Intervju hos TV4: Frisläppta men fortsatt misstänkta för krigsförbrytelser

 Jag har medverkat i intervju hos TV4 Nyheter "Frisläppta men fortsatt misstänkta för krigsförbrytelser", 7 september 2021, inslaget börjar vid 10.45.

Intervju om rättegångar som genomförs av kurdiska självstyret i norra Syrien

Idag, 22 juli 2020, medverkade jag i två intervjuer om rättegångar som genomförs av kurdiska självstyret i norra Syrien.

SR P1 Ekot: Fritt fram för IS-tribunaler

SR P1-morgon: IS-kvinnor i Al-Hol-lägret kan ställas inför rätta

Medverkan i SVT Agenda

Jag medverkade i SVT Agenda den 26 januari 2020 på temat "Varför straffas återvändande IS-medlemmar i Norge men inte i Sverige?"

Två sätt att hantera terroristgrupper i väpnad konflikt

Nedan följer två sätt att hantera terroristgrupper i väpnad konflikt. Jag menar att Hovrätten över Skåne och Blekinge väljer den bättre lösningen.


Hovrätten över Västra Sverige dömde förvisso de tilltalade som  skyldiga till terroristbrott eftersom de tilltalade ej ansågs tillhöra en väpnad grupp, men Hovrättens skäl skapar problem. Om Hovrätten över Västra Sverige linje skulle anammas i högre instans skulle det innebära att gärningar begångna under IS-flagg ej skulle utgöra terroristbrott. IS kunde genomföra sammanhängande väpnade anfall, hade högkvarter och befälsordning samt de stridande såvitt avser kläder, vapen och utrustning i övrigt uppträde som stridande förband. Vidare utförde gruppen handlingar som resultat av ordergivning (jfr med tingsrättens och Hovrättens domskälen).

Utdrag ur domen B 949-17 vid Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten konstaterar inledningsvis att de i målet aktuella straffbestämmelserna är 2 och 3 §§ rekryteringslagen samt 2 och 3 §§ finansieringslagen och att det är 3 § finansieringslagen i dess lydelse före den 1 april 2016 som är tillämplig.


Rekryteringslagen bygger på EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism (2008/919/RIF om ändring av rambeslut 2002/475/RIF) och ursprunget till finansieringslagen är en FN-konvention från 1999 om bekämpande av finansiering av terrorism. I samtliga bakomliggande internationella instrument finns bestämmelser som utifrån sin ordalydelse begränsar den svenska terroristlagstiftningens tillämplighet i förhållande till internationell humanitär rätt. Exempelvis anges i beaktandesats 11 till 2002 års rambeslut att rambeslutet inte reglerar de väpnade styrkornas verksamhet under en väpnad konflikt enligt definition i internationell humanitär rätt. Vid en fördragskonform tolkning kan detta alltså leda till att rekryterings- och finansieringslagens tilllämplighet i vissa fall kan anses begränsad.


I målet är ostridigt att det vid tiden för åtalet pågick en icke internationell väpnad konflikt i Syrien och att Jahbat al-Nusra, Islamiska staten och Ahrar ash-Shaam utgjorde väpnade styrkor i denna konflikt.
…
Jahbat al-Nusra, som vid tidpunkten utgjorde en syrisk gren av al-Qaida, och Islamiska staten förekom redan vid tiden för åtalet på såväl EU:s som FN:s sanktionslistor.
…
Internationell humanitär rätt bygger på huvudprinciperna om distinktion (dvs. skyldigheten att skilja mellan militära mål och civila), proportionalitet och försiktighet. Den humanitära rätten har som främsta syfte att i största möjliga mån begränsa det lidande och de skador som en väpnad konflikt förorsakar såväl civila som stridande. Härtill kommer att beaktandesats 11 i 2002 års rambeslut måste ses i ljuset av det rådsuttalande som gjordes i samband med antagandet av rambeslutet. Av rådsuttalandet framgår att undantaget exempelvis är avsett att omfatta olika handlingar som begås av motståndsrörelser som i diktatoriska eller totalitära stater eller styrelseskick arbetar för införande eller återupprättande av ett demokratiskt samhällsskick (se t.ex. prop. 2002/03:38, s. 60 f. och 108).
Mot denna bakgrund är det hovrättens uppfattning att undantaget inte kan vara avsett att träffa väpnade styrkor som Islamiska staten och Jahbat al-Nusra som, precis som
tidigare konstaterats, vid tiden för åtalet upprepat och systematiskt ägnade sig åt sådan särskilt allvarlig brottslighet som avses med åtalet (jfr SOU 2016:40 s. 91 ff.). Hovrätten finner således att den svenska lagstiftningen i detta fall inte kommer i konflikt med den internationella humanitära rätten.


Utdrag ur domen B 9086-15 vid Göteborgs tingsrätt, ej ändrad av Hovrätten över Västra Sverige
För att det ska vara fråga om en väpnad grupp som den internationella humanitära rätten är applicerbar på, ska gruppen ha uppnått viss grad av organisation, d.v.s. den ska ha möjlighet att genomföra sammanhängande väpnade anfall, ha högkvarter, det ska finnas befälsordning samt ska de stridande såvitt avser kläder, vapen och utrustning i övrigt uppträda som stridande förband. Vidare ska det som gruppen utför vara resultatet av ordergivning och inte som en följd av enskilda individers initiativ. Om gruppen på filmerna inte ska betraktas som en väpnad grupp enligt denna, ska terroristbrottslagen vara tillämplig.
...
Den grupp som kan iakttas på de tre mordfilmerna stämmer mycket lite in på det som nu angetts vara en väpnad grupp. Det är oorganiserat på platsen varvid det fotograferas med mobiltelefoner och är allmänt stoj och glädjescener på platsen. Man kan inte heller iaktta någon vare sig egentlig ordergivning eller befälsordning.

Tingsrätten anser att det är utrett att det inte är någon egentlig väpnad grupp som utför morden och har då att pröva om det då är fråga om ett terroristbrott.


Hovrätten över Västra Sverige, domen B 5306-15
Eftersom terroristbrottslagen inte är tillämplig på väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt (jfr prop. 2002/03:38 s. 85), är en särskild fråga om Hassan Al-Mandlawi och Al Amin Sultan kan anses ha tillhört en väpnad styrka, vilket de förnekat. Utredningen ger enligt hovrättens mening stöd för den slutsats som tingsrätten kommit fram till, nämligen att så inte var fallet.

Intervju: Regeringen gömmer sig bakom juridiken

Jag har medverkat i SVT intervju "Regeringen gömmer sig bakom juridiken", 14 April 2019

Intervju: Regeringen avvaktat om barnen i Syrien 11 april 2019

Jag har medverkat i SVT Aktuellt, intervju "Regeringen avvaktat om barnen i Syrien" 11 april 2019.

Debattartikel: Vem ska straffa IS-förbrytarna?

Jag har skrivit artikel hos Sydsvenskan Kultur  "Vem ska straffa IS-förbrytarna?", 12 mars 2019. Texten återfinns nedan.


Vem ska straffa IS-förbrytarna?
Gärna internationell lagföring – men i första hand ska åtal ske nationellt

Mot bakgrund av de fruktansvärda brott som har begåtts i Syrien och Irak har det under flera år väckts krav på att en internationell tribunal eller domstol ska ta sig an brotten.


Internationella brottmålsdomstolar kan fylla flera viktiga funktioner och vara nödvändiga, samtidigt är de väldigt dyra och relativt ineffektiva jämfört med nationella domstolar. Internationella domstolar förfogar inte heller över något eget territorium eller fängelser. Nederländerna, som är säte för flera av dessa domstolar, har varken vilja eller skyldighet att vara avstjälpningsplats för dömda personer. Det innebär att personer som döms vid dessa domstolar måste avtjäna sina straff i länder som frivilligt går med på att ta emot dem.

Det enda land som de har en ovillkorlig rätt att återvända till är landet där de är medborgare. Skapandet av en internationell tribunal löser inte problemet var IS-förbrytare ska avtjäna sina straff eller var de ska leva efter avtjänat straff, vilket är den stora huvudvärken för europeiska makthavare.


Det kan likväl finnas skäl för en tribunal tar sig an Islamiska statens brott i Irak och Syrien, det skulle innebära att ett erkännande gentemot offren att detta var en av vår tids värsta brott. Det största hindret är dock att varken Irak eller Syrien är anslutna till stadgan för Internationella Brottmålsdomstolen (ICC). Säkerhetsrådet kan förvisso utöka ICCs behörighet till att även omfatta Syrien och Irak men Kina och Ryssland har 2014 genom veto förhindrat detta. Svenska regeringen har pekat på FN-tribunalerna för fd Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR) som modeller, men dessa är skapade av FNs säkerhetsråd och således så utgör Kinas och Rysslands veto även hinder mot en sådan lösning.


Internationell samverkan är likväl möjlig, europeiska länder kan samordna sina utredningsresurser genom organ som Europol, Eurojust eller genom direkt samverkan mellan deras respektive nationella utredningsmyndigheter. Sverige och andra europeiska länder kan utöver att lagföra brottslingar i sina egna, nationella domstolar ge stöd till lagföring i den berörda regionen.  Istället för att peka på ICTY, ICTR och ICC så kan specialtribunalen för Sierra Leone och Kambodjarättegångarna tjäna som inspiration. De vilade på avtal mellan FN och de berörda länderna. I bosniska domstolar har utländska domare tjänstgjort vid krigsförbrytarrättegångar. EU har finansierat och bemannat en specialdomstol för Kosovo, rättegångarna genomförs i Haag men domstolen är grundad på lag antagen i Kosovo. Afrikanska unionen har genom avtal med Senegal upprättat domstol för brott begångna i Chad. Exemplen Sierra Leone, Kambodja, Bosnien, Kosovo och Chad är i högre grad knutna till respektive lands befintliga lagstiftning och myndigheter, de kan vara bättre modeller för hur IS-förbrytare ska lagföras än krav på en ny internationell tribunal. Sverige skulle kunna ge stöd i form av ekonomiska resurser och expertis för att säkra rättssäkerhet i rättegångar som genomföras nationellt, exempelvis i Irak. Det är svårare att se hur det skulle kunna ske i förhållande till Syrien eftersom regimen är en av de största förövarna i den aktuella konflikten. Regimen visar varken vilja att stå till svars för sina handlingar eller upprätthålla rättssäkerhet.


Bland oss som är verksamma inom området – akademiker och yrkesverksamma – råder enighet om att framtiden för bekämpandet av internationella brott ligger hos nationella brottsbekämpande myndigheter och domstolar.


Mark Klamberg
Docent och lektor i folkrätt, Stockholms universitet
Research fellow, University of Oxford 2018-2019

Intervju, Experternas bästa argument: Så ska IS-återvändarna åtalas

Jag har medverkati intervju i Metro "Experternas bästa argument: Så ska IS-återvändarna åtalas", 9 mars 2019

Intervju: Tribunal är inget magiskt trollspö

Jag har medverkat i intervju SvD/TT: "Tribunal är inget magiskt trollspö", 7 mars 2019

Intervju: Återvändande extremister svår fråga

Jag har medverkat i SR P1 morgon om "Återvändande extremister svår fråga", 21 februari 2019

Intervju: Politiskt svårt bistå IS-svenskar

Jag har medverkat i intervju TT/Sydsvenskan "Politiskt svårt bistå IS-svenskar", 18 februari 2019

Intervju med undertecknad i DN om gripna IS-svenskar

Jag är intervjuad i DN om gripna IS-svenskar.

Krigsfångestatus för gripna IS-svenskar?

Jag blev igår intervjuad av TT om gripna IS-svenskar, se Aftonbladets artikel "Oklart hur Sverige ser på gripna IS-svenskar". Jag säger i artikeln bl.a. "Krigsfångar är en juridisk term som bara är tillämplig i krig mellan stater, vilket gör att gripna IS-anhängare ur juridisk synvinkel inte kan vara krigsfångar."

En kollega på annan institution undrar över mitt påstående och menar att personer som strider för icke-statlig aktör i ett inbördeskrig visst kan tillerkännas krigsfångestatus. Jag skrev ett ganska långt svar till min kollega och när jag nu lagt tid på det, lägger jag upp mitt svar så fler kan ta del av det. Det är ej i syfte att hänga ut min kollega, det är en intressant fråga som han ställer. Se nedan. Mitt svar kan även ha bäring på diskussionen vad man ska kalla personer som rest till Syrien för att slåss, är de IS-krigare eller IS-terrorister? Jag skulle kalla dem "IS-stridande" vilket saknar den positiva/negativa värdeladdning som orden krigare/terrorist har, vidare är "stridande" ett ord som särskiljer dessa personer från kombatanter. Kombatantstatus medför flera rättigheter som IS-stridande inte har, vilket jag förklarar nedan, därför bör termen "kombatant" ej användas för att benämna dessa personer.

Hej,
Det stämmer att artikel 3 även skyddar tillfångatagna IS-stridande, men inte ikraft av att de är krigsfångar – artikel 3 skyddar alla personer, civila såväl som stridande.  

Om du tänker på artikel 4(2) i tredje Genevekonventionen så bör det framhållas att nämnda konvention bara gäller i en internationell väpnad konflikt (däremot gäller artikel 3 även i en icke-internationell väpnad konflikt). Krigsfångestatus tillerkänns inte i en icke-internationell väpnad konflikt.  

Artikel 4(2) handlar om icke-reguljära förband (milis och friivilliga) som strider för en part - och med part avses en stat – mot en annan stat.

Varken Gemensamma artikel 3 i de fyra Genèvekonventionerna eller tilläggsprotokoll II som gäller i icke-internationell väpnad konflikt använder termen krigsfånge – det är avsiktligt från staterna som tagit fram konventionerna, de vill ej ge sådan status till icke-statliga aktörer i ett inbördeskrig.  

För att backa upp med ytterligare källor har jag med anledning av din fråga plockat fram de fyra första böckerna jag fann i min hylla (varav en av dessa böcker innehåll två relevanta texter).

Sivakumaran, The Law of Non-Internaional Armed Conflict, Oxford University Press, 2012, sid. 521: “As with combatant immunity, no mention of prisoners of war is to be found in the law of non-international armed conflict. However, there is an important distinction between prisoner of war status and treatment of individuals as prisoners of war. Members of the military wing of the non-state armed group (fighters) who are captured do not benefit from prisoner of war status as a matter of law.”

Ove Bring, Folkrätt för totalförsvaret: en handbok, Norstedts, 2002, sid. 103 ”Motståndsrörelse kan också förekomma vid interna konflikter men då gäller inte här angivna regler”.

Gary D. Solis, The Law of Armed Conflict, Cambridge University Press, 2016, sid. 110, 205, 211: “One should also note that, since prisoners of war status derives in principle from the lawfulness of combatancy (GC III, Article 4.A (2)), ‘there is no POW status in non-international armed conflicts.’ How does one refer to prisoners held in noninternational armed conflicts? As detainees or, simply, prisoners. That there are no POWs in internal conflicts is a position unlikely to change in the foreseeable future. …What about common Article 3 non-international armed conflicts? The traditional view is that, just as there are POWs in non-international armed conflicts, there are no ‘combatants’, lawful or otherwise, in common Article 3 conflicts. There may be combat in the literal sense, but in terms of LOAC there are fighters, rebels, insurgents, or guerillas who engage in armed conflict, and there are government forces, and perhaps armed forces allied to the government forces. There are no combatants as that term is used in customary law of war, however. Upon capture such fighters are simply prisoners of the detaining government; they are criminal to be prosecuted for their unlawful acts, either by a military court or under the domestic law of the capturing state. …In a common Article 2 conflict, an individual may not form an independent group of fighter to fight for their own cause or goals, unassociated with either of the states opposing each other in the conflict. Private citizens and independent armed groups have always been excluded from entitlement to the combatant’s privilege and POW status.”  

Sean Watts, Who is a Prisoner of War? i Clapham, Gaeta och Sassoli (red) The 1949 Geneva Conventions: A Commentary, Oxford University Press, 2015, sid. 897: “[B]elonging to a Party to the conflict is perhaps the least appreciated condition of article 4(A)(2). … Thus armed conflict, no matter its intensity or duration, between groups not belonging to states parties to the Conventions can never implicate the POW status provisions of GC III”  

Laura M. Olson, Status and Treament of Those Who do not Fulfil the Conditions for Statuts as Prisoners of War, i Clapham, Gaeta och Sassoli (red) The 1949 Geneva Conventions: A Commentary, Oxford University Press, 2015, sid. 933: “Unlike in IAC, the IHL provisions of NIAC protecting persons in the hands of the enemy are not set out according to protected person categories, such as POWs or civilians. Furthermore, IHL of NIACs ‘foresees no combatant status, does not defines combatants and does prescribe specific obligations for them’, as states did not wish to confer the right to participate in hostilities and its ensuing combatant immunity on non-state actors in NIACs.”

Vänligen Mark

Uppdatering, mail nr 2.

Hej,

Jag svarade inte på den del där du nämner artikel 4(3).  

Denna bestämmelse tar bl.a. sikte på en situation där en stat har ockuperat en annan stat och bytt ut regeringen i den senare staten. Personer som slåss mot den ockuperande staten till förmån för den tidigare regeringen ska då tillerkännas krigsfångestatus. Situationen man tänkte på var fransmännen ledda av De Gaulle som slogs mot Nazi-Tyskland. Nazi-Tyskland erkända förvisso inte Gaulles befrielsekommittee men tillfångatagna fransmän tillerkändes likväl krigsfångestatus.  

Se kommentar av Sean Watts, Who is a Prisoner of War? i Clapham, Gaeta och Sassoli (red) The 1949 Geneva Conventions: A Commentary, Oxford University Press, 2015, sid. 907.  

Artikel 4(3) gäller under internationell väpnad konflikt mellan stater, bestämmelsen tar sikte på icke erkänd regering som är något annat än icke erkänd stat. IS gör inte anspråk på att vilja ersätta Syriens regering eller att de är Syriens regering, de tycks göra anspråk på territorium med andra gränser och annan befolkning (stora delar av Mellanöstern)  

Vänligen Mark

Attack mot hjälpkonvoj i Syrien kan vara ett krigsbrott

Jag har kommentar i SR P1 Studio Ett om "Attack mot hjälpkonvoj i Syrien kan vara ett krigsbrott".

Rättegång vid Blekinge tingsrätt om krigsförbrytelser

SR rapporterar om åtal för krigsförbrytelse - den tilltalade fotograferades med skändade kroppar. Rättegång vid Blekinge tingsrätt (där jag var tingsnotarie 2004-2007). Detta ska jag följa upp.

Syrien, flyktingar och humanitär intervention

För närvarande är det stort fokus på hur Europa ska hantera den pågående flyktingkrisen, mer specifikt hur länder ska förmås ta emot fler flyktingar.

Med risk för att slå in en öppen dörr, jag anser att vi måste diskutera hur konflikterna som skapar flyktingströmmarna kan upphöra och vilket roll Europa har i denna del.  Då en del vänner argumenterar för en intensifierad väpnad västerländsk intervention i Syrien vill jag med detta inlägg höja ett varningens finger. Jag går igenom ett nedanstående händelser för att visa hur svårt det är att säkra mänskliga rättigheter och upprätta demokrati med utländsk vapenmakt,

Kosovointerventionen och R2P
Efter Kosovointerventionen 1999 tillhörde jag dem som ville se en utveckling av folkrätten där mänskliga rättigheter fick större tyngd i förhållande till principer om suveränitet och icke-intervention. Det var mot bakgrund av Kosovointerventionen som en internationell kommission (ICISS) sökte utveckla doktrinen Responsibility to protect (R2P). R2P-förespråkare stannar ofta vid hur att doktrinen kan ge legitimitet till militära interventioner utan FN-mandat men bortser ibland från andra krav som doktrinen ställer upp. Interventioner kräver "uppriktigt uppsåt" (right intention) vilket utesluter efterhandskonstruktioner (se Irak 2003) och "rimliga chanser att lyckas" (reasonable prospects), dvs att interventionens konsekvenser inte blir mer skadliga jämfört med icke-handling. I ICISS-rapporten framhövs också att R2P inte är begränsat till att reagera på kränkningar utan även innebär en skyldighet att återuppbygga ett samhälle efter en intervention, av detta följer att en kalkyl måste göras där kostnader för handling jämförs med icke-handling.

Irakkriget 2003 och ursprunget till ISIS
Irakkriget 2003 motiverades först med hänvisning till massförstörelsevapen och i efterhand med R2P-argument. Jag tillhörde dem som var negativa till Irakkriget både före och efter, händelsen gjorde mig också mer försiktig i förhållande till R2P då risken för missbruk (i detta fall genom efterhandskonstruktion) gjorde sig påmind. Apropå ursprunget till ISIS så går det att spåra. Jag skrev följande 2003 i Nationalencyklopedins årsband:

Många bedömare utmålar demonteringen och avbathifieringen av den irakiska armén efter krigsslutet som ett misstag eftersom irakisk militär under amerikansk kontroll skulle kunna ha använts i säkerhetsansträngningarna. ... Avgörande för Iraks framtid kommer att vara hur väl ockupationskoalitionen kan bekämpa det väpnade motståndet, vilken legitimitet den irakiska övergångsregeringen kommer att åtnjuta, i vilken takt som makt kan överföras till irakierna samt hur situationen för civilbefolkningen utvecklas. Resultatet kan sluta i allt från att arabvärlden får sin första demokrati till att Irak förfaller i än mer kaos och blir en bas för internationell terrorism.

I årsbandet för 2004 skrev jag följande.

Mardrömscenariot med ett tvåfrontskrig mot shiitiska respektive sunnitiska grupper har besannats. ... USA:s måluppfyllelse i Irak varierar: framgång när det gäller att störta Saddam Hussein, bakslag när det gäller att finna massförstörelsevapen, bekämpa terrorism, ingen förändring när det gäller att trygga oljetillförseln från Irak och en oviss framtid för den irakiska demokratin. USA:s dilemma kommer även fortsättningsvis att vara den irakiska befolkningens krav på säkerhet. Ickehandling från USA:s sida leder till laglöshet, våld och därmed bristande legitimitet. Handling från USA:s sida leder till motreaktion, strider och civila offer, vilket i sin tur leder till desto större hat och motstånd.

I den sista meningen fångas en del av av dagens dilemma, både handling och icke-handling från USAs sida i Irak tycks leda till katastrof. Lärdomen tycks vara att USA aldrig skulle ha gett sig in i Irak 2003.

Libyen 2011
Jag var positiv till Libyeninterventionen 2011. Genom FNs säkerhetsråds resolution 1973 fanns ett tydligt mandat för att upprätthålla en flygförbudszon men även ett mandat att vidta ytterligare åtgärder för att skydda civilbefolkningen. Resolutionen gav inget tydligt mandat för att omvärlden skulle kunna genomdriva ett regimskifte, även om det fanns de som argumenterade för en sådan linje. Under insatsen skrev jag följande.

Omvärlden bör kanske överväga alternativet att upprätthålla en flygförbudszon och behålla möjligheten att angripa markmål men bevara status quo, dvs Gaddafi styr västra Libyen och rebellerna östra Libyen.

Med facit i hand tror jag ett Libyen delat i två delar hade varit bättre än vad vi ser idag - ett land i totalt sönderfall. Detta är relevant för dagens flyktingskris då kaoset i Libyen i sig genererar flyktingar men även fungerar som ett transitland för flyktingar från andra länder. Väst använde R2P som bas för att intervenera men principerna om "rimlig chans att lyckas" och kravet på återuppbyggnad verkar ha glömts bort.

Lärdomar
Kosovo 1999 används ibland som ett exempel på en lyckad humanitär intervention, men då ska vi komma ihåg att Kosovo ännu inte är en fullt fungerande statsbildning vilket skapar svårigheter för alla berörda folkgrupper i landet. Även om Serbien kan upplevas som en svår part att handskas med så är det inget mot Assad eller ISIS. För det fall Kosovo 1999 anses som lyckat så menar jag inte att det kan överföras på Syrien, utmaningarna är betydligt större: konflikten har skördat fler offer och misstänksamheten mot väst är djupare. Libyeninsatsen 2011 väcker än fler tvivel, trots ett förhållandevis starkt mandat från FNs säkerhetsråd så måste insatsen likväl betraktas som misslyckad. Detta skriver jag trots att jag ansåg insatsen vara riktig när den genomfördes. Min slutsats är att väst ska avstå från fler militära äventyr i Mellanösten, vi saknar såväl egen uthållighet som förtroende från den berörda befolkningen. För att vara tydlig, jag är ingen principiell motståndare till humanitära interventioner med hänvisning till R2P, men utifrån erfarenheterna av Libyens sönderfall tror jag inte att väst har förmågan att åstadkomma något substantiellt positivt i Syrien genom ökade militära insatser.

Visst ska vi engagera oss för att få slut på konflikten i Syrien, men det tror jag primärt ska ske genom att de moderata/sekulära rebellerna gör gemensam sak med kurderna och nuvarande regim gentemot ISIS. Assadregimen består av förbrytare som ska hamna bakom galler, men just nu är fred viktigare än rättvisa. Till detta krävs maktdelning mellan de olika grupperna där centrala frågor om säkerhet, vattenförsörjning och resursfördelning hamnar i fokus. Först då kommer dagens flyktingkris att upphöra. Om Sverige kan bidra till en sådan utveckling så ska vi göra det ekonomiskt och politiskt, men att tvinga parterna till fred med militära medel bör vi avstå från - den resan måste de nu stridande parterna göra själva.

Märkliga besked av Sverige om Syrien och ICC

Sverige har som enda EU-land valt att inte ställa sig bakom kravet att FNs säkerhetsråd ska hänföra situationen i Syrien till Internationella brottmålsdomstolen (ICC). När TT frågar varför ger utrikesdepartementet märkliga besked. Jag hade förväntat mig att man skulle svara att det eventuellt skulle skada fredsförhandlingar. Istället svarar utrikesministerns pressekreterare Sziga enligt TT att

EU:s utrikesministrar den 10 december nådde en gemensam linje om att alla som är ansvariga för krigsbrott i Syrien, oavsett vilka de är, ska ställas till svars på ett adekvat sätt."

Men där det schweiziska initiativet vill gå direkt till ICC fokuserar Sverige på att först pröva ansvarsutkrävande inom det syriska systemet, enligt Zsiga.

- Det är det valet som regeringen har gjort, säger han.

 Följande står i EUs beslut från den 10 december 2012.

The EU remains deeply concerned about the widespread and systematic violations of human rights and international humanitarian law which, according to the Independent International Commission of Inquiry, may amount to crimes against humanity and war crimes under the Rome Statute of International Criminal Court. The EU recalls that all those responsible for such crimes must be held accountable and that there should be no impunity for such violations and abuses. The EU has repeatedly stated that, if concerns about war crimes and crimes against humanity are not adequately addressed on a national level, the International Criminal Court should deal with the situation. The United Nations Security Council can refer the situation in Syria to the International Criminal Court at any time. The EU calls on the United Nations Security Council to urgently address the situation in Syria in all aspects, including this issue.

På vanlig svenska, om Syrien inte utreder brotten på egen hand så borde ICC göra det. Eftersom konflikten ej har upphört och fortsatta överträdelser sker utan att ansvar utkrävs så borde den logiska slutsatsen vara att FNs säkerhetsråd ska hänskjuta situationen till ICC.

Det bör även påpekas att ICC styrs enligt artikel 17 i sin stadga av komplementaritetsprincipen vilket innebär att om syriska myndigheter utreder eventuella brott så är domstolen blockerad från att ta sig an situationen. Vidare anger artikel 16 att om ICC påbörjat en utredning så kan en sådan utredning avbrytas av FNs säkerhetsråd för en 12-månadersperiod om säkerhetsrådet finner så lämpligt, t.ex. för att underlätta fredsförhandlingar. Det finns en föreställning att hot om åtal vid ICC kan göra politiska ledare mindre villiga att inleda fredsförhandlingar, dvs det finns en konflikt mellan fred och rättvisa. Jag utesluter inte att det kan finnas sådana situationer men snart har konflikten i Syrien pågått två år utan att ICC haft behörighet och likväl har inga fredsförhandlingar skett.

I ett tidigare inlägg har jag förklarat varför situationen i Syrien endast kan utredas vid ICC ett beslut av FNs säkerhetsråd, läs mer här.

Turkiet ändrar sina insatsregler

BBC rapporterar att Turkiet efter den syriska nedskjutningen av ett turkiskt stridsflygplan ändrat sina insatsregler (Rules of Engagement - ROE). Vad detta exakt innebär är något oklart då Turkiets ROE inte finns allmänt tillgängliga (sådana dokument är normalt sekretessbelagda).

Enligt BBC har Turkiets premiärminister Erdogan förklarat inför sitt parlament att om syriska trupper närmar sig gränsen mot Turkiet ska det ses som ett hot. Vad innebär det och varför använder Erdogan formuleringen "hot"?

Det är möjligt att Turkiet efter NATO-mötet överväger användande av föregripande självförsvar, dvs att slå till före Syrien gör det enligt Websterdoktrinen som grundas på Carolinefallet från 1842. Websterdoktrinen anger att en stat har rätt till föregripande självförsvar om det står inför ett omedelbart och överhängande hot och inga alternativ återstår. Det främsta exemplet där denna doktrin tillämpats i modern tid är från 1967 när Israel efter ett antal skärmytslingar längs sina gränser, intrång från terrorister, en egyptisk militär mobilisering och blockad av Israels tillträde till Röda havet hävdade att Egypten var på väg att anfalla och då slog Israel till först. Turkiet skulle kunna peka på liknande omständigheter.

För mig verkar det osannolikt att Syrien skulle inleda att angrepp gentemot Turkiet och därmed kan resonemanget om Turkiets rätt till föregripande självförsvar verka spekulativt och ogrundat.

Jag kan alltså ha fel, men om Turkiet överväger användande av föregripande självförsvar så är det viktigt att NATO-länderna har en genomtänkt strategi hur de ska förhålla sig till detta. Till detta hör den intressanta frågan hur artikel 5 i NATO-fördraget tillämpas i förhållande till användande av föregripande självförsvar.

Nedskjutningen av turkiskt stridsflygplan

Apropå nedskjutningen av turkiskt stridsflygplan, läs detta inlägg från april 2012 av min kollega Pål Wrange. Media tycks förutsätta att nedskjutningen av stridsflygplanet utgör ett väpnat angrepp som ger rätt till självförsvar och aktiverar artikel 5 i nordatlantiska fördraget, jag är inte lika säker.

Det handlar alltså om ett turkiskt stridsflygplan som (förmodligen) befann sig över syriskt territorium. Det normala vore att att Syrien skulle ha varnat det turkiska planet före de använde vapenmakt. Att ha skjutet ned ett flygplan utan varning kan möjligen vara en överträdelse av folkrätten från syrisk sida, men inte nödvändigtvis en handling som kan kvalificeras som ett väpnat angrepp.

Jämför gärna med Sveriges IKFN-förordning:

Ingripanden mot fartyg och luftfartyg
Utländska statsluftfartyg
22 § Vapenmakt utan föregående varning skall tillgripas mot utländska statsluftfartyg från vilka våldshandlingar begås
1. mot mål inom svenskt territorium,
2. från svenskt territorium mot mål utanför territoriet,
3. mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.

23 § Ett utländskt statsluftfartyg som uppträder inom svenskt territorium utan att ha rätt att vara där skall avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt får vapenmakt tillgripas.

Om särskilda förhållanden kräver det, får enligt Försvarsmaktens bestämmande vapenmakt utan föregående varning tillgripas vid ingripanden enligt första stycket. Detta gäller även oidentifierade luftfartyg som överskrider den svenska territorialgränsen under omständigheter som tyder på fientlig avsikt. Förordning (1994:533).

Ändrad gm SFS 1994:533, ikraft 1994-07-01

24 § Om ett utländskt statsluftfartyg inom svenskt territorium bedriver verksamhet som är förbjuden enligt tillträdesförordningen (1992:118), skall luftfartyget anmodas att genast upphöra med detta. Om anmodan inte efterföljs skall luftfartyget avvisas från territoriet. Befinner sig luftfartyget inom territoriet efter tillstånd av regeringen, får det dock avvisas först efter beslut av regeringen.

Om det är nödvändigt får vapenmakt tillgripas för att genomföra avvisningen. Förordning (1992:119).

Observera att Pål skrev i april när Syrien sköt in i Turkiet, nu handlar det om ett turkiskt stridsflygplan som (förmodligen) blev nedskjutet över syriskt territorium. Wrange har skrivit en hel del om våldsanvändning. Läs gärna hans skrift om aggressionsbrottet, på sidan 15 skriver han exempelvis om skott vid gränsposteringar.

Läs även vad Wiseman skriver. Jag är något förvånad över att ännu inte hittat något uttalande om den nu aktuella incidenten från någon folkrättsexpert i svensk eller internationell media. Ser fram emot kommentarer från Wrange, Bring och Mahmoudi.

Skyddade zoner i Syrien?

Kraven på ett militärt ingripande mot Syrien blir allt starkare. Hindret består inte enbart i att Ryssland och Kina är beredda att använda sin vetorätt i FNs säkerhetsråd, den politiska viljan att använda ekonomiska och militära resurser i väst verkar vara begränsad. Ett militärt ingripande utan FN-mandat är inte bara problematiskt ur ett folkrättsligt perspektiv, det framstår också som politiskt omöjligt. Väst vill få stopp på dödandet men engagemanget för en regimförändring som drivs igenom med våld utifrån verkar mer begränsad. Frågan är om det går att hitta en formel som kan få stöd i FNs säkerhetsråd.

En resolution från FNs säkerhetsråd som uttryckligen ger rätt till regimförändring framstår alltså som osannolik. Däremot kan ett beslut som går ett steg längre än resolutionerna 816 (1993), 819 (1993) och 836 (1993) vara ett tillräckligt alternativ. Resolutionerna från 1993 upprättade en flygförbudszon samt ett antal skyddade zoner på marken i Bosnien och Herzegovina. Det är viktigt att påpeka att de skyddade zonerna blev ett misslyckande - FN och de deltagande staterna lyckades inte skydda civilbefolkningen i zonerna och folkmordet i Srebrenica blev ett faktum. Det är därför världssamfundet kan och bör gå ett steg längre men samtidigt inte så långt som regimförändring. Detta steg skulle bestå i att använda fredsframtvingande och välutrustade trupper som har ett tydligt uppdrag att skydda civilbefolkningen i zonerna och som kan förstärkas vid behov utan att det krävs nya resolutioner. En lika stor eller kanske större utmaning blir varifrån dessa resurser ska komma under ett år som präglas av amerikanskt presidentval och ekonomisk kris i Europa.

Det syriska folket kommer - i likhet med hur andra förtryckta folks agerat mot förtryckande regimer - att på sikt tvinga bort Assad. Då bör Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) ha en häktescell redo för honom i Haag. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, har flera gånger krävt att FNs säkerhetsråd ska hänskjuta situation i Syrien till ICC, det är ett rimligt krav.