Att skriva historia på Helgeandsholmen

Några liberaler bloggar om frågan huruvida riksdagen ska erkänna att Turkiet begick ett folkmord 1915 på den kristna minoriteten av Armenier i östra Turkiet. Riksdagsledamöterna Annelie Enochsson, Gulan Avci och Agneta Berliner har bestämt sig för att rösta för vilket gör att alliansregeringens majoritet står på spel. Samtliga rödgröna partier har bestämt sig för att rösta för ett sådant ställningstagande.

Jag ifrågasätter inte att ett folkmord begick gentemot Armenierna 1915, men vill ändå väcka frågan om detta är något som Sveriges riksdag ska ta ställning till. Om ett folkmord begås i modern tid så är detta en fråga som bäst prövas i domstol, t.ex. Internationella Brottmålsdomstolen eller i nationella domstolar. Om ett folkmord begåtts så långt tillbaka i tid så att ingen domstol har jurisdiktion, kan det mest lämpliga vara att historiker tillsammans med jurister utreder om händelsen kan betraktas som folkmord.

Naturligtvis måste Turkiet som samhälle göra upp med sin historia, men jag vet inte om Sveriges Riksdag är rätt forum för denna övning. Riksdagens primära uppgift är att stifta lagar. Det är sant att riksdagen ibland måste förhålla sig till historiska händelser för att kunna lagstifta. I det nu aktuella fallet handlar det dock inte om att riksdagen ska stifta någon lag och då måste frågan ställas, är det riksdagens uppgift att ta ställning till om ett folkmord begicks 1915?

Jag har i tidigare sammanhang tagit ställning för Forum för Levande Historias verksamhet, med alla sina förtjänster och brister. På sin hemsida uppmärksammar Forum för Levande Historia folkmordet 1915, det är utmärkt och tillsammans med den verksamhet som bedrivs i våra skolor och universitet så räcker det ganska långt vad avser det offentliga Sveriges engagemang.

Uppdatering. Jag blev för ett tag lite osäker på vad jag tyckte i frågan varför detta inlägg raderades. Nu har jag återskapat inlägget, tyvärr försvann kommentarerna så jag har klistrat in dem nedan. Att det var ett folkmord som ägde rum 1915 har jag inga tvivel om, om det var rätt av riksdagen att ta ställning i frågan får historian utvisa.

8 kommentarer:
Hans Åberg sa...
Håller helt med. Sveriges Riksdag är inte rätt plats att pröva ett folkmord för snart hundra år sedan. Frågan är inte heller en Alliansspräckare.

12:30 em
Vahagn sa...
Hej Mark!

Känner du till ICTJ:s uttalande i frågan?

Under 2002 gjordes det försök till en försoningsprocess mellan turkar och armenier då man tillsatte en kommission som skulle undersöka händelserna under första världskriget i osmanska Turkiet. Kommissionen som döptes till Turkish Armenian Reconciliation Commission, TARC bad en oberoende organisation, International Center for Transitional Justice, ICTJ, att pröva händelserna i enlighet med dagens FN-konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord.

The International Center for Transitional Justice utförde en oberoende analys, vars resultat publicerades i en artonsidig rapport. Rapporten summerades med följande slutsats: "...händelserna, i deras helhet, kan därför sägas innehålla alla elementen för folkmordsbrott så som det anges i Konventionen och juridiska forskare så väl som historiker, politiker, journalister och andra skulle vara rättfärdigade att fortsätta att beskriva dem som sådant."

Analysen i dess helhet finns att läsas på http://www.ictj.org/images/content/7/5/759.pdf

Eller att IAGS som har erkänt frågan är långt ifrån bara historiker utan även jurister och folkrättsexperter: historikerna Yehuda Bauer, Yair Auron, Henry Huttenbach, Eric Weitz, Kurt Jonassohn, Yves Ternon, Richard Hovannisian och Ronald Suny; statsvetarna Robert Melson, Roger Smith och Colin Tatz; sociologerna Helen Fein, Vahakn N. Dadrian, Israel Charny (även psykolog) och Eric Markusen; juristerna Raphael Lemkin, William Schabas, Alfred de Zayas, Roger W. Smith och Gregory Stanton. Till dessa kan man lägga den turkiske historikern Taner Akçam och svenskarna Klas-Göran Karlsson och David Gaunt (både historiker) och Ove Bring (jurist och folkrättsexpert).

Detsamma återspeglades i uppropet under våren 2008: http://detvarfolkmord.armenica.org/se.html

Det mest tillskriver jag bristen på kunskap i frågan och det sedvanliga svenska attityden om att på ett krystat sätt försöka balansera all kritik som skulle uppfattas negativt av motparten.

Frågan kan visst tas upp i t.ex. ICJ men med det underlag som finns till hands, både i form av akademisk forskning och konsensus hos IAGS så väl som en rättslig prövning från bl.a. ICTJ m.m. så är vore det knappast fel av Sverige att erkänna saken för vad den egentligen är: folkmord.

Raphael Lemkin som skrev utkastet till FN:konventionen grundade begreppet och konventionen i armeniska fallet, så varför ska Sverige tveka? http://www.youtube.com/watch?v=2g6FjTNvs3I

Allt finns på http://www.folkmordet1915.se

Vahagn Avedian
Fil. mag. historia
http://www.armenica.org

12:45 em
Anonym sa...
Jag håller helt med dig här. Det är en riktigt dum ide.

12:47 em
sapient sa...
Tja, i den bästa av världar... Men för att komma dit krävs å andra sidan politiska påtryckningar. Det finns lägen när inga andra medel är användbara, inga andra vägar är framkomliga.

Det är lite som att kritisera att Nürnbergtribunalen inrättades för att pröva brott, efter att de begåtts. Viket ju är helt sant - och att inte skapa retroaktiv lagstiftning är en grundläggande och viktig princip - men något annat alternativ fanns inte och det hade varit värre att låta bli...

Om vi ska kunna etablera en folkrättslig grund för att liknande händelser inte är en enskild stats angelägenhet i framtiden, krävs det en förändring av både politik och rättsläge. Detta motiverar vissa politiska symbolhandlingar - som detta är.

12:49 em
Vahagn sa...
Så här tyckte bl.a. Ove Bring den 8 juni 2008: ""

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forneka-inte-folkmordet-pa-kristna-1915_1338951.svd

Folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker inleddes för mer än nio decennier sedan, år 1915, men frågan är fortfarande lika angelägen, inte minst som förnekandet av brottet fortsätter.

Idag är informationen om folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker så omfattande att ingen seriös politiker med hedern i behåll kan hänvisa till bristande forskning som ursäkt för att inte erkänna det brott som begåtts.

Vägran att erkänna ett etablerat faktum baserat på kvalitativ och kvantitativ forskning kan betraktas som likvärdigt med förnekelse.

Det finns inte heller någon grund för hänvisningar till den kronologiska aspekten, dvs att hävda att eftersom folkmordet 1915 begicks före folkmordskonventionens tillkomst så kan det inte vara ett folkmord.

Ett sådant resonemang är orimligt. Konsekvensen av ett sådant resonemang skulle bli att inte heller Förintelsen betraktades som ett folkmord eftersom även den inträffade innan konventionen trätt i kraft. Nu är det de politiska ledarnas tur att ta sitt ansvar genom att erkänna katastrofen för vad den är, nämligen folkmord.

Undertecknarna av detta dokument anser inte att det finns någon tvekan om att massakrerna på de kristna och andra minoriteterna i det osmanska imperiet under första världskriget var ett folkmord.

Även om forskningen måste och kommer att fortsätta, är den befintliga informationen övertygande och tillräcklig och måste erkännas som sådan.

Alfred de Zayas
professor i international rätt, fd ordförande i FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter

Helen Fein
verkställande direktör
Institutet för folkmordsstudier

Klas-Göran Karlsson
professor i historia Lunds universitet

Ove Bring
professor i internationell rätt
Försvarshögskolan

Robert Melson
professor
Strassler Centret för förintelse- och folkmordsstudier, Clark University

Yehuda Bauer
professor emeritus
Harmaninstitutet för modern judendom,
Hebrew University of Jerusalem


Alfred de Zayas har dessutom skrivit en analys i frågan som finns att ladda hem från http://www.armenica.org/material

12:56 em
Mark Klamberg sa...
Vagahn,
Det är intressant vad du skriver om ICJ (Internationella domstolen i Haag). Jag har inget principiellt emot att frågan prövas där.

Du räknar upp flera auktoriteter inom juridik och historia. Utifrån deras forskning och slutsatser delar jag din bedömning att det handlar om folkmord.

Det är därför naturligt att politiker tar sin utgångspunkt i att det var ett folkmord, men av detta följer inte per automatik att lagstiftande församlingar ska genomföra denna typ av omröstningar.

12:56 em
Vahagn sa...
Jo, men säg så här: motionen i riksdagen är (som du redan har nämnt) varken lagstadgade eller fördömande, utan kallar på regeringen att reflektera detta i sin utrikespolitik. Regeringen, speciellt den nuvarande med Bildt på UD, kommer säkert att inte leva upp till den uppmaningen, men erkännandet blir ändå en symbolisk gest, främst som markering mot Turkiets förnekelse.

Du som doktorand i ämnet borde väl veta att varken Sverige eller något annat land kan tvinga Turkiet till ett erkännande om inte landet själv bestämmer sig att undersöka frågan alt. erkänna och åta ansvar för eventuella följder. Så var fallet med Västtyskland medan Östtyskland avsa allt ansvar och förkastade skyldighet till kompensation till länder så väl som judiska offren med motiveringen att Östtyskland hade inget med Nazityskland att göra och därför inte heller skyldig att kännas vid något ansvar.

Turkiet har inte endast avsagt allt ansvar utan man har tillämpat ett statlig förnekelse av själav folkmordet, en ganska unik fenomen bland dokumenterade fall av folkmord. Där tycker jag ligger allra främsta målet med motionen om ett svenskt erkännande.

1:08 em
Mark Klamberg sa...
Vagahn,
Jag tror den turkiska förnekelsen hör samman med de nuvarande svårigheterna att behandla existerande minoriteter i Turkiet på ett anständigt sätt.

Det blir en strategifråga, ska man fokusera på dagens situation, historiska händelser eller allt samtidigt?

Jag tror det finns en risk att denna diskussion i riksdagen förskjuter diskussion från vad som händer idag till något som hände för snart hundra år sedan. Samma dag som riksdagen röstar är det meningen att Turkiets premiärminister Erdogan kommer till Sverige.

Tjänar dagens förtryckta minoriteter i Turkiet på ett symboliskt ställningstagande kring vad som hände 1915 när det finns en risk för att Erdogan ställer in sitt besök?

1:48 em
Vagahn sa:
Nja, från avd jag har hört så kommer Erdogan hit den 17/3, d.v.s. det ursprungliga datumet för voteringen. Regeringen valde av osagda skäl (!) att flytta fram voteringen till nu på torsdag den 11/3 och man kan väl spekulera varför.

Tycker inte att jag håller med dig i argumentationen om att erkännandet av historiska händelse kan rubba fokus från nuvarande problem. Tyskland, Frankrike, Belgien, Litauen, Polen och ett antal andra länder har officiellt erkänt folkmordet. Har det haft negativ effekt på utvecklingen inne i Turkiet? Kan knappast påstå det. Om något så tror jag att den externa diskussionen och trycket har öppnat densamma inne i Turkiet på ett sätt som det var otänkbart för ett par år sen. Ingen konfronterade Turkiet och därför behövde de inte i sin tur bemöta kritiken och göra något åt den. Det gör de idag och jag tycker att listan över länder och organisationer som har erkänt folkmordet talar klartext i effekten:

1. Uruguay, 1965
2. Cypern, 1982
3. FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, 1985
4. Europaparlamentet, 1987
5. Ryssland, 1995
6. Grekland, 1996
7. Internationella föreningen för folkmordsforskare, 1997
8. Libanon, 1997
9. Belgien, 1998
10. Frankrike, 1998
11. Italien, 2000
12. Vatikanstaten, 2000
13. International Center for Transitional Justice, 2002
14. Schweiz, 2003
15. Argentina, 2003
16. Kanada, 2004
17. Slovakien, 2004
18. Nederländerna, 2004
19. Polen, 2005
20. Venezuela, 2005
21. Tyskland, 2005
22. Litauen, 2005
23. Chile, 2007

Sen det där med politisk och diplomatisk hot: det är verkligen den sista desperata åtgärden turkiska staten har i sin arsenal. När argumenten tryter så tar man hem ambassadör, ställer in kontrakt m.m. Men det går över fort. Så här ser statistiken ut med länder som har erkänt och utvecklingen i handel med Turkiet (källa: OECD):

Ryssland April 14 1995 +351 %
Grekland 25 april 1996 +266 %
Belgien 26 mars 1998 +167 %
Libanon 11 maj 2000 +126 %
Italien 17 november 2000 +109 %
Frankrike 29 januari 2001 +135 %
Schweiz 16 december 2003 +23 %
Uruguay 26 mars 2004 +85 %
Kanada 21 april 2004 +22 %
Slovakien 30 november 2004 +46 %
Nederländerna 21 december 2004 +24 %

De här är siffror från 2005 och de har gått mycket högre upp nu. Frankrikes handel har fyrdubblats. Tyvärr hittar jag inte de aktuella siffrorna just nu men poängen går ändå fram.

Jag tycker faktiskt att ett svenskt erkännande skulle mottas på ett annorlunda sätt än t.ex. det från Frankrike. Medan Frankrike kan sägas ha använt folkmordet som politiskt slagträ i argumentationen mot turkiskt EU-medlemskap, så har väl Sverige profilerat sig som en av de mest entusiastiska påhejarna av turkiskt EU-medlemskap. Och det ska Sverige fortsätta att jobba med om det innebär ett förbättrat Turkiet.

Jag skulle påstå armenier (inne och utanför Armenien) skulle vara bland de främsta leden för ett turkiskt EU-medlemskap då det skulle bringa EU-gränsen till Armenien och få till ett välsinnat turkiskt granne istället för dagens som utövar embargo mot landet. Men det innebär inte att man förhandlar om historien, speciellt inte om ett internationellt brott.

1:57 em
Mark Klamberg sa:

Vahagn,
Jag får väl erkänna att du
argumenterar övertygande.

2:06 em
Vagahn sa:

Väl, tack!

I egenskap av forskare i ämnet och dessutom skolad i objektivitetens och neutralitetens Sverige vill jag verkligen försöka att förtränga "armeniern" i mig.

Det är just därför jag tycker att man saknar ett helt del grundarbete i frågan, så väl på ja- som på nej-sidan. Det mycket bygger på indicier och missbruket av vår känsla för fair play där bägge sidor måste få säga sitt innan vi beslutar vår mening. Men när kortsiktiga realpolitiska och ekonomiska intressen kommer inte så blir folkrätten och MR-frågor alltid förlorarna i den kampen.

PS. Min mag-uppsats handlade om folkmordet från ett småstatsperspektiv (Sverige) och frågan om humanitär intervention. Är du intresserat så finns det med alla svenska diplomatiska källor m.m. tillgängligt på http://www.armenica.org/material i PDF-format.

6:03 em
Purgatorium.se sa:

Hej Mark, vi pratades ju vid i eftermiddags om detta, och jag har försökt fundera lite vidare. Bara som en kort reflektion: vad jag förstår finns det en öppet uttryckt avsikt - att beslutet ska vara vägledande för svensk utrikespolitik - och en indirekt avsikt - att sätta tryck på Turkiet, som en del i påtryckningarna för att landet ska demokratiseras färdigt. Effekterna i det senare fallet är svåra för mig att bedöma, men att regeringen kan behöva utrikespolitiska riktningsgivare ibland verkar väl rimligt, och de ska förstås komma från riksdagen. Jag drar mig till minnes att folkmordet förnekades av den turkiska delegaten på den sista av Stockholmskonferenserna (vilket fick Armenien att ställa in sitt anförande). Jag skrev om det i Arbetaren då. I ett sånt läge kan väl ett riksdagsbeslut vara bra att luta sig mot? Och allt som får oss att diskutera folkmordskonventionen tycker jag är bra i sig - även om jag som historiker naturligtvis också tycker att det är problematiskt om politikerna försöker göra vårt jobb. Så detta undantag är kanske motiverat, men förfarandet får inte bli för vanligt.
Mats Deland

6:18 em
Agneta sa:

Mark,
För att klargöra; jag anser inte att Riksdagen ska pröva eller definiera om händelser är folkmord eller inte. Men folkmordet 1915 är beskrivet av historiker och prövat av jurister. Som Vahagn så förtjänstfullt argumenterar. Och kommit fram till att det är att betrakta som folkmord. Utifrån det anser jag att detta är en politisk fråga - och därmed att riksdagen kan ta ställning för ett erkännande.

6:37 em
Agneta sa:

Mark - en sak till.
Jag förstår inte ditt resonemang kring att koppla risker med att Sveriges folkvalda i riksdagen debatterar och tar ställning när det gäller ett folkmord - till ett besök av Turkiets premiärminister. Anser du att riksdagen ska backa på MR-frågor utifrån vad Turkiet (och andra länder) tycker? Om deras representanter vill ställa in ett besök i Sverige på grund av vad vi anser - ja, då är väl snarare ytterligare ett tecken på att de har en lång väg kvar att gå när det gäller demokratiprocessen. Oavsett vad man tycker i sakfrågan (erkänna eller inte erkänna) så är det väl fullständigt horribelt att något annat land skulle styra vad och när något får sägas i vår riksdag? Eller missförstod jag dig?

10:35
Mark sa:
Agneta,
Om ni bedömer att detta gynnar demokratisering och minoriteters situation i Turkiet så kan jag sympatisera med ert ställningstagande.