fredag, januari 04, 2008

Vi måste skicka Nordic Battlegroup till Kenya

Artikel publicerad i Expressen sidan 4 Debatt den 4 januari 2008

Vi måste skicka Nordic Battlegroup till Kenya

Kyrkor med kvinnor och barn bränns ned, vägspärrar där endast personer från en viss folkgrupp släpps förbi och människor med ”fel” tillhörighet huggs ner med machete. Det är inte Rwanda 1994 utan Kenya 2008. Nyhetsuppgifter talar om 300 döda de senaste dagarna och en hög polischef i landet beskriver det hela som ”etnisk rensning”. Bevittnar vi början på ett folkmord?

Efter världssamfundets handlingsförlamning under 90-talet beträffande Rwanda och Balkan upprepades orden ”aldrig mer”. Likväl fick mördandet i Darfur, med sin kulmen 2004, pågå utan att omvärlden har agerat med kraft. Ska samma misstag upprepas än en gång?

Världens ledare enades under FN-toppmötet 2005 om att varje enskild stat har en skyldighet att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Ansvaret för att förhindra att våldet sprids i Kenya vilar följaktligen i första hand på landets president Mwai Kibaki. Efter det nu ifrågasatta valresultatet måste han med alla medel återupprätta respekten för landets bräckliga demokrati och förhindra fortsatt våld. Om det framkommer att han förlorat valet måste han överlämna makten under stillsamma former. I denna process är det viktigt att Kenya får allt det stöd som behövs från omvärlden.

Om Kenya misslyckas med att bevara sin demokrati och landet faller vidare in i en våldsspiral måste världssamfundet agera än mer kraftfullt. Under FN-toppmötet 2005 enades staterna även om att världssamfundet, genom FN, har skyldighet att använda diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel för att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Staterna förklarade sig också beredda att gemensamt agera i enlighet med FN-stadgans kapitel VII om de fredliga medlen visar sig otillräckliga. Jag anser att när hoten mot människor är av denna karaktär har Sverige och andra länder ett ansvar att ingripa även om det saknas FN-mandat. För det fall inget annat visar sig tillräckligt, handlar det i klartext om att skicka fredsbevarande eller fredsframtvingande trupper till landet.

Ministrar i den kenyanska regeringen har under onsdagen uttalat att mördandet utgör folkmord, organiserat av oppositionen och begärt att åtal väcks vid den internationella brottmålsdomstolen (ICC). För frågan om dödandet i Kenya ska beskrivas som folkmord är både konkreta fysiska fakta och förövarens sinnestillstånd av relevans. Folkmord definieras som handlingar begångna med avsikt att utplåna, helt eller delvis, en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Utöver den som faktiskt utför folkmordet kan även individer och stater göras ansvariga genom medverkan till brottet.

Tidigare exempel på folkmord, från förintelsen under andra världskriget till före detta Jugoslavien, Rwanda och Darfur visar att världssamfundet lätt hamnar i en moment 22-situation: ett ingripande förutsätter ett tillförlitligt faktamaterial och ett tillförlitligt faktamaterial förutsätter ett ingripande. Makthavare skyller på bristande information och efteråt undrar alla varför ingen gjorde något. Sverige har tillsammans med andra länder ofta legat steget efter. Oavsett om förklaringen ska sökas i realpolitik eller på annat håll, har vi saknats på frontlinjen.

Än är det för tidigt att på ett välunderrättat sätt definiera övergreppen i Kenya. Likväl finns det fyra saker som den svenska regeringen kan ta initiativ till och genomföra i samverkan med likasinnade länder.

För det första. Såväl den kenyanska regeringen som oppositionen är parter i denna oroliga situation. Därför kan det underlätta om en oberoende utländsk kommission kontrollerar valsammanräkningen och undersöker vem som ansvarar för den senaste tidens våldsamheter.

För det andra. Under 2005 gav Sverige 42 miljoner US-dollar i bistånd till Kenya. Den enskilt största sektorn som SIDA arbetar med i landet rör demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Som femte största donator av bilateralt bistånd kan Sverige tillsammans med andra länder förmå de kenyanska ledarna att välja en lösning som främjar fred och demokrati.

För det tredje. Kenya har genom sin anslutning 2005 till ICC: s stadga underkastat sig domstolens jurisdiktion. För det fall händelserna inte utreds på ett tillfredsställande sätt av de kenyanska myndigheterna, kan såväl Sverige som ICC: s åklagare välja att aktivera domstolen så att lagföring sker i Haag. Att den kenyanska regeringen på egen hand hänskjuter situationen till domstolen är möjligt, på samma sätt som skett avseende konflikterna i Kongo, norra Uganda och Centralafrikanska republiken.

Avslutningsvis. Om mer kraftfulla åtgärder är nödvändiga, bör Sverige ta initiativet till att EU skickar sin snabbinsatsstyrka. Sedan 1 januari i år leds Nordic Battlegroup (NBG), en del av snabbinsatsstyrkan, av Sverige. Inom 10 dagar efter att beslut har tagits skall NBG kunna finnas på plats.

Kenya och dess vänner måste visa att orden ”aldrig mer” har en innebörd.

MARK KLAMBERG
Mark Klamberg är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat som jurist vid ICC där han lärt känna flera välmeriterade kenyanska brottsutredare och jurister.

1 kommentar:

Catarina Vegerfors sa...

Aldrig under 2000-talet har det varit så aktuellt med kvickt humanitärt agerande och spridning av denna form av information.

Mycket bra och genomtänkt.

Catarina Vegerfors, Uppsala den 12 februari 2008