagar och beskriva Kosovo som ett undantag när de får sitt erkännande. Det är möjligt jag får återkomma efter vårt interna seminarium. Svår fråga - jag är öppen för diskussion och argument.