Risk för fortsatta kränkningar i Västsahara
Jag står som medförfattare till en artikel på SvD Brännpunkt om MINURSO, FNs fredsbevarande insats i Västsahara. Pål Wrange kommenterar på sin blogg att trots att det är rutin att fredsmissioner får ett uppdrag att övervaka mänskliga rättigheter (MR) sätter Frankrike stopp för det vad gäller MINURSO.
Risk för fortsatta kränkningar i Västsahara
SvD Brännpunkt den 27 april 2011
Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975 och förtrycker dess befolkning än i våra dagar. Sedan 1991 råder ett avtal om eld upphör mellan Marocko och Frente Polisario, västsahariernas befrielseorganisation. I samband med att avtalet slöts utlovades en folkomröstning om Västsaharas status, som allt sedan har skjutits upp på grund av oenighet från båda parternas sida om vem som egentligen har rätt att rösta i en dylik omröstning.
De marockanska myndigheterna fortsätter att undertrycka västsahariernas kamp för självständighet och beröva dem på sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter; något som flertalet internationella människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch bekräftar kontinuerligt.
Under en desperat protestkampanj i syfte att få sina sociala och ekonomiska rättigheter tillgodosedda sattes ett provisoriskt flyktingläger upp utanför staden El Aíun på det ockuperade territoriet i oktober i fjol. Lägret bröts brutalt ner av marockansk polis – bland annat med hjälp av tårgas, vattenkanoner och batonger – och den våldsamma sammandrabbningen hade till resultat att ett tiotal personer miste livet. Dokumentationen av händelsen är dock knapphändig, då de marockanska myndigheterna bland annat utvisade flertalet spanska journalister som hade för avsikt att rapportera om händelserna samt lät stänga tv-kanalen al-Jaziras lokalkontor i Rabat. Minurso kunde inte följa situationen i lägret, eftersom de marockanska myndigheterna hindrat åtkomsten. Inte heller FN:s militära och polisiära personal släpptes in, som också nekades inträde med hänvisningen att händelsen berört en intern och social angelägenhet.
Såväl lokala som internationella organisationer har bekräftat att någon straffrättslig process ännu inletts mot personerna som bär ansvaret för de marockanska militära styrkornas attacker mot civila.
I fråga om straffansvar för förövare som gjort sig skyldiga till kränkningar av andra individers grundläggande fri- och rättigheter är behovet av adekvat dokumentation och bevisning oumbärlig. Ända sedan början på 90-talet har övervakningen av mänskliga rättigheter varit en avgörande beståndsdel i de fredsbevarande insatsernas mandat. Men av FN:s nu pågående 17 fredsbevarande insatser är Minurso den enda som inte har mandat att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. FN framhåller samtidigt att övervakning av mänskliga rättigheter är en effektiv och avgörande del i fredsbevarandet, vilket bland annat har fastställts av FN:s expertpanel för fredsbevarande insatser i augusti år 2000.
En fredsbevarande insats som saknar ett sådant mandat är därför haltande och kan inte fullgöra sitt uppdrag.
Minursos mandat väntas omförhandlas och förlängas i dag, den 27 april. Mandatet förlängs på årlig basis och Marockos position har i säkerhetsrådet länge och konsekvent försvarats av den forna kolonialmakten Frankrike.
Även detta år har en intensiv lobbyverksamhet pågått från såväl fransk som marockansk sida i syfte att underminera vikten av ett mandat för att övervaka de mänskliga rättigheterna.
Högkommissarien för de mänskliga rättigheterna i Genève rekommenderade att generalsekreterare Ban Ki-Moons rapport till säkerhetsrådet om Västsahara och Minursos framtid bör innehålla en uppmaning till att bilda en enhet inom Minurso som befattar sig med de mänskliga rättigheterna. En dylik rekommendation lyser dock med sin frånvaro i generalsekreterarens rapport, som nyligen offentliggjordes. Istället finns en vag hänvisning till MR-rådets mekanismer att ta itu med ”påstådda kränkningar” av de mänskliga rättigheterna.
En effektiv övervakning av de mänskliga rättigheternas efterlevnad är nödvändig för att inte låta straffrihet fortsätta råda och för att inte riskera att folkrätten vidare urholkas av stormakternas realpolitik. Men framför allt skulle övervakningen också bidra till mindre sårbarhet för de civila och människorättsförsvarare som dag för dag riskerar sina liv i kampen för de grundläggande fri- och rättigheterna.
CECILIA ASKLÖF
ordförande, Internationella Juristkommissionens svenska avdelning
OVE BRING
professor emeritus i folkrätt vid Förvarshögskolan och Stockholms universitet
PÅL WRANGE
docent i folkrätt, Stockholms universitet
MARK KLAMBERG
doktorand i folkrätt, Stockholms universitet
HANGA SÁNTHA, YLVA LENNARTSSON HARTMANN, CAROLINE MITT-HOLM
Internationella Juristkommissionens svenska avdelning, arbetsgruppen för mänskliga rättigheter i Västsahara
