Ska vem som helst ska ha kunna få ut uppgifter om din privatekonomi via nätet?
Mellan 2004 och 2007 arbetade jag på domstol. En ständigt återkommande situation var när någon fått krav på betalning av något slag, vägrat betala, fått en betalningsanmärkning men därefter fått rätt i domstol. Det största problemet blev ofta att få bort betalningsanmärkningen som försvårade lån och fortsatt affärsverksamhet. Det var inget som vi domstolen kunde lösa utan då fick den enskilda personen vända sig kreditupplysningsföretaget för att få bort betalningsanmärkningen vilket inte alltid var lätt. Det öppnade ögonen för mig vilka konsekvenser betalningsanmärkningar kan ha för enskilda personer och med vilken försiktighet sådana ska hanteras. Ungefär samtidigt som jag arbetade på domstol började jag notera att företag kunde göra information om vanliga privatpersoners betalningsanmärkningar och privatekonomi tillgänglig via internet. Mary Jensen skrev för några dagar sedan ett inlägg hur detta kan missbrukas.
Nu när jag går tillbaka i tiden kan jag i en Expressenartikel från 2003 läsa hur Datainspektionen var missnöjd med sakernas tillstånd och övervägde att vända sig till regeringen för att begära en lagändring. När nu regeringen vill genomföra en lagändring för att skydda våra personuppgifter på nätet protesterar ett flertal tidningen eftersom det skulle förhindra bevakning av politiker i automatiserad skala. Saken är den att det är inte bara politikers privatekonomi som görs tillgänglig via nätet och möjlligör ökad automatiserad i granskningen utan det är alla privatpersoner som potentiellt kan drabbas. Med regeringens förslag påverkas inte uppgifternas offentlighet utan det är tillgängligheten via internet att för vem som helst få obegränsad tillgång till uppgifter om andras ekonomi som begränsas Jag kan förstå att granskande journalister anser att detta hindrar deras arbete, men i andra vågskålen ligger skyddet på internet av alla medborgares, inte bara politikers, personliga integritet. Professor Cecilia Magnusson Sjöberg beskriver i DN väl dilemma som finns och hon förklarar hur den nya kreditupplysningslagen ställer ”Lillasyster Grannen” mot ”Storebror Staten”.
Följande förklaring kan vi läsa på sidan 14 och 15 i regeringens förslag.
Integriteten bör stärkas när kreditupplysningar lämnas via Internet
Kreditupplysningsverksamhet via databaser innebär en rad förbättringar för kreditgivare genom mer uppdaterad information, kortare distributionstid och lägre kostnader. Tillgängligheten och spridningen av kreditupplysningar har därmed ökat. Samtidigt har det medfört försämringar i det skydd för den personliga integriteten som den enskilde annars ges i kreditupplysningslagen. Till följd av undantaget avseende legitimt behov kan kreditupplysningar som tillhandahålls enligt databasregeln i princip göras tillgängliga för vem som helst som önskar ta del av informationen, t.ex. en granne, en kollega eller en arbetsgivare. Personen som avses med upplysningen får i dessa fall inte heller kännedom om att den lämnats ut, eftersom någon kreditupplysningskopia inte skickas ut.
Regeringen konstaterar att undantagen för offentliggörande av upplysningar enligt databasregeln i yttrandefrihetsgrundlagen innebär att skyddet för enskildas personliga integritet inte är tillräckligt gott.
Undantagen, såvitt gäller tryckta skrifter, motiverades vid kreditupplysningslagens tillkomst av trängande praktiska skäl. För utgivaren av en tryckt publikation är det naturligtvis omöjligt att i förväg veta vem som kommer att ta del av den. Ett krav på att i förväg kontrollera att samtliga läsare har ett legitimt behov av informationen skulle i praktiken omöjliggöra en sådan utgivning. Samma skäl är giltiga i fråga om krav på att skicka en rättelse eller komplettering av oriktig eller missvisande uppgift till mottagare av uppgiften (prop. 1973:155 s. 132).
Motsvarande praktiska problem finns inte i fråga om kreditupplysningar som tillhandahålls ur databaser på Internet. I dessa fall kan kreditupplysningsföretaget se till att beställarna av upplysningarna identifieras och därmed förvissa sig om att upplysningarna inte lämnas ut till andra än de som har ett legitimt behov av dem. Det gäller också för möjligheten att skicka kreditupplysningskopia och underrätta om rättelse eller komplettering. I dessa avseenden bör de krav som allmänt gäller för kreditupplysningsverksamhet gälla också när kreditupplysningar tillhandahålls ur databaser. Flera kreditupplysningsföretag har också förklarat att man redan i dag agerar på detta sätt, dvs. inte tillämpar undantagen när kreditupplysningar lämnas ut till enskilda.
Under riksdagens motionstid har ingen av riksdagspartierna framfört någon uppfattning som avviker från regeringens. Lagrådet har godkänt förslaget utan någon anmärkning. När förslaget av media nu framställs som att det endast handlar om granskning av politikers privatekonomi och inte allas privatekonomi så har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet plötsligt svängt och blivit emot regeringens förslag. Vill nämnda partier att vem som helst ska ha kunna få ut uppgifter om din privatekonomi via nätet? Läs gärna Beatrice Asks artikel på SvD Brännpunkt.
Mediernas inställning är intressant. I februari 2010 beskriver Göteborgsposten ur okontrollerad spriding av kredituppgifter på nätet som ett "slag mot integriteten". Tre månader vinklar samma tidning regeringens förslag att åtgärda problemet som att politiker inte får granskas. Lite längre ner i artikeln konstateras att journalister får återgå till ordningen som gällde på 1990-talet, vilket innebär att journalisterna måste vända sig till varje enskild myndighet. Är det helt orimligt? Frågan är inte svartvit som vissa vill göra den.
Jag välkomnar granskning av huruvida politiker har betalningsanmärkningar, är försatta i konkurs eller är föremål för skuldsanering, särskilt kandidater som jag själv som står på valbar plats. Det måste dock inte innebära att vem som helst kan få tillgång till uppgifter om sin granne via nätet utan det kan vara rimligt att journalister istället får begära uppgifterna från varje enskild myndighet och kreditupplysningsföretag.
Vänsterpartisten Jerker Nilsson väljer att värna "möjligheten för inkomster för de företag som levererar offentliga uppgifter via internet". Jag anser att det finns en väsentlig skillnad mellan att ringa sitt lokala skattekontor eller köpa en taxeringskalender jämfört med att göra stora databaser beträffande privatpersons ekonomi tillgängliga via internet.
4 kommentarer:
Det vore klädsamt om du talat om att jag värnar om privatpersoner som vill kontrollera en köpare eller säljares ekonomi vid försäljning via exempelvis Tradera eller Blocket och tycker det är märkligt att man prioriterar viss företagsamhet (som de som ger ut Taxeringskalendern) när man går emot andra.
I övrigt så har jag inget emot att ställa hårdare regler på kreditupplysningsföretagen vad det gäller att hantera just betalningsanmärkningar på ett bättre sätt än som görs.
I min bok bör all icke sekretessbelagd offentlig information finnas tillgänglig på nätet. Sedan kan man diskutera vad som bör vara offentligt eller inte, men är det offentligt ser jag ingen poäng med att sätta upp hinder av en natur som bara tjänar till att göra det jobbigare att få tag på information man faktiskt har rätt till.
Staffan,
Jag sympatiserar med din ståndpunkt men då bör följande tilläggas.
När vi diskuterar kreditupplysningar så handlar det inte om allmänna handlingar som är upprättade av statliga myndigheter utan om information som upprättas av privata aktörer (kreditupplysningsföretag) och som endast lämnas ut under vissa förhållanden.
Enligt 9 § kreditupplysningslagen får kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare inte lämnas ut, om det finns anledning anta att upplysningen kom-mer att användas av någon annan än den som på grund av ett ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av någon liknande anledning har behov av upplysningen, ett s.k. legitimt behov.
På vanlig svenska, kreditupplysningar ska inte lämnas ut till vem som helst.
Detta har några företag kringgått genom att skaffa utgivningsbevis för sina hemsidor, lagt ut kredituppgifter på internet så att uppgifterna blir tillgängliga för alla, t.ex. en granne, en kollega eller en arbetsgivare.
Före internet kunde en granne, en kollega eller en arbetsgivare inte få tag på dessa uppgifter, de var inte offentliga på det sätt som en allmän handling upprättad vid en myndighet är.
Det är detta som regeringens förslag söker korrigera.
I många fall är problemet i hög grad hur lättvindigt man hanterar betalningsanmärkningar och inte offentligheten som sådan. Tågordningen när det gäller mindre belopp och tvister borde vara att betalningsanmärkningar på tveksamma fodringar inte ska behandlas på samma sätt som betalningsslarv. Det är mycket obehagligt att bestrida en betalning hos kronofogden även om man vet att man kommer att få rätt i slutändan, och framför allt är detta en annan art än att man bara skiter i att betala sina räkningar. Vägrar betala en viss räkning kan visserligen vara ett problem, men ett helt annat än att man har dålig betalningsförmåga och oftast även ett annat än att man har dålig betalningsmoral. Och blufföretagen gör pengar på att det är alltför lätt och enkelt (och i praktiken straffritt) att "märka" någon med en betalningsanmärkning.
Skicka en kommentar