Veckans Krönika i Dagens Juridik: Är Sverige en fristad för krigsförbrytare?

Veckans Krönika i Dagens Juridik den 14 november 2007

Är Sverige en fristad för krigsförbrytare?

Omkring tusen misstänkta krigsförbrytare bor i Sverige, enligt Hans Ölvebro, tidigare ansvarig för folkrätts- och krigsbrottskommissionen. Efterträdaren Pim Martinsson har förklarat att det är en rimlig uppskattning. Det handlar framförallt om asylsökande från konfliktdrabbade territorier, t.ex. före detta Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Rwanda, Uganda, Kongo, Liberia, Sierra Leone, Somalia och Sudan. Samtidigt har endast en person, Jackie Arklöv inför Stockholms tingsrätt, blivit dömd för krigsförbytelser i en svensk domstol. Beträffande många andra brott skulle en sådan statistik betraktas som ett misslyckande.

Kan förklaringen sökas i ointresse och bristande organisation hos åklagare och polis? Utan att ge ett fullständigt svar på denna fråga vill jag peka på den förändring som Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten vidtagit för att med Rikspolischefen Stefan Strömbergs egna ord ”förhindra att Sverige blir en fristad för krigsförbrytare”. Samtidigt som en central specialenhet ska skapas inom polisen med ansvar att utreda folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser kommer fyra särskilda åklagare vid internationella åklagarkammaren i Stockholm arbeta med dessa utredningar. Det framstår som polis och åklagare tar lagföringen av denna brottslighet på allvar. Jag är mer oroad för regeringens engagemang vad gäller behovet av en användbar och rättssäker lagstiftning.

Den nuvarande bestämmelsen (22 kapitlet 6 § brottsbalken) beträffande folkrättsbrott kriminaliserar svåra överträdelser av traktat och sedvana inom den internationella humanitära rätten och innehåller en exemplifiering av vilka handlingar som medför straffansvar. Om det är utmaning för oss rättsvetare att redogöra för innehållet i sedvana, framstår det med tanke på legalitetsprincipens krav på förutsägbarhet, tydlighet, icke-retroaktivitet och den enskildes tillgång till lagstiftning som problematiskt att använda ett straffbud som bygger på sedvana. I medias rapportering kring Arklövfallet nämns föga om att tingsrätten tillämpade sedvanerätten i fråga om brott i en icke-internationell väpnad konflikt. Som en anekdot kan jag berätta att i den lärobok som används vid Stockholms universitet i internationell straffrätt anges att en del av handlingarna som Stockholms tingsrätt funnit straffbara i Arklövfallet, ej är kriminaliserade i en icke-internationell väpnad konflikt. Vidare saknas det särskilda straffbestämmelser för brott mot mänskligheten, varför dylika handlingar måste hänföras till straffbestämmelser som mord, misshandel, olaga tvång, människorov och våldtäkt. Frågan är om det är tillräckligt, inte minst från offrets perspektiv och intresset av att fästa ett särskilt moraliskt fördömande i brottsrubriceringen.

Jag känner inte till några fler svenska rättsfall där straffansvar grundats på ett lagrum som hänvisar till internationell sedvana. Stockholms tingsrätts dom är förvisso mycket välskriven och övertygande, men eftersom målet stannade i första instans kvarstår frågan om en högre instans eller en annan tingsrätt hade kommit till samma slutsats.

Med det lagförslag som lades fram 2002 av den internationella straffrättsutredningen skulle denna problematik minska genom att det straffbelagda området på ett mer specifikt och uttömmande sätt definieras med straffbestämmelser för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Frågan ligger hos justitiedepartementet. Den tidigare justitieministern Thomas Bodström har i omgångar angett att lagförslag skulle presenteras 2006 och 2007 och hans efterträdare Beatrice Ask anger att det ska ske före 2010, vilket får en att misstänka att vi får vänta till den senare delen av innevarande mandatperiod. Som förklaring till att ingen brådska råder och att lagstiftningen är tillfredsställande har Beatrice Ask bl.a. hänvisat till Arklövfallet.Är regeringen villig att ta på sig ansvaret för att åklagare och polis får arbeta med en diffus och i vissa delar ofullständig lagstiftning som kan leda till att förbrytare går fria för grova övergrepp?