Gästinlägg Bertil Hansson: Vi måste komma till tals

Nedanstående text är författad av Bertil Hansson, f.d. kommun- och kyrkominister (fp), Fp Göteborg. Han är 90 år gammal och FRA-förespråkarna säger att kritikerna bara är ungdomar.

Bertil Hansson idkar som folkpartist självkritik så jag hoppas att attackerna mot centern och moderaterna möter acceptans. Han har godkänt att jag lägger upp denna text på bloggen. Han har också ställt sig bakom uppropet.

Artikel till Göteborgsliberalen september 2008

FRA 16.8.2008

Vi måste komma till tals……
Vi måste komma till tals
som partimedlemmar med varandra,
med vår styrelse,
med partiledningen, riks-, regionalt och lokalt,
med våra riksdagsledamöter.

Sommarlovet kom och den stora tystnaden bröt ut. Det fanns kanske en del som välkomnade detta. Det förvirrade skeendet inför riksdagsbehandlingen av FRA-propositionen kastade ett obarmhärtigt avslöjande ljus över alliansregeringens klantiga hantering av frågan, inte bara under de senaste veckorna dessförinnan utan under hela bordläggningsåret med mörker kring det som skedde – om det nu över huvud tager skedde något förrän i sista stund. Och i denna sista stund surrade ryktena vilt kring vad som hände i riksdagsgrupperna med tal om partipiskor som ven genom luften.

Talträngda politiker, unga och garvade, från C och M lät höra sig. Med bitterhet kunde vi liberaler lyssna till hur mer eller mindre ledande politiker därifrån tog till orda, dessa två partier som saknar egen idehistoriskt grundad laddning, argumenterande med darr på rösten och med stora ord mot FRA-förslaget som allvarligt stridande mot ”liberala värderingar!” Det man inte har av egen kraft ”lånar” man och sådan är samhällsutvecklingen att det ofta gör sig bra att framträda i lånade liberala fjädrar. Gösta Bohman var en av de första som gärna använde den tekniken och ”liberal” gjorde sig naturligtvis bättre än det egentligen intetsägande ”moderat”. Centerledaren Johansson gjorde ett misslyckat försök att lära sina egna och andra att att centerpartiets politiska idéologi var ”humanekologi” men Maud Olofsson insåg snart att ”liberal” var mycket mera gångbart. Och handlar därefter också i dag.

Moderater och centerpartister dominerade länge debatten i väntan på riksdagsbehandlingen
och talade sig varma om nödvändigt ”liberalt” motstånd. Tystnaden från liberalt håll var öronbedövande. Länge fick vi liberaler, som hatar ”Callocain-samhället, vänta på fp-röster som vågade gå mot den officiella partilinjen. De liberala ungdomarna visade vägen och tog ställning. Fler följde efter, den fronderande aktiviteten var av många efterlängtad men inte alltid entydig. Och bättre blev det inte genom tillsättandet av den s.k. referensgruppen. Riksdagsgruppens ledare, Johan Pehrson, var redan i den tidigare rollen som rättspolitisk talesman oförstående för dem som i likhet med mig länge varit kritiska mot partiets enligt min mening oliberala hållning i de alltmer aktuella integritetsfrågorna.

Vårens olyckliga riksdagsbeslut var det senaste i ett över tioårigt skeende, där avlyssnings- och storebrorssamhället successivt och enligt lagen om de små stegens förbannelse brett ut sig. Vårt parti tog ett ödesdigert steg i den riktningen genom att 2003 i princip godkänna buggningen och skrev in den i vårt rättspolitiska program Lyhördheten för och överseendet i svensk politik med Bush-administrationens förakt för mänskliga rättigheter liksom tigandet inför reprimander från FN-organ och Amnesty med hård kritik av både förra och nuvarande regerings beslut på detta område, sätter sina spår.

Det var därför som styrelsen för Folkpartiet i Göteborg för några år sedan på mitt förslag gjorde ett uttalande som tillställdes centrala partistyrelsen och där vi i klartext tog avstånd från de tendenser i den dåvarande partiledningen, som andades uppskattning av ”hårda tag”, buggning, EU-beslutet om registrering av all teletrafik och andra ur liberal synvinkel förkastliga metoder, t.ex. Jan Björklunds förslag om samverkan mellan SÄPO och skolan i jakten på terrorister.

Mot ovanstående bakgrund med mycken dunkelhet kring vad som skett och vad som inte skett anser jag att vi som parti inte kan gå in i den nya arbetsterminens viktiga verksamhet utan att försöka komma till tals med varandra.. Styrelsen har därvid ett särskilt ansvar och jag tillåter mig att hänvisa till beslutet vid årsmötet i vintras med bifall till min motion om behovet av ständig kommunikation mellan styrelsen och partiets medlemmar. Jag har därför föreslagit styrelsen att omedelbart i början av höstens verksamhet kalla medlemmarna till partimöte för information och överläggning i den uppkomna situationen.

Allstatlighet contra den enskildes integritet – inspiration och vägledning i hanteringen av detta klassiska liberala problem har dagens Folkparti att finna i den västkustliberalism, vars stora namn är Torgny och Ingrid Segerstedt samt Waldemar Svensson i Ljungskile. Det är något för oss göteborgsliberaler att slå vakt kring och envetet lyfta fram i debatten.

BERTIL HANSSON