Debattartikel: Vem ska straffa IS-förbrytarna?
Jag har skrivit artikel hos Sydsvenskan Kultur "Vem ska straffa IS-förbrytarna?", 12 mars 2019. Texten återfinns nedan.
Vem ska straffa IS-förbrytarna?
Gärna internationell lagföring – men i första hand ska åtal ske nationellt
Mot bakgrund av de fruktansvärda brott som har begåtts i Syrien och Irak har det under flera år väckts krav på att en internationell tribunal eller domstol ska ta sig an brotten.
Internationella brottmålsdomstolar kan fylla flera viktiga funktioner och vara nödvändiga, samtidigt är de väldigt dyra och relativt ineffektiva jämfört med nationella domstolar. Internationella domstolar förfogar inte heller över något eget territorium eller fängelser. Nederländerna, som är säte för flera av dessa domstolar, har varken vilja eller skyldighet att vara avstjälpningsplats för dömda personer. Det innebär att personer som döms vid dessa domstolar måste avtjäna sina straff i länder som frivilligt går med på att ta emot dem.
Det enda land som de har en ovillkorlig rätt att återvända till är landet där de är medborgare. Skapandet av en internationell tribunal löser inte problemet var IS-förbrytare ska avtjäna sina straff eller var de ska leva efter avtjänat straff, vilket är den stora huvudvärken för europeiska makthavare.
Det kan likväl finnas skäl för en tribunal tar sig an Islamiska statens brott i Irak och Syrien, det skulle innebära att ett erkännande gentemot offren att detta var en av vår tids värsta brott. Det största hindret är dock att varken Irak eller Syrien är anslutna till stadgan för Internationella Brottmålsdomstolen (ICC). Säkerhetsrådet kan förvisso utöka ICCs behörighet till att även omfatta Syrien och Irak men Kina och Ryssland har 2014 genom veto förhindrat detta. Svenska regeringen har pekat på FN-tribunalerna för fd Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR) som modeller, men dessa är skapade av FNs säkerhetsråd och således så utgör Kinas och Rysslands veto även hinder mot en sådan lösning.
Internationell samverkan är likväl möjlig, europeiska länder kan samordna sina utredningsresurser genom organ som Europol, Eurojust eller genom direkt samverkan mellan deras respektive nationella utredningsmyndigheter. Sverige och andra europeiska länder kan utöver att lagföra brottslingar i sina egna, nationella domstolar ge stöd till lagföring i den berörda regionen. Istället för att peka på ICTY, ICTR och ICC så kan specialtribunalen för Sierra Leone och Kambodjarättegångarna tjäna som inspiration. De vilade på avtal mellan FN och de berörda länderna. I bosniska domstolar har utländska domare tjänstgjort vid krigsförbrytarrättegångar. EU har finansierat och bemannat en specialdomstol för Kosovo, rättegångarna genomförs i Haag men domstolen är grundad på lag antagen i Kosovo. Afrikanska unionen har genom avtal med Senegal upprättat domstol för brott begångna i Chad. Exemplen Sierra Leone, Kambodja, Bosnien, Kosovo och Chad är i högre grad knutna till respektive lands befintliga lagstiftning och myndigheter, de kan vara bättre modeller för hur IS-förbrytare ska lagföras än krav på en ny internationell tribunal. Sverige skulle kunna ge stöd i form av ekonomiska resurser och expertis för att säkra rättssäkerhet i rättegångar som genomföras nationellt, exempelvis i Irak. Det är svårare att se hur det skulle kunna ske i förhållande till Syrien eftersom regimen är en av de största förövarna i den aktuella konflikten. Regimen visar varken vilja att stå till svars för sina handlingar eller upprätthålla rättssäkerhet.
Bland oss som är verksamma inom området – akademiker och yrkesverksamma – råder enighet om att framtiden för bekämpandet av internationella brott ligger hos nationella brottsbekämpande myndigheter och domstolar.
Mark Klamberg
Docent och lektor i folkrätt, Stockholms universitet
Research fellow, University of Oxford 2018-2019
