Miljökrav som alternativ till upprustning

Vad säger folkrätten om den föreslagna gasledningen i svensk ekonomisk zon? Som examinator försöker jag att hänga med i vad som händer i omvärlden när jag skriver tentafrågor, vilket jag kommenterat tidigare. Igår skrev fick mina studenter under sin tenta en fråga om Nordstream AGs gasledning. Idag skriver Rutger Palmstierna om gasledningen på SvD Brännpunkt. För de som är intresserade fick studenterna följande fråga om gasledningen:

3. Det utländska företaget Nord Stream AG vill dra en undervattensrörledning från Ryssland till Tyskland för transport av gas. Undervattensledningen berör flera länder, kommer delvis att ligga på den svenska kontinentalsockeln och gå genom svensk ekonomisk zon. Nord Stream AG anger att den föreslagna dragningen är den kommersiellt mest lämpliga.

A) Ett flertal svenska politiker oroar sig över att gasledningen kommer att leda till en ökad rysk militär närvaro i Östersjön och en förändrad säkerhetspolitisk maktbalans. Kan Sverige på denna grund vägra Nord Stream AG att utlägga rörledningen? (1p)

B) Svenska miljöorganisationer har uttryckt oro över att anläggandet av rörledningen kommer att rubba den biologiska balansen och skapa miljöproblem genom att den kan drabbas av läckage och riva upp dumpade minor som finns spridda på havsbotten. Kan miljöhänsyn påverka ditt föregående svar? (2p)

C) Företaget har även planerat att bygga en flytande kompressorstation i form av en plattform i Sveriges ekonomiska zon, nordost om Gotland. Kan Sverige vägra Nord Stream AG att bygga kompressorstationen? (1p)

Min svarsmall:

A) Nej, havsrättskonventionen artikel 58 alt. 79(1)

B) Ja, Sverige har en rätt att vidta skäliga åtgärder för att förhindra föroreningar från gasledningar på sin kontinentalsockel, havsrättskonventionen, artikel 79(2) [0,5 p], Sverige har jurisdiktion avseende skydd och bevarande av den marina miljön, art 56(1)(b)(iii) [0,5 p], Sverige kan begära att bolaget gör en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) enligt ESBO-konventionen art 2 [0,5 p], appendix I punkten 8 [0,5 p] och appendix II punkten B, Nord Stream AG måste utreda alternativa sträckningar. [0,5 p]. Allmänna förpliktelser till skydd och bevarande av den marina miljön anges kapitel XII [0,5 p]. Dock max 2p.

Därutöver: 6 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och MKB i miljöbalken nämns. Det framgår av nämnda paragraf att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. Lagen om Sveriges ekonomiska zon och miljöbalken nämns i Bring & Mahmoudi sid. 217. [0,5 p] 15 a § andra stycket andra punkten i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln nämns som upprepar vad artikel 79(2) i havsrättskonventionen säger om förhindrande av föroreningar. [0,5 p] En eller flera relevanta konventioner/deklarationer, tex Riodeklarationen och Östersjökonventionen, sammanlagt [0,5 p].

C) Ja, Sverige kan blankt vägra till kompressortstation med hänvisning till havsrättskonventionen art. 56(1)(b)(i) och 60 alt. 80. [1 p]

Professor Said Mahmoudi har tidigare kommenterat saken i SvD där han drar slutsatsen att "Sverige på rättslig grund kan sätta käppar i hjulet", men att det i slutändan är "ett politiskt, och inte juridiskt, beslut" att stoppa/ställa krav på gasledningen. Om våra politiker nu oroar sig för ryssen, blir den naturliga följdfrågan om vi ska stoppa gasledningen med miljökrav, utstå kritik från Tyskland och Ryssland eller ska vi rusta upp?

Turkiet och självsförsvarsrätten

Uppdatering. Richard, en läsare, har uppmärksammat mig på att begreppsanvändningen i inlägget kan vara förvirrande. I Bring och Mahmoudis Internationell våldsanvändning och folkrätt (2006) som nämns nedan används begreppen "preventivt självförsvar" och "anteciperat självförsvar" såväl som synonymer och som två separata, delvis olika, begrepp. Därför har jag nu korrigerat posten genom att ersätta ordet "preventivt" med "anteciperat", se nedan.

Frågan om Turkiet har rätt att gå in militärt i norra Irak för att bekämpa PKK var en mycket aktuell fråga i oktober. Ove Bring skrev då en artikel på detta tema där han bl.a. hävdar de bakhåll och incidenter som Turkiet utsatts för inte motiverar en gränsöverskridande storskalig invasion. Likväl påpekar Ove Bring att det "turkiska flygvapnet redan bombat mål på andra sidan gränsen och att turkiska trupper stundtals gått in i Irak – utan att man kan säga att detta varit i strid med folkrätten" med hänvisning till att Turkiets våldsanvändning varit på en rimlig och proportionell nivå . Ove Bring skriver om detta i allmänna termer i sin bok FN-stadgan och världspolitiken (2000), sid 161. Samma frågeställning aktualiserades 2006 i samband med att Israel angrepp mål i Libanon som ett svar på attacker från den paramilitära gruppen Hizbollah.

Diskussionen kring denna fråga inspirerade mig till att ha med följande fråga på folkrättstentan den 16 november i år vid Stockholms universitet:

Den turkisk-kurdiska PKK-gerillan har vid ett flertal gånger attackerat turkisk militär i Turkiet för att därefter gömma sig i bergen i norra Irak. PKK-gerillan för en väpnad kamp mot Turkiet för att kurderna i Turkiet ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Turkiet överväger att gå in militärt i norra Irak för att slå till mot PKK-gerillan.

Ledarna för det irakiska Kurdistan och Iraks president hävdar att de inte kan komma åt PKK:s baser i bergen i norra Irak. Kurderna i norra Irak (irakiska Kurdistan) gör anspråk på att deras idag existerande självstyre ska ha territoriell integritet både gentemot Iraks centralregering och dess grannländer. (Turkiet gränsar mot Irak)

A. Under vilka förutsättningar får Turkiet gå in med militär i norra Irak i jakt på PKK? (2p)

B. Vilket ansvar har Iraks regering respektive de kurdiska ledarna i irakiska Kurdistan för PKK:s aktiviteter från norra Irak? (2p)

Frågan är ganska tacksam eftersom det finns utrymme för att argumentera i olika riktningar.

Vår svarsmall:
A. FN-stadgan artikel 51; självförsvarsrätt i händelse av väpnat angrepp. Kan PKK-attackerna utgöra grund för självförsvar? Resonemang om storskaliga terroristangrepp som ger rätt till självförsvar och hänvisning till 11/9. (max 2p)
Om FN: s säkerhetsråd ger sitt godkännande, dvs om situationen utgör ett hot mot den internationella freden och säkerheten i enlighet med FN-stadgan artikel 39 så kan säkerhetsrådet ge Turkiet mandat att använda våld, artikel 41. (ev1p)
Specialvariant: Irak och Turkiet diskuterar saken och Irak ger samtycke till att Turkiet går in militärt för att jaga PKK-gerillan. ILC Draft Articles on State Responsibility, artikel 20 (ev 1p)

Jag tycker personligen att diskussionen kring preventivt självförsvar apropå terrorangrepp kan bli missvisande i de fall en terrorgrupp kontinuerligt utför lågintensivt våld. I dylika fall handlar det inte primärt om prevention utan även snarare om våldsanvändning som svar på redan genomförda angrepp. Ove Bring verkar ha samma uppfattning då han skriver i Internationell våldsanvändning och folkrätt (2006), sid 86, att även om den s.k. Websterdoktrinen "åberopats till stöd för förebyggande självsförsvar av brådskande natur, passar den inte in på situationer där en terrorattack mot en stat upphört och militära åtgärder för att förebygga nya terrordåd övervägs". Websterdoktrinen föreskriver att behovet av anteciperat preventivt självförsvar är 1) nödvändigt, 2) omedelbart, 3) saknar alternativ och 4) rimligt samt 5) att hotet är överhängande. Jag tycker det är mer korrekt att tala om en vidgad självsförsvarsrätt efter den 11 september 2001 där (redan genomförda) storskaliga terrorhandlingar kan utgöra väpnade angrepp som ger rätt till självförsvar i den mening som avses i FN-stadgans artikel 51.

B. Friendly Relationsdeklaration; det är ett brott mot våldsförbudet att tillåta väpnade grupper att använda en stats territorium för att angripa en annan stat; art 2(4) alltså måste Iraks regering ingripa. Om de kurdiska ledarna hävdar att de har territoriell integritet så är det deras ansvar att se till att PKK ej angriper annan stat. (2p)
Alternativt svar: Se även ILC draft articles on state responsibility, art 9 eller 11, en stat kan bli ansvarig om staten underlåter att ingripa mot privata aktörers agerande. Teheran Hostage case. (2p) Utan hänvisning till rättsfall= 1 p
Brott mott Turkiets suveränitet att låta territoriet användas för angrepp mot Turkiet, FN-stadgan 2(1).
Många har fört en diskussion om rebellgruppers ansvar och att stater inte ansvarar för deras agerande i enlighet med artikel 10. Detta rör dock rebellgruppers agerande inom statens territorium, då kan inte Irak hållas ansvarig. Men så fort rebellgrupper börja operera i andra länder så blir andra regler tillämpliga. Diskussion om artikel 10 har inte gett några poäng.

Nu, två veckor efter tentan, har Turkisk militär anfallit PKK i Irak med en mindre styrka om 100 man. Känns som tentanfrågan var relevant! Turkiets anfall har nästan gått obemärkt förbi i media. Min bedömning är att Turkiets senaste intervention är rimlig och proportionell. Det är kanske därför inga proteststormar har blåst upp.

Från alliansfrihet och neutralitet till gemenskap, samverkan och försvarsallians?

Under tisdagen lade försvarsberedningen fram sin rapport "säkerhet i samverkan".

I fokus för medias rapportering står miljöhotet och vårt förhållande till Ryssland. För de av oss som följt förändringen av svensk säkerhetspolitik under en längre tid är ytterligare ett avsnitt värt att ta fasta på:

"I EU:s föreslagna reformfördrag är solidaritetsklausulen, som Europeiska rådet hänvisade till i sin deklaration efter terroristattackerna i Madrid 2004, ett uttryck för den gemensamma viljan att agera solidariskt. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Till och med miljöpartiet har ställt sig bakom denna formulering. Det är endast vänsterpartiets Gunilla Wahlén som reserverat sig och krävt att "Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, militär alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN." (Solidaritetsklausulen återfinns i artikel 222 i fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt)

Försvarsberedningens formulering måste även ses mot bakgrund av EU:s reformfördrag som ska antas i Lissabon i början av december. Däri finns en "musketörsklausul" som lyder enligt följande (artikel 42, punkt 7, utkast 5 oktober 2007):

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område skall vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.”

Detta ska jämföras med artikel 5 i nordatlantiska pakten:
"The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area."

Likheterna mellan EU:s "musketörsklausul" och kärnan i NATO (artikel 5) är slående. Alltså, enligt det föreslagna EU-fördraget införs något som inte kallas men likväl liknar en försvarsallians med möjlighet för länder med "särskild karaktär" (med vilket avses bl.a. Sverige) att stå utanför. Eftersom svensk allianspolitik inte är reglerad i grundlag eller internationella fördrag är regeringens uttalanden av avgörande betydelse. Nu har försvarsberedningen lämnat sin rapport.

Vad har regeringen sagt och vad är att vänta? För att besvara denna fråga måste vi följa den gradvisa förändringen av Sveriges utrikespolitik så som den manifesteras i regeringens utrikesdeklarationer från 1992:

Före 1992
”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”

1992
”Militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”

Analys:
EG/EU var en ekonomisk allians, därför begränsade man alliansfriheten med ordet militär så att Sverige kunde ansluta sig till EU. Neutralitet blev ett medel istället för ett mål, därför lade regeringen till ordet ”kunna”. Regeringen avgränsade neutralitetsoptionen till Sveriges närområde så att Sverige kunde ta ställning till och verka aktivt i konflikter längre bort (t ex Balkan).

Utrikesdeklarationen 2001
Regeringens deklaration vid 2001 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 7 februari 2001.

/…/
Sveriges säkerhetspolitik har sedan 1992 sammanfattats i följande formulering: "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består."

Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses över. Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att skapa bred enighet, och en bred debatt, kring en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje.

Avsikten är inte att överge den militära alliansfriheten.
Den militära alliansfriheten är en tillgång för Sverige och har starkt stöd hos det svenska folket. Den ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att minska risken för konflikter och spänning i vår del av Europa. Den gör det möjligt för oss att vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustning.
/…/

Tal av utrikesminister Anna Lindh vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 21 januari 2002./…/
För Sverige är den militära alliansfriheten sedan lång tid en hörnsten i en trovärdig och stabil säkerhetspolitik. Den ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt. Alliansfriheten har en stark folklig förankring. Den bidrar till säkerhet i vår region och stärker vår röst i kampen mot massförstörelsevapen.

Regeringen strävar efter att nå en bred enighet i de fortsätta överläggningarna med riksdagspartierna om en ny beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje med den militära alliansfriheten som grund.

Alliansfriheten grundas på vår trovärdiga försvarsförmåga, att vi har ett modernt och flexibelt försvar, väl anpassat till förändringar i vår omvärld och till de nya hot vi ställs inför. Den militära alliansfriheten hindrar inte ett allsidigt deltagande i fredsfrämjande insatser. Enda undantaget är avtal om ömsesidigt försvar vid väpnat angrepp. Alliansfriheten är tvärtom ibland en tillgång i det internationella säkerhetssamarbetet.

Genom vårt medlemskap i EU deltar vi fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka unionens grundläggande värden och intressen, oberoende och integritet. EU-samarbetet bygger på en gemensam värdegrund och solidaritet. Det är därför svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller inom kort står inför att bli, medlemmar i unionen.

Vi måste ha en säkerhetspolitisk doktrin som håller inte bara i goda tider, men också i ett läge där de säkerhetspolitiska institutionerna inte är så stabila som idag.
/…/

Utrikesdeklarationen 2002
Regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 13 februari 2002.

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.
/…/

Utrikesdeklarationen 2003
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 12 februari 2003.

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som genom olika skeden tjänat oss väl i snart tvåhundra år. Den ger oss handlingsfrihet. Den har ett brett folkligt stöd. Den har ett brett politiskt stöd genom den överenskommelse som regeringen träffat med centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna.
/…/

Utrikesdeklarationen 2007
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 14 februari 2007

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger på
gemenskap och samverkan med andra länder.
/…/

Analys: Regeringen släppte en provballong i Sälen i januari 2002 inför utrikesdeklarationen i februari 2002 där neutraliteten förpassas till historien. Ordet neutralitet är helt borttaget i den senaste utrikesdeklarationen. Nu återknyter försvarsberedningen till vad Anna Lindh slog fast i Sälen 2002, nämligen att Sverige inte kommer vara neutralt i händelse av ett angrepp på något av EU-land. Denna gradvisa förändring av svensk allianspolitik har inte varit planlös utan framstår som väl genomtänkt. Med tanke på:

• likheterna mellan EU:s försvarsgaranti och artikel 5 i nordatlantiska pakten,
• regeringens uttalanden om gemenskap och samverkan,
• försvarsberedningens rapport och
• det faktum att Sverige från den 1 januari 2008 kommer att leda en av EU:s stridsgrupper

måste vi fråga oss om Sverige nu tar steget in i något som kan kallas EU:s försvarsallians? Är det någon ledande politiker som vågar säga detta i klartext?
Några medier som skriver om saken: DN:s ledarsida, DN, DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Mycket passande kommer den 20 december i år min kollega Pål Wrange vid Juridiska institutionen lägga fram avhandlingen: "Impartial or Uninvolved? The Anatomy of 20th Century Doctrine on the Law of Neutrality." Jag har inte fått mitt exemplar ännu, men ser fram emot Pål Wranges disputation med förväntan.