Liberal Debatt: Folkrätten i kölvattnet av Irakkriget

Liberal Debatt nr 2 - 2003

Folkrätten i kölvattnet av Irakkriget
av Mark Klamberg, Folkrättsjurist och f.d. vice ordförande i liberala ungdomsförbundet

Före Irakkriget var jag en av dem som motsatte mig ett amerikanskt angrepp. Från att fokus före kriget var på massförstörelsevapen har kriget nu i efterhand alltmer handlat om mänskliga rättigheter och demokrati, något man skulle kunna likna vid en humanitär intervention. Som exempel på en humanitär intervention brukar Kosovo användas, folkmord skulle förhindras trots att FN-mandat saknades, mänskliga rättigheter vägde tyngre än enskilda staters suveränitet.

Frågan om det som angavs som USA:s huvudmotiv för ett angrepp, Iraks innehav av massförestörelsevapen är ur en folkrättslig synvinkel mindre problematisk. Så länge som Irak inte angriper eller aktivt hotar något annat land så är det endast FN:s säkerhetsråd som kan bedöma om landets eventuella innehav av massförstörelsevapen är ett hot mot omvärlden och sanktionera våld.

Liberal debatt om folkrätten
Riksdagsledamoten Allan Widman har i tidningen NU betraktat det amerikanska våldsanvändandet som ett sätt att förhindra folkmord av shiiter och kurder. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton har i Svenska Dagbladet gått steget längre och hävdat att vanemässigt våld och förtryck mot den egna befolkningen ska ge rätt till andra stater att ingripa militärt, även om det innebär ett brott mot folkrätten.

Frågorna om humanitär intervention och en förändrad folkrätt är svårare än frågor om massförstörelsevapen och behöver diskuteras, inte minst eftersom liknande situationer kommer att uppstå i framtiden.

I samband med Kosovo-interventionen var det många politiker, debattörer och folkrättsexperter som såg det tvivelaktiga med aktionen ur en legalistisk synvinkel men likväl försvarade aktionen eftersom den ansågs vara legitim. Skillnaden mellan vad som är legalt korrekt och legitimt är att det senare gör anspråk på att utöver juridik även inkludera moraliska överväganden. Det önskvärda vore att legalitet sammanfaller med det som anses vara legitimt.

Samma resonemang om legalitet och legitimitet kan föras gällande Irak. Jag själv anser att Kosovointerventionen var legitim men inte Irakinterventionen eftersom jag ifrågasätter USA:s motiv. Ytterst tror jag USA:s motiv varken bottnar i olja eller strävan efter världsdominans, jag tror på psykologiska faktorer.

Kriget mot terror
Det amerikanska samhället befinner sig fortfarande sig i chocktillstånd efter den 11:e september. När Saddam Husseinskulpturens ansikte täcks över med en amerikansk flagga så handlade det inte om situationen rörande mänskliga rättigheter och demokrati i Irak. Många amerikaner ser kriget i Irak som ett krig mot terrorism. Att det amerikanska samhället befinner sig i chock och är förståligt men kan i sig inte vara det avgörande om ett krig ska startas.

Det finns ingen klar koppling mellan terrordåden den 11:e september och Irak. Om Iraks massförstörelsevapen bara var ett av många motiv för USA så borde även övriga motiv ha framförts i FN. Om vi försöker bortse från frågan om USA:s egentliga motiv och ser kriget mot Irak som en humanitär intervention ser jag fyra vägar framåt.

Det första alternativet är att det anses omöjligt att skapa hållbara folkrättsliga principer inom området. Folkrätten begravs, FN:s roll som forum, medel för konfliktlösning försvinner och vi får förtrösta oss till att supermakter som USA agerar rationellt, förnuftigt och med lika omsorg om alla människor.

Extraordinära situationer
Det andra alternativet är att framtida interventioner utan FN-mandat ses som folkrättsligt felaktiga, men likväl legitima. Carl B Hamiltons inlägg i Svenska Dagbladet kan ses som ett uttryck för detta vägval.

Det tredje alternativet är att situationerna i Irak och Kosovo ses som extrema situationer (force majeure) vilket gör interventioner utan FN-mandat acceptabla även ur en legalistisk synvinkel. De konkreta handlingarna ses inte som folkrättsbrott men samtidigt inte som allmängiltiga eftersom det handlar om extraordinära situationer. I praktiken avviker alternativ två och tre inte från det första.

Den fjärde vägen är att folkrätten anpassas så att de legala principerna sammanfaller med det legitima och det moraliska. Detta innebär att mänskliga rättigheter skulle väga tyngre än staters suveränitet. Viktiga frågor som måste lösas är när kränkningar av de mänskliga rättigheterna är tillräckligt grova för att motivera ett angrepp utan FN-mandat och vem som ska avgöra när denna situation föreligger.

Jag kan föreställa mig att många i arabvärlden undrar varför våld kan användas för att säkra irakiers mänskliga rättigheter, men inte för att säkra palestiniernas rätt. Varför är påtryckningar och våld rätt i en situation, men fel i en annan? För oss som kan acceptera humanitära interventioner men inte tror att våld är en lösning på Israel-Palestinakonflikten uppstår frågan, vad ska vi ge dem för svar? Ska vi svara att Israel inte kränker palestiniernas rättigheter; att demokratiers handlande ska mätas efter en annan, mindre sträng måttstock än diktaturers handlande; eller att oskyldiga palestinier får finna sig att i få mark konfiskerad och att de ej får återvända till sina hem eftersom andra palestinier har valt våldsvägen?

Att få ihop det som är legalt med som anses vara legitimt menar jag är det enda sättet att överbrygga de klyftor och den misstro som finns mellan många människor i dagens värld, det enda sättet att förhindra godtycke och i värsta fall total anarki. Förslag kring humanitära interventioner och regimskifte ska framföras före konflikter i FN:s säkerhetsråd och inte nämnas i förbifarten som en angenäm bieffekt. Först, när argument för en humanitär intervention framförts i FN:s säkerhetsråd och möter motstånd från någon eller några av de permanenta medlemmarna kan vi börja diskutera behovet av humanitära interventioner utan FN-mandat.

Folkpartiet gjorde ett försök i samband med Kosovointerventionen att lösa dessa frågor genom att arrangera ett seminarium med folkrättsprofessorn Ove Bring. Men frågan återstår. Vilken av de fyra vägarna vill Allan Widman och Carl B Hamilton gå?

Individ går före stat
av Allan Widman, riksdagsledamot (fp) och Carl B Hamilton, riksdagsledamot (fp).

Om inte USA och Storbritannien intervenerat Irak hade regimens mord, tortyr och förtryck mot stora delar av befolkningen fortfarande pågått. Sannolikt hade även andra despoter världen över tagit intryck av världssamfundets handlingsförlamning. De hade fortsatt att understödja terrorism - som Saddam gjorde i Israel - och i lugn och ro ägnat sig åt framställning av massförstörelsevapen, övergrepp, utpressning och annat.

När Mark Klamberg menar att ingripandet i Irak till varje pris skulle stoppas på grund av folkrättsstridighet har han därmed gjort en prioritering.

Folkrätten skiljer sig på många sätt från traditionella rättssystem. Trots sin överstatliga giltighet betonar den starkt enskilda staters suveränitet. Inget land kan i princip släpas inför rätta och, med bortseende från det ringa antal fall där FN kunnat agera, finns det heller ingen som står för själva släpandet. Där inomstatlig rätt ytterst kunnat upprätthållas med tvångsmakt har folkrätten oftast fått lita till reglernas "normerande" effekt; det frivilliga underkastandet.

Följden har blivit att de värsta av brott genom historien kunnat förövas, om inte i skydd av folkrätten, så i vart fall utan att denna givit rätt för utomstående att ingripa.

Mark Klamberg skriver, apropå den kritik som från folkrättsligt håll riktades mot Nato:s ingripande till skydd för befolkningen i Kosovo 1998, att det vore önskvärt om legitimitet och legalitet sammanföll. Vi tror inte bara att detta är önskvärt utan också nödvändigt för respekten och efterlevnaden av folkrätten.

Världens sak är vår
FN-stadgan och dess våldsförbud, kopplat till säkerhetsrådet och de permanenta medlemmarnas vetorätt, skrevs i en annan tid och under andra förutsättningar. En alltmer integrerad värld och ständigt kortade avstånd i tid och rum har ökat medvetenhet om och engagemang mot missförhållanden i de mest avlägsna hörnen av vår planet. För första gången någonsin kan vi alla slå fast att hela världens sak är vår.

Ett belysande exempel är Amina Lawal i Nigeria, som dömts att stenas till döds på grund av nedkomst med utomäktenskapligt barn. Bara Amnesty International har i detta fall lyckats samla in över fem miljoner namnunderskrifter i protest mot domen. Det är ett prov på den nya världens möjligheter tekniskt, politiskt och - inte minst - moraliskt.

Komplex verklighet
Den Mark Klamberg närstående organisationen "Folk och Försvar" gav nyligen ut en skrift om våldsförbudet i FN-stadgan. Där redovisas utförligt de olika tolkningar av våldsförbudet som aktualiserats bland annat av Irakkonflikten. En viktig skillnad mellan det resonemang som förs där av Katinka Svanberg Torpman och det som förs av Mark Klamberg är att till exempel Kosovo inte redovisas som ett moraliskt motiverat undantag vid sidan av folkrätten. Istället inser författaren att den tolkning som flera amerikanska experter gjort, och som bildar den s.k. restriktiva skolan, utgår från att humanitära interventioner är en del av det folkrättsliga regelverket.

Genom att räkna upp och analysera de avsteg som skett från FN-stadgan bekräftar skriften också att våldsförbudets innebörd ständigt påverkas och omformas av praktikfallen. Som nämnts är det ju ofrånkomligt att efterlevnaden eller bristen härpå som ytterst bestämmer folkrättens innehåll.

I sin artikel radar Mark Klamberg upp fyra alternativ som han menar att vi - som offentligt uttryckt förståelse för ingripandet i Irak - måste välja mellan. Vi ser inget sådant tvång, även om vi förstår en folkrättsjurist önskan att problematisera och konstruera generella principer för en komplex verklighet. Däremot instämmer vi gärna i påståendet att folkrätten måste anpassas så "att de legala principerna sammanfaller med de legitima". Därmed instämmer vi också i den påstådda logiska konsekvensen härav; att mänskliga rättigheter principiellt äger tyngre än staters suveränitet. Som andra liberaler utgår vi nämligen från att staterna är till för människor och inte tvärtom.