Recension: Sverige som frihamn för krigsförbrytare

Nedanstående recension om boken Purgatorium - Sverige och andra världskrigets förbrytare har publicerats i Judisk Krönika nr 3, juni 2010.

Fler recensioner om samma bok har tidigare publicerats i DN, Expressen, UNT och Örnsköldsviks Allehanda.

Sverige som frihamn för krigsförbrytare
Mark Klamberg recenserar en bok om Sverige och krigsförbrytare.

Det har länge funnits en föreställning att sydamerikanska länder som Argentina var den huvudsakliga fristaden för nazistiska förbrytare som efter andra världskriget försökte undkomma rättvisan. Historiken och forskaren Mats Deland utmanar denna bild i sin bok Purgatorium – Sverige och andra världskrigets förbrytare (Atlas). De allra flesta misstänkta förbrytarna stannade kvar i Tyskland eller andra europeiska länder. Deland visar hur Sverige inte stod Argentina långt efter som frihamn för förbrytare.

Han tar avstamp i förbrytelser begångna i Lettland. Till boken hör också ett appendix som berör Estland och Litauen. Kartläggningen av Förintelsen i Lettland är i sig av intresse men tjänar även som en fond för bokens två övriga delar. Författaren växlar mellan att beskriva ansträngningarna i andra länder och internationellt för att lagföra nazistiska förbrytare samt Sveriges förhållande till personer misstänkta för internationella brott. Sveriges inställning till internationella brott beskrivs som en dragkamp mellan realism och vad jag skulle beskriva som idealism.

Realism avser här värdenihilism, teorin att verkligheten saknar moraliska värden, vilket präglat många svenska jurister under den första halvan av 1900-talet. Deland ser det som en förklaring till varför Sverige inte gjorde upp med krigsförbrytarna efter andra världskriget.

En närliggande fråga är legalitetsprincipen som bland annat innebär att ingen kan bli dömd för en gärning som inte är straffbelagd vid den tid då brottet begicks. Det var en princip som de åtalade i Nürnberg åberopade.

För att undvika framtida invändningar grundade på legalitetsprincipen väcktes förslaget i FN 1948 om en mer varaktig internationell brottmålsdomstol. Deland uppmärksammar att Sverige 1950 pläderade mot upprättandet av en sådan domstol eftersom den inte skulle vara effektiv. Det var först med det kalla krigets slut som världssamfundet kunde enas om att skapa en permanent, internationell brottsmålsdomstol, vilket också skedde den 1 juli 2002.

Delands tes är att Sveriges krigsförbrytarpolitik under några formativa år efter andra världskriget följde den internationella utvecklingen, för att därefter avvika genom fortsatt passivitet. Först för ett tiotal år sedan började den svenska inställningen att harmoniseras mot omvärlden. Deland beskriver även den omoderna lagstiftning som Sverige fortfarande har, trots upprättandet av internationella brottmålsdomstolen. Endast en krigsförbrytare har dömts vid svensk domstol, nämligen Jackie Arklöv vid Stockholms tingsrätt 2006. Under hösten 2010 väntas två nya rättegångar och då kommer lagstiftningen att prövas på nytt.

Delands bok är en imponerande forskargärning. Den belyser på ett förtjänstfullt sätt hur Sverige fortfarande har sökt och fortsatt söker efter ett varaktigt och moraliskt hållbart förhållningssätt till mänsklighetens värsta brott.

Mark Klamberg är forskare och lärare i internationell straffrätt vid Stockholms Universitet.